Grattis, grattis!
För att må bättre har jag ätit en god frukost, duschat och klätt mig fint i klänning och allt. Kan man få sig själv att må dåligt med självsuggesion bör ju det omvända även funka ;).
Nu ska jag umgås med min älskade sambo och bara vara. Det kommer nog få mig att må bättre.
Klart slut!
lördag 6 november 2010
torsdag 4 november 2010
Det blir ingen lätt helg
Ännu en natt utan ordentlig sömn. Detta trots att jag var jätteglad igår. Då var jag tillsammans med min älskling hela dagen och lilleman var hos mormor och morfar så att jag slapp det ansvaret. Jätteskönt! Jag är så tacksam för att de ställer upp som de gör :).
Jag tror problemen börjar när jag är själv med alla tankar. Då går det inte att tränga dem ute längre. Det värsta är att jag inte kan gråta nu :(. Det kommer lite tårar ibland men för andra saker, aldrig för vad exet har gjort mig. Det hade nog varit bra om jag kunde gråta för att få ut en del av smärtan.
Snart kommer min älskling hem från jobbet. Han har inte heller haft en lätt vecka och har i princip inte sovit alls. Det blir ingen lätt helg :(.
Klart slut!
Jag tror problemen börjar när jag är själv med alla tankar. Då går det inte att tränga dem ute längre. Det värsta är att jag inte kan gråta nu :(. Det kommer lite tårar ibland men för andra saker, aldrig för vad exet har gjort mig. Det hade nog varit bra om jag kunde gråta för att få ut en del av smärtan.
Snart kommer min älskling hem från jobbet. Han har inte heller haft en lätt vecka och har i princip inte sovit alls. Det blir ingen lätt helg :(.
Klart slut!
onsdag 3 november 2010
Snart årsdag
Nu är det snart ett år sedan jag gick till polisen och anmälde exet. Vid den här tiden för ett år sedan kröp jag runt i lägenheten för att det gjorde så jävla ont att gå på brännsåren på undersidan av mina fötter. Jag skar upp variga blåsor på fötterna och sköljde rent så gott det gick, samtidigt som jag var tvungen att bränna nya på de ställena där det fanns frisk hud fortfarande. Jag skulle bränna fötterna tills exet sa att det räckte. Varje gång kändes det som en evighet innan han sa att jag skulle sluta bränna på just det stället och hitta ett annat ställe på foten. Jag fick inte visa att det gjorde ont, då skulle jag bara vara tvungen att börja om. Vid den här tiden för ett år sedan fanns det i princip ingen frisk hud kvar på fötterna och exet började fundera på vad som skulle ske härnäst. Syra, kanske? Eller varför inte bränna andra kroppsdelar också? Eller kanske elstötar på känsliga kroppsdelar? Man kan inte annat än förundras över hans kreativitet.
Nu borde allt kännas bättre. Han sitter ju i fängelse och jag blir inte misshandlad längre. Ändå känns det riktigt jobbigt nu. Jag drömmer riktigt skumt. Jag drömmer att jag är på olika ställen med en massa folk och att jag behöver ta mig därifrån utan att någon märker. Jag vaknar kallsvettig hela tiden. Jag tror att mitt undermedvetna återupplever hur jag försökte undvika att få stryk och hur jag försökte ta mig igenom dagar utan att det skulle bli så mycket stryk. Nu låter det helt befängt men då kunde jag tycka att allt var bra om vi bara hade bråkat verbalt. Vi säger jag men sanningen är att bråken gick ut på att exet kallade mig för olika nedsättande saker, berättade hur värdelös och dum i huvudet jag var. Det var inte mycket vi i det bråket. Jag försökte att hålla mig lugn, närmast reaktionslös, så att jag inte skulle förvärra situationen. Det är riktigt jobbigt att hålla sig neutral när man blir provocerad hela tiden.
Nu har jag en underbar sambo som alltid finns där för mig. Han får mig alltid att bli glad och må bättre. Så varför mår jag inte bra nu? Det är då det slår mig hur dåligt jag skulle ha mått just nu om han inte funnits i mitt liv. Jag hade helt säkert kollapsat. Det jobbiga är att nu tycker folk att allt ska vara bra igen. Nu har det gått tid, nu är exet bakom lås och bom. Borde jag inte börja bli glad och så nu? Så enkelt är det inte riktigt. Man kan bli fri från det överhängande hotet och börja läka vissa av såren. Men vissa kommer alltid finnas kvar och vissa kommer regelbundet att gå upp och behöva tid att läka igen. Min sambo vet det och förstår det. Han hjälper mig att orka läka i själen.
Till alla som oroar sig för att upprepa samma mönster när det gäller relationer och partners. Det finns inget sådant samband. Man märker tydligt vilka personer man kan lita på och satsa på om man bara är uppriktig mot sig själv och ärlig. Känns det fel och konstigt med en person så betyder det att det är det. Det är inte något man ska bygga på, laga eller vänta ut. Ta upp det direkt. Går det att prata om det så finns det något att satsa på. Vågar man inte vara ärlig och uppriktig mot sin partner - fly, fort som satan därifrån. I ett riktig förhållande tycker man om sin partner som den är - med alla för- och nackdelar. Tack underbara sambo för att du finns och får mig att kunna känna saker igen :).
Klart slut!
Nu borde allt kännas bättre. Han sitter ju i fängelse och jag blir inte misshandlad längre. Ändå känns det riktigt jobbigt nu. Jag drömmer riktigt skumt. Jag drömmer att jag är på olika ställen med en massa folk och att jag behöver ta mig därifrån utan att någon märker. Jag vaknar kallsvettig hela tiden. Jag tror att mitt undermedvetna återupplever hur jag försökte undvika att få stryk och hur jag försökte ta mig igenom dagar utan att det skulle bli så mycket stryk. Nu låter det helt befängt men då kunde jag tycka att allt var bra om vi bara hade bråkat verbalt. Vi säger jag men sanningen är att bråken gick ut på att exet kallade mig för olika nedsättande saker, berättade hur värdelös och dum i huvudet jag var. Det var inte mycket vi i det bråket. Jag försökte att hålla mig lugn, närmast reaktionslös, så att jag inte skulle förvärra situationen. Det är riktigt jobbigt att hålla sig neutral när man blir provocerad hela tiden.
Nu har jag en underbar sambo som alltid finns där för mig. Han får mig alltid att bli glad och må bättre. Så varför mår jag inte bra nu? Det är då det slår mig hur dåligt jag skulle ha mått just nu om han inte funnits i mitt liv. Jag hade helt säkert kollapsat. Det jobbiga är att nu tycker folk att allt ska vara bra igen. Nu har det gått tid, nu är exet bakom lås och bom. Borde jag inte börja bli glad och så nu? Så enkelt är det inte riktigt. Man kan bli fri från det överhängande hotet och börja läka vissa av såren. Men vissa kommer alltid finnas kvar och vissa kommer regelbundet att gå upp och behöva tid att läka igen. Min sambo vet det och förstår det. Han hjälper mig att orka läka i själen.
Till alla som oroar sig för att upprepa samma mönster när det gäller relationer och partners. Det finns inget sådant samband. Man märker tydligt vilka personer man kan lita på och satsa på om man bara är uppriktig mot sig själv och ärlig. Känns det fel och konstigt med en person så betyder det att det är det. Det är inte något man ska bygga på, laga eller vänta ut. Ta upp det direkt. Går det att prata om det så finns det något att satsa på. Vågar man inte vara ärlig och uppriktig mot sin partner - fly, fort som satan därifrån. I ett riktig förhållande tycker man om sin partner som den är - med alla för- och nackdelar. Tack underbara sambo för att du finns och får mig att kunna känna saker igen :).
Klart slut!
måndag 25 oktober 2010
Londonresa med twist
Nu är jag tillbaka från min Londonresa. Den blev minst sagt annorlunda :). Lilleman skulle ju ha varit med men det visade sig att han inte kunde åka på sitt nationella ID-kort för det gäller bara inom Schengen. Med en timme kvar innan boardingen stänger försöker jag i all hast fixa fram ett tillfälligt pass till Lilleman. Det visar sig att enda stället man kan göra det på just nu är i Landvetter. Jag är i Säve. Med andra ord kommer jag inte med på flyget idag. Mina underbara föräldrar erbjuder sig att komma och hämta Lilleman så att jag och min vän, N, kan åka. Jag frågar den såååå trevliga damen som sitter i boardingen om det går att lösa det hela. De kommer alldeles snart. Hon snäser åt mig att de förmodligen inte hinner fram och att jag därmed inte hinner på planet. Jag inser redan nu att jag inte kommer komma med på fredag kväll utan tidigast imorgon och då måste jag boka en ny biljett. När mamma och pappa kommer går jag bara in och dubbelkollar det jag redan vet - nämligen att jag inte kommer komma med på planet. Och mycket riktigt fick jag inte det. Jag meddelar N att jag inte kommer med men att jag kommer med ett flyg imorgon. Mamma blir helt vansinnig och går in och bråkar med damen vid boardingen. Som väntat är det lönlöst - den damen har inte fått något på ett bra tag och är därför sur på allt och alla ;). Det går så långt att mamma tar sig in förbi damen för att se om hon hittar någon vettig person på andra sidan att prata med. Damen i boardingen blir fullkomligt vansinnig och ryter åt mamma att hon absolut inte får gå in där och att hon kommer skicka vakten på mamma, vilket hon också gör. Som väntat är det bara för mig att åka hem igen och boka en ny biljett. Halvvägs hemma kommer jag på att väskan vi checkade in stod på mitt namn, vilket betyder att den inte kommer att komma med till London. Jag ringer till flygplatsen och försöker få dem att flytta över väskan till N istället. Men det går inte alls. Väskan är dessutom redan utcheckad :(.
Det slutar med att jag bokar en ny biljett till London som kostar lika mycket, om inte mer som hela resan kostade tidigare. Allt för att komma fram så tidigt som möjligt. Det Betydde också att den avslappnade Londonresan jag trodde att jag skulle göra blev inte riktigt av. Men kul hade vi ändå. Vi gick runt tillsammans och pratade upplevde London samt besökte Madame Toussauds vaxkabinett. Det var kul och väldigt utmattande pga all trängsel. Det var så oerhört mycket folk där! Tur i oturen att Lilleman inte var med.
Klart slut!
Det slutar med att jag bokar en ny biljett till London som kostar lika mycket, om inte mer som hela resan kostade tidigare. Allt för att komma fram så tidigt som möjligt. Det Betydde också att den avslappnade Londonresan jag trodde att jag skulle göra blev inte riktigt av. Men kul hade vi ändå. Vi gick runt tillsammans och pratade upplevde London samt besökte Madame Toussauds vaxkabinett. Det var kul och väldigt utmattande pga all trängsel. Det var så oerhört mycket folk där! Tur i oturen att Lilleman inte var med.
Klart slut!
onsdag 20 oktober 2010
London
På fredag bär det av till London med Lilleman och en vän till mig. Vi ska hälsa på en gemensam barndomsvän och känna lite på atmosfären i det regniga London. Senast jag var där var det strålande sol och riktigt trevligt vårväder så jag vet inte hur pålitligt det är att det alltid regnar i London ;).
Det ska bli så trevligt att träffa kompisen. Det var flera, flera år sedan sist. Allt har jag att tacka mitt kära ex. Men jag ändrar på det. Långsamt går det men det går :). Tidigare idag (eller igår) roade jag mig med att checka in online. Nu ska jag bara se till att skriva ut alla papper vi behöver ha med oss, packa och sedan kolla med min kära syster om hon orkar skjutsa ut oss till Gothenburg City Airport - den lilla flygplatsen med det storslagna namnet ;).
Enda problemet med att resa är att jag kommer att sakna min älskling massor. Jag ska försöka njuta av resan ändå :). Det känns faktiskt lite bra att ha någon som jag saknar så mycket och veta att han kommer att sakna mig lika mycket.
De senaste dagarna har jag inte lyckats sova så bra. Nu är vårdnadstvisten igång igen, jag har tagit itu med de flesta av sakerna som jag skjutit framför mig så länge men det har påmint mig alltför tydligt om alla jobbiga saker som hänt. Då är det tur att man har vänner och en underbar sambo att prata med. Det känns faktiskt mycket bättre även om det inte känns bra. Jag tackar er alla för ert fantastiska stöd och tålamod med mig. Det värmer att ni tänker på mig och ni finns alltid i mina tankar och hjärta. Jag blir tårögd bara jag tänker på hur ni har ställt upp för mig. Jag är er evigt tacksam.
Klart slut!
Det ska bli så trevligt att träffa kompisen. Det var flera, flera år sedan sist. Allt har jag att tacka mitt kära ex. Men jag ändrar på det. Långsamt går det men det går :). Tidigare idag (eller igår) roade jag mig med att checka in online. Nu ska jag bara se till att skriva ut alla papper vi behöver ha med oss, packa och sedan kolla med min kära syster om hon orkar skjutsa ut oss till Gothenburg City Airport - den lilla flygplatsen med det storslagna namnet ;).
Enda problemet med att resa är att jag kommer att sakna min älskling massor. Jag ska försöka njuta av resan ändå :). Det känns faktiskt lite bra att ha någon som jag saknar så mycket och veta att han kommer att sakna mig lika mycket.
De senaste dagarna har jag inte lyckats sova så bra. Nu är vårdnadstvisten igång igen, jag har tagit itu med de flesta av sakerna som jag skjutit framför mig så länge men det har påmint mig alltför tydligt om alla jobbiga saker som hänt. Då är det tur att man har vänner och en underbar sambo att prata med. Det känns faktiskt mycket bättre även om det inte känns bra. Jag tackar er alla för ert fantastiska stöd och tålamod med mig. Det värmer att ni tänker på mig och ni finns alltid i mina tankar och hjärta. Jag blir tårögd bara jag tänker på hur ni har ställt upp för mig. Jag är er evigt tacksam.
Klart slut!
tisdag 19 oktober 2010
Trade-offs
Igår och idag tog jag mig äntligen samman och började beta av listan av saker jag dragit mig för så länge.
Jag började dagen med att ringa mitt målsägarbiträde angående den interimistiska enskilda vårdnaden. Hon svarade inte så jag skickade henne ett sms där jag bad henne höra av sig till mig.
Därefter fortsatte jag det hela med att ansöka om nytt besöksförbud. Det gamla hade gått ut någon gång i juli. Då kan ni tänka er hur jobbigt jag tyckte det var att ta tag i det. Om inte det i sig vore nog så fick vi sitta och vänta på polisstationen från strax innan 17 till strax innan 19. Jag var tvungen att lägga på mer pengar på parkeringen för timmen jag räknade med att det skulle ta försvann ju snabbt. Väl framme frågar polisen som tar hand om just mitt ärende varför jag vill ha besöksförbud. Bara det var lite jobbigt att svara på. Inte för att det var en svår fråga utan för att det enda jag kunde sitta och tänka på medan jag väntade var att JAG behöver anstränga mig, vänta, motivera men det är exet som har gjort fel. Det är skevt! Nu är det som så att jag bara har ansökt om besöksförbud. Ansökan skickas till åklagaren och denne tar ställning i frågan. Känns såååå skönt att veta att hela ansträngningen kanske var helt i onödan. Jag fick även veta att det är kriminalvården jag ska kontakta om jag vill veta när exet får permission, blir förflyttad etc.
Väl hemma kontaktade jag kriminalvården via mejl och bad om en ny blankett att fylla i och skicka in. Det jag tycker är jobbigt är att det inte verkar finnas någon central styrning över de olika fängelserna för varje gång exet tidigare har blivit förflyttad får jag hem en ny lapp som jag måste fylla i. Jag tycker att det är jobbigt nog som det är och vill helst inte bli påmind om att han existerar fortfarande. Men det verkar inte over-head samhället ha förståelse för.
Jag kunde så klart inte sova under natten. Jag hade försökt intala mig att det bara var enkla grejer jag utfört och att det inte spelade någon roll men det gick inte kroppen på. Det var visst jobbigt. Så pass jobbigt att jag inte orkade gå till jobbet dagen efter. Det tar mycket på psyket, trots att det känns som att det bara är att göra det och sedan inte tänka mer på det. Jag tänker så klart på det. Konstant - vare sig jag är medveten om det eller inte.
Morgonen på min VAV-dag började med att mitt målsägarbiträde ringde upp mig. Jag frågade hur stor juridisk tyngd det interimistiska beslutet har. Hon berättade att det har lika stor tyngd som den slutgiltiga domen. Vi pratade vidare om hur processen kommer fortlöpa nu med vårdnadstvisten. Jag frågade naturligtvis om hon trodde att det skulle bli ännu en rättegång och det trodde hon med tanke på exets natur. Jag blev inte förvånad.
Nu var det dags att ringa till skatteverket och tala om att jag visst har vårdnaden. Jag kunde nämligen inte folkbokföra Lilleman på min nya adress i och med att jag enligt skatteverket fortfarande delade vårdnad med pappan. Efter att ha pratat en stund med damen på skatteverket kom vi fram till att de aldrig fått in domen från tingsrätten och att de måste få den från tingsrätten för att det ska ändras hos dem.
Alltså dags att ringa tingsrätten och påpeka detta för dem. Jag lyfte även för dem att inte heller försäkringskassan verkade ha fått detta meddelat, då jag inte kunde hämta ut alla föräldradagar. De lovade att kolla upp det och återkomma till mig. Några minuter senare ringde de tillbaka och mycket riktigt visade det sig att varken försäkringskassan eller skatteverket hade blivit meddelade detta viktiga besked. De lovade att skicka iväg det direkt, så nu ska det väl vara löst.
Sedan får jag kontakta försäkringskassan igen angående föräldradagar, samt underhåll för Lilleman. De plockade ju så klart bort underhållet i och med att jag inte lyckades folkbokföra min son som jag har enskild vårdnad över på samma adress som mig själv. Då har jag ju inte längre rätt till de pengarna.
Nu är jag alldeles slut. Det blir en trade-off mellan att fungera som vanligt i vardagen och att ta itu med saker kopplade till exet. Jag hoppas att jag någon gång i framtiden kommer att klara det bättre. Just nu klarar jag det inte bra. Men jag känner mig trots allt nöjd med att jag lyckats fixa så pass mycket jag ändå gjort.
Klart slut!
Jag började dagen med att ringa mitt målsägarbiträde angående den interimistiska enskilda vårdnaden. Hon svarade inte så jag skickade henne ett sms där jag bad henne höra av sig till mig.
Därefter fortsatte jag det hela med att ansöka om nytt besöksförbud. Det gamla hade gått ut någon gång i juli. Då kan ni tänka er hur jobbigt jag tyckte det var att ta tag i det. Om inte det i sig vore nog så fick vi sitta och vänta på polisstationen från strax innan 17 till strax innan 19. Jag var tvungen att lägga på mer pengar på parkeringen för timmen jag räknade med att det skulle ta försvann ju snabbt. Väl framme frågar polisen som tar hand om just mitt ärende varför jag vill ha besöksförbud. Bara det var lite jobbigt att svara på. Inte för att det var en svår fråga utan för att det enda jag kunde sitta och tänka på medan jag väntade var att JAG behöver anstränga mig, vänta, motivera men det är exet som har gjort fel. Det är skevt! Nu är det som så att jag bara har ansökt om besöksförbud. Ansökan skickas till åklagaren och denne tar ställning i frågan. Känns såååå skönt att veta att hela ansträngningen kanske var helt i onödan. Jag fick även veta att det är kriminalvården jag ska kontakta om jag vill veta när exet får permission, blir förflyttad etc.
Väl hemma kontaktade jag kriminalvården via mejl och bad om en ny blankett att fylla i och skicka in. Det jag tycker är jobbigt är att det inte verkar finnas någon central styrning över de olika fängelserna för varje gång exet tidigare har blivit förflyttad får jag hem en ny lapp som jag måste fylla i. Jag tycker att det är jobbigt nog som det är och vill helst inte bli påmind om att han existerar fortfarande. Men det verkar inte over-head samhället ha förståelse för.
Jag kunde så klart inte sova under natten. Jag hade försökt intala mig att det bara var enkla grejer jag utfört och att det inte spelade någon roll men det gick inte kroppen på. Det var visst jobbigt. Så pass jobbigt att jag inte orkade gå till jobbet dagen efter. Det tar mycket på psyket, trots att det känns som att det bara är att göra det och sedan inte tänka mer på det. Jag tänker så klart på det. Konstant - vare sig jag är medveten om det eller inte.
Morgonen på min VAV-dag började med att mitt målsägarbiträde ringde upp mig. Jag frågade hur stor juridisk tyngd det interimistiska beslutet har. Hon berättade att det har lika stor tyngd som den slutgiltiga domen. Vi pratade vidare om hur processen kommer fortlöpa nu med vårdnadstvisten. Jag frågade naturligtvis om hon trodde att det skulle bli ännu en rättegång och det trodde hon med tanke på exets natur. Jag blev inte förvånad.
Nu var det dags att ringa till skatteverket och tala om att jag visst har vårdnaden. Jag kunde nämligen inte folkbokföra Lilleman på min nya adress i och med att jag enligt skatteverket fortfarande delade vårdnad med pappan. Efter att ha pratat en stund med damen på skatteverket kom vi fram till att de aldrig fått in domen från tingsrätten och att de måste få den från tingsrätten för att det ska ändras hos dem.
Alltså dags att ringa tingsrätten och påpeka detta för dem. Jag lyfte även för dem att inte heller försäkringskassan verkade ha fått detta meddelat, då jag inte kunde hämta ut alla föräldradagar. De lovade att kolla upp det och återkomma till mig. Några minuter senare ringde de tillbaka och mycket riktigt visade det sig att varken försäkringskassan eller skatteverket hade blivit meddelade detta viktiga besked. De lovade att skicka iväg det direkt, så nu ska det väl vara löst.
Sedan får jag kontakta försäkringskassan igen angående föräldradagar, samt underhåll för Lilleman. De plockade ju så klart bort underhållet i och med att jag inte lyckades folkbokföra min son som jag har enskild vårdnad över på samma adress som mig själv. Då har jag ju inte längre rätt till de pengarna.
Nu är jag alldeles slut. Det blir en trade-off mellan att fungera som vanligt i vardagen och att ta itu med saker kopplade till exet. Jag hoppas att jag någon gång i framtiden kommer att klara det bättre. Just nu klarar jag det inte bra. Men jag känner mig trots allt nöjd med att jag lyckats fixa så pass mycket jag ändå gjort.
Klart slut!
måndag 4 oktober 2010
Vardagen
Saker som jag inte orkar göra:
Felanmäla att det drar in i lägenheten från dörrar och fönster
Tvätta, trots att jag har en tvättmaskin i lägenheten
Diska, trots att jag inte har så mycket att smutsa ner
Öppna post
Handla
Laga mat
Städa
Gå upp på morgonen
Passa tider
Gå och lägga mig när jag ska
Kontakta försäkringskassan om att jag har enskild vårdnad, om än interimistiskt
Förlänga besöksförbudet
Boka ny tid hos psykologen
Ansöka om en skyddad adress
Skicka in papper till fängelset om att jag vill veta vart och om exet förflyttas
Lämna tillbaka ett par stövlar som lilleman inte behöver
Hänga upp jackan
Vika tvätt
Det ser hemskt ut hemma hos mig. Det kommer att se ut så ett tag. Vissa saker ser ut så för att jag blir påmind om exet varje gång jag gör dem. Andra har jag ingen ork att göra, förmodligen också på grund av exet. Ytterligare en del grejer känns bara orättvist att jag behöver göra. Varför ska JAG förlänga besöksförbud när det inte är jag som gjort fel!? Varför ska JAG behöva ringa försäkringskassan om föräldradagar!? Det kommer att vara så orättvist resten av mitt liv. Det gör mig trött, arg och ledsen. Jag vill bara bli lämnad ifred.
Men det finns en speciell person som får mig att bli lycklig. Han bryr sig om mig och lilleman. Han gör saker för mig och för lilleman. Han tänker på mig. Jag tänker på honom. Han saknar mig. Jag saknar honom. Han får mig att känna saker igen och det är härligt och samtidigt skrämmande. Jag kan säga en sak - jag vet att han aldrig någonsin kommer att behandla mig ens i närheten av vad exet gjorde. Aldrig någonsin. Det känner jag i hjärtat och det gör att jag känner mig helt trygg med honom. Han vet vad jag har varit med om. Han vill vara med mig ändå. Han vill få mig att må bra. Han säger att han älskar mig. Jag säger att jag älskar honom. Ändå känns allt så skört. Som att det kan falla sönder när som helst. Jag har fått nycklarna hem till honom. Ändå är jag orolig att han ska tröttna på mig, ångra sig. Det kommer att ta tid innan jag vågar lita på att det inte bara är för stunden. Jag hoppas verkligen inte att det bara är för stunden. Jag vill att det ska vara för evigt. Jag hoppas att han vill det med. Jag vågade inte ens skriva något om att vi träffades här för att jag var rädd att förstöra det. Det är jag nu också men jag skriver ändå. Jag kan inte gå runt och vara rädd hela tiden. Då kommer jag garanterat att paja det genom att oroa ihjäl förhållandet. Vi är inte tillsammans ännu. Men på god väg. Det får ta sin lilla tid. Jag har inte bråttom så länge vi är tillsammans.
Klart slut!
Felanmäla att det drar in i lägenheten från dörrar och fönster
Tvätta, trots att jag har en tvättmaskin i lägenheten
Diska, trots att jag inte har så mycket att smutsa ner
Öppna post
Handla
Laga mat
Städa
Gå upp på morgonen
Passa tider
Gå och lägga mig när jag ska
Kontakta försäkringskassan om att jag har enskild vårdnad, om än interimistiskt
Förlänga besöksförbudet
Boka ny tid hos psykologen
Ansöka om en skyddad adress
Skicka in papper till fängelset om att jag vill veta vart och om exet förflyttas
Lämna tillbaka ett par stövlar som lilleman inte behöver
Hänga upp jackan
Vika tvätt
Det ser hemskt ut hemma hos mig. Det kommer att se ut så ett tag. Vissa saker ser ut så för att jag blir påmind om exet varje gång jag gör dem. Andra har jag ingen ork att göra, förmodligen också på grund av exet. Ytterligare en del grejer känns bara orättvist att jag behöver göra. Varför ska JAG förlänga besöksförbud när det inte är jag som gjort fel!? Varför ska JAG behöva ringa försäkringskassan om föräldradagar!? Det kommer att vara så orättvist resten av mitt liv. Det gör mig trött, arg och ledsen. Jag vill bara bli lämnad ifred.
Men det finns en speciell person som får mig att bli lycklig. Han bryr sig om mig och lilleman. Han gör saker för mig och för lilleman. Han tänker på mig. Jag tänker på honom. Han saknar mig. Jag saknar honom. Han får mig att känna saker igen och det är härligt och samtidigt skrämmande. Jag kan säga en sak - jag vet att han aldrig någonsin kommer att behandla mig ens i närheten av vad exet gjorde. Aldrig någonsin. Det känner jag i hjärtat och det gör att jag känner mig helt trygg med honom. Han vet vad jag har varit med om. Han vill vara med mig ändå. Han vill få mig att må bra. Han säger att han älskar mig. Jag säger att jag älskar honom. Ändå känns allt så skört. Som att det kan falla sönder när som helst. Jag har fått nycklarna hem till honom. Ändå är jag orolig att han ska tröttna på mig, ångra sig. Det kommer att ta tid innan jag vågar lita på att det inte bara är för stunden. Jag hoppas verkligen inte att det bara är för stunden. Jag vill att det ska vara för evigt. Jag hoppas att han vill det med. Jag vågade inte ens skriva något om att vi träffades här för att jag var rädd att förstöra det. Det är jag nu också men jag skriver ändå. Jag kan inte gå runt och vara rädd hela tiden. Då kommer jag garanterat att paja det genom att oroa ihjäl förhållandet. Vi är inte tillsammans ännu. Men på god väg. Det får ta sin lilla tid. Jag har inte bråttom så länge vi är tillsammans.
Klart slut!
onsdag 15 september 2010
Jobb
Nu har jag börjat jobba igen. Jag började veckan med en kort dag på måndag för att jag och lilleman simmar då. Sedan VAB:ade jag tisdagen och onsdagen för att lilleman fick feber. Jag hoppas att resten av veckan förflyter smärtfritt. Tji fick jag för att jag satt och skojade om att jag snart är hemma igen för att lilleman drar på sig någon dagisbacill. Det första han gör är just det!
Nåja, det kunde ju vara värre. Han kunde faktiskt varit sjuk hela resten av veckan.
Nu regnar det härligt utanför. Jag hör riktigt hur det smattrar utanför mitt fönster :). Jag älskar regn. När jag var liten kunde jag gå ut och gå runt i flera timmar ensam i regnvädret. Det känns alltid för mig som att jag har hela världen för mig själv när det regnar för det brukar vara tomt på folk då. Allra bäst är det när det åskar och blixtrar också.
Nu ska jag bara försöka lägga mig och sova innan det är dags för arbetsdagen imorgon. Då lilleman går till sitt dagis och jag till mitt :).
Klart slut!
Nåja, det kunde ju vara värre. Han kunde faktiskt varit sjuk hela resten av veckan.
Nu regnar det härligt utanför. Jag hör riktigt hur det smattrar utanför mitt fönster :). Jag älskar regn. När jag var liten kunde jag gå ut och gå runt i flera timmar ensam i regnvädret. Det känns alltid för mig som att jag har hela världen för mig själv när det regnar för det brukar vara tomt på folk då. Allra bäst är det när det åskar och blixtrar också.
Nu ska jag bara försöka lägga mig och sova innan det är dags för arbetsdagen imorgon. Då lilleman går till sitt dagis och jag till mitt :).
Klart slut!
onsdag 1 september 2010
Tung dag
Har varit en tung dag idag. Vi var på familjerätten där de drar igång utredningen om vårdnaden om lilleman. Jag fick ju enskild vårdnad interimistiskt, vilket innebär att jag har vårdnaden tills den riktiga utredningen är avklarad. Familjerätten blir klar med sitt till mitten av oktober. Då skickas det till tingsrätten och sedan ska de gå igenom det hela så det kommer att ta en del tid misstänker jag. På handläggaren på familjerätten lät det inte som att det skulle bli någon större förändring mot vad som redan är men det kändes jobbigt innan ändå och det var skönt att höra det.
På väg till förskolan ringde så klart handläggaren på Kronofogden som driver in mitt skadestånd. Jag har glömt att höra av mig så många gånger nu att jag till slut klurat ut att jag har undvikit det för att jag tycker att hela situationen är väldigt jobbig. Jag orkar inte ta i det riktigt. Det känns återigen som att jag måste jobba fast jag inte gjort något fel. Nu äntligen fick jag tummen ur och kollade upp det jag skulle kolla och det kändes skönt att ha gjort det.
Men jag blev så trött. Fullständigt kollapsfärdig. Orkade inte göra någonting. Jag har nog gått och mått dåligt ända sedan de började höra av sig från Kronofogden och sedan den här tiden hos familjerätten blev bokad. Nu känns det bättre.
Jag pratade med min psykolog om hur jag har mått och varför. Hon ville att vi skulle fortsätta att träffas för att hon inte tyckte att det var bra att jag reagerade så starkt på saker som har med exet att göra. Reagera - ja, men inte bli mer eller mindre paralyserad av det. Jag håller helt med om det. Jag vet bara inte hur jag ska sluta reagera så. Det kommer ta tid. 12 års tortyr försvinner inte så fort från minnet, tyvärr :(
Klart slut!
På väg till förskolan ringde så klart handläggaren på Kronofogden som driver in mitt skadestånd. Jag har glömt att höra av mig så många gånger nu att jag till slut klurat ut att jag har undvikit det för att jag tycker att hela situationen är väldigt jobbig. Jag orkar inte ta i det riktigt. Det känns återigen som att jag måste jobba fast jag inte gjort något fel. Nu äntligen fick jag tummen ur och kollade upp det jag skulle kolla och det kändes skönt att ha gjort det.
Men jag blev så trött. Fullständigt kollapsfärdig. Orkade inte göra någonting. Jag har nog gått och mått dåligt ända sedan de började höra av sig från Kronofogden och sedan den här tiden hos familjerätten blev bokad. Nu känns det bättre.
Jag pratade med min psykolog om hur jag har mått och varför. Hon ville att vi skulle fortsätta att träffas för att hon inte tyckte att det var bra att jag reagerade så starkt på saker som har med exet att göra. Reagera - ja, men inte bli mer eller mindre paralyserad av det. Jag håller helt med om det. Jag vet bara inte hur jag ska sluta reagera så. Det kommer ta tid. 12 års tortyr försvinner inte så fort från minnet, tyvärr :(
Klart slut!
Inskolningen har börjat
Första dagen på förskolan är avklarad. Det gick som jag väntade mig - bara bra. Jag fick med mig en hel del material att läsa igenom men just nu orkar jag inte göra det. lilleman var så duktig. Han lekte i princip själv från första stund. Vi stannade bara i 1 timme så det var inte alltför ansträngande för lilleman. Inskolningen håller på i 2 veckor så morfar får hjälpa till nästa vecka då jag börjar jobba. Det ska nog fungera bra, tror jag. Lilleman är ju rätt social, vilket de även påpekade på förskolan så jag tror att han grejar det kanonbra :). Det är värre med minnet hos stackars mamma som ska komma ihåg att ta med extrakläder, stövlar, blöjor, regnkläder, ... Jag räknar med att jag kommer att glömma hälften :).
13:30 ska vi till familjerätten för att fortsätta utredningen om vårdnad. Just nu har jag interimistiskt fått enskild vårdnad men det är ju en temporär dom så de ska utreda det hela igen så att jag får en slutgiltig dom. Det känns blandat. Från början var det jobbigt för att jag inte kände mig beredd på att jag skulle dit. Det kändes som att exet och hela processen plötsligt trycktes upp i mitt ansikte och att jag inte kunde värja mig. Nu är det bättre men inte bra. Jag är lite orolig att det ska bli delad vårdnad igen. Jag vill absolut inte ha det. Jag tror inte att det kommer vara bra för lilleman heller, pga allt tjafs som det har varit tidigare med exet. Ju äldre lilleman är, desto mer förstår han ju också.
En annan sak som jag har tyckt varit jobbigt är att kronofogden har kontaktat mig. Det handlar om mitt skadestånd, som de hjälper mig att driva in. Jag drar mig för att ringa upp, jag glömmer bort det. Jag tycker att det är jobbigt att jag måste kämpa för att få ut något jag har rätt till. Det känns som att det är exet som gjort fel men att det är jag som måste anstränga mig :(. Inte okej. Kom precis på att jag måste förlänga besöksförbudet. Alltså ytterligare något jag behöver göra för att exet har gjort fel. Inte okej.
Klart slut!
13:30 ska vi till familjerätten för att fortsätta utredningen om vårdnad. Just nu har jag interimistiskt fått enskild vårdnad men det är ju en temporär dom så de ska utreda det hela igen så att jag får en slutgiltig dom. Det känns blandat. Från början var det jobbigt för att jag inte kände mig beredd på att jag skulle dit. Det kändes som att exet och hela processen plötsligt trycktes upp i mitt ansikte och att jag inte kunde värja mig. Nu är det bättre men inte bra. Jag är lite orolig att det ska bli delad vårdnad igen. Jag vill absolut inte ha det. Jag tror inte att det kommer vara bra för lilleman heller, pga allt tjafs som det har varit tidigare med exet. Ju äldre lilleman är, desto mer förstår han ju också.
En annan sak som jag har tyckt varit jobbigt är att kronofogden har kontaktat mig. Det handlar om mitt skadestånd, som de hjälper mig att driva in. Jag drar mig för att ringa upp, jag glömmer bort det. Jag tycker att det är jobbigt att jag måste kämpa för att få ut något jag har rätt till. Det känns som att det är exet som gjort fel men att det är jag som måste anstränga mig :(. Inte okej. Kom precis på att jag måste förlänga besöksförbudet. Alltså ytterligare något jag behöver göra för att exet har gjort fel. Inte okej.
Klart slut!
måndag 23 augusti 2010
Åka motorcykel till Gävle och tillbaka
Jag har varit på min bästa helgtripp någonsin! Jag har åkt MC till Gävle för att gratulera min moster som fyller 60 år. Mamma och min syster åkte upp med min bil och tog hand om lilleman. Vi stannade på förbestämda stopp för att stämma av, äta och vila. Jag hade så grymt kul :D. Jag fick så ont i kroppen till slut - ont i ryggen och ont i ljumskarna efter att ha suttit hukad över tanken och klämt åt med benen i flera timmar. Men det var totalt värt det! Så kul har jag nog inte haft på länge.
Lilleman klarade resan väldigt bra också. Han var inte alls gnällig, vilket var väldigt skönt för mamma och min syster. Jag var lite orolig att det kanske skulle bli jobbigt för honom och i förlängningen dem i och med att han var otröstlig när vi åkte hem från Stockholm i midsomras men det gick över all förväntan. Ser lovande ut för liknande samarbete i framtiden :D.
Det var öppet hus hos min moster i deras villa som de ska sälja nu i dagarna. Det kom en massa folk. Maten var jättegod och det var så roligt att träffa kusinerna och tjöta lite. Vi åkte upp på fredagen och åkte hem igen på söndagen. Det blev en intensiv helg men förvånansvärt nog var det otroligt smidigt och inget som helst gnäll från lilleman.
Klart slut!
Lilleman klarade resan väldigt bra också. Han var inte alls gnällig, vilket var väldigt skönt för mamma och min syster. Jag var lite orolig att det kanske skulle bli jobbigt för honom och i förlängningen dem i och med att han var otröstlig när vi åkte hem från Stockholm i midsomras men det gick över all förväntan. Ser lovande ut för liknande samarbete i framtiden :D.
Det var öppet hus hos min moster i deras villa som de ska sälja nu i dagarna. Det kom en massa folk. Maten var jättegod och det var så roligt att träffa kusinerna och tjöta lite. Vi åkte upp på fredagen och åkte hem igen på söndagen. Det blev en intensiv helg men förvånansvärt nog var det otroligt smidigt och inget som helst gnäll från lilleman.
Klart slut!
onsdag 18 augusti 2010
Inget napp på kvinnojourerna
Jag har nu fått svar från kvinnojourerna och de är inte intresserade av bloggen. Jag har efter ett tips från en vän vänt mig till BVC-kliniker i Göteborg för att se om de skulle vara intresserade men jag har inte fått några livstecken därifrån. Vi får väl se hur det blir.
Nu har jag äntligen beställt posteftersändning och bredband till mig. Då ska jag snart kunna leva som folk igen :).
Klart slut!
Nu har jag äntligen beställt posteftersändning och bredband till mig. Då ska jag snart kunna leva som folk igen :).
Klart slut!
lördag 14 augusti 2010
Minnen
Jag har ett nätverk av blodådror i ena knävecket. Det är från när exet drämde en golfklubba i baksidan av mitt ben. Det kommer aldrig att försvinna.
Jag har ett ärr på hakan. Där har jag behövt sy några stygn för att exet knuffade mig med all kraft rakt på skorna i hallen. Det kommer aldrig att försvinna.
Jag har röda ärr på undersidan av båda fötterna. Det är från att exet tvingade mig att bränna mig själv med en gaständare. Det kommer aldrig att försvinna.
Jag har ett jack i ena framtanden. Det är från att exet boxade mig i ansiktet så att tänderna slogs ihop. Det kommer aldrig att försvinna.
Jag har ett ärr på ena underarmen. Det är från att exet knuffade mig så att jag ramlade och landade på barnvagnsbromsen då jag var höggravid. Det kommer aldrig att försvinna.
Jag har ett knakande ljud i mina käkar. Det är från att exet boxat mig på käkarna upprepade gånger så att något gått sönder där. Det kommer aldrig att försvinna.
De andra skadorna har läkt och syns inte mer. Men jag kommer ihåg dem. Varenda en kommer jag ihåg. Jag kommer ihåg hur rädd jag var. Hur arg jag var. Hur förnedrad jag var. Hur dum jag kände mig. Hur värdelös jag kände mig.
Det finns ett stort sår i min själ och det är från exet, en person som ett tag betydde hela världen för mig, svek mig så fullständigt. Det kommer aldrig att försvinna. Men det kan läka. Bli ett ärr. Det kommer alltid finnas där och påminna mig om vad som har hänt men jag kommer att kunna gå vidare. Jag kommer att leva. Jag lever redan nu.
Klart slut!
Jag har ett ärr på hakan. Där har jag behövt sy några stygn för att exet knuffade mig med all kraft rakt på skorna i hallen. Det kommer aldrig att försvinna.
Jag har röda ärr på undersidan av båda fötterna. Det är från att exet tvingade mig att bränna mig själv med en gaständare. Det kommer aldrig att försvinna.
Jag har ett jack i ena framtanden. Det är från att exet boxade mig i ansiktet så att tänderna slogs ihop. Det kommer aldrig att försvinna.
Jag har ett ärr på ena underarmen. Det är från att exet knuffade mig så att jag ramlade och landade på barnvagnsbromsen då jag var höggravid. Det kommer aldrig att försvinna.
Jag har ett knakande ljud i mina käkar. Det är från att exet boxat mig på käkarna upprepade gånger så att något gått sönder där. Det kommer aldrig att försvinna.
De andra skadorna har läkt och syns inte mer. Men jag kommer ihåg dem. Varenda en kommer jag ihåg. Jag kommer ihåg hur rädd jag var. Hur arg jag var. Hur förnedrad jag var. Hur dum jag kände mig. Hur värdelös jag kände mig.
Det finns ett stort sår i min själ och det är från exet, en person som ett tag betydde hela världen för mig, svek mig så fullständigt. Det kommer aldrig att försvinna. Men det kan läka. Bli ett ärr. Det kommer alltid finnas där och påminna mig om vad som har hänt men jag kommer att kunna gå vidare. Jag kommer att leva. Jag lever redan nu.
Klart slut!
måndag 9 augusti 2010
Första försöket
Nu har jag skickat iväg två mejl till två olika kvinnojourer. Nu får vi se om de tycker att det är en bra idé. Om ingen nappar har jag i alla fall försökt. :)
Klart slut!
Klart slut!
Hjälpa
Jag skulle vilja hjälpa andra med mina erfarenheter. Det känns som att jag har så mycket att ge men inget forum att sända det i. Jag vill nå ut till människor som har varit i min sits och behöver veta att det inte är fel på dem och att de inte är ensamma. Jag vill nå ut till människor som ännu inte har tagit steget och brutit med sin destruktiva vardag och få dem att förstå att de kan. Att man kan göra precis det man bestämmer sig för. Det är väldigt sällan som det finns hinder som man inte kan ta sig förbi. Det kan visserligen ta tid men det går i princip alltid att ta sig förbi. Jag hade en sådan person i mitt liv som visade att man kan ta sig förbi berget, att berget bara finns inom en själv. Jag vill vara den personen för andra. Jag vill inte att det spåret dör med mig utan att det lever vidare. Om jag så bara kunde hjälpa en enda person att ta sig upp igen hade det varit tillräckligt.
Jag tror att det är ett viktigt steg för mig i läkningsprocessen att kunna hjälpa andra att komma ifrån helvetet. Därför mådde jag så bra under tiden som jag gick på Utväg. Jag kände att jag kunde dela med mig till folk som råkat illa ut och visa att det inte är deras fel och att man kan ta sig ur det.
Det känns som att jag har haft enorm tur med vänner och familj också. De har funnits där för mig och stöttat när det har varit som värst. Då tänker jag på alla dem som är helt ensamma, har familj och vänner i en annan stad, kanske annat land och inte kan få samma stöd. Jag vill nå dem. Visa att man kan hitta nya vänner och att man inte behöver vara ensam trots allt. Visa att de är starka och klarar mer än vad de tror.
Jag praktiskt taget bubblar av energi att dela med mig men jag har ingen att dela det med. Jag vill inte längre dela med mig för min skull utan för någon annans skull. Jag är där jag är och det händer inte så mycket mer om jag inte för erfarenheterna vidare. Jag ska spåna vidare på om det finns något sätt att nå ut till folk.
Klart slut!
Jag tror att det är ett viktigt steg för mig i läkningsprocessen att kunna hjälpa andra att komma ifrån helvetet. Därför mådde jag så bra under tiden som jag gick på Utväg. Jag kände att jag kunde dela med mig till folk som råkat illa ut och visa att det inte är deras fel och att man kan ta sig ur det.
Det känns som att jag har haft enorm tur med vänner och familj också. De har funnits där för mig och stöttat när det har varit som värst. Då tänker jag på alla dem som är helt ensamma, har familj och vänner i en annan stad, kanske annat land och inte kan få samma stöd. Jag vill nå dem. Visa att man kan hitta nya vänner och att man inte behöver vara ensam trots allt. Visa att de är starka och klarar mer än vad de tror.
Jag praktiskt taget bubblar av energi att dela med mig men jag har ingen att dela det med. Jag vill inte längre dela med mig för min skull utan för någon annans skull. Jag är där jag är och det händer inte så mycket mer om jag inte för erfarenheterna vidare. Jag ska spåna vidare på om det finns något sätt att nå ut till folk.
Klart slut!
fredag 6 augusti 2010
Förskola till lilleman
Nu har jag fått en förskoleplats åt lilleman :). Fest och jubel! Han börjar 1:a september, så efter det är det dags för jobbet igen. Jag tar det med skräckblandad förtjusning. Det ska bli skönt att komma tillbaka och visa vad jag verkligen går för och samtidigt dyker det där jobbiga upp - det kanske inte duger? Jag tränger undan de tankarna och tar på mig min kaxigaste attityd istället. Det kan inte bli mycket värre än då exet la sig i hela tiden.
Tänk att lilleman är så stor. Det är helt otroligt vad tiden går fort. Numera går han runt överallt och säger mamma om allt han ser. Han charmar alla med sitt ljusa humör och passar på att bitas när han är glad, trött eller ledsen. De 13 små gaddarna är vassa så det förslår! Jag ser det som en ny fas i hans liv. Nu kommer lilleman börja jobba på sin självständighet. Han kommer successivt vänja sig vid att inte vara med mig hela tiden. Jag har ju flitigt lämnat honom till barnvakter så att han redan nu ska vara van vid olika människor och jag tycker att det ger god effekt. Han är inte blyg utan han kommer fram till personer han tycker om och vill bli buren. Jag tror att det kommer gå jättebra med inskolningen. Max 1 vecka, om ens det.
Nu hoppas jag att jag kommer kunna börja sova bra igen. Nu har jag ju ett tydligt schema att följa.
Klart slut!
Tänk att lilleman är så stor. Det är helt otroligt vad tiden går fort. Numera går han runt överallt och säger mamma om allt han ser. Han charmar alla med sitt ljusa humör och passar på att bitas när han är glad, trött eller ledsen. De 13 små gaddarna är vassa så det förslår! Jag ser det som en ny fas i hans liv. Nu kommer lilleman börja jobba på sin självständighet. Han kommer successivt vänja sig vid att inte vara med mig hela tiden. Jag har ju flitigt lämnat honom till barnvakter så att han redan nu ska vara van vid olika människor och jag tycker att det ger god effekt. Han är inte blyg utan han kommer fram till personer han tycker om och vill bli buren. Jag tror att det kommer gå jättebra med inskolningen. Max 1 vecka, om ens det.
Nu hoppas jag att jag kommer kunna börja sova bra igen. Nu har jag ju ett tydligt schema att följa.
Klart slut!
onsdag 4 augusti 2010
Inte bra nog
Jag var inte bra nog att ha sex med. Jag vet, vi har lilleman. Därmed måste vi ha haft sex. Ja och jag vet exakt datum och tid för detta. Jag dög bara till barnproduktion. Var inte åtråvärd. Jag var äcklig, tråkig, ful, fet och korkad. Det gick ju inte att tända på mig så varför ens försöka? Dessutom hade exet anklagat mig för otrohet, jag vet inte hur många gånger, utan grund. Det betydde att jag var smutsig - orörbar.
Ingen vill ha sex med en död fisk! Du är ju bara tråkig! De orden ringer fortfarande i mitt huvud och är svåra att sudda ut. Jag vet nu att det handlade om att trycka ner mig och få mig att må dåligt. Att det inte handlade om annat än att jävlas och slå till där det känns. Vissa blir våldtagna, andra får leva i ofrivilligt celibat. Det är minst lika hemskt. Man känner sig lika värdelös och äcklig, tror jag (har bara varit med om den ena varianten).
Jag tror att jag behöver få veta att det inte var sant. Att det bara var sådant som exet sa. Jag litar inte helt på min magkänsla på det området ännu.
Klart slut!
Ingen vill ha sex med en död fisk! Du är ju bara tråkig! De orden ringer fortfarande i mitt huvud och är svåra att sudda ut. Jag vet nu att det handlade om att trycka ner mig och få mig att må dåligt. Att det inte handlade om annat än att jävlas och slå till där det känns. Vissa blir våldtagna, andra får leva i ofrivilligt celibat. Det är minst lika hemskt. Man känner sig lika värdelös och äcklig, tror jag (har bara varit med om den ena varianten).
Jag tror att jag behöver få veta att det inte var sant. Att det bara var sådant som exet sa. Jag litar inte helt på min magkänsla på det området ännu.
Klart slut!
tisdag 3 augusti 2010
Ta kort
Jag behöver få bort exet från kameran. Det finns inga bilder på honom på minneskortet eller så men han är där ändå. Så fort jag vill ta kort tänker jag på exets gestapofasoner angående att ta kort. Vi skulle ta kort på allt vi gjorde och det var jag som skulle ta kort. Om jag glömde blev det ett helvete. Och sedan behövde jag försvara våra redan tagna kort så att han inte raderade dem. Varenda jävla gång! Nä, no more drama, please. Nu finns det bara som minnen i mina synapser. Fantomer som dyker upp när jag kommer på att jag kanske borde ta kort. Spara mina minnen på bild.
Jag kan egentligen inte skylla på exet för han gör inget längre. Nu är det faktiskt jag som hindrar mig själv. Jag kan skylla på honom hur mycket jag vill, det är fortfarande jag som måste bryta detta. Det är svårt. Varje gång jag tar kort tänker jag att jag nu är lydig och gör som jag borde. Inte bra. För då är jag inte lydig. Jag vill aldrig mer vara lydig. Jag vill vara snäll, hjälpsam, trevlig, rolig, smart, intressant - men inte lydig. Lydig förknippar jag med underkuvad och underkuvad är inget bra sätt att vara på i en relation. Jag tror inte att det är bra i någon relation. Inte mellan två vuxna och inte heller mellan ett barn och en vuxen.
Exet tyckte att barn ska vara kuvade. Att de ska lyda sina föräldrar blint och aldrig säga emot. Jag kan ju säga att jag är väldigt glad att jag har ensam vårdnad. Jag skulle inte vilja bidra till nästa generations misshandlade kvinnor. Det kanske jag gör ändå men jag ska göra allt jag kan för att det inte ska ske. Som en vän till mig sa - det heter arv OCH miljö. Jag får trycka på miljöknappen som en blådåre helt enkelt.
Klart slut!
Jag kan egentligen inte skylla på exet för han gör inget längre. Nu är det faktiskt jag som hindrar mig själv. Jag kan skylla på honom hur mycket jag vill, det är fortfarande jag som måste bryta detta. Det är svårt. Varje gång jag tar kort tänker jag att jag nu är lydig och gör som jag borde. Inte bra. För då är jag inte lydig. Jag vill aldrig mer vara lydig. Jag vill vara snäll, hjälpsam, trevlig, rolig, smart, intressant - men inte lydig. Lydig förknippar jag med underkuvad och underkuvad är inget bra sätt att vara på i en relation. Jag tror inte att det är bra i någon relation. Inte mellan två vuxna och inte heller mellan ett barn och en vuxen.
Exet tyckte att barn ska vara kuvade. Att de ska lyda sina föräldrar blint och aldrig säga emot. Jag kan ju säga att jag är väldigt glad att jag har ensam vårdnad. Jag skulle inte vilja bidra till nästa generations misshandlade kvinnor. Det kanske jag gör ändå men jag ska göra allt jag kan för att det inte ska ske. Som en vän till mig sa - det heter arv OCH miljö. Jag får trycka på miljöknappen som en blådåre helt enkelt.
Klart slut!
Insomnia
Jag är den med sömnsvårigheter. Jag är den med alla minnen. Tänker du någonsin på vad du gjort mot mig? Att du skadat mig? Att du alltid kommer att vara en del av mig, vare sig jag vill eller inte? Du finns med mig varje dag. Tänker du någonsin på mig? Det var jag som gick till polisen. Förstår du varför? Det var jag som gick i terapi. Vet du varför? Förstår du att du skulle ha skadat lilleman? Inte nu men förr eller senare. Förstår du att en skev världsuppfattning också skadar? Försöker du ändra dig? Jag försöker förstå varför det blev som det blev. Jag försöker förstå vad som har hänt dig, så att jag vet varför du behandlade mig som du gjorde. Du berättade aldrig om din barndom. Bara några få lösa fragment. De sa inte så mycket. De var säkra att berätta om. Du kanske inte kommer ihåg mer. Vad jag inte förstår är vad det är som får en individ att gå över gränsen. Jag gick inte över gränsen. Varför gjorde du det? Varför sa du att allt jag gjorde var fel och att jag avsiktligt djävlades med dig? Varför skulle jag göra så? Trodde du verkligen på det? Trodde du att du kunde bryta ner mig? Trodde du att jag skulle försvinna helt och istället skulle det dyka upp ett skal som bara lyder order? Trodde du verkligen att du hade tämjt min själ? Du rörde aldrig vid den. Du förstod den aldrig. Jag försökte bjuda in dig men du stannade bara en stund i hallen och sedan vände du. Du vände. Du ville inte se. Inte förstå. Jag ville förstå dig. Jag förstod aldrig dig. Jag tyckte att du var dum i huvudet. Jag hatade dig. Jag ville döda dig. Få dig att lida för vad du gjort mot mig. Nu är jag nyfiken. Vill vet vad som fått dig att bli den du är. Jag vill förstå för att kunna lära mig. Du finns ändå i min dag. Inte hela tiden men någon gång dyker du upp varje dag. Något påminner mig och vips är du där igen. Du kommer aldrig att försvinna, så det är bättre att jag lär mig att förstå. Man är bara rädd för det man inte förstår så jag ska se till så att jag inte är rädd mer.
Klart slut!
Klart slut!
söndag 18 juli 2010
Köpa mat
Jag har en energidryck i mitt kylskåp. Den är inte min. Det är min kompis som lånar kylskåp, frys och skafferi för sin mat. Hon har inget eget för tillfället. I ett kort ögonblicks amnesi höll jag på att slänga hennes mat. Jag fick för mig att den förra hyresgästen glömt att ta med sin mat. Mitt i att jag höll på att samla ihop maten i skafferiet slog det mig att - just det, det är ju min kompis mat. Jag kanske inte ska slänga den då trots allt ;).
Istället blev jag påmind om att jag själv förmodligen borde köpa hem mat. Om jag och lilleman ska bo där verkar det rätt vettigt att kunna äta mat där. Bara en idé jag fått för mig att testa. Vi får väl se hur det går.
Nu kan jag äntligen göra den mat jag vill och äta när jag vill. Jag ska köpa färska grönsaker och göra vegetariska grytor, laga mat med fisk och äta fan i mig smörgås till middag om jag känner för det! Anarkin har kommit till mitt kök, mina vänner :).
Det är så skönt att kunna flytta och inte ha någon jävel som skriker på en. Berättar att man bär fel, bär för lite, bär för mycket, prioriterar fel, packar för slarvigt, packar för noggrant, börjar för tidigt, börjar för sent, tar för stora saker, tar för små saker. Ja, listan kan göras lång. Och det är så skönt att slippa höra det. Man kan nämligen inte stänga ute elaka kommentarer. Inte helt. Det är lättare att ta fysisk smärta. Den är mer påtaglig och man vet var den sitter och kan försöka göra något åt det. Den psykiska vet man inte riktigt var den sitter. Hjärnan, hjärtat, överallt i kroppen? Det är svårare att lindra den också. Jag förstår att personer med psykiska besvär tar livet av sig. Det är kanske det enda sättet för dem att stoppa den hemska infektionen. När den har nått din själ så är du ju inte du längre och vad är det för mening att leva då? Det är en svår fråga och ofta sägs det ju att man är egoistisk om man tar livet av sig. Men är det inte lika egoistiskt av omvärlden att tvinga kvar en människa som lider? Bara för att de själva ska slippa må dåligt. Svår fråga...
Jag har dödat min infektion i alla fall. Den nådde aldrig min själ men det var nära.
Klart slut!
Istället blev jag påmind om att jag själv förmodligen borde köpa hem mat. Om jag och lilleman ska bo där verkar det rätt vettigt att kunna äta mat där. Bara en idé jag fått för mig att testa. Vi får väl se hur det går.
Nu kan jag äntligen göra den mat jag vill och äta när jag vill. Jag ska köpa färska grönsaker och göra vegetariska grytor, laga mat med fisk och äta fan i mig smörgås till middag om jag känner för det! Anarkin har kommit till mitt kök, mina vänner :).
Det är så skönt att kunna flytta och inte ha någon jävel som skriker på en. Berättar att man bär fel, bär för lite, bär för mycket, prioriterar fel, packar för slarvigt, packar för noggrant, börjar för tidigt, börjar för sent, tar för stora saker, tar för små saker. Ja, listan kan göras lång. Och det är så skönt att slippa höra det. Man kan nämligen inte stänga ute elaka kommentarer. Inte helt. Det är lättare att ta fysisk smärta. Den är mer påtaglig och man vet var den sitter och kan försöka göra något åt det. Den psykiska vet man inte riktigt var den sitter. Hjärnan, hjärtat, överallt i kroppen? Det är svårare att lindra den också. Jag förstår att personer med psykiska besvär tar livet av sig. Det är kanske det enda sättet för dem att stoppa den hemska infektionen. När den har nått din själ så är du ju inte du längre och vad är det för mening att leva då? Det är en svår fråga och ofta sägs det ju att man är egoistisk om man tar livet av sig. Men är det inte lika egoistiskt av omvärlden att tvinga kvar en människa som lider? Bara för att de själva ska slippa må dåligt. Svår fråga...
Jag har dödat min infektion i alla fall. Den nådde aldrig min själ men det var nära.
Klart slut!
torsdag 15 juli 2010
Skilsmässan är klar!
Nu är skilsmässan klar! Jag har känt mig skild sedan ett tag tillbaka men det är skönt att det är officiellt också. Detta bör firas på något lämpligt sätt! Hurra, hurra!!!
Idag ska jag försöka flytta in resten av möblemanget i lägenheten men då ska det helst sluta regna också. Man kan inte få allt men man kan hoppas in i det sista. :)
Klart slut!
Idag ska jag försöka flytta in resten av möblemanget i lägenheten men då ska det helst sluta regna också. Man kan inte få allt men man kan hoppas in i det sista. :)
Klart slut!
tisdag 15 juni 2010
Avslutning på öppna förskolan
Idag har jag och lilleman haft en fantastiskt trevlig dag på Styrsö med Öppna förskolan. Det var sista tillfället innan sommaruppehållet och då passade vi på att göra en heldagsutflykt med fika, sol och - faktiskt - bad. Förskolan stod för fikat, sol plus en del vind stod naturen för och jag och en av fröknarna stod för badandet. Det var endast ett kärringdopp var men det är ändå hard core för det var bara 15 grader i vattnet. (Plats för applåder och hurrarop ges här)
Det kunde inte bli en bättre avslutning. Det känns dock lite vemodigt för nu är min era på Öppna förskolan slut. Efter sommaren är det dags att komma tillbaka till verkligheten och jobba igen. Jag kan ju alltid hälsa på men det blir ju aldrig samma sak.
Jag var helt slut när jag var på väg hem. Lilleman ville dock inte sova mer än en gång idag så han var dödstrött när klockan var 21! Han som alltid annars brukar somna först runt 23. Det var en mycket skum och intressant upplevelse att lägga sitt barn tidigt och samtidigt inse att de flesta andra redan lagt sina för ett par timmar sedan. Hoppas att du sover sött nu, min lilla nattuggla. :)
Klart slut!
Det kunde inte bli en bättre avslutning. Det känns dock lite vemodigt för nu är min era på Öppna förskolan slut. Efter sommaren är det dags att komma tillbaka till verkligheten och jobba igen. Jag kan ju alltid hälsa på men det blir ju aldrig samma sak.
Jag var helt slut när jag var på väg hem. Lilleman ville dock inte sova mer än en gång idag så han var dödstrött när klockan var 21! Han som alltid annars brukar somna först runt 23. Det var en mycket skum och intressant upplevelse att lägga sitt barn tidigt och samtidigt inse att de flesta andra redan lagt sina för ett par timmar sedan. Hoppas att du sover sött nu, min lilla nattuggla. :)
Klart slut!
söndag 13 juni 2010
Inte räcka till
Ibland känns det som att jag inte räcker till. Jag vill så gärna vara där för min syster nu när hon har det svårt men stundvis känns det som att jag bara gör saker på fel sätt. Jag säger varje gång att jag ska bli bättre och lära mig av mina misstag, vilket jag gör men istället begår jag nya! Smart! Mycket smart!
Om sanningen ska fram så har jag mycket dåligt samvete för att jag inte fanns där för henne under hennes uppväxt. Att jag var inlåst med exet. Att jag behövde klanka ner på henne istället för att ta hennes parti och sedan ta skiten själv. Allt detta ligger som en tung kloss om hjärtat. Vi har pratat om det, jag och min kära syster. Hon har förlåtit mig. Hon har sagt att hon förstår. Jag tror henne. Men jag har inte förlåtit mig själv. Det är nog därför som jag känner mig så korkad när jag misslyckas nu när jag kan vara där för henne. Det är ju meningen att hon inte mer ska behöva känna sig ensam och utsatt. Men av någon anledning lyckas jag inte så bra som jag skulle vilja.
Klart slut!
Om sanningen ska fram så har jag mycket dåligt samvete för att jag inte fanns där för henne under hennes uppväxt. Att jag var inlåst med exet. Att jag behövde klanka ner på henne istället för att ta hennes parti och sedan ta skiten själv. Allt detta ligger som en tung kloss om hjärtat. Vi har pratat om det, jag och min kära syster. Hon har förlåtit mig. Hon har sagt att hon förstår. Jag tror henne. Men jag har inte förlåtit mig själv. Det är nog därför som jag känner mig så korkad när jag misslyckas nu när jag kan vara där för henne. Det är ju meningen att hon inte mer ska behöva känna sig ensam och utsatt. Men av någon anledning lyckas jag inte så bra som jag skulle vilja.
Klart slut!
torsdag 10 juni 2010
Flyttnoja
Jag har kommit på varför jag inte fullt ut kunde glädjas åt flytten. Jag förknippar det med att bli isolerad. Jag blir direkt påmind om tiden med exet. Därför känns det inte alls bra. Just därför är det som viktigast att jag flyttar och motbevisar min egen noja. Jag måste inse att det inte kommer bli på samma sätt som innan bara för att jag flyttar till egen lägenhet.
Jag kommer ju att kunna bjuda hem mamma och pappa och jag kommer ju kunna vara hemma hos dem fortfarande. Jag måste bevisa för mig själv att det går att ha ett sunt förhållande med min familj och mina vänner utan att bo hemma.
På lördag gäller det! Då bär flyttlasset iväg mot nya adressen. :)
Klart slut!
Jag kommer ju att kunna bjuda hem mamma och pappa och jag kommer ju kunna vara hemma hos dem fortfarande. Jag måste bevisa för mig själv att det går att ha ett sunt förhållande med min familj och mina vänner utan att bo hemma.
På lördag gäller det! Då bär flyttlasset iväg mot nya adressen. :)
Klart slut!
onsdag 9 juni 2010
Till psykolog
Snart ska jag och mina föräldrar till min psykolog. Hon är egentligen psykiater sjuksköterska med terapeututbildning men jag känner att det blir lite långt att skriva. Därmed den något missvisande tituleringen. Jag tror inte att så många vanliga dödliga kommer att gå i taket över detta. Hoppas jag. ;)
Jag ville att mina föräldrar skulle gå för att jag tror att även de behöver någon att prata med. Även om de säger att nu är det ju inget problem längre. De tillhör även den generationen då det ansågs fult och skamligt att gå till en psykolog. Jag vill bryta ner den barriären. Det är svårt. Speciellt för far, min. Han är världsbäst på att kunna själv. Och han KAN själv dessutom. Därför blir det extra svårt att övertyga honom att det är bra att söka hjälp.
Jag är nog själv skadad av far, min. För mig är det otroligt viktigt att kunna själv. Att inte behöva fråga någon om hjälp. De gånger jag behöver hjälp så försöker jag att vara noga med att återgälda hjälpen med råge så att det inte verkar som att jag åker snålskjuts på mina vänner. Jag misstänker att det även är en kvarleva från min tid med exet. Där var det sista jag fick från honom just hjälp. Då lär man sig att klara sig själv. Man blir så illa tvungen. Det är både en välsignelse och ett gissel.
Jag hoppas att jag denna gång kommer att lyckas övertyga mamma och pappa att prova på det anhörigstöd, som erbjuds. I alla fall att de går minst en gång var. Då har jag gjort det jag kunnat för att lätta deras börda.
Klart slut!
Jag ville att mina föräldrar skulle gå för att jag tror att även de behöver någon att prata med. Även om de säger att nu är det ju inget problem längre. De tillhör även den generationen då det ansågs fult och skamligt att gå till en psykolog. Jag vill bryta ner den barriären. Det är svårt. Speciellt för far, min. Han är världsbäst på att kunna själv. Och han KAN själv dessutom. Därför blir det extra svårt att övertyga honom att det är bra att söka hjälp.
Jag är nog själv skadad av far, min. För mig är det otroligt viktigt att kunna själv. Att inte behöva fråga någon om hjälp. De gånger jag behöver hjälp så försöker jag att vara noga med att återgälda hjälpen med råge så att det inte verkar som att jag åker snålskjuts på mina vänner. Jag misstänker att det även är en kvarleva från min tid med exet. Där var det sista jag fick från honom just hjälp. Då lär man sig att klara sig själv. Man blir så illa tvungen. Det är både en välsignelse och ett gissel.
Jag hoppas att jag denna gång kommer att lyckas övertyga mamma och pappa att prova på det anhörigstöd, som erbjuds. I alla fall att de går minst en gång var. Då har jag gjort det jag kunnat för att lätta deras börda.
Klart slut!
tisdag 8 juni 2010
Resan till C
Jag och lilleman skulle äta lunch hos min väninna C. Jag hade sett fram emot detta avbrott av min dissningsfyllda, påföljdsdignande och skällsordsbelamrade vardag.
Jag hade dagligen ständig kontakt med exet via msn och telefon. Han var på jobbet och jag var hemma med lilleman. Jag skulle ju minst en gång i kvarten redogöra för något (vad som helst) som jag gjort fel (och det fanns ju massor av saker) och då var msn ett ypperligt medel. Där kan man få tidsstämplar på sina loggningar och då syns det direkt om jag har missat min dead line.
Jag meddelade exet att jag tänkte äta lunch med C, så att lilleman skulle ha en bebiskompis, M, att leka med. Då frågar han om han kan följa med. Jag ville ju inte alls det och mitt inre skrek: NEJ! Det fattar du väl att du inte får! Men mitt yttre sa: Hmmmm, jag vet inte. Jag kan fråga henne om det går bra.
Trots att jag inte ville så frågade jag. Jag upplevde det som att exet nu började inkräkta på min nyligen införskaffade relation och jag visste att det inte bådade gott. Nu kommer han att sabba för mig, tänkte jag. Om jag inte bjuder med honom så kommer det vara sista gången som jag kan träffa C... Jag fick svaret att vi var välkomna alla tre.
Jag åkte ut för att hämta upp exet på jobbet i och med att jag hade varit på väg ut till C då exet ändrade planerna. Jag meddelade att jag åkte ut nu och att jag skulle ringa i vanlig ordning när jag var utanför.
Väl framme vid exets jobb svarar han att jag ska vänta på honom i bilen och påminna om 30 minuter. Här begår jag första misstaget. Jag utbrister i frustration och stress: VA! En halvtimme?! Sedan sansar jag mig och fortsätter: Jaha, okej. Jag parkerar så länge.
Jag sätter mobilen på ringning och sitter snällt med lilleman i babyskyddet och väntar. Jag skickar ett sms till C där jag försöker förklara lite skämtsamt att vi blir sena för att maken har en del att avsluta och inte är den snabbaste direkt. Jag väntar och väntar. C väntar och väntar. Till slut meddelar hon att de äter för att de är för hungriga. Nu ringer larmet. Jag ringer till exet, varpå han svarar att jag ska påminna om ytterligare 30 minuter. Utan att röra en min går jag naturligtvis med på detta.
Jag ser framför mig i mitt inre, medan jag väntar, hur min relation till C fullständigt raseras och att vi inte kommer att kunna träffas mer. Det blir stelt och konstigt mellan oss och det kommer att heta att det är mitt fel att lilleman inte har några jämngamla kompisar. Mitt fel för att jag inte sett till att skapa hållbara relationer till andra familjer med barn. Mitt fel... Så fan heller att det verkligen ÄR mitt fel! Den jäveln är ju helt sinnesrubbad! Om man ska åka hem till folk och äta lunch så ÅKER man direkt vid lunch! Man sitter fan inte kvar på jobbet i 60 minuter innan man pallrar sig ner till bilen! Vad fan är det för fel på kukhuvudet?! Jag visste ju att dessa tankar aldrig skulle presenteras för ovannämnda kukhuvud men det kändes skönt att formulera det och veta innerst inne att det inte var mig det var fel på.
När 20 minuter av de nya 30 hade gått ringer exet och säger att jag kan komma och hämta honom nu. Jag skyndar mig att köra fram bilen till entrén. Exet vill köra. Jag har försökt att tänka på allt och har därför i förväg kollat vilken väg vi ska köra så att det blir så smärtfritt som möjligt. Jag vill ju kunna träffa C fler gånger. Jag skickar ett nytt sms till C där jag glatt meddelar att vi äntligen är på väg.
Vi kör ut från entrén. Exet frågar vart vi ska. Jag rabblar upp adressen ur minnet. Irriterat påpekar han att det inte säger honom något. Då försöker jag istället med vilken väg han bör ta. Det blir fel igen. Jag försöker med en längre beskrivning. Fel igen. Och igen. Och igen. Och igen. Vi kör runt, runt i en rondell och exet upprepar mer och mer upprört sin fråga. Till slut klämmer jag ur mig ett svar som han godtar och börjar köra vidare. Jag dirigerar vid filbyten och plötsligt svänger exet av på ett annat ställe än förväntat. Han säger att han har testat mig. I och med att det blev fel med en gång så borde jag ha klippt av och sagt att vi får ställa in. Det gjorde jag inte, så då kan vi inte åka dit PLUS att jag inte längre får träffa C. Sedan undrar exet varför jag jävlades på det här sättet. Varför förstörde jag? Det kunde ju ha blivit så mysigt.
Jag vet inte vad jag ska svara. Först svarar jag att jag inte jävlades. Då blir exet ännu mer förbannad. Jag försöker febrilt hitta på någon anledning, eftersom jag fortfarande tycker att jag inte har jävlats. Exet blir ännu mer förbannad. Hela tiden kör han runt med oss i bilen. Planlöst. Jag kommer med nya förklaringar, gamla förklaringar, kombinerade förklaringar, inga förklaringar men inget är rätt. Nu skriker exet så att lilleman gallskriker av rädsla. Exet skriker: Ser du vad du har gjort! Nu har du misshandlat lilleman! Det är ditt fel att han gråter och är så rädd! Varför fortsätter du att misshandla lilleman så? Jag vet inte vad jag ska svara. Samtalet, om man nu kan kalla det så, fortsätter. Lilleman gråter, hulkar, gnyr. Till slut lägger jag fram rätt förklaring. Det blir tyst i bilen, förutom lillemans gråt.
Det har gått flera, flera timmar. Nu sitter vi kvar i bilen och jag är nu tvungen att böna och be om att få stanna kvar hos exet. Jag vill ju inte stanna kvar men jag har lovat att inte sticka mer. Jag vill inte heller lämna lilleman med den här galningen. Jag försöker förklara hur jag kommer att bättra mig på ett hållbart och trovärdigt sätt. Hela tiden tänker jag på hur jag nu har förlorat C som vän för all framtid. Jag vill inget hellre än att exet låter mig vara. Men han låter mig aldrig vara. Till slut blir han nöjd med påföljdslistan och framtidsplanerna. Ohållbart, tycker jag men ingen frågar mig.
Plötsligt undrar exet om jag har fått några fler sms från C. Jag kollar. Det har jag. Flera stycken. Exet säger att vi ska ringa och komma med någon ursäkt till varför vi är sena, komma dit och äta maten trots allt och sedan ska jag inte höra av mig till C mer. Exet ringer till C och berättar att vi har blivit prejade av vägen av en lastbil. Bilen och vi är oskadda men vi är skärrade och har pratat med polisen länge. vi undrar om vi kan komma över trots allt. Vi är välkomna.
Till slut kommer vi fram till C. Vi äter, exet pratar. Jag är mest tyst. Jag har fått order om att se chockad ut. Som om det skulle behövas! Som om flera timmars mardrömsresa med exet och en skrikande baby inte vore nog så har jag ju blivit tydligt informerad om att detta är sista gången jag får träffa C. Det blev som med allt annat. Exet förstörde det. Jag gråter inombords.
C säger till exet att ta hand om mig när vi sedan kommer hem ikväll för jag verkar inte som vanligt. Exet lovar att göra det. C vill att jag skickar ett sms när vi kommit hem så att hon inte behöver oroa sig.
När vi väl kommit hem så bryter jag mot reglerna och skickar ett sms till C. Jag berättar att vi är hemma i tryggt förvar. Jag berättar faktiskt för exet att jag skickat iväg sms:et och när han påpekar att det inte var enligt planen spelar jag förvånad och ångerfull. Jag tror inte att han gick på det men han gör ingen grej av detta. Han sparar det på hög och kommer sedan att ta ut en samlingsnota för alla saker som hamnat i den högen. Skönt att det inte kom just nu tänker jag och försöker att leva i nuet.
Själen gråter över ännu en förlorad vän.
Klart slut!
Jag hade dagligen ständig kontakt med exet via msn och telefon. Han var på jobbet och jag var hemma med lilleman. Jag skulle ju minst en gång i kvarten redogöra för något (vad som helst) som jag gjort fel (och det fanns ju massor av saker) och då var msn ett ypperligt medel. Där kan man få tidsstämplar på sina loggningar och då syns det direkt om jag har missat min dead line.
Jag meddelade exet att jag tänkte äta lunch med C, så att lilleman skulle ha en bebiskompis, M, att leka med. Då frågar han om han kan följa med. Jag ville ju inte alls det och mitt inre skrek: NEJ! Det fattar du väl att du inte får! Men mitt yttre sa: Hmmmm, jag vet inte. Jag kan fråga henne om det går bra.
Trots att jag inte ville så frågade jag. Jag upplevde det som att exet nu började inkräkta på min nyligen införskaffade relation och jag visste att det inte bådade gott. Nu kommer han att sabba för mig, tänkte jag. Om jag inte bjuder med honom så kommer det vara sista gången som jag kan träffa C... Jag fick svaret att vi var välkomna alla tre.
Jag åkte ut för att hämta upp exet på jobbet i och med att jag hade varit på väg ut till C då exet ändrade planerna. Jag meddelade att jag åkte ut nu och att jag skulle ringa i vanlig ordning när jag var utanför.
Väl framme vid exets jobb svarar han att jag ska vänta på honom i bilen och påminna om 30 minuter. Här begår jag första misstaget. Jag utbrister i frustration och stress: VA! En halvtimme?! Sedan sansar jag mig och fortsätter: Jaha, okej. Jag parkerar så länge.
Jag sätter mobilen på ringning och sitter snällt med lilleman i babyskyddet och väntar. Jag skickar ett sms till C där jag försöker förklara lite skämtsamt att vi blir sena för att maken har en del att avsluta och inte är den snabbaste direkt. Jag väntar och väntar. C väntar och väntar. Till slut meddelar hon att de äter för att de är för hungriga. Nu ringer larmet. Jag ringer till exet, varpå han svarar att jag ska påminna om ytterligare 30 minuter. Utan att röra en min går jag naturligtvis med på detta.
Jag ser framför mig i mitt inre, medan jag väntar, hur min relation till C fullständigt raseras och att vi inte kommer att kunna träffas mer. Det blir stelt och konstigt mellan oss och det kommer att heta att det är mitt fel att lilleman inte har några jämngamla kompisar. Mitt fel för att jag inte sett till att skapa hållbara relationer till andra familjer med barn. Mitt fel... Så fan heller att det verkligen ÄR mitt fel! Den jäveln är ju helt sinnesrubbad! Om man ska åka hem till folk och äta lunch så ÅKER man direkt vid lunch! Man sitter fan inte kvar på jobbet i 60 minuter innan man pallrar sig ner till bilen! Vad fan är det för fel på kukhuvudet?! Jag visste ju att dessa tankar aldrig skulle presenteras för ovannämnda kukhuvud men det kändes skönt att formulera det och veta innerst inne att det inte var mig det var fel på.
När 20 minuter av de nya 30 hade gått ringer exet och säger att jag kan komma och hämta honom nu. Jag skyndar mig att köra fram bilen till entrén. Exet vill köra. Jag har försökt att tänka på allt och har därför i förväg kollat vilken väg vi ska köra så att det blir så smärtfritt som möjligt. Jag vill ju kunna träffa C fler gånger. Jag skickar ett nytt sms till C där jag glatt meddelar att vi äntligen är på väg.
Vi kör ut från entrén. Exet frågar vart vi ska. Jag rabblar upp adressen ur minnet. Irriterat påpekar han att det inte säger honom något. Då försöker jag istället med vilken väg han bör ta. Det blir fel igen. Jag försöker med en längre beskrivning. Fel igen. Och igen. Och igen. Och igen. Vi kör runt, runt i en rondell och exet upprepar mer och mer upprört sin fråga. Till slut klämmer jag ur mig ett svar som han godtar och börjar köra vidare. Jag dirigerar vid filbyten och plötsligt svänger exet av på ett annat ställe än förväntat. Han säger att han har testat mig. I och med att det blev fel med en gång så borde jag ha klippt av och sagt att vi får ställa in. Det gjorde jag inte, så då kan vi inte åka dit PLUS att jag inte längre får träffa C. Sedan undrar exet varför jag jävlades på det här sättet. Varför förstörde jag? Det kunde ju ha blivit så mysigt.
Jag vet inte vad jag ska svara. Först svarar jag att jag inte jävlades. Då blir exet ännu mer förbannad. Jag försöker febrilt hitta på någon anledning, eftersom jag fortfarande tycker att jag inte har jävlats. Exet blir ännu mer förbannad. Hela tiden kör han runt med oss i bilen. Planlöst. Jag kommer med nya förklaringar, gamla förklaringar, kombinerade förklaringar, inga förklaringar men inget är rätt. Nu skriker exet så att lilleman gallskriker av rädsla. Exet skriker: Ser du vad du har gjort! Nu har du misshandlat lilleman! Det är ditt fel att han gråter och är så rädd! Varför fortsätter du att misshandla lilleman så? Jag vet inte vad jag ska svara. Samtalet, om man nu kan kalla det så, fortsätter. Lilleman gråter, hulkar, gnyr. Till slut lägger jag fram rätt förklaring. Det blir tyst i bilen, förutom lillemans gråt.
Det har gått flera, flera timmar. Nu sitter vi kvar i bilen och jag är nu tvungen att böna och be om att få stanna kvar hos exet. Jag vill ju inte stanna kvar men jag har lovat att inte sticka mer. Jag vill inte heller lämna lilleman med den här galningen. Jag försöker förklara hur jag kommer att bättra mig på ett hållbart och trovärdigt sätt. Hela tiden tänker jag på hur jag nu har förlorat C som vän för all framtid. Jag vill inget hellre än att exet låter mig vara. Men han låter mig aldrig vara. Till slut blir han nöjd med påföljdslistan och framtidsplanerna. Ohållbart, tycker jag men ingen frågar mig.
Plötsligt undrar exet om jag har fått några fler sms från C. Jag kollar. Det har jag. Flera stycken. Exet säger att vi ska ringa och komma med någon ursäkt till varför vi är sena, komma dit och äta maten trots allt och sedan ska jag inte höra av mig till C mer. Exet ringer till C och berättar att vi har blivit prejade av vägen av en lastbil. Bilen och vi är oskadda men vi är skärrade och har pratat med polisen länge. vi undrar om vi kan komma över trots allt. Vi är välkomna.
Till slut kommer vi fram till C. Vi äter, exet pratar. Jag är mest tyst. Jag har fått order om att se chockad ut. Som om det skulle behövas! Som om flera timmars mardrömsresa med exet och en skrikande baby inte vore nog så har jag ju blivit tydligt informerad om att detta är sista gången jag får träffa C. Det blev som med allt annat. Exet förstörde det. Jag gråter inombords.
C säger till exet att ta hand om mig när vi sedan kommer hem ikväll för jag verkar inte som vanligt. Exet lovar att göra det. C vill att jag skickar ett sms när vi kommit hem så att hon inte behöver oroa sig.
När vi väl kommit hem så bryter jag mot reglerna och skickar ett sms till C. Jag berättar att vi är hemma i tryggt förvar. Jag berättar faktiskt för exet att jag skickat iväg sms:et och när han påpekar att det inte var enligt planen spelar jag förvånad och ångerfull. Jag tror inte att han gick på det men han gör ingen grej av detta. Han sparar det på hög och kommer sedan att ta ut en samlingsnota för alla saker som hamnat i den högen. Skönt att det inte kom just nu tänker jag och försöker att leva i nuet.
Själen gråter över ännu en förlorad vän.
Klart slut!
Upprepningar
Jag har funderat mycket på hur jag ska göra framöver om jag börjar upprepa mig. Ska jag gå igenom mina inlägg och kontrollera att jag inte redan skrivit om det jag nu känner ett behov av att berätta eller ska jag bara köra på? Jag kunde inte bestämma mig. Jag behövde helt enkelt klura på det en stund. Min slutsats är följande: jag kommer att tillåta redundans. Vissa upplevelser satte djupare spår än andra och jag tror att jag i så fall är i större behov av att prata ut om det. Ibland så kommer jag ihåg vissa detaljer från ett förlopp och nästa gång kommer jag ihåg andra. Summa summarum så blir det upprepade inlägget ändå inte en exakt kopia av det gamla.
Det känns skönt att ha slagit fast detta. Då behöver jag inte längre gå igenom det jag har skrivit varje gång jag vill lägga till ett nytt inlägg. Då sparar jag både tid och miljön. Miljön för att jag då inte behöver ha datorn på lika länge som i förra fallet. Därmed använder jag en mindre mängd el, vilket i förlängningen innebär att min totala energiförbrukning minskar. ;)
Klart slut!
Det känns skönt att ha slagit fast detta. Då behöver jag inte längre gå igenom det jag har skrivit varje gång jag vill lägga till ett nytt inlägg. Då sparar jag både tid och miljön. Miljön för att jag då inte behöver ha datorn på lika länge som i förra fallet. Därmed använder jag en mindre mängd el, vilket i förlängningen innebär att min totala energiförbrukning minskar. ;)
Klart slut!
torsdag 27 maj 2010
Stöt inte till mig!
Exet hatade alla de här små oavsiktliga sammanstötningar som kan ske under en dag. När man sätter sig tillsammans i soffan så kan man till exempel oavsiktligt komma åt varandra på benen, fötterna eller armbågarna. Bara lätt nudda. Detta tyckte exet var fruktansvärt störande. Han krävde att jag skulle sluta med det omedelbart. Att jag helt enkelt skulle se till att det aldrig mer hände - hur jag såg till det gav han fullaste fan i bara det blev gjort. Jag kände inte att jag hade något annat val än att säga att jag skulle se till att inte nudda vid honom oavsiktligt mer. Jag tänkte att jag bara skulle behöva vara extra försiktig när jag sätter mig och tänker på det mer.
Gissa vad som hände vid första omgången efter vår lilla diskussion? Jo, tror du inte att jag nuddade vid exets fötter. Han gjorde ju inget för att hålla sig ur vägen heller. Han låg gärna utbredd så att jag skulle vara tvungen att kliva över med stora steg och utföra någon avancerad limbo för att helt hålla mig ur vägen. I mitt stilla sinne hade jag enfaldigt trott att han skulle sitta normalt och att jag inte skulle behöva klättra förbi. Det var ju även extra jobbigt om jag bar på något, vilket jag ofta gjorde för att vi åt middag i soffan. Nåväl, det blev så klart ett hejdundrande bråk i säkert 30 minuter på grund av att jag trots samtalet för kanske 15 minuter sedan stötte till exets fot. Som om jag gjorde det med flit. Jag lovade igen att jag skulle vara aktsam men han trodde inte på mig. Han sa att jag kanske skulle vara det de närmaste timmarna och sedan skulle jag glömma bort det igen. Och det beteendet var inte tillåtet. Men han gav mig en chans.
Tror du inte fan i mig att det jag gör några timmar senare är att stöta till exet med min armbåge. Nu sattes en alternativ fostringsmetod i spel. Exet började ursinningt boxa mig på armbågen. Vid varje slag tog han i lite mer. Han höll fast armbågen underifrån för att kraften inte skulle minskas av att armbågen skjuts nedåt av slaget. Vilken händig karl jag hade. Medan han slog väste han ut, ord för ord, "Du... skall... hålla... dina... armar... nära... kroppen... och... sluta... vifta!" Varje ord innebar ett nytt slag. Varje ord innebar ökad styrka och mer ilska. Jag skulle bara stå och vänta tills det var klart. Det gjorde så ont. Jag kunde inte tänka på något annat än att det gjorde ont och att jag behövde se till att jag inte rörde på mig. Då skulle det bli värre. Och jag visste av egen erfarenhet att det kunde bli värre, mycket värre.
Jag hade så ont i armbågen. Jag kunde inte lyfta tunga saker med den armen. Den var alldeles blå och röd. Jag var tvungen att simma med en långtröja på babysim för att det inte skulle synas att jag hade ett stort blåmärke. Jag sa att jag hade glömt överdelen till min bikini och var tvungen att bada med tröja. Jag skojade lite om hur man blir senil på gamla dar. Men det fungerade, trots allt. Jag kom inte åt exet alls efter den incidenten. Jag skulle ändå inte rekommendera denna metod. Det finns andra draw-backs som gör att den borde undvikas.
Klart slut!
Gissa vad som hände vid första omgången efter vår lilla diskussion? Jo, tror du inte att jag nuddade vid exets fötter. Han gjorde ju inget för att hålla sig ur vägen heller. Han låg gärna utbredd så att jag skulle vara tvungen att kliva över med stora steg och utföra någon avancerad limbo för att helt hålla mig ur vägen. I mitt stilla sinne hade jag enfaldigt trott att han skulle sitta normalt och att jag inte skulle behöva klättra förbi. Det var ju även extra jobbigt om jag bar på något, vilket jag ofta gjorde för att vi åt middag i soffan. Nåväl, det blev så klart ett hejdundrande bråk i säkert 30 minuter på grund av att jag trots samtalet för kanske 15 minuter sedan stötte till exets fot. Som om jag gjorde det med flit. Jag lovade igen att jag skulle vara aktsam men han trodde inte på mig. Han sa att jag kanske skulle vara det de närmaste timmarna och sedan skulle jag glömma bort det igen. Och det beteendet var inte tillåtet. Men han gav mig en chans.
Tror du inte fan i mig att det jag gör några timmar senare är att stöta till exet med min armbåge. Nu sattes en alternativ fostringsmetod i spel. Exet började ursinningt boxa mig på armbågen. Vid varje slag tog han i lite mer. Han höll fast armbågen underifrån för att kraften inte skulle minskas av att armbågen skjuts nedåt av slaget. Vilken händig karl jag hade. Medan han slog väste han ut, ord för ord, "Du... skall... hålla... dina... armar... nära... kroppen... och... sluta... vifta!" Varje ord innebar ett nytt slag. Varje ord innebar ökad styrka och mer ilska. Jag skulle bara stå och vänta tills det var klart. Det gjorde så ont. Jag kunde inte tänka på något annat än att det gjorde ont och att jag behövde se till att jag inte rörde på mig. Då skulle det bli värre. Och jag visste av egen erfarenhet att det kunde bli värre, mycket värre.
Jag hade så ont i armbågen. Jag kunde inte lyfta tunga saker med den armen. Den var alldeles blå och röd. Jag var tvungen att simma med en långtröja på babysim för att det inte skulle synas att jag hade ett stort blåmärke. Jag sa att jag hade glömt överdelen till min bikini och var tvungen att bada med tröja. Jag skojade lite om hur man blir senil på gamla dar. Men det fungerade, trots allt. Jag kom inte åt exet alls efter den incidenten. Jag skulle ändå inte rekommendera denna metod. Det finns andra draw-backs som gör att den borde undvikas.
Klart slut!
söndag 23 maj 2010
Vårdnad
Jag har fått enskild vårdnad! Interimistiskt visserligen men ändå! Exet får inget umgänge alls! Det var till och med hårdare än vad jag hade kunnat tänka mig. Men jag gråter inte. Det känns faktiskt som en upprättelse.
Samtidigt kan jag bli så fruktansvärt svartsjuk och avundsjuk när jag ser en mamma och pappa som är ute och går med sitt barn, ute och handlar med sitt barn, ute och leker med sitt barn. Båda finns där. Då kan jag känna mig väldigt utanför.
Lilleman fyller 1 år snart! På onsdag går han från att vara bebis till liten pojke. Vart har tiden tagit vägen? Han föddes ju för inte så länge sedan. På lördag firar vi lille herrn men jag tror ju knappast att han fattar att det är något speciellt och att han fyller år.
Jag har fått en lägenhet som jag ska flytta in i 1:a juli! Hurra för mig! Jag och lilleman står snart helt på egna ben. Både kul och skrämmande... Jag kom precis på att jag aldrig bott själv ännu. Det kan nog inte bli så mycket sämre än vad det var innan tänker jag. ;)
Jag har bara två tillfällen kvar på Utväg. Det kändes som om jag nyss började där. Det känns både roligt och skrämmande - roligt att jag alldeles strax är klar och inte behöver gå dit mer, skrämmande av precis samma anledning.
Är det konstigt att jag kan känna mig nedstämd över att förändringar sker? Jag tycker att det låter helt vrickat. Jag ville ju få en ny lägenhet så att jag inte bor inneboende hos mina kära föräldrar för all framtid. Jag ville ju slutföra Utväg så att jag skulle kunna gå vidare. Jag ville få brottmålet och tvistemålet avklarat så att jag kunde gå vidare. Så varför har jag känt mig nedstämd? Varför har jag svårt att vakna på morgonen? Varför har jag svårt att somna? Jag vet men har svårt att fatta. Svaret är stress. Långvarig stress som tar ut sin rätt. Men jag har svårt att köpa att det verkligen är stress. Hur stressad har jag varit egentligen om det fortfarande sitter i?! Jo, mycket stressad.
Klart slut!
Samtidigt kan jag bli så fruktansvärt svartsjuk och avundsjuk när jag ser en mamma och pappa som är ute och går med sitt barn, ute och handlar med sitt barn, ute och leker med sitt barn. Båda finns där. Då kan jag känna mig väldigt utanför.
Lilleman fyller 1 år snart! På onsdag går han från att vara bebis till liten pojke. Vart har tiden tagit vägen? Han föddes ju för inte så länge sedan. På lördag firar vi lille herrn men jag tror ju knappast att han fattar att det är något speciellt och att han fyller år.
Jag har fått en lägenhet som jag ska flytta in i 1:a juli! Hurra för mig! Jag och lilleman står snart helt på egna ben. Både kul och skrämmande... Jag kom precis på att jag aldrig bott själv ännu. Det kan nog inte bli så mycket sämre än vad det var innan tänker jag. ;)
Jag har bara två tillfällen kvar på Utväg. Det kändes som om jag nyss började där. Det känns både roligt och skrämmande - roligt att jag alldeles strax är klar och inte behöver gå dit mer, skrämmande av precis samma anledning.
Är det konstigt att jag kan känna mig nedstämd över att förändringar sker? Jag tycker att det låter helt vrickat. Jag ville ju få en ny lägenhet så att jag inte bor inneboende hos mina kära föräldrar för all framtid. Jag ville ju slutföra Utväg så att jag skulle kunna gå vidare. Jag ville få brottmålet och tvistemålet avklarat så att jag kunde gå vidare. Så varför har jag känt mig nedstämd? Varför har jag svårt att vakna på morgonen? Varför har jag svårt att somna? Jag vet men har svårt att fatta. Svaret är stress. Långvarig stress som tar ut sin rätt. Men jag har svårt att köpa att det verkligen är stress. Hur stressad har jag varit egentligen om det fortfarande sitter i?! Jo, mycket stressad.
Klart slut!
måndag 26 april 2010
Idag, fast senare
Snart får jag veta hur det har gått i tingsrätten. Det var ju en ny rättegång, den här gången om vårdnad och umgänge. Rättegången i sig tog bara någon halvtimme eller så. Sedan var det dags att sitta och vänta i sisådär 2 veckor på att få veta resultatet. Jag har fått höra från både min advokat, vänner och folk på Utväg att det sannolikt blir jag som får vårdnaden och att det bara blir umgänge för exets del. Jag hoppas på det men vågar inte vara helt säker förrän jag fått allt svart på vitt. Nu är det bara några timmar kvar tills jag kan ringa och få beslutet uppläst.
Klart slut!
Klart slut!
söndag 11 april 2010
Vårdnadstvist
Nu är det snart dags för vårdnadstvist. På tisdag blir det. Svårt att sova. Sover dessutom otroligt mycket när jag väl somnat. Inte bra.
Klart slut!
Klart slut!
måndag 29 mars 2010
Fredrikshavn
Jag var i 4:e månaden. Det var december. Vi skulle resa bort. Det blev äventyrsbadet i Fredrikshavn. Mest för småbarn egentligen men det passade oss tyckte vi. Vi var ju ganska barnsliga av oss och vågade ofta göra lite udda grejer, så som att köra trampbil för barn längs en kaj i Portugal. Vi hade ju bra och roliga saker gemensamt också - inte bara bråk hela tiden. Jag trodde verkligen att denna resa skulle bli en sådan knasig upplevelse som vi kunde dela och skratta åt senare. Så blev det inte.
Vi skulle bada. Exet ville att jag skulle göra kullerbyttor under vattnet. Jag gjorde några men tyckte att det var obehagligt och ville inte mer. Han tvingade mig då att göra kullerbyttor som han styrde. Han ville att jag skulle kura ihop mig till en liten boll och stanna under ytan så länge som han kände för det och gå upp och andas först när han i princip drog upp mig. Jag skulle hellre drunkna än att ta mig upp till ytan av mig själv.
Jag vägrade. Jag sa att jag ville åka hem. Att jag ville sticka från honom och att jag hellre sa upp förhållandet än att jag gjorde kullerbyttorna. Vi gick upp ur poolen och hade sedan ett långt, långt, långt bråk där exet påpekade för mig att jag återigen tog avstånd från honom och förhållandet istället för att satsa allt. Jag kände mig samtidigt dum för att jag hade flytt igen och samtidigt kände jag att det inte var normalt att tvingas att göra saker som skulle kunna vara livsfarliga. Vi pratade i flera, flera timmar. Jag skulle nog inte kalla det för att prata. Exet berättade för mig vilken dålig och värdelös människa jag var. Det är fruktansvärt att ha fantasi. Och det är en dålig kombination tillsammans med ett galet ex som faktiskt verkställer sjuka saker som inte ens går att föreställa sig. Till slut blev jag för rädd för att fullfölja planen att lämna exet. Vi gick tillbaka till poolen.
Jag var ihopkurad som en boll. Panik. Panik. Panik. När är det över?! Exet var missnöjd. Han tyckte att jag hade gått upp innan han hade gett rätt signal. Vi skulle göra om. Jag var en boll igen. Den här gången tog exet mig och tryckte in mig under en av plastbåtarna som man kunde ha vattenkrig från. Det såg ut som ett piratskepp och det fanns tre eller fyra vattenkanoner på det. Ett skepp på varje sida om poolen. Nu var jag fastsatt under båten. Jag var säker på att exet tänkte dränka mig nu. Jag hade panik. Skulle inte visa det. Bara ligga där och flyta. Vänta på signalen. Min hand flöt upp till ytan. Exet drog upp mig till ytan. Han var helt säker på att jag hade gjort det här med handen med flit. För att det skulle synas. Hela kullerbytte-incidenten blev ogiltigförklarad. Jag hade ju fuskat. Dessutom hade jag inte gjort det med en gång utan att blinka. Jag hade ju stuckit först.
Jag var så förbannad. Så kränkt. Jag misstänkte att det var så här det skulle ha slutat i vilket fall. Bara olika anledningar. Det blev aldrig bra. Aldrig perfekt. Det fanns alltid något att klaga på. Alltid.
Det har gått drygt ett år sedan resan till Fredrikshavn. Jag tycker fortfarnade att det är jobbigt att dyka och har lätt att få panik om jag inte känner att jag kan andas obehindrat. Tack din jävel!
Klart slut!
Vi skulle bada. Exet ville att jag skulle göra kullerbyttor under vattnet. Jag gjorde några men tyckte att det var obehagligt och ville inte mer. Han tvingade mig då att göra kullerbyttor som han styrde. Han ville att jag skulle kura ihop mig till en liten boll och stanna under ytan så länge som han kände för det och gå upp och andas först när han i princip drog upp mig. Jag skulle hellre drunkna än att ta mig upp till ytan av mig själv.
Jag vägrade. Jag sa att jag ville åka hem. Att jag ville sticka från honom och att jag hellre sa upp förhållandet än att jag gjorde kullerbyttorna. Vi gick upp ur poolen och hade sedan ett långt, långt, långt bråk där exet påpekade för mig att jag återigen tog avstånd från honom och förhållandet istället för att satsa allt. Jag kände mig samtidigt dum för att jag hade flytt igen och samtidigt kände jag att det inte var normalt att tvingas att göra saker som skulle kunna vara livsfarliga. Vi pratade i flera, flera timmar. Jag skulle nog inte kalla det för att prata. Exet berättade för mig vilken dålig och värdelös människa jag var. Det är fruktansvärt att ha fantasi. Och det är en dålig kombination tillsammans med ett galet ex som faktiskt verkställer sjuka saker som inte ens går att föreställa sig. Till slut blev jag för rädd för att fullfölja planen att lämna exet. Vi gick tillbaka till poolen.
Jag var ihopkurad som en boll. Panik. Panik. Panik. När är det över?! Exet var missnöjd. Han tyckte att jag hade gått upp innan han hade gett rätt signal. Vi skulle göra om. Jag var en boll igen. Den här gången tog exet mig och tryckte in mig under en av plastbåtarna som man kunde ha vattenkrig från. Det såg ut som ett piratskepp och det fanns tre eller fyra vattenkanoner på det. Ett skepp på varje sida om poolen. Nu var jag fastsatt under båten. Jag var säker på att exet tänkte dränka mig nu. Jag hade panik. Skulle inte visa det. Bara ligga där och flyta. Vänta på signalen. Min hand flöt upp till ytan. Exet drog upp mig till ytan. Han var helt säker på att jag hade gjort det här med handen med flit. För att det skulle synas. Hela kullerbytte-incidenten blev ogiltigförklarad. Jag hade ju fuskat. Dessutom hade jag inte gjort det med en gång utan att blinka. Jag hade ju stuckit först.
Jag var så förbannad. Så kränkt. Jag misstänkte att det var så här det skulle ha slutat i vilket fall. Bara olika anledningar. Det blev aldrig bra. Aldrig perfekt. Det fanns alltid något att klaga på. Alltid.
Det har gått drygt ett år sedan resan till Fredrikshavn. Jag tycker fortfarnade att det är jobbigt att dyka och har lätt att få panik om jag inte känner att jag kan andas obehindrat. Tack din jävel!
Klart slut!
söndag 28 mars 2010
Mormors begravning
Jag skulle få följa med upp till mormors begravning. Jag trodde att jag skulle få vara med och umgås med kusinerna och vara borta över hela helgen. Jag tänkte att jag skulle låta bli att ringa så ofta till exet medan jag var uppe i Gävle.
Det slutade med att jag bara fick stanna lite drygt ett dygn hos kusinerna. Dagen innan begravningen skulle jag ha hjälpt min syster att laga en kjol, som hon hade tänkt att ha på sig. Då ringde exet upp och ville prata. Han undrade varför jag inte hade ringt. Jag sa att jag hade tänkt att umgås med familjen och att vi skulle höras senare. Jag la på. Det blev ett djävla liv. Jag satt sedan i telefon hela resten av den kvällen och fick förklara mig. Inte kunde jag hjälpa syrran med kjolen. Dagen därpå var det begravning. Jag var tvungen att sitta och prata med exet under hela begravningen. Jag satt inne på toaletten och fick återigen förklara varför jag inte hade svarat direkt när han ringde och varför jag först till och med hade lagt på. De andra begravningsgästerna blev arga på mig och tyckte att jag uppträdde respektlöst. Jag var tvungen att skicka sms hela tiden då jag inte pratade med exet i telefon.
Jag åkte hem direkt efter begravningen. Resan hem var mysig. Då åkte jag med brorsan och lillasyster. Men det blev ju så klart bråk och problem för att jag inte ringt och pratat med exet under resan hem. Jag kände att all telefonkontakt stod mig upp i halsen. Jag ville inte prata med honom! Definitivt inte så ofta!
Jag känner mig än idag lurad på den begravning som hade utlovats. Jag kände mig så förbannad och kränkt. Jag ville ju att det i alla fall på utsidan skulle verka som att vi hade ett normalt förhållande. Jag tyckte att exet försvårade för mig. Sabbade intrycket. Dessutom ville jag ju så klart allra helst att vi skulle ha ett normalt förhållande. I ett normalt förhållande måste man inte prata med varandra varje dag. Man måste inte skicka sms en gång i kvarten. Man kan vara utan varandra i flera dagar åt gången utan att det blir panik och bråk.
Jag känner bara lättnad att nu kunna göra det jag vill och åka bort om jag vill.
Klart slut!
Det slutade med att jag bara fick stanna lite drygt ett dygn hos kusinerna. Dagen innan begravningen skulle jag ha hjälpt min syster att laga en kjol, som hon hade tänkt att ha på sig. Då ringde exet upp och ville prata. Han undrade varför jag inte hade ringt. Jag sa att jag hade tänkt att umgås med familjen och att vi skulle höras senare. Jag la på. Det blev ett djävla liv. Jag satt sedan i telefon hela resten av den kvällen och fick förklara mig. Inte kunde jag hjälpa syrran med kjolen. Dagen därpå var det begravning. Jag var tvungen att sitta och prata med exet under hela begravningen. Jag satt inne på toaletten och fick återigen förklara varför jag inte hade svarat direkt när han ringde och varför jag först till och med hade lagt på. De andra begravningsgästerna blev arga på mig och tyckte att jag uppträdde respektlöst. Jag var tvungen att skicka sms hela tiden då jag inte pratade med exet i telefon.
Jag åkte hem direkt efter begravningen. Resan hem var mysig. Då åkte jag med brorsan och lillasyster. Men det blev ju så klart bråk och problem för att jag inte ringt och pratat med exet under resan hem. Jag kände att all telefonkontakt stod mig upp i halsen. Jag ville inte prata med honom! Definitivt inte så ofta!
Jag känner mig än idag lurad på den begravning som hade utlovats. Jag kände mig så förbannad och kränkt. Jag ville ju att det i alla fall på utsidan skulle verka som att vi hade ett normalt förhållande. Jag tyckte att exet försvårade för mig. Sabbade intrycket. Dessutom ville jag ju så klart allra helst att vi skulle ha ett normalt förhållande. I ett normalt förhållande måste man inte prata med varandra varje dag. Man måste inte skicka sms en gång i kvarten. Man kan vara utan varandra i flera dagar åt gången utan att det blir panik och bråk.
Jag känner bara lättnad att nu kunna göra det jag vill och åka bort om jag vill.
Klart slut!
fredag 26 mars 2010
Dra barnvagnen
Jag råkade säga att jag skulle ut och dra barnvagnen. Genast blev det kommentarer. Hur menar du nu? Hur kan man dra en barnvagn? Då skulle du ju behöva dra den bakom dig när du går. Man skjuter ju en barnvagn framför sig! Varför sa du inte köra barnvagn?
Jag svarade att jag inte visste. Att jag måste ha sagt fel och att jag inte hade någon särskild anledning till att jag sa så. Jag skulle rätta till det framöver. Sa jag. Bara minuter senare sa jag fel igen! Igen sa jag dra barnvagnen. Nu i efterhand är jag inte säker på att det är fel att säga så men då ansåg exet att jag hade gått med på att det var felaktigt och att jag dessutom avsiktligt djävlades eftersom jag direkt sa fel igen, trots att jag precis lovat att jag inte skulle.
Efter den dagen var jag tvungen att bokstavligen DRA barnvagnen efter mig. Jag kände mig kränkt. Det var heller inte det lättaste att göra med en barnvagn - i alla fall inte vår. Det ville inte åka rakt. Man behövde motstyra den och dessutom omvänt - åkte den åt vänster skulle man trycka mer åt vänster för att få den att åka höger osv. Det var så lätt att glömma, att göra fel. Jag skämdes när jag gick ute med vagnen, ville inte. Jag kände mig inte som en normal mamma. Ingen annan mamma behövde göra så, så vitt jag visste. I min värld var inte detta normalt. Jag gjorde det ändå för att det inte skulle bli så mycket bråk. Det blev ändå bråk. Exet var missnöjd med att det gick långsammare än innan att gå med vagnen, att jag verkade dra mig för att använda vagnen och han var så klart övertygad om att jag gjorde detta för att djävlas och markera. Han svarade med att påstå att det från början bara var menat att jag skulle behöva göra detta under en begränsad tid för att veta min plats men nu när jag vägrade dra vagnen så som exet tyckte att det skulle ske så var det därmed en permanenterad handling.
Jag kokade. Jag kände mig så förbannad och hade inget sätt att uttrycka detta. Jag kunde ju säga det till exet och bli utskrattad och spottad på. Jag valde att låta bli. Jag ville inte bli mer förbannad. Jag började köra vagnen normalt i smyg. Så fort exet inte var med så använde jag vagnen på vanligt vis. Jag ljög mig blå om att jag drog vagnen så som vi kommit överens om. Jag tyckte att det var min rätt att göra så, eftersom jag aldrig riktigt fick vara med och diskutera besluten som vi kom överens om. Varför skulle jag då följa dem? Exet misstänkte att jag ljög och straffade mig för det. Jag fortsatte att bedyra min oskuld och körde vagnen normalt för fulla muggar bakom exets rygg.
Jag har funderat mycket på dessa slags uppror. Det fanns fler, liknande saker jag gjorde uppror med - drack ur glaset i badrummet, gick in med skorna, ljög om att jag hade utfört självbestraffning mm. Hade jag inte gjort uppror på det sättet hade jag nog inte varit mentalt frisk idag. Det går inte att leva i en värld som är så totalt emot ens egen världsuppfattning utan att bli galen. Så jag levde inte i den världen. Jag bara tillät den att finnas runt mig. Så länge det behövdes.
Klart slut!
Jag svarade att jag inte visste. Att jag måste ha sagt fel och att jag inte hade någon särskild anledning till att jag sa så. Jag skulle rätta till det framöver. Sa jag. Bara minuter senare sa jag fel igen! Igen sa jag dra barnvagnen. Nu i efterhand är jag inte säker på att det är fel att säga så men då ansåg exet att jag hade gått med på att det var felaktigt och att jag dessutom avsiktligt djävlades eftersom jag direkt sa fel igen, trots att jag precis lovat att jag inte skulle.
Efter den dagen var jag tvungen att bokstavligen DRA barnvagnen efter mig. Jag kände mig kränkt. Det var heller inte det lättaste att göra med en barnvagn - i alla fall inte vår. Det ville inte åka rakt. Man behövde motstyra den och dessutom omvänt - åkte den åt vänster skulle man trycka mer åt vänster för att få den att åka höger osv. Det var så lätt att glömma, att göra fel. Jag skämdes när jag gick ute med vagnen, ville inte. Jag kände mig inte som en normal mamma. Ingen annan mamma behövde göra så, så vitt jag visste. I min värld var inte detta normalt. Jag gjorde det ändå för att det inte skulle bli så mycket bråk. Det blev ändå bråk. Exet var missnöjd med att det gick långsammare än innan att gå med vagnen, att jag verkade dra mig för att använda vagnen och han var så klart övertygad om att jag gjorde detta för att djävlas och markera. Han svarade med att påstå att det från början bara var menat att jag skulle behöva göra detta under en begränsad tid för att veta min plats men nu när jag vägrade dra vagnen så som exet tyckte att det skulle ske så var det därmed en permanenterad handling.
Jag kokade. Jag kände mig så förbannad och hade inget sätt att uttrycka detta. Jag kunde ju säga det till exet och bli utskrattad och spottad på. Jag valde att låta bli. Jag ville inte bli mer förbannad. Jag började köra vagnen normalt i smyg. Så fort exet inte var med så använde jag vagnen på vanligt vis. Jag ljög mig blå om att jag drog vagnen så som vi kommit överens om. Jag tyckte att det var min rätt att göra så, eftersom jag aldrig riktigt fick vara med och diskutera besluten som vi kom överens om. Varför skulle jag då följa dem? Exet misstänkte att jag ljög och straffade mig för det. Jag fortsatte att bedyra min oskuld och körde vagnen normalt för fulla muggar bakom exets rygg.
Jag har funderat mycket på dessa slags uppror. Det fanns fler, liknande saker jag gjorde uppror med - drack ur glaset i badrummet, gick in med skorna, ljög om att jag hade utfört självbestraffning mm. Hade jag inte gjort uppror på det sättet hade jag nog inte varit mentalt frisk idag. Det går inte att leva i en värld som är så totalt emot ens egen världsuppfattning utan att bli galen. Så jag levde inte i den världen. Jag bara tillät den att finnas runt mig. Så länge det behövdes.
Klart slut!
Svårt att beskriva
Jag tycker att det är svårt att beskriva känslan av att leva i en sådan relation som jag har haft. Det är svårt att återge hur man långsamt krymper, till ett ingenting. Svårt att sätta ord på hur man försöker att inte vara rädd in i det sista och sedan blir man ändå rädd, så att svetten droppar från kroppen.
Exet sa många gånger att om jag försökte låta honom styra och han märkte det så skulle han avsiktligt komma på det mest djävliga han kunde och styra händelserna dit. Han skulle alltså avsiktligt och medvetet sabotera vår tillvaro så fort han trodde - fick minsta uppfattning om - att jag lät honom bestämma. Därmed var det ju bevisat att det var mitt fel om saker gick åt helvete - antingen hade jag styrt dem dit eller så hade jag försökt låta exet styra, trots att jag visste att det då garanterat skulle gå snett. Exet sa att jag djävlades så med flit. Att jag var egocentrerad och hellre ville slippa att styra och ta ansvar än att leda, hur dåligt det än blev. Jag vet inte om det kanske var exets sätt att peppa mig när han sa att det inte kunde bli sämre av att jag styrde.
Jag skulle inte ha några problem med att styra hela tiden om exet inte hade motarbetat. Avsiktligt sket han i att passa viktiga tider så att hela planeringen spolierades. Avsiktligt startade han bråk som gjorde att vi istället för att vara ute på mysig promenad, bio eller utflykt så satt vi i timmar och bråkade. Han visade inget intresse, han till och med framstod som ogillande till planerna. Så fort jag började stämma av och kolla vad jag kunde ändra blev det ett katastrofalt stort bråk - nu hade jag försökt dra in honom i beslutsfattandet igen. Jag vände ut och in på mig själv. Struntade i om han visade sig ogillande - körde på ändå med mina planer. Det blev storbråk för att jag inte inkluderat honom och kollat med honom vad som var vettigt. Jag sa att jag inte visste vad jag skulle göra - skulle jag låta honom vara med eller inte? Exet sa att det framgick. Diskussionen var avslutad. Jag visste lika lite nu som då. Jag frågade inte mer.
Jag kände hela tiden att jag aldrig nådde upp till exets standard. Jag skulle vara självständig och aktiv, komma på saker att göra. Jag skulle kolla med honom om det var passande saker att göra, kolla vad han tyckte att vi skulle göra. Jag skulle handla utan att tveka. Jag skulle vänta på direktiv från honom. Jag skulle absolut inte vara passiv. Jag fick absolut inte agera. Jag var för slarvig, jag var för noggrann. Jag var för långsam, jag var för snabb. Jag var för allvarlig, jag var för glättig. Jag kom till slut fram till vad som var felet med mig. Jag var inte exet! Jag reagerade inte exakt och precist på samma sätt som han gjorde på en viss input. Det var felet. Jag skulle aldrig bli rätt. När jag insåg detta, förstod jag också hur farligt det jag försökte göra var. Jag försökte ju få exet att acceptera mig genom att förändra, lägga till, plocka bort, bestraffa mig själv, bestraffa mig själv, bestraffa mig själv. Jag skulle aldrig nå fram. Jag skulle gå under. Jag vägrade att gå under.
Klart slut!
Exet sa många gånger att om jag försökte låta honom styra och han märkte det så skulle han avsiktligt komma på det mest djävliga han kunde och styra händelserna dit. Han skulle alltså avsiktligt och medvetet sabotera vår tillvaro så fort han trodde - fick minsta uppfattning om - att jag lät honom bestämma. Därmed var det ju bevisat att det var mitt fel om saker gick åt helvete - antingen hade jag styrt dem dit eller så hade jag försökt låta exet styra, trots att jag visste att det då garanterat skulle gå snett. Exet sa att jag djävlades så med flit. Att jag var egocentrerad och hellre ville slippa att styra och ta ansvar än att leda, hur dåligt det än blev. Jag vet inte om det kanske var exets sätt att peppa mig när han sa att det inte kunde bli sämre av att jag styrde.
Jag skulle inte ha några problem med att styra hela tiden om exet inte hade motarbetat. Avsiktligt sket han i att passa viktiga tider så att hela planeringen spolierades. Avsiktligt startade han bråk som gjorde att vi istället för att vara ute på mysig promenad, bio eller utflykt så satt vi i timmar och bråkade. Han visade inget intresse, han till och med framstod som ogillande till planerna. Så fort jag började stämma av och kolla vad jag kunde ändra blev det ett katastrofalt stort bråk - nu hade jag försökt dra in honom i beslutsfattandet igen. Jag vände ut och in på mig själv. Struntade i om han visade sig ogillande - körde på ändå med mina planer. Det blev storbråk för att jag inte inkluderat honom och kollat med honom vad som var vettigt. Jag sa att jag inte visste vad jag skulle göra - skulle jag låta honom vara med eller inte? Exet sa att det framgick. Diskussionen var avslutad. Jag visste lika lite nu som då. Jag frågade inte mer.
Jag kände hela tiden att jag aldrig nådde upp till exets standard. Jag skulle vara självständig och aktiv, komma på saker att göra. Jag skulle kolla med honom om det var passande saker att göra, kolla vad han tyckte att vi skulle göra. Jag skulle handla utan att tveka. Jag skulle vänta på direktiv från honom. Jag skulle absolut inte vara passiv. Jag fick absolut inte agera. Jag var för slarvig, jag var för noggrann. Jag var för långsam, jag var för snabb. Jag var för allvarlig, jag var för glättig. Jag kom till slut fram till vad som var felet med mig. Jag var inte exet! Jag reagerade inte exakt och precist på samma sätt som han gjorde på en viss input. Det var felet. Jag skulle aldrig bli rätt. När jag insåg detta, förstod jag också hur farligt det jag försökte göra var. Jag försökte ju få exet att acceptera mig genom att förändra, lägga till, plocka bort, bestraffa mig själv, bestraffa mig själv, bestraffa mig själv. Jag skulle aldrig nå fram. Jag skulle gå under. Jag vägrade att gå under.
Klart slut!
måndag 15 mars 2010
Deprimerad
Ibland känner jag att jag har svårt att orka med att göra saker. Jag får svackor. Då kan det kännas övermäktigt att betala en räkning - va fan, det är ju bara att logga in och klicka runt lite på internetbanken. Men nej, så enkelt är det inte. Problemet sitter inte i att uppgiften är svår utan det handlar om en psykologisk barriär. Jag tror att det är kopplat till mitt mående sedan jag lämnade exet. Specifikt handlar det om bakslag i stil med att exet inte vill skriva på skilsmässopappren utan att det istället blir ännu en vända på tingsrätten, att han inte vill säga upp vårdnaden om lilleman utan kommer att ta varje tillfälle i akt och göra det till en kamp. Jag blir trött på det. Orkeslös. Det känns som att jag inte blir kvitt honom. Att han alltid är där och stjäl min energi.
Jag har inga problem med att saker och ting inte funkar som jag vill eller hade tänkt mig om de är orelaterade till exet. Jag fick problem med bilen - jag bokar ett besök hos verkstaden. Jag glömmer blöjor till lilleman när vi är på utflykt - jag åker och köper blöjor.
Saker som känns jobbiga är: Jag kan inte åka och hälsa på kompisar i USA med lilleman för jag kan inte skaffa fram ett pass själv. Jag måste låna ut min bil för att lilleman ska kunna hälsa på sin pappa i fängelset (ingen stor grej men det påminner mig om exets existens). Jag måste åka till tingsrätten igen, den här gången pga äktenskapsskillnad. Exet vill få ihop "familjen" igen. Exet överklagar alla domar in i det sista. Jag tror inte att exet har ändrat sin uppfattning utan att han bara spelar att han förstår att han har gjort fel (jag trivs inte med att vara så cynisk).
Det känns som om jag inte orkar någonting när jag tänker på dessa saker. Jag vill bara sova då. Tur att det finns en lilleman och vänner som jag kan tvinga mig själv att vara med. Jag mår ju trots allt bättre då. Tur att det finns basket. :)
Klart slut!
Jag har inga problem med att saker och ting inte funkar som jag vill eller hade tänkt mig om de är orelaterade till exet. Jag fick problem med bilen - jag bokar ett besök hos verkstaden. Jag glömmer blöjor till lilleman när vi är på utflykt - jag åker och köper blöjor.
Saker som känns jobbiga är: Jag kan inte åka och hälsa på kompisar i USA med lilleman för jag kan inte skaffa fram ett pass själv. Jag måste låna ut min bil för att lilleman ska kunna hälsa på sin pappa i fängelset (ingen stor grej men det påminner mig om exets existens). Jag måste åka till tingsrätten igen, den här gången pga äktenskapsskillnad. Exet vill få ihop "familjen" igen. Exet överklagar alla domar in i det sista. Jag tror inte att exet har ändrat sin uppfattning utan att han bara spelar att han förstår att han har gjort fel (jag trivs inte med att vara så cynisk).
Det känns som om jag inte orkar någonting när jag tänker på dessa saker. Jag vill bara sova då. Tur att det finns en lilleman och vänner som jag kan tvinga mig själv att vara med. Jag mår ju trots allt bättre då. Tur att det finns basket. :)
Klart slut!
lördag 6 mars 2010
Ny bilbarnstol
Igår ville inte min bil starta. Helt död! Tur att min käre far kunde hjälpa till med startkablar (startkablarna var egentligen grannens men pappa stod för bilen och hämtningen av kablarna). Sedan var jag ute och åkte mellan Hjällbo och Gråbo klockan 2 på natten. Jag blev paranoid - hörde gnisslande ljud från bilen efter ett tag. Tänkte att det var ju himla smart att åka iväg så långt med en bil som alldeles nyss inte gick att starta. Pappa var helt säker på att det hade att göra med att den hade körts för lite nu i vinter. Skit! Nu har den stått på laddning hela natten (nästan) så jag hoppas att den är fit for fight igen.
Den ska till Uddevalla nämligen. Lilleman ska hälsa på sin far i häktet. Jag måste installera hans nya bilbarnstol i bilen - något jag skulle gjort igår men det dök upp annat som var viktigare. Nu måste jag ut. Hoppas att bilskrället kommer att starta sedan!
Klart slut!
Den ska till Uddevalla nämligen. Lilleman ska hälsa på sin far i häktet. Jag måste installera hans nya bilbarnstol i bilen - något jag skulle gjort igår men det dök upp annat som var viktigare. Nu måste jag ut. Hoppas att bilskrället kommer att starta sedan!
Klart slut!
fredag 5 mars 2010
Svårt om natten
Det jobbiga är att lägga sig om natten. Jag tänker på allt och inget. Tankarna snurrar runt i huvudet och en massa minnesbilder dyker upp. Jag under vatten utan att få luft. Jag sittandes på sängkanten med gaständaren mot fotsulorna och enorm smärta då de grillas sakta. Jag på en balkong, på fel sida räcket.
Svårt att somna.
Klart slut!
Svårt att somna.
Klart slut!
Skäms
Daniel sa:
Det är samma sak som de säger på gruppterapin Utväg. Det är samma sak som min psykolog säger till mig. Det är samma sak som mina vänner säger till mig. Det är samma sak som min familj säger till mig.
Ändå känner jag mig så korkad. Varför fattade jag inte det? Mina vänner förstod och såg att något inte stämde. Min familj såg det. Men inte jag. Jag känner mig så urbota korkad och efterbliven. Jag skäms över att jag hamnade här. Jag hatar att jag för alltid kommer att bli klassad som ett offer. En människa det är synd om. Det är inte synd om mig. Jag tog mig ur det. Själv. Jag sa stopp. Det är inte mig det är synd om och ni behöver inte tycka synd om mig eller tassa runt mig.
Jag är inte rädd för män. Jag har många manliga kompisar och jag trivs ofta i mäns sällskap. På min arbetsplats är män överrepresenterade och det funkar bra för mig. Jag gick en utbildning där jag ofta var den enda kvinnan under kurserna. Det funkade bra för mig. Det som inte funkar bra för mig är att vara intim med en man. Där är jag trasig. Jag känner mig lika osäker och otrygg som när jag var 16. Jag har ju inte haft någon annan pojkvän innan eller efter exet. Min tillit är förstörd. Exet sa att jag var äcklig. Att jag var en jävla svensk hora och att han inte ville ha sex med mig. Under flera, flera år vägrade han att röra mig. På plussidan: Jag behövde inte äta p-piller för vi hade ju aldrig sex. Jag vet precis in på klockslaget när lilleman blev till. På minussidan: Jag tror verkligen på att jag är osexig, stel som en död fisk i sängen och äcklig. Minussidan är svår att överbygga.
Varför såg jag inget? Varför just jag? Jag klandrar inte någon för att de inte såg eller gjorde något. Det var ju meningen att det inte skulle synas. Jag vet också att det inte är det lättaste att blanda sig in i andras förehavanden. Det slutar ofta olyckligt. Jag klandrar dock mig själv för att ha låtit någon annan trampa så på mig. På att jag lät en annan människa komma mig så nära och misshandla min själ. Det är det värsta tycker jag. Slag, sparkar mm läker. Det kanske lämnar sina ärr men det försvinner i ett visst avseende. Såren i själen försvinner inte. De finns där för all framtid.
Klart slut!
... Det är en normaliseringsprocess när man är i et destruktivt beteende (så LÄTT för utomstående att säga: VARFÖR LÄMNADE DU INTE HONOM)) men det är inte så enkelt. Det är småsteg som misshandeln, intriger, ägande å avundsjuka kommer... blandat med kärlek och löften att det inte ska upprepas. Och livsrummet man har krymper med tiden. ...
Det är samma sak som de säger på gruppterapin Utväg. Det är samma sak som min psykolog säger till mig. Det är samma sak som mina vänner säger till mig. Det är samma sak som min familj säger till mig.
Ändå känner jag mig så korkad. Varför fattade jag inte det? Mina vänner förstod och såg att något inte stämde. Min familj såg det. Men inte jag. Jag känner mig så urbota korkad och efterbliven. Jag skäms över att jag hamnade här. Jag hatar att jag för alltid kommer att bli klassad som ett offer. En människa det är synd om. Det är inte synd om mig. Jag tog mig ur det. Själv. Jag sa stopp. Det är inte mig det är synd om och ni behöver inte tycka synd om mig eller tassa runt mig.
Jag är inte rädd för män. Jag har många manliga kompisar och jag trivs ofta i mäns sällskap. På min arbetsplats är män överrepresenterade och det funkar bra för mig. Jag gick en utbildning där jag ofta var den enda kvinnan under kurserna. Det funkade bra för mig. Det som inte funkar bra för mig är att vara intim med en man. Där är jag trasig. Jag känner mig lika osäker och otrygg som när jag var 16. Jag har ju inte haft någon annan pojkvän innan eller efter exet. Min tillit är förstörd. Exet sa att jag var äcklig. Att jag var en jävla svensk hora och att han inte ville ha sex med mig. Under flera, flera år vägrade han att röra mig. På plussidan: Jag behövde inte äta p-piller för vi hade ju aldrig sex. Jag vet precis in på klockslaget när lilleman blev till. På minussidan: Jag tror verkligen på att jag är osexig, stel som en död fisk i sängen och äcklig. Minussidan är svår att överbygga.
Varför såg jag inget? Varför just jag? Jag klandrar inte någon för att de inte såg eller gjorde något. Det var ju meningen att det inte skulle synas. Jag vet också att det inte är det lättaste att blanda sig in i andras förehavanden. Det slutar ofta olyckligt. Jag klandrar dock mig själv för att ha låtit någon annan trampa så på mig. På att jag lät en annan människa komma mig så nära och misshandla min själ. Det är det värsta tycker jag. Slag, sparkar mm läker. Det kanske lämnar sina ärr men det försvinner i ett visst avseende. Såren i själen försvinner inte. De finns där för all framtid.
Klart slut!
Varför är jag inte knäckt?
Jag har många gånger sedan jag tog mig ur förhållandet undrat varför jag inte kuvades mer, varför jag inte blev ett spöke och försvann helt. Varför blev jag inte totalt deprimerad och tog mitt eget liv? Jag funderade på det. Flera gånger. Jag funderade även på att döda exet. Flera gånger. Jag planerade hur det hela skulle gå till. In i minsta detalj. Men sedan kunde jag inte genomföra det. Varken begå självmord eller döda exet. Jag tror att jag inte klarade att begå självmord för att jag vill leva. Jag måste få se vad som händer. Jag klarade inte av att döda exet av två skäl, dels så är han även bra och gosiga minnen och dels så är det moraliskt fel (enligt mig) att döda en människa. Inte ens honom kunde jag döda - trots att jag hade många anledningar.
Så varför blev jag inte deprimerad? Jag vet inte. Jag har försökt reda ut det med min psykolog. Min teori är att jag ibland lyckades stänga av känslan att inte kunna slappna av och vara orolig och nervös hela tiden. Jag fick veta att det är en försvarsreaktion som psyket använder sig av. Smart psyke. Jag nyttjade mig så mycket av detta att jag numera har svårt att gråta. Jag övar på det, dock. En annan sak som hjälpte mig mycket var att göra små, hemliga uppror. Som att skippa en städning när jag var tvungen att städa varannan dag. Som att dricka vatten ur glaset i badrummet, trots att detta var strängt förbjudet. Som att ändra på hur hårt åttryckta örhängena var, trots att jag inte fick det. Som att påstå att jag skadade mig själv men att sedan inte göra det de gånger han inte kunde bevisa något.
Min kära syster sa till mig att om det hade hänt henne så hade hon nog begått självmord för länge sedan. Jag trodde henne inte. Jag trodde att hon bara sa så för att få mig att känna mig stark och må bättre. Det funkade.
Min kära mor sa att jag har ett starkt psyke för att jag inte dukade under. Jag trodde även då att det bara var för att vara snäll. Jag har svårt att ta till mig positiv kritik och beröm. Jag tror att det finns någon hake. Något skumt är det, för jag är ju kass.
Jag kanske inte är så kass, trots allt.
Klart slut!
Så varför blev jag inte deprimerad? Jag vet inte. Jag har försökt reda ut det med min psykolog. Min teori är att jag ibland lyckades stänga av känslan att inte kunna slappna av och vara orolig och nervös hela tiden. Jag fick veta att det är en försvarsreaktion som psyket använder sig av. Smart psyke. Jag nyttjade mig så mycket av detta att jag numera har svårt att gråta. Jag övar på det, dock. En annan sak som hjälpte mig mycket var att göra små, hemliga uppror. Som att skippa en städning när jag var tvungen att städa varannan dag. Som att dricka vatten ur glaset i badrummet, trots att detta var strängt förbjudet. Som att ändra på hur hårt åttryckta örhängena var, trots att jag inte fick det. Som att påstå att jag skadade mig själv men att sedan inte göra det de gånger han inte kunde bevisa något.
Min kära syster sa till mig att om det hade hänt henne så hade hon nog begått självmord för länge sedan. Jag trodde henne inte. Jag trodde att hon bara sa så för att få mig att känna mig stark och må bättre. Det funkade.
Min kära mor sa att jag har ett starkt psyke för att jag inte dukade under. Jag trodde även då att det bara var för att vara snäll. Jag har svårt att ta till mig positiv kritik och beröm. Jag tror att det finns någon hake. Något skumt är det, för jag är ju kass.
Jag kanske inte är så kass, trots allt.
Klart slut!
torsdag 4 mars 2010
Hur det hela började
Mikebike frågade:
Jag träffade exet när jag var 16 år. Vi träffades på en fest men pratade inte mycket då. Efteråt ringde han mig och undrade om vi kunde gå på bio tillsammans. Jag hade aldrig dejtat eller haft en pojkvän tidigare och blev väldigt smickrad och glad, så jag sa ja till bio.
Han var så rolig och trevlig. Jag kände mig så omtyckt och uppmärksammad. Uppvaktad, helt enkelt. Från början var han helt normal också. Jag trivdes i hans sällskap och jag ville inget annat än att vi skulle umgås. Han kunde hitta på en massa roliga och spännande saker att göra, så han var väldigt initiativrik också. Vi umgicks allt mer och mer och till slut hade vi blivit tillsammans.
Efter ett antal veckor tyckte jag att han gott kunde träffa mina föräldrar och syskon. Exet drog sig för det - tyckte att det var onödigt. Jag insisterade (bland annat för att mina föräldrar undrade vem han var och ville träffa deras dotters pojkvän). Sagt och gjort så träffades de. Mamma tyckte att han var trevlig men pappa var misstänksam och inte helt nöjd med honom. Då var jag säker på att det handlade om en dum och omodern pappa som inte ville låta mig ha pojkvän. Så fel man kan ha. I och med att jag var så pass ung så bodde jag fortfarande hemma och det blev ju så att exet fick umgås mer med mina föräldrar än vad han egentligen ville. Från början verkade allt gå bra.
Efter några veckor började mamma och pappa att vara lite oroliga för mig. De upplevde exet som väldigt dominant och överlägsen i sin attityd gentemot mig. De gillade inte alls hur han betraktade mig och hur han pratade med mig. Jag var ju förälskad så jag såg inte detta. Exet å sin sida påstod att mina föräldrar hatade honom och att de ville skada vårt förhållande. Jag försökte medla och medla och medla. Efter något år blev det en öppen konflikt. Exet ville inte längre umgås med mina föräldrar, min pappa undrade om han hade hjärntvättat mig för att han tyckte att jag inte var mig lik och jag blev förbannad och följde med exet när han bröt kontakten med mina föräldrar.
Problemet var att när jag hade lugnat ner mig så hade inte han det. Han sa att om jag umgicks med dem så skulle han göra slut med mig. Jag var ju fortfarande kär i honom så jag påstod att jag inte ville umgås med dem alls. Så fortsatte det i 3 års tid. Ingen kontakt alls med mina föräldrar. Ingen kontakt alls med övriga släktingar, som också hade tyckt illa om exet och inte riktigt uppskattat hur han behandlade mig, sporadisk kontakt med mina syskon, som så klart tyckte att det var jobbigt att hamna mitt i korselden.
Efter att de 3 åren förlupit så ville exet att jag skulle ta upp kontakten med mina föräldrar. Han ville nu djävlas och utnyttja dem som hämnd för att de aldrig accepterat honom. Jag blev en bricka i hans sjuka spel och i ett försök att skydda mina föräldrar och resten av släkten så sa jag att jag inte ville ha med dem att göra. Jag var så trött på att behöva ringa och skälla ut mamma eller pappa för att de inte skulle ha varit bra föräldrar. Jag skulle inte kalla dem för mamma och pappa utan bara vid förnamn. De fick inte veta något om lilleman - inte när han var född, absolut inte vara med på BB, inte träffa honom alls. De var ovärdiga, sa exet. Han sa flera gånger att hans uttalade mål var att göra livet surt för dem och mig för all framtid. För att vi var så dåliga människor och särskilt jag då.
Mina vänner, som jag hade innan jag träffade exet märkte att något inte stod rätt till. De upplevde det som att jag inte umgicks lika mycket med dem. Men det var ju även i skiftet till högskola, så det var svårt att veta säkert. De visste heller inte hur de skulle agera - jag sa ju att jag var lycklig och mådde bra.
Vännerna, som vi hade gemensamt hade vi träffat efter att vi blivit ett par, givetvis, och de märkte aldrig något. Vi träffade dem ju så klart inte de dagar jag hade stora blåmärken i ansiktet eller så. Jag skulle ju dölja alla blåmärken och andra skador för exet, så att han inte skulle må dåligt. Jag fick ju skylla mig själv men han skulle slippa lida av att se dem. Det var bara två personer som hade sett skador på mig. Då handlade det i båda fallen om översminkade blåtiror. Jag trodde att ingen i hela världen visste.
Vi hade varit tillsammans i 12 år då när jag gick till polisen. Misshandeln började ungefär efter 2 år av förhållandet. Innan dess hade det bara handlat om psykisk misshandel. Det började inte med många slag direkt heller. Bara ett slag och sedan långt uppehåll, sedan fler slag och kortare uppehåll. Det eskalerade långsamt. Jag insåg nog inte fullt ut vad jag hade hamnat i. Det är svårt fortfarande att inse det men jag jobbar på det.
Så mina nära såg men visste inte vad de skulle göra och kunde i vissa fall inget göra. Långa stunder var jag fullkomligt isolerad och de gånger som jag träffade gamla kompisar eller familj var styrda med järnhand. Visst märkte de att jag inte mådde bra men långa stunder visste de inte var jag bodde, vad jag hade för telefonnummer eller hur de på annat sätt skulle få prata med mig och inte bara via exet. De fick ju aldrig prata med mig ensam. Exet satt bredvid och regisserade mina samtal. Pappa blev så ledsen och trött att han gav upp. Han fick tåla så mycket skit av både mig (när jag blev tvingad att ringa och skälla ut honom) och exet. Till slut sprack det. Han upplevde det som att han hade förlorat sin dotter. Mamma fortsatte att ringa, skicka sms och försöka ta kontakt via facebook. Hon fick bara prata med exet och fick hela tiden höra att jag inte ville prata med henne. Anledningen till detta var dels att jag var tvungen att säga så och dels att jag upplevde det som att jag kunde skydda dem genom att bryta kontakten helt. Då skulle i alla fall mamma och pappa slippa att må dåligt. Men mamma gav inte upp. Hon blev ledsen många gånger, drog sig undan för att samla mer kraft och kom tillbaka igen. Jag insåg det inte då - jag tror inte att jag fick utrymme att tänka på det riktigt - men hon har gjort en fantastisk insats. Hon har försökt vara där trots att hon inte var välkommen. Hon har inte gett upp, trots att det har sett fullkomligt hopplöst ut. Dag ut och dag in. År ut och år in. Hon försvann aldrig. Tack mamma för att du finns och för att du fanns där och kämpade! Det betyder mer för mig än du kanske anar. Pappa har tackat mamma flera, flera gånger. Tackat henne för att hon aldrig gav upp.
Mina vänner gav också upp. Efter hundrafemtioelfte magsjukan och avbokningen i sista minuten så tröttnade de. Alla utom en. Hon fanns där. Vi pratade inte om något speciellt. Det var en ytlig och sporadisk kontakt. Men hon ville finnas där. Ifall. Hon upplevde sig själv som den sista personen som jag hade kontakt med. Tack för att du inte gav upp! Tack för att jag fick komma tillbaka.
12 år av mitt liv är borta för alltid. Jag har många bra minnen - om inte annat så har jag underbara lilleman! Men det är kantat av många fruktansvärda minnen. Mörka och tunga. Jag klandrar ingen för att de inte hjälpte mig mer tidigare. Det hade nog inte gått. Man kan tyvärr bara hjälpa sig själv. Man måste själv inse att det inte är okej att bli trampad på - inte på något sätt!
Klart slut!
... Hur började det? Vad sa dina nära? Märkte de inget? ...
Jag träffade exet när jag var 16 år. Vi träffades på en fest men pratade inte mycket då. Efteråt ringde han mig och undrade om vi kunde gå på bio tillsammans. Jag hade aldrig dejtat eller haft en pojkvän tidigare och blev väldigt smickrad och glad, så jag sa ja till bio.
Han var så rolig och trevlig. Jag kände mig så omtyckt och uppmärksammad. Uppvaktad, helt enkelt. Från början var han helt normal också. Jag trivdes i hans sällskap och jag ville inget annat än att vi skulle umgås. Han kunde hitta på en massa roliga och spännande saker att göra, så han var väldigt initiativrik också. Vi umgicks allt mer och mer och till slut hade vi blivit tillsammans.
Efter ett antal veckor tyckte jag att han gott kunde träffa mina föräldrar och syskon. Exet drog sig för det - tyckte att det var onödigt. Jag insisterade (bland annat för att mina föräldrar undrade vem han var och ville träffa deras dotters pojkvän). Sagt och gjort så träffades de. Mamma tyckte att han var trevlig men pappa var misstänksam och inte helt nöjd med honom. Då var jag säker på att det handlade om en dum och omodern pappa som inte ville låta mig ha pojkvän. Så fel man kan ha. I och med att jag var så pass ung så bodde jag fortfarande hemma och det blev ju så att exet fick umgås mer med mina föräldrar än vad han egentligen ville. Från början verkade allt gå bra.
Efter några veckor började mamma och pappa att vara lite oroliga för mig. De upplevde exet som väldigt dominant och överlägsen i sin attityd gentemot mig. De gillade inte alls hur han betraktade mig och hur han pratade med mig. Jag var ju förälskad så jag såg inte detta. Exet å sin sida påstod att mina föräldrar hatade honom och att de ville skada vårt förhållande. Jag försökte medla och medla och medla. Efter något år blev det en öppen konflikt. Exet ville inte längre umgås med mina föräldrar, min pappa undrade om han hade hjärntvättat mig för att han tyckte att jag inte var mig lik och jag blev förbannad och följde med exet när han bröt kontakten med mina föräldrar.
Problemet var att när jag hade lugnat ner mig så hade inte han det. Han sa att om jag umgicks med dem så skulle han göra slut med mig. Jag var ju fortfarande kär i honom så jag påstod att jag inte ville umgås med dem alls. Så fortsatte det i 3 års tid. Ingen kontakt alls med mina föräldrar. Ingen kontakt alls med övriga släktingar, som också hade tyckt illa om exet och inte riktigt uppskattat hur han behandlade mig, sporadisk kontakt med mina syskon, som så klart tyckte att det var jobbigt att hamna mitt i korselden.
Efter att de 3 åren förlupit så ville exet att jag skulle ta upp kontakten med mina föräldrar. Han ville nu djävlas och utnyttja dem som hämnd för att de aldrig accepterat honom. Jag blev en bricka i hans sjuka spel och i ett försök att skydda mina föräldrar och resten av släkten så sa jag att jag inte ville ha med dem att göra. Jag var så trött på att behöva ringa och skälla ut mamma eller pappa för att de inte skulle ha varit bra föräldrar. Jag skulle inte kalla dem för mamma och pappa utan bara vid förnamn. De fick inte veta något om lilleman - inte när han var född, absolut inte vara med på BB, inte träffa honom alls. De var ovärdiga, sa exet. Han sa flera gånger att hans uttalade mål var att göra livet surt för dem och mig för all framtid. För att vi var så dåliga människor och särskilt jag då.
Mina vänner, som jag hade innan jag träffade exet märkte att något inte stod rätt till. De upplevde det som att jag inte umgicks lika mycket med dem. Men det var ju även i skiftet till högskola, så det var svårt att veta säkert. De visste heller inte hur de skulle agera - jag sa ju att jag var lycklig och mådde bra.
Vännerna, som vi hade gemensamt hade vi träffat efter att vi blivit ett par, givetvis, och de märkte aldrig något. Vi träffade dem ju så klart inte de dagar jag hade stora blåmärken i ansiktet eller så. Jag skulle ju dölja alla blåmärken och andra skador för exet, så att han inte skulle må dåligt. Jag fick ju skylla mig själv men han skulle slippa lida av att se dem. Det var bara två personer som hade sett skador på mig. Då handlade det i båda fallen om översminkade blåtiror. Jag trodde att ingen i hela världen visste.
Vi hade varit tillsammans i 12 år då när jag gick till polisen. Misshandeln började ungefär efter 2 år av förhållandet. Innan dess hade det bara handlat om psykisk misshandel. Det började inte med många slag direkt heller. Bara ett slag och sedan långt uppehåll, sedan fler slag och kortare uppehåll. Det eskalerade långsamt. Jag insåg nog inte fullt ut vad jag hade hamnat i. Det är svårt fortfarande att inse det men jag jobbar på det.
Så mina nära såg men visste inte vad de skulle göra och kunde i vissa fall inget göra. Långa stunder var jag fullkomligt isolerad och de gånger som jag träffade gamla kompisar eller familj var styrda med järnhand. Visst märkte de att jag inte mådde bra men långa stunder visste de inte var jag bodde, vad jag hade för telefonnummer eller hur de på annat sätt skulle få prata med mig och inte bara via exet. De fick ju aldrig prata med mig ensam. Exet satt bredvid och regisserade mina samtal. Pappa blev så ledsen och trött att han gav upp. Han fick tåla så mycket skit av både mig (när jag blev tvingad att ringa och skälla ut honom) och exet. Till slut sprack det. Han upplevde det som att han hade förlorat sin dotter. Mamma fortsatte att ringa, skicka sms och försöka ta kontakt via facebook. Hon fick bara prata med exet och fick hela tiden höra att jag inte ville prata med henne. Anledningen till detta var dels att jag var tvungen att säga så och dels att jag upplevde det som att jag kunde skydda dem genom att bryta kontakten helt. Då skulle i alla fall mamma och pappa slippa att må dåligt. Men mamma gav inte upp. Hon blev ledsen många gånger, drog sig undan för att samla mer kraft och kom tillbaka igen. Jag insåg det inte då - jag tror inte att jag fick utrymme att tänka på det riktigt - men hon har gjort en fantastisk insats. Hon har försökt vara där trots att hon inte var välkommen. Hon har inte gett upp, trots att det har sett fullkomligt hopplöst ut. Dag ut och dag in. År ut och år in. Hon försvann aldrig. Tack mamma för att du finns och för att du fanns där och kämpade! Det betyder mer för mig än du kanske anar. Pappa har tackat mamma flera, flera gånger. Tackat henne för att hon aldrig gav upp.
Mina vänner gav också upp. Efter hundrafemtioelfte magsjukan och avbokningen i sista minuten så tröttnade de. Alla utom en. Hon fanns där. Vi pratade inte om något speciellt. Det var en ytlig och sporadisk kontakt. Men hon ville finnas där. Ifall. Hon upplevde sig själv som den sista personen som jag hade kontakt med. Tack för att du inte gav upp! Tack för att jag fick komma tillbaka.
12 år av mitt liv är borta för alltid. Jag har många bra minnen - om inte annat så har jag underbara lilleman! Men det är kantat av många fruktansvärda minnen. Mörka och tunga. Jag klandrar ingen för att de inte hjälpte mig mer tidigare. Det hade nog inte gått. Man kan tyvärr bara hjälpa sig själv. Man måste själv inse att det inte är okej att bli trampad på - inte på något sätt!
Klart slut!
onsdag 3 mars 2010
Sömn
Jag drar mig för att sova. Jag tror att jag får minnesbilder som jag inte riktigt har ork att behandla. Då tror jag att om jag är riktigt trött när jag lägger mig så kommer jag att somna bums. Vet inte om det är en smart taktik...
Imorgon (eller senare idag rättare sagt) ska jag prova på Quigong (eller hur fasen det nu stavas för jag orkar inte kolla upp det just nu). Det ska förhoppningsvis kunna hjälpa mig att slappna av så att jag kan sova utan att vara orolig och rädd.
Klart slut!
Imorgon (eller senare idag rättare sagt) ska jag prova på Quigong (eller hur fasen det nu stavas för jag orkar inte kolla upp det just nu). Det ska förhoppningsvis kunna hjälpa mig att slappna av så att jag kan sova utan att vara orolig och rädd.
Klart slut!
Betala räkningar
Vi hade/har bank på internet. SEB närmare bestämt. Då har man sådana där små dosor som man loggar in med - ja, ni vet säkert hur de ser ut. Tro det eller ej, dessa dosor kan få slut på batteri! Det tar ca 2000 år men förr eller senare så tar batteriet slut. Detta hände med våra dosor. Jag bytte batterier i dem och det fungerade bra med min dosa men exets dosa nollställde sig och det gick inte att låsa upp eller liknande med någon kod. Den behövde bytas ut. Troligtvis hade laddningen i batteriet blivit så pass svagt att kretsarna i dosan inte fick någon mer ström och då nollställdes minnet - vad vet jag.
Ända sedan exet blev häktad så har jag tagit hand om och betalat räkningar för både mig och honom. Från början tänkte jag inte så mycket på det - jag hade ju gjort det själv i så många år redan att det inte kändes konstigt. Det var väl snarare så att jag var orolig att det senare skulle heta från exets sida att jag inte kan ta hand om mig själv - hon klarar ju inte ens av att betala räkningar! Så jag betalade räkningarna för honom, utan att han hade bett om det. Jag ville inte verka taskig. Sedan så var det knappast en hämnd med rätt magnitud att exet skulle få några sketna små betalningsanmärkningar. Det skulle ju inte ändra något för min del, liksom.
Jag går numera hos en psykolog 1-2 gånger i veckan. Vi har pratat mycket om hur jag hade det, hur det kändes för mig att leva så, varför jag inte gjorde mer och tidigare motstånd mm. Bland annat berättade jag om att jag betalar exets räkningar och att jag nu stött på problem för att hans dosa till bank på internet inte fungerade längre. Det går heller inte att hämta ut en ny om man inte går personligen - inte ens fullmakt funkar! (Det kanske funkar om man är någons gode man men nu är jag inte exets gode man och kommer inte bli det heller så det återstår att se)Jag berättade om hur jag försökt få tag på en ny dosa och att jag nu inte visste hur jag skulle lösa det hela. Min psykolog P sa något som fick mig att fundera lite: "Varför måste du lösa det överhuvudtaget?" Det hade jag inte tänkt på. Det var ju inte mitt problem egentligen! Jag förklarade att om inte jag gör det så blir exets mamma tvungen att fixa det och hon har det redan rätt jobbigt i och med att exet skickar meddelanden till mig via henne plus att hon har en son som blivit häktad. Då påpekade P att jag skulle sluta tänka på hur det blir för andra vuxna och börja tänka på mig själv. Var egoistisk, sa hon. P sa att det skulle vara bra för mig om jag kunde ta så mycket avstånd från exet som möjligt. Skära av alla band - både fysiska och psykiska. Det skulle hjälpa mig i läkningsprocessen, trodde hon.
Jag tänkte mycket på det här. Ju mer jag tänkte på det, desto vettigare tyckte jag att det var. Varför skulle jag ta hand om mitt ex räkningar när jag inte borde ha något alls med honom att göra!? Jag ska inte heller behöva leka dadda åt andra vuxna människor. De får ta hand om och lösa sina problem och jag bistår mer än gärna med hjälp men jag kommer inte göra det åt dem! Efter någon vecka och efter ytterligare ett försök att skaffa fram en ny dosa åt exet (den här gången för att underlätta för hans mamma att betala räkningarna) så tog jag mig samman och berättade för farmor att jag inte kunde betala dem för att jag inte längre kunde komma åt exets bank på internet. Farmor undrade om jag kunde lägga ut pengar så länge och så kunde jag få dem senare. Jag undrade då hur hon visste att jag skulle få pengar tillbaka. Farmor sa att exet hade lovat. Hela samtalet hade gått käpprätt åt helskotta, kände jag. Detta var ju inte alls vad jag skulle meddelat och dessutom har jag fått på mig att själv lägga ut för räkningarna.
Ytterligare en vända hos psykologen. Jag berättade om min rädsla att skapa konflikter i en relation - vilken som helst. Att jag inte ville betala exets räkningar med mina egna pengar men att jag tyckte att det var jättejobbigt att ta upp det med farmor. Jag fick inget klart svar på hur jag borde lösa det men det kändes bra att ha pratat om det.
På vägen hem så ringde jag till farmor och berättade att jag inte kommer att betala exets räkningar med mina pengar för att jag inte litade på att jag skulle få tillbaka pengarna. Hon lyssnade på mig och sa sedan att hon förstod. Det kändes bra. Jag hade tagit upp något som mycket väl kunde bli en konflikt och sedan istället löst problemet. Hurra för mig!
Nu ska jag iväg och spela basket. :D
Klart slut!
Ända sedan exet blev häktad så har jag tagit hand om och betalat räkningar för både mig och honom. Från början tänkte jag inte så mycket på det - jag hade ju gjort det själv i så många år redan att det inte kändes konstigt. Det var väl snarare så att jag var orolig att det senare skulle heta från exets sida att jag inte kan ta hand om mig själv - hon klarar ju inte ens av att betala räkningar! Så jag betalade räkningarna för honom, utan att han hade bett om det. Jag ville inte verka taskig. Sedan så var det knappast en hämnd med rätt magnitud att exet skulle få några sketna små betalningsanmärkningar. Det skulle ju inte ändra något för min del, liksom.
Jag går numera hos en psykolog 1-2 gånger i veckan. Vi har pratat mycket om hur jag hade det, hur det kändes för mig att leva så, varför jag inte gjorde mer och tidigare motstånd mm. Bland annat berättade jag om att jag betalar exets räkningar och att jag nu stött på problem för att hans dosa till bank på internet inte fungerade längre. Det går heller inte att hämta ut en ny om man inte går personligen - inte ens fullmakt funkar! (Det kanske funkar om man är någons gode man men nu är jag inte exets gode man och kommer inte bli det heller så det återstår att se)Jag berättade om hur jag försökt få tag på en ny dosa och att jag nu inte visste hur jag skulle lösa det hela. Min psykolog P sa något som fick mig att fundera lite: "Varför måste du lösa det överhuvudtaget?" Det hade jag inte tänkt på. Det var ju inte mitt problem egentligen! Jag förklarade att om inte jag gör det så blir exets mamma tvungen att fixa det och hon har det redan rätt jobbigt i och med att exet skickar meddelanden till mig via henne plus att hon har en son som blivit häktad. Då påpekade P att jag skulle sluta tänka på hur det blir för andra vuxna och börja tänka på mig själv. Var egoistisk, sa hon. P sa att det skulle vara bra för mig om jag kunde ta så mycket avstånd från exet som möjligt. Skära av alla band - både fysiska och psykiska. Det skulle hjälpa mig i läkningsprocessen, trodde hon.
Jag tänkte mycket på det här. Ju mer jag tänkte på det, desto vettigare tyckte jag att det var. Varför skulle jag ta hand om mitt ex räkningar när jag inte borde ha något alls med honom att göra!? Jag ska inte heller behöva leka dadda åt andra vuxna människor. De får ta hand om och lösa sina problem och jag bistår mer än gärna med hjälp men jag kommer inte göra det åt dem! Efter någon vecka och efter ytterligare ett försök att skaffa fram en ny dosa åt exet (den här gången för att underlätta för hans mamma att betala räkningarna) så tog jag mig samman och berättade för farmor att jag inte kunde betala dem för att jag inte längre kunde komma åt exets bank på internet. Farmor undrade om jag kunde lägga ut pengar så länge och så kunde jag få dem senare. Jag undrade då hur hon visste att jag skulle få pengar tillbaka. Farmor sa att exet hade lovat. Hela samtalet hade gått käpprätt åt helskotta, kände jag. Detta var ju inte alls vad jag skulle meddelat och dessutom har jag fått på mig att själv lägga ut för räkningarna.
Ytterligare en vända hos psykologen. Jag berättade om min rädsla att skapa konflikter i en relation - vilken som helst. Att jag inte ville betala exets räkningar med mina egna pengar men att jag tyckte att det var jättejobbigt att ta upp det med farmor. Jag fick inget klart svar på hur jag borde lösa det men det kändes bra att ha pratat om det.
På vägen hem så ringde jag till farmor och berättade att jag inte kommer att betala exets räkningar med mina pengar för att jag inte litade på att jag skulle få tillbaka pengarna. Hon lyssnade på mig och sa sedan att hon förstod. Det kändes bra. Jag hade tagit upp något som mycket väl kunde bli en konflikt och sedan istället löst problemet. Hurra för mig!
Nu ska jag iväg och spela basket. :D
Klart slut!
Biblioteksjunkie
Jag är officiellt en biblioteksjunkie. Jag skulle bara in och kolla lite. Jag hade ju redan en massa låneböcker hemma...
Gissa vem som kom ut med 14 nya, intressanta böcker i väskan? Fasen - bibliotek är farliga!
Klart slut!
Gissa vem som kom ut med 14 nya, intressanta böcker i väskan? Fasen - bibliotek är farliga!
Klart slut!
tisdag 2 mars 2010
Tuff stålfarmor
Den här hittade jag på tjuvlyssnat.se och den var så himla skön!
En man ~35 råkar stöta till en äldre kvinna ~70 på väg ut från köpcentret. Han fortsätter gå men kvinnan stirrar på honom ett bra tag. Till slut skriker hon.
Kvinnan: Du, jag såg ditt ansikte! Jag ska lägga upp det här på min blogg! Snorvalp!
Den kvinnan skulle jag vilja ha som min farmor! :D
En man ~35 råkar stöta till en äldre kvinna ~70 på väg ut från köpcentret. Han fortsätter gå men kvinnan stirrar på honom ett bra tag. Till slut skriker hon.
Kvinnan: Du, jag såg ditt ansikte! Jag ska lägga upp det här på min blogg! Snorvalp!
Den kvinnan skulle jag vilja ha som min farmor! :D
Släktingarna åker hem
Idag åker B-mormor (mammas tvillingsyster), hennes man, kusin L och hennes son E samt kusin J hem. Det var länge sedan jag träffade dem och ännu, ännu, ännu mer länge sedan som jag kunde träffa dem på mina villkor. Det var skönt. Jag kunde prata om det jag ville, skämta om det jag ville och jag behövde inte tänka på hur länge jag varit med dem och bäst av allt så behövde jag inte ursäkta mig. Vilken lycka! :D
De fick träffa lilleman också! Jag är så stolt över honom. Han är glad och älskar att träffa folk. Alla tyckte att han var jättesöt. Jag tycker ju också att lilleman är jättesöt, så jag kunde inte annat än att hålla med. Lilleman fann sig snabbt i den nya situationen och blev speciellt glad över att mormor var hemma trots att hon brukar vara borta på jobbet på vardagar. Det var B-mormor, som min käre far brukar säga (mamma och moster är enäggstvillingar) men lilleman var helnöjd ändå. Speciellt glad blev han åt att 9-åriga E var med. Han ville vara med honom hela tiden och blev så glad och fascinerad för att det fanns en liten människa till i gruppen. Kul, kul. Det jag tyckte var helbäst var att när lilleman skulle lägga sig så sa E så här: "Neeeej, jag vill inte att han ska lägga sig. Han var ju så kul!" Lille E är så gullig. Och som han pratar! Jag har aldrig träffat en unge som kan hålla låda som E!
Morbror har ett stort helskägg och jag har hört att många barn kan bli rädda för män och speciellt män i skägg. Inte lilleman inte! Han skrattar och tittar fascinerat på skägget. Jag tror att han tänker: "Coolt! Ett sånt skägg ska jag ha när jag blir stor." Likadant är det med pappan till stora M på babysimmet. Han har också skägg och lilleman tittar så intresserat på det så fort han får möjlighet. Jag gillar det bättre så här än om lilleman skulle gallskrika så fort han får syn på en vuxen snoppbärare.
Det blir lite tomt när de åker så jag får väl åka och hälsa på dem innan min mammaledighet tar slut. Jag väntar tills lilleman blir frisk igen och sedan åker jag och våldgästar ett tag.
Klart slut!
De fick träffa lilleman också! Jag är så stolt över honom. Han är glad och älskar att träffa folk. Alla tyckte att han var jättesöt. Jag tycker ju också att lilleman är jättesöt, så jag kunde inte annat än att hålla med. Lilleman fann sig snabbt i den nya situationen och blev speciellt glad över att mormor var hemma trots att hon brukar vara borta på jobbet på vardagar. Det var B-mormor, som min käre far brukar säga (mamma och moster är enäggstvillingar) men lilleman var helnöjd ändå. Speciellt glad blev han åt att 9-åriga E var med. Han ville vara med honom hela tiden och blev så glad och fascinerad för att det fanns en liten människa till i gruppen. Kul, kul. Det jag tyckte var helbäst var att när lilleman skulle lägga sig så sa E så här: "Neeeej, jag vill inte att han ska lägga sig. Han var ju så kul!" Lille E är så gullig. Och som han pratar! Jag har aldrig träffat en unge som kan hålla låda som E!
Morbror har ett stort helskägg och jag har hört att många barn kan bli rädda för män och speciellt män i skägg. Inte lilleman inte! Han skrattar och tittar fascinerat på skägget. Jag tror att han tänker: "Coolt! Ett sånt skägg ska jag ha när jag blir stor." Likadant är det med pappan till stora M på babysimmet. Han har också skägg och lilleman tittar så intresserat på det så fort han får möjlighet. Jag gillar det bättre så här än om lilleman skulle gallskrika så fort han får syn på en vuxen snoppbärare.
Det blir lite tomt när de åker så jag får väl åka och hälsa på dem innan min mammaledighet tar slut. Jag väntar tills lilleman blir frisk igen och sedan åker jag och våldgästar ett tag.
Klart slut!
måndag 1 mars 2010
Lilleman är sjuk!
Lilleman är förkyld! Det är så synd om honom. Han snörvlar och snorar och är hes. Han hostar slem och är varm och rosig om kinderna. Han får alvedon och då går febern ner. Alvedon går bra för den smakar skogsbär. Jag kom ihåg att jag själv som barn fick någon äcklig sörja jag inte alls ville dricka. Lilleman vill ju till och med ha mer!
Vad lilleman hatar av hela sitt hjärta är att få näsan rensad från snor. Jag kör med koksalt-spray och det går snäppet bättre än när jag använde de här små kapslarna med koksalt. Han vrider sig som en mask på kroken och försöker till varje pris att ta sig loss. Det känns som om han tror att jag försöker mörda honom. Han skriker som en stucken gris och är så förbannad på mig efteråt att han gråter lite extra i säkert 5 minuter. Och eftersom lilleman alltid är så snäll och glad så är de 5 minuterna att likställa med en evighet i hans lilla värld. Så arg är han!
Sedan är allt bra igen. I alla fall till nästa omgång. Det är tur att han ändå blir glad av att se mig när jag kommer. Det är ju inte många personer som jag skulle tillåta att behandla mig så här och ändå sedan bli helt överlycklig över att se. ;)
Klart slut!
Vad lilleman hatar av hela sitt hjärta är att få näsan rensad från snor. Jag kör med koksalt-spray och det går snäppet bättre än när jag använde de här små kapslarna med koksalt. Han vrider sig som en mask på kroken och försöker till varje pris att ta sig loss. Det känns som om han tror att jag försöker mörda honom. Han skriker som en stucken gris och är så förbannad på mig efteråt att han gråter lite extra i säkert 5 minuter. Och eftersom lilleman alltid är så snäll och glad så är de 5 minuterna att likställa med en evighet i hans lilla värld. Så arg är han!
Sedan är allt bra igen. I alla fall till nästa omgång. Det är tur att han ändå blir glad av att se mig när jag kommer. Det är ju inte många personer som jag skulle tillåta att behandla mig så här och ändå sedan bli helt överlycklig över att se. ;)
Klart slut!
söndag 28 februari 2010
Lilleman kom till jorden
Dagen då lilleman kom till jorden borde ha varit den lyckligaste dagen i mitt liv. Den borde ha sprudlat av kärlek, glädje och ömhet. Den borde ha fört vår lilla familj samman. Så var det inte. Bråk genomsyrade den här dagen och förstörde det glada och speciella. Tog bort fokus från det faktum att lilleman hade kommit till världen. Det borde ha varit den lyckligaste dagen i mitt liv men det var det inte. Jag trodde inte att jag skulle kunna känna moderskärlek då, för att allt kändes så nattsvart.
Det hela började egentligen dagen innan. Den 25:e maj började mysigt och fint. Jag och exet åkte till Slottskogen och tog en promenad upp till älgarna för att spana in deras tillskott. Vi hade med oss kexchoklad som färdkost. Tyvärr fick vi aldrig syn på den nya familjemedlemmen för att både den och mamma älg hade gömt sig otroligt väl längst in i inhägnadens mitt. Nåväl, vi förlustade oss på kexchokladen och strosade vidare tillsammans. Det var en dag efter beräknat födelsedatum för lilleman men jag hade inte haft några känningar ännu.
Vi åkte hem igen och då var det dags att göra lite nytta. Vi satte oss i soffan och påbörjade ett av våra hobbyprojekt. Det handlade om programmering givetvis och närmare bestämt webbprogrammering. Det spelar ingen större roll exakt vad projektet handlade om, dock. I vilket fall var det meningen att vi skulle göra allt från scratch och i och med att jag var mer av en rookie på området så skulle exet "förhöra" mig på hur arbetsgången för ett projekt ser ut. Sagt och gjort - jag berättade vad vi skulle göra steg för steg och sedan utförde vi de sagda handlingarna. Tills jag glömde bort ett steg. Exet påpekade att jag hade glömt ett steg mellan förra och nuvarande. Jag funderade en stund men kom inte på det. Exet tryckte på mer. Nu började jag bli mer och mer stressad. Exet stod över mig och frågade gång på gång varför jag djävlades på det här sättet; varför kom jag inte ihåg ett så enkelt steg. Parallellt med detta så skrek han ideligen att jag gjorde pauser, vilket jag gjorde för att jag inte kom på vad det var för nästa steg som saknades och jag kände att jag behövde mer betänketid eller lite hjälp. Jag fick ingen hjälp, jag blev så stressad och rädd av alla påtryckningar att jag började upprepa förslag jag tidigare nämnt. Exet sa åt mig att sluta upprepa samtidigt som han krävde att jag skulle sluta göra pauser. Nu visste jag varken ut eller in. Till slut började exet slå mig i ansiktet och dra mig i håret och påpeka med väsande röst att jag skulle sluta göra pauser. Jag hade fortfarande inte kommit på vad det var för steg som saknades och jag kände hur svetten rann utefter ryggen. Jag kände mig instängd och jag kände inte att jag hade tid eller möjlighet att komma på vad det var för steg som saknades. Jag försökte be exet om ett tips men det slutade i fler slag och mer drag i håret. Till slut var jag så stressad att jag inte ens visste vad jag sa. Jag babblade på i en förhoppning om att pricka det svar som skulle blidka exet. Jag visste inom mig att det nu var kört - han skulle aldrig acceptera att jag råkade pricka in rätt svar utan jag skulle bli tvungen att motivera det också. Allt för att jag inte skulle komma billigt undan. Det som inte fick hända hände så klart - jag upprepade mig. Varje gång blev det mer slag och med ökande upprördhet i rösten påpekade exet att jag inte skulle upprepa mig. Till slut brast det - han slängde ner mig på golvet, sparkade mig hårt i rumpan och på låren och tog sedan tag i mitt huvud och bankade det mot golvet hårt, hårt medan han långsamt artikulerade: sluta upprepa dig! Jag satt kvar på golvet, hjärtat bankade som på en skenande hingst, svettens mängd hade fått Noahs syndaflod att skämmas och jag kunde för mitt liv inte komma på vad det var för steg jag hade glömt. Det kändes som att det stod fullständigt stilla - inget, blankt, nada, ziltch. Jag kunde inte tänka, jag var bara rädd. Samtidigt visste jag att jag behövde säga något för exet skrek allt högre och högre att jag gjorde paus och att det inte heller var tillåtet. Jag försökte lägga fram ett nytt förslag men det kändes som att min hjärna hade spårat och bara kunde upprepa saker från en slinga som redan hade körts flera gånger. Exet hoppade på mig igen och skrek att jag skulle sluta upprepa mig. Han bankade mitt huvud i golvet. Hårdare och hårdare. Jag började bli rädd att han inte skulle sluta. Det enda jag kunde tänka var: låt bara bli magen, låt bara bli magen, låt bara bli magen. Sedan - som ur tomma intet - kom jag på vad det var för steg jag hade glömt. Jag presenterade mitt svar och lugnet började sakta sänka sig över scenen. Jag var tvungen att medge att jag hade djävlats och att jag hade vetat svaret sedan länge. Jag blev nu varse om att vi hade suttit mitt inne i det här bråket i över 3 timmar. Jag tänkte i mitt stilla sinne: "Varför skulle jag vilja sitta så här och bråka med dig om jag hade kunnat presentera svaret för länge sedan?" Det gick inte ihop i mitt huvud. Exet var dock övertygad om att det handlade om prestige och att jag ville få honom att göra allt jobb. Återigen tänkte jag tyst för mig själv: "Skulle jag - en höggravid kvinna - utsätta lilleman (vi visste om att det var en pojke sedan innan) för sådan risk?!" Jag litade ju inte på att exet hade full kontroll över sina handlingar och att han när som helst skulle börja sparka även i magen bara för att öka mängden påtryckning. Sedan kunde han ju alltid skylla på mig om något hade hänt med lilleman. "Ser du vad du har gjort nu! Hade du bara svarat och slutat djävlas så hade det här aldrig behövt hända! Du drar det här på dig själv." Så hade han nog sagt. Jag sket i vilket. Jag var glad, lättad över att jag till slut kom på svaret. Fråga mig inte hur jag gjorde! Sådana här scenarion har jag haft hur många gånger som helst och det känns lika hopplöst och skrämmande varje gång. Exet slutar inte förrän jag har get rätt svar - det spelar ingen roll om jag KAN ge svaret eller inte. Det är liksom mitt problem.
Nu var det lugnet efter stormen. Vi gjorde inte mer på projektet den dagen. Dels var det sent och dels var exet stressad nu efter att jag hade djävlats så mycket med honom. Det var så klart mitt fel igen men jag sket i vilket. Jag var bara glad att lilleman hade klarat sig. Vi tittade på en film, åt kvällsmat och sedan la vi oss för att sova.
Jag vaknade till runt 6:30 morgonen därefter den 26:e maj 2009 av en skum känsla i nedre delen av magen. Det var som en förvärk, fast nu gjorde det mer ont. Lite som kraftig mensvärk. Jag tänkte att nu börjar det nog närma sig förlossningen. Jag hade ju läst om att man kan ha upptrappande förvärkar en bra stund innan det hela sätts igång. En stund efter att jag formulerat den tanken kände jag det som att jag var väldigt kissnödig. Jag tog mig snabbt upp på toaletten och mycket riktigt kom det en rejäl mängd. Jag blev lite konfunderad och tänkte att det kanske var vattnet som gick... Efter det så sprang jag på toaletten stup i ett. Exet hade legat och sovit men nu vaknade han och var vrålförbannad för att jag sprang fram och tillbaka så. Han bråkade med mig för att jag inte inkluderade honom - att jag verkade dra mig in inom mig själv. Jag fick försöka stänga av den driften och sedan sitta och berätta vad som hände och vad jag kände. Fortfarande hade jag nog inte riktigt fattat att förlossningen var i full gång. Jag kände mig osäker och visste inte riktigt hur det skulle kännas. Jag ville ha hjälp och stöd. Exet sa rakt ut till mig att han inte kommer att ge mig något stöd. Jag föreslog att vi skulle räkna hur långt det var mellan värkarna men hade redan hunnit stressa upp mig och mer eller mindre bli paralyserad av exets fientliga attityd. Nu kände jag ett starkt behov av att få mina förslag bekräftade av honom så att jag visste att jag inte gjorde något fel. Men bekräftelse var det sista jag skulle få. Även om jag visste detta sedan tidigare hade jag svårt att trycka bort det behovet. Det slutade med ännu mer bråk - nu inte bara om att jag var värdelös subba för att jag inte inkluderade exet och berättade tydligt och sasat vad som hände utan nu även för att jag sa att jag skulle göra något men inte satte igång med det med en gång. Jag kände mig så olycklig! Samtidigt som jag skulle försöka hålla en lugn och avslappnad attityd kände jag att värkarna blev allt jobbigare att ta sig igenom. Jag var i ett paniktillstånd och försökte hålla mig coollugn så att det inte skulle bli mer misshandel från exets sida. Jag försökte räkna minuterna mellan värkarna men jag förstod inte vad som var slutet på ena värken och början på nästa. Jag kände inget mellanrum alls! Medan exet berättade för mig hur värdelös och egoistisk jag var så försökte jag att ringa till BB. Jag ringde till Östra sjukhuset, för det var dit jag ville åka. Barnmorskan som jag pratade med tyckte att det lät på mig som att jag behövde åka in men sa att vi skulle behöva åka till Mölndals sjukhus istället i och med att det var fullt på Östra. Jag kände hur jag krympte lite till. Exet skrek på mig att han visste att det skulle bli så här - vi hade inte kollat hur det var på Mölndal, vi hade inte packat färdigt allt till BB-väskan, jag hade inte inkluderat honom. Han sa sedan att han tänkte gå. Jag mådde fruktansvärt dåligt och visste inte riktigt hur jag skulle ta det hela - vad säger man på något sådant. Samtidigt hade jag fortfarande värkar som gjorde mer och mer ont. Jag ville att vi skulle reda ut det hela innan vi åkte - jag ville inte bråka på vägen. Jag hade en naiv förhoppning om att är det utrett innan vi går ut hemifrån så tar vi inte med oss bråket.
Plötsligt kände jag mig extremt bajsnödig. Jag rusade in på toa men inget kom. Det gick heller inte att sitta still på toaletten. Exet sa att jag överdrev. Jag fattade inte riktigt vad som hade hänt. Nu gjorde det inte ont på samma sätt. Det gjorde faktiskt inte så ont överhuvudtaget. Flera gånger sprang jag på toa utan att det kom något tills det gick upp ett ljus för mig. Det var så här krystvärkar skulle kännas. Under tiden hade jag försökt fixa frukost åt oss, duschat och klätt på mig. Exet skrek på mig att jag spelade över och att jag fortfarande inte inkluderade honom i vad som hände tillräckligt mycket. Jag försökte igen berätta ännu mer än innan. Det var så svårt. Till slut sa exet att han tänkte gå och att jag fick klara mig själv. Jag visste återigen inte vad jag skulle säga. Han frågade hur jag tänkte ta mig till BB. I ett svagt ögonblick sa jag att jag skulle ta spårvagnen. Jag vet inte varför jag sa så och inte att jag skulle ta en taxi. Det fick i alla fall exet att skrika ännu mer innan han stormade ut ut lägenheten. Jag kände mig alldeles blank inombords. Jag visste inte vad jag skulle göra. Ringa efter en ambulans, kanske? Efter en stund kom exet upp igen och sa att han hade kört fram bilen och att han skulle köra mig till sjukhuset ändå. Jag sa att jag trodde att jag kände huvudet nu. Jag gick ner till bilen och med samlade krafter tryckte vi in mig i framsätet och BB-väskan i baksätet. Sedan styrde exet kosan mot Östra. Jag fick i uppdrag att ringa och meddela att vi var på väg. Han gav mig tydliga direktiv att jag skulle spela upp att det gjorde riktigt ont och att vi var i paniktillstånd. Det var inte så svårt - jag hade rätt ont och var i paniktillstånd. Jag kom inte fram. Jag försökte igen - jag kom fortfarande inte fram! Då ringde jag 112 och bad dem koppla mig till BB på Östra. Jag berättade med viss svårighet att vi var på väg och att det var bråttom. De sa som jag tror att de alltid säger: "Okej, ni är välkomna."
Exet körde fel. Han svängde av mot Oslo istället för mot Stockholm. När vi märkte det så var vi vid Bäckebol. Aldrig har jag sett honom köra så som han körde nu - han körde i bussfilen, bytte fil mitt inne i Tingstadstunneln (aka körde över heldragen linje), för att inte tala om hastigheten. Jag brydde mig inte så mycket. Jag var mitt inne i krystvärkar och det gick bara inte att hålla emot - kudos till alla mammor som lyckas med det. Jag kunde inte sitta normalt utan halvstod/satt i sätet. Det kändes som om jag hade kört upp en badboll i skrevet. Det gjorde såpass ont att jag var tvungen att låta - stön, skrik, hojt, vrål. Allt i en salig blandning. Det kändes som att det gav styrka - lite som när en tyngdlyftare tar i så att njurbältet brister. Så kändes det. På vägen skällde exet på mig. Han sa att det var mitt fel att vi kom ut så sent, mitt fel att vi åkte fel, att jag skulle sluta överdriva, att jag hade förstört den här dagen för honom. Jag brydde mig inte så mycket just då. Jag var fokuserad på annat.
Till slut kom vi fram till Östra. Nu hade klockan blivit 9:12. Exet hjälpte mig ut ur bilen och fram till dörren till BB där jag ringde på. Det kändes som om jag fick vänta i evigheter innan det kom ut en barnmorska. De la upp mig på en säng på hjul. Jag kunde inte lägga mig själv. Det kändes som den där badbollen i skrevet gjorde mig alldeles stel. Med gemensamma krafter från barnmorskan och exet hamnade jag i sängen i alla fall. Barnmorskan drog in mig i ett litet samtalsrum för Auroraverksamheten, i och med att det var fullt på avdelningarna. Exet går ut för att flytta på bilen så att den inte står precis framför entrén. Barnmorskan hjälper mig av med kläderna. Hon bekräftar sedan det jag trodde att jag känt tidigare. Japp, huvudet tittar ut. Det var ingen badboll - det var lilleman. Sedan kom en krystvärk och lilleman glider ut. Nu har klockan blivit 9:14. Alles klar! Jag fick panik för att exet inte hade varit med och sett födseln. Jag visste att det här skulle innebära mer bråk och mer problem.
Mycket riktigt - när exet kommer tillbaka och ser att lilleman redan är född så ser jag på honom hur han blänger på mig. Jag nästan hör hur han påpekar att det för alltid kommer att vara mitt fel att han missade lillemans födelse. De torkar av bebisen, väger, mäter, exet klipper navelsträngen, de trycker djävulusiskt på magen för att få ut moderkakan (det gör görsketaont! Magen är ju alldeles öm efter att ha krystat och haft sig), de behöver sy en del bristningar, det visar sig att de sitter för högt upp och att det är svårt att nå, jag rullas iväg på operation. Allt är som i en dimma. Allt gick så fort. Jag hann inte njuta av ögonblicket. Det var så mycket bråk. Jag känner mig olycklig. Det kommer aldrig bli det där fina ögonblicket som det är för många andra familjer. Jag kommer aldrig få kramar och kyssar av min make som ett slags tack för att jag fött fram vår lilleman. Jag känner mig snuvad på min förlossning. Det är som att jag vill glömma att det har hänt.
Det här skulle vara den lyckligaste stunden i mitt liv och det enda jag känner är skuld, ledsamhet, trötthet och ilska. Det var inte så det skulle bli! Det skulle vara en fin stund! Lilleman skulle vara älskad och omtyckt från första början! Jag blir rädd att jag aldrig kommer att få moderskänslor. Jag orkar inte känna något. Som jag trodde får jag all skuld för att förlossningen inte blev som exet hade tänkt sig. Allt är mitt fel. Jag är en ond människa, egoistisk, djävlig, passiv, lat.
Idag är jag glad att exet inte fick vara med under lillemans förlossning. Det är något som bara jag och lilleman delar. Det känns bra nu.
Klart slut!
Det hela började egentligen dagen innan. Den 25:e maj började mysigt och fint. Jag och exet åkte till Slottskogen och tog en promenad upp till älgarna för att spana in deras tillskott. Vi hade med oss kexchoklad som färdkost. Tyvärr fick vi aldrig syn på den nya familjemedlemmen för att både den och mamma älg hade gömt sig otroligt väl längst in i inhägnadens mitt. Nåväl, vi förlustade oss på kexchokladen och strosade vidare tillsammans. Det var en dag efter beräknat födelsedatum för lilleman men jag hade inte haft några känningar ännu.
Vi åkte hem igen och då var det dags att göra lite nytta. Vi satte oss i soffan och påbörjade ett av våra hobbyprojekt. Det handlade om programmering givetvis och närmare bestämt webbprogrammering. Det spelar ingen större roll exakt vad projektet handlade om, dock. I vilket fall var det meningen att vi skulle göra allt från scratch och i och med att jag var mer av en rookie på området så skulle exet "förhöra" mig på hur arbetsgången för ett projekt ser ut. Sagt och gjort - jag berättade vad vi skulle göra steg för steg och sedan utförde vi de sagda handlingarna. Tills jag glömde bort ett steg. Exet påpekade att jag hade glömt ett steg mellan förra och nuvarande. Jag funderade en stund men kom inte på det. Exet tryckte på mer. Nu började jag bli mer och mer stressad. Exet stod över mig och frågade gång på gång varför jag djävlades på det här sättet; varför kom jag inte ihåg ett så enkelt steg. Parallellt med detta så skrek han ideligen att jag gjorde pauser, vilket jag gjorde för att jag inte kom på vad det var för nästa steg som saknades och jag kände att jag behövde mer betänketid eller lite hjälp. Jag fick ingen hjälp, jag blev så stressad och rädd av alla påtryckningar att jag började upprepa förslag jag tidigare nämnt. Exet sa åt mig att sluta upprepa samtidigt som han krävde att jag skulle sluta göra pauser. Nu visste jag varken ut eller in. Till slut började exet slå mig i ansiktet och dra mig i håret och påpeka med väsande röst att jag skulle sluta göra pauser. Jag hade fortfarande inte kommit på vad det var för steg som saknades och jag kände hur svetten rann utefter ryggen. Jag kände mig instängd och jag kände inte att jag hade tid eller möjlighet att komma på vad det var för steg som saknades. Jag försökte be exet om ett tips men det slutade i fler slag och mer drag i håret. Till slut var jag så stressad att jag inte ens visste vad jag sa. Jag babblade på i en förhoppning om att pricka det svar som skulle blidka exet. Jag visste inom mig att det nu var kört - han skulle aldrig acceptera att jag råkade pricka in rätt svar utan jag skulle bli tvungen att motivera det också. Allt för att jag inte skulle komma billigt undan. Det som inte fick hända hände så klart - jag upprepade mig. Varje gång blev det mer slag och med ökande upprördhet i rösten påpekade exet att jag inte skulle upprepa mig. Till slut brast det - han slängde ner mig på golvet, sparkade mig hårt i rumpan och på låren och tog sedan tag i mitt huvud och bankade det mot golvet hårt, hårt medan han långsamt artikulerade: sluta upprepa dig! Jag satt kvar på golvet, hjärtat bankade som på en skenande hingst, svettens mängd hade fått Noahs syndaflod att skämmas och jag kunde för mitt liv inte komma på vad det var för steg jag hade glömt. Det kändes som att det stod fullständigt stilla - inget, blankt, nada, ziltch. Jag kunde inte tänka, jag var bara rädd. Samtidigt visste jag att jag behövde säga något för exet skrek allt högre och högre att jag gjorde paus och att det inte heller var tillåtet. Jag försökte lägga fram ett nytt förslag men det kändes som att min hjärna hade spårat och bara kunde upprepa saker från en slinga som redan hade körts flera gånger. Exet hoppade på mig igen och skrek att jag skulle sluta upprepa mig. Han bankade mitt huvud i golvet. Hårdare och hårdare. Jag började bli rädd att han inte skulle sluta. Det enda jag kunde tänka var: låt bara bli magen, låt bara bli magen, låt bara bli magen. Sedan - som ur tomma intet - kom jag på vad det var för steg jag hade glömt. Jag presenterade mitt svar och lugnet började sakta sänka sig över scenen. Jag var tvungen att medge att jag hade djävlats och att jag hade vetat svaret sedan länge. Jag blev nu varse om att vi hade suttit mitt inne i det här bråket i över 3 timmar. Jag tänkte i mitt stilla sinne: "Varför skulle jag vilja sitta så här och bråka med dig om jag hade kunnat presentera svaret för länge sedan?" Det gick inte ihop i mitt huvud. Exet var dock övertygad om att det handlade om prestige och att jag ville få honom att göra allt jobb. Återigen tänkte jag tyst för mig själv: "Skulle jag - en höggravid kvinna - utsätta lilleman (vi visste om att det var en pojke sedan innan) för sådan risk?!" Jag litade ju inte på att exet hade full kontroll över sina handlingar och att han när som helst skulle börja sparka även i magen bara för att öka mängden påtryckning. Sedan kunde han ju alltid skylla på mig om något hade hänt med lilleman. "Ser du vad du har gjort nu! Hade du bara svarat och slutat djävlas så hade det här aldrig behövt hända! Du drar det här på dig själv." Så hade han nog sagt. Jag sket i vilket. Jag var glad, lättad över att jag till slut kom på svaret. Fråga mig inte hur jag gjorde! Sådana här scenarion har jag haft hur många gånger som helst och det känns lika hopplöst och skrämmande varje gång. Exet slutar inte förrän jag har get rätt svar - det spelar ingen roll om jag KAN ge svaret eller inte. Det är liksom mitt problem.
Nu var det lugnet efter stormen. Vi gjorde inte mer på projektet den dagen. Dels var det sent och dels var exet stressad nu efter att jag hade djävlats så mycket med honom. Det var så klart mitt fel igen men jag sket i vilket. Jag var bara glad att lilleman hade klarat sig. Vi tittade på en film, åt kvällsmat och sedan la vi oss för att sova.
Jag vaknade till runt 6:30 morgonen därefter den 26:e maj 2009 av en skum känsla i nedre delen av magen. Det var som en förvärk, fast nu gjorde det mer ont. Lite som kraftig mensvärk. Jag tänkte att nu börjar det nog närma sig förlossningen. Jag hade ju läst om att man kan ha upptrappande förvärkar en bra stund innan det hela sätts igång. En stund efter att jag formulerat den tanken kände jag det som att jag var väldigt kissnödig. Jag tog mig snabbt upp på toaletten och mycket riktigt kom det en rejäl mängd. Jag blev lite konfunderad och tänkte att det kanske var vattnet som gick... Efter det så sprang jag på toaletten stup i ett. Exet hade legat och sovit men nu vaknade han och var vrålförbannad för att jag sprang fram och tillbaka så. Han bråkade med mig för att jag inte inkluderade honom - att jag verkade dra mig in inom mig själv. Jag fick försöka stänga av den driften och sedan sitta och berätta vad som hände och vad jag kände. Fortfarande hade jag nog inte riktigt fattat att förlossningen var i full gång. Jag kände mig osäker och visste inte riktigt hur det skulle kännas. Jag ville ha hjälp och stöd. Exet sa rakt ut till mig att han inte kommer att ge mig något stöd. Jag föreslog att vi skulle räkna hur långt det var mellan värkarna men hade redan hunnit stressa upp mig och mer eller mindre bli paralyserad av exets fientliga attityd. Nu kände jag ett starkt behov av att få mina förslag bekräftade av honom så att jag visste att jag inte gjorde något fel. Men bekräftelse var det sista jag skulle få. Även om jag visste detta sedan tidigare hade jag svårt att trycka bort det behovet. Det slutade med ännu mer bråk - nu inte bara om att jag var värdelös subba för att jag inte inkluderade exet och berättade tydligt och sasat vad som hände utan nu även för att jag sa att jag skulle göra något men inte satte igång med det med en gång. Jag kände mig så olycklig! Samtidigt som jag skulle försöka hålla en lugn och avslappnad attityd kände jag att värkarna blev allt jobbigare att ta sig igenom. Jag var i ett paniktillstånd och försökte hålla mig coollugn så att det inte skulle bli mer misshandel från exets sida. Jag försökte räkna minuterna mellan värkarna men jag förstod inte vad som var slutet på ena värken och början på nästa. Jag kände inget mellanrum alls! Medan exet berättade för mig hur värdelös och egoistisk jag var så försökte jag att ringa till BB. Jag ringde till Östra sjukhuset, för det var dit jag ville åka. Barnmorskan som jag pratade med tyckte att det lät på mig som att jag behövde åka in men sa att vi skulle behöva åka till Mölndals sjukhus istället i och med att det var fullt på Östra. Jag kände hur jag krympte lite till. Exet skrek på mig att han visste att det skulle bli så här - vi hade inte kollat hur det var på Mölndal, vi hade inte packat färdigt allt till BB-väskan, jag hade inte inkluderat honom. Han sa sedan att han tänkte gå. Jag mådde fruktansvärt dåligt och visste inte riktigt hur jag skulle ta det hela - vad säger man på något sådant. Samtidigt hade jag fortfarande värkar som gjorde mer och mer ont. Jag ville att vi skulle reda ut det hela innan vi åkte - jag ville inte bråka på vägen. Jag hade en naiv förhoppning om att är det utrett innan vi går ut hemifrån så tar vi inte med oss bråket.
Plötsligt kände jag mig extremt bajsnödig. Jag rusade in på toa men inget kom. Det gick heller inte att sitta still på toaletten. Exet sa att jag överdrev. Jag fattade inte riktigt vad som hade hänt. Nu gjorde det inte ont på samma sätt. Det gjorde faktiskt inte så ont överhuvudtaget. Flera gånger sprang jag på toa utan att det kom något tills det gick upp ett ljus för mig. Det var så här krystvärkar skulle kännas. Under tiden hade jag försökt fixa frukost åt oss, duschat och klätt på mig. Exet skrek på mig att jag spelade över och att jag fortfarande inte inkluderade honom i vad som hände tillräckligt mycket. Jag försökte igen berätta ännu mer än innan. Det var så svårt. Till slut sa exet att han tänkte gå och att jag fick klara mig själv. Jag visste återigen inte vad jag skulle säga. Han frågade hur jag tänkte ta mig till BB. I ett svagt ögonblick sa jag att jag skulle ta spårvagnen. Jag vet inte varför jag sa så och inte att jag skulle ta en taxi. Det fick i alla fall exet att skrika ännu mer innan han stormade ut ut lägenheten. Jag kände mig alldeles blank inombords. Jag visste inte vad jag skulle göra. Ringa efter en ambulans, kanske? Efter en stund kom exet upp igen och sa att han hade kört fram bilen och att han skulle köra mig till sjukhuset ändå. Jag sa att jag trodde att jag kände huvudet nu. Jag gick ner till bilen och med samlade krafter tryckte vi in mig i framsätet och BB-väskan i baksätet. Sedan styrde exet kosan mot Östra. Jag fick i uppdrag att ringa och meddela att vi var på väg. Han gav mig tydliga direktiv att jag skulle spela upp att det gjorde riktigt ont och att vi var i paniktillstånd. Det var inte så svårt - jag hade rätt ont och var i paniktillstånd. Jag kom inte fram. Jag försökte igen - jag kom fortfarande inte fram! Då ringde jag 112 och bad dem koppla mig till BB på Östra. Jag berättade med viss svårighet att vi var på väg och att det var bråttom. De sa som jag tror att de alltid säger: "Okej, ni är välkomna."
Exet körde fel. Han svängde av mot Oslo istället för mot Stockholm. När vi märkte det så var vi vid Bäckebol. Aldrig har jag sett honom köra så som han körde nu - han körde i bussfilen, bytte fil mitt inne i Tingstadstunneln (aka körde över heldragen linje), för att inte tala om hastigheten. Jag brydde mig inte så mycket. Jag var mitt inne i krystvärkar och det gick bara inte att hålla emot - kudos till alla mammor som lyckas med det. Jag kunde inte sitta normalt utan halvstod/satt i sätet. Det kändes som om jag hade kört upp en badboll i skrevet. Det gjorde såpass ont att jag var tvungen att låta - stön, skrik, hojt, vrål. Allt i en salig blandning. Det kändes som att det gav styrka - lite som när en tyngdlyftare tar i så att njurbältet brister. Så kändes det. På vägen skällde exet på mig. Han sa att det var mitt fel att vi kom ut så sent, mitt fel att vi åkte fel, att jag skulle sluta överdriva, att jag hade förstört den här dagen för honom. Jag brydde mig inte så mycket just då. Jag var fokuserad på annat.
Till slut kom vi fram till Östra. Nu hade klockan blivit 9:12. Exet hjälpte mig ut ur bilen och fram till dörren till BB där jag ringde på. Det kändes som om jag fick vänta i evigheter innan det kom ut en barnmorska. De la upp mig på en säng på hjul. Jag kunde inte lägga mig själv. Det kändes som den där badbollen i skrevet gjorde mig alldeles stel. Med gemensamma krafter från barnmorskan och exet hamnade jag i sängen i alla fall. Barnmorskan drog in mig i ett litet samtalsrum för Auroraverksamheten, i och med att det var fullt på avdelningarna. Exet går ut för att flytta på bilen så att den inte står precis framför entrén. Barnmorskan hjälper mig av med kläderna. Hon bekräftar sedan det jag trodde att jag känt tidigare. Japp, huvudet tittar ut. Det var ingen badboll - det var lilleman. Sedan kom en krystvärk och lilleman glider ut. Nu har klockan blivit 9:14. Alles klar! Jag fick panik för att exet inte hade varit med och sett födseln. Jag visste att det här skulle innebära mer bråk och mer problem.
Mycket riktigt - när exet kommer tillbaka och ser att lilleman redan är född så ser jag på honom hur han blänger på mig. Jag nästan hör hur han påpekar att det för alltid kommer att vara mitt fel att han missade lillemans födelse. De torkar av bebisen, väger, mäter, exet klipper navelsträngen, de trycker djävulusiskt på magen för att få ut moderkakan (det gör görsketaont! Magen är ju alldeles öm efter att ha krystat och haft sig), de behöver sy en del bristningar, det visar sig att de sitter för högt upp och att det är svårt att nå, jag rullas iväg på operation. Allt är som i en dimma. Allt gick så fort. Jag hann inte njuta av ögonblicket. Det var så mycket bråk. Jag känner mig olycklig. Det kommer aldrig bli det där fina ögonblicket som det är för många andra familjer. Jag kommer aldrig få kramar och kyssar av min make som ett slags tack för att jag fött fram vår lilleman. Jag känner mig snuvad på min förlossning. Det är som att jag vill glömma att det har hänt.
Det här skulle vara den lyckligaste stunden i mitt liv och det enda jag känner är skuld, ledsamhet, trötthet och ilska. Det var inte så det skulle bli! Det skulle vara en fin stund! Lilleman skulle vara älskad och omtyckt från första början! Jag blir rädd att jag aldrig kommer att få moderskänslor. Jag orkar inte känna något. Som jag trodde får jag all skuld för att förlossningen inte blev som exet hade tänkt sig. Allt är mitt fel. Jag är en ond människa, egoistisk, djävlig, passiv, lat.
Idag är jag glad att exet inte fick vara med under lillemans förlossning. Det är något som bara jag och lilleman delar. Det känns bra nu.
Klart slut!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
