måndag 23 augusti 2010

Åka motorcykel till Gävle och tillbaka

Jag har varit på min bästa helgtripp någonsin! Jag har åkt MC till Gävle för att gratulera min moster som fyller 60 år. Mamma och min syster åkte upp med min bil och tog hand om lilleman. Vi stannade på förbestämda stopp för att stämma av, äta och vila. Jag hade så grymt kul :D. Jag fick så ont i kroppen till slut - ont i ryggen och ont i ljumskarna efter att ha suttit hukad över tanken och klämt åt med benen i flera timmar. Men det var totalt värt det! Så kul har jag nog inte haft på länge.

Lilleman klarade resan väldigt bra också. Han var inte alls gnällig, vilket var väldigt skönt för mamma och min syster. Jag var lite orolig att det kanske skulle bli jobbigt för honom och i förlängningen dem i och med att han var otröstlig när vi åkte hem från Stockholm i midsomras men det gick över all förväntan. Ser lovande ut för liknande samarbete i framtiden :D.

Det var öppet hus hos min moster i deras villa som de ska sälja nu i dagarna. Det kom en massa folk. Maten var jättegod och det var så roligt att träffa kusinerna och tjöta lite. Vi åkte upp på fredagen och åkte hem igen på söndagen. Det blev en intensiv helg men förvånansvärt nog var det otroligt smidigt och inget som helst gnäll från lilleman.

Klart slut!

onsdag 18 augusti 2010

Inget napp på kvinnojourerna

Jag har nu fått svar från kvinnojourerna och de är inte intresserade av bloggen. Jag har efter ett tips från en vän vänt mig till BVC-kliniker i Göteborg för att se om de skulle vara intresserade men jag har inte fått några livstecken därifrån. Vi får väl se hur det blir.

Nu har jag äntligen beställt posteftersändning och bredband till mig. Då ska jag snart kunna leva som folk igen :).

Klart slut!

lördag 14 augusti 2010

Minnen

Jag har ett nätverk av blodådror i ena knävecket. Det är från när exet drämde en golfklubba i baksidan av mitt ben. Det kommer aldrig att försvinna.

Jag har ett ärr på hakan. Där har jag behövt sy några stygn för att exet knuffade mig med all kraft rakt på skorna i hallen. Det kommer aldrig att försvinna.

Jag har röda ärr på undersidan av båda fötterna. Det är från att exet tvingade mig att bränna mig själv med en gaständare. Det kommer aldrig att försvinna.

Jag har ett jack i ena framtanden. Det är från att exet boxade mig i ansiktet så att tänderna slogs ihop. Det kommer aldrig att försvinna.

Jag har ett ärr på ena underarmen. Det är från att exet knuffade mig så att jag ramlade och landade på barnvagnsbromsen då jag var höggravid. Det kommer aldrig att försvinna.

Jag har ett knakande ljud i mina käkar. Det är från att exet boxat mig på käkarna upprepade gånger så att något gått sönder där. Det kommer aldrig att försvinna.

De andra skadorna har läkt och syns inte mer. Men jag kommer ihåg dem. Varenda en kommer jag ihåg. Jag kommer ihåg hur rädd jag var. Hur arg jag var. Hur förnedrad jag var. Hur dum jag kände mig. Hur värdelös jag kände mig.

Det finns ett stort sår i min själ och det är från exet, en person som ett tag betydde hela världen för mig, svek mig så fullständigt. Det kommer aldrig att försvinna. Men det kan läka. Bli ett ärr. Det kommer alltid finnas där och påminna mig om vad som har hänt men jag kommer att kunna gå vidare. Jag kommer att leva. Jag lever redan nu.

Klart slut!

måndag 9 augusti 2010

Första försöket

Nu har jag skickat iväg två mejl till två olika kvinnojourer. Nu får vi se om de tycker att det är en bra idé. Om ingen nappar har jag i alla fall försökt. :)

Klart slut!

Hjälpa

Jag skulle vilja hjälpa andra med mina erfarenheter. Det känns som att jag har så mycket att ge men inget forum att sända det i. Jag vill nå ut till människor som har varit i min sits och behöver veta att det inte är fel på dem och att de inte är ensamma. Jag vill nå ut till människor som ännu inte har tagit steget och brutit med sin destruktiva vardag och få dem att förstå att de kan. Att man kan göra precis det man bestämmer sig för. Det är väldigt sällan som det finns hinder som man inte kan ta sig förbi. Det kan visserligen ta tid men det går i princip alltid att ta sig förbi. Jag hade en sådan person i mitt liv som visade att man kan ta sig förbi berget, att berget bara finns inom en själv. Jag vill vara den personen för andra. Jag vill inte att det spåret dör med mig utan att det lever vidare. Om jag så bara kunde hjälpa en enda person att ta sig upp igen hade det varit tillräckligt.

Jag tror att det är ett viktigt steg för mig i läkningsprocessen att kunna hjälpa andra att komma ifrån helvetet. Därför mådde jag så bra under tiden som jag gick på Utväg. Jag kände att jag kunde dela med mig till folk som råkat illa ut och visa att det inte är deras fel och att man kan ta sig ur det.

Det känns som att jag har haft enorm tur med vänner och familj också. De har funnits där för mig och stöttat när det har varit som värst. Då tänker jag på alla dem som är helt ensamma, har familj och vänner i en annan stad, kanske annat land och inte kan få samma stöd. Jag vill nå dem. Visa att man kan hitta nya vänner och att man inte behöver vara ensam trots allt. Visa att de är starka och klarar mer än vad de tror.

Jag praktiskt taget bubblar av energi att dela med mig men jag har ingen att dela det med. Jag vill inte längre dela med mig för min skull utan för någon annans skull. Jag är där jag är och det händer inte så mycket mer om jag inte för erfarenheterna vidare. Jag ska spåna vidare på om det finns något sätt att nå ut till folk.

Klart slut!

fredag 6 augusti 2010

Förskola till lilleman

Nu har jag fått en förskoleplats åt lilleman :). Fest och jubel! Han börjar 1:a september, så efter det är det dags för jobbet igen. Jag tar det med skräckblandad förtjusning. Det ska bli skönt att komma tillbaka och visa vad jag verkligen går för och samtidigt dyker det där jobbiga upp - det kanske inte duger? Jag tränger undan de tankarna och tar på mig min kaxigaste attityd istället. Det kan inte bli mycket värre än då exet la sig i hela tiden.

Tänk att lilleman är så stor. Det är helt otroligt vad tiden går fort. Numera går han runt överallt och säger mamma om allt han ser. Han charmar alla med sitt ljusa humör och passar på att bitas när han är glad, trött eller ledsen. De 13 små gaddarna är vassa så det förslår! Jag ser det som en ny fas i hans liv. Nu kommer lilleman börja jobba på sin självständighet. Han kommer successivt vänja sig vid att inte vara med mig hela tiden. Jag har ju flitigt lämnat honom till barnvakter så att han redan nu ska vara van vid olika människor och jag tycker att det ger god effekt. Han är inte blyg utan han kommer fram till personer han tycker om och vill bli buren. Jag tror att det kommer gå jättebra med inskolningen. Max 1 vecka, om ens det.

Nu hoppas jag att jag kommer kunna börja sova bra igen. Nu har jag ju ett tydligt schema att följa.

Klart slut!

onsdag 4 augusti 2010

Inte bra nog

Jag var inte bra nog att ha sex med. Jag vet, vi har lilleman. Därmed måste vi ha haft sex. Ja och jag vet exakt datum och tid för detta. Jag dög bara till barnproduktion. Var inte åtråvärd. Jag var äcklig, tråkig, ful, fet och korkad. Det gick ju inte att tända på mig så varför ens försöka? Dessutom hade exet anklagat mig för otrohet, jag vet inte hur många gånger, utan grund. Det betydde att jag var smutsig - orörbar.

Ingen vill ha sex med en död fisk! Du är ju bara tråkig! De orden ringer fortfarande i mitt huvud och är svåra att sudda ut. Jag vet nu att det handlade om att trycka ner mig och få mig att må dåligt. Att det inte handlade om annat än att jävlas och slå till där det känns. Vissa blir våldtagna, andra får leva i ofrivilligt celibat. Det är minst lika hemskt. Man känner sig lika värdelös och äcklig, tror jag (har bara varit med om den ena varianten).

Jag tror att jag behöver få veta att det inte var sant. Att det bara var sådant som exet sa. Jag litar inte helt på min magkänsla på det området ännu.

Klart slut!

tisdag 3 augusti 2010

Ta kort

Jag behöver få bort exet från kameran. Det finns inga bilder på honom på minneskortet eller så men han är där ändå. Så fort jag vill ta kort tänker jag på exets gestapofasoner angående att ta kort. Vi skulle ta kort på allt vi gjorde och det var jag som skulle ta kort. Om jag glömde blev det ett helvete. Och sedan behövde jag försvara våra redan tagna kort så att han inte raderade dem. Varenda jävla gång! Nä, no more drama, please. Nu finns det bara som minnen i mina synapser. Fantomer som dyker upp när jag kommer på att jag kanske borde ta kort. Spara mina minnen på bild.

Jag kan egentligen inte skylla på exet för han gör inget längre. Nu är det faktiskt jag som hindrar mig själv. Jag kan skylla på honom hur mycket jag vill, det är fortfarande jag som måste bryta detta. Det är svårt. Varje gång jag tar kort tänker jag att jag nu är lydig och gör som jag borde. Inte bra. För då är jag inte lydig. Jag vill aldrig mer vara lydig. Jag vill vara snäll, hjälpsam, trevlig, rolig, smart, intressant - men inte lydig. Lydig förknippar jag med underkuvad och underkuvad är inget bra sätt att vara på i en relation. Jag tror inte att det är bra i någon relation. Inte mellan två vuxna och inte heller mellan ett barn och en vuxen.

Exet tyckte att barn ska vara kuvade. Att de ska lyda sina föräldrar blint och aldrig säga emot. Jag kan ju säga att jag är väldigt glad att jag har ensam vårdnad. Jag skulle inte vilja bidra till nästa generations misshandlade kvinnor. Det kanske jag gör ändå men jag ska göra allt jag kan för att det inte ska ske. Som en vän till mig sa - det heter arv OCH miljö. Jag får trycka på miljöknappen som en blådåre helt enkelt.

Klart slut!

Insomnia

Jag är den med sömnsvårigheter. Jag är den med alla minnen. Tänker du någonsin på vad du gjort mot mig? Att du skadat mig? Att du alltid kommer att vara en del av mig, vare sig jag vill eller inte? Du finns med mig varje dag. Tänker du någonsin på mig? Det var jag som gick till polisen. Förstår du varför? Det var jag som gick i terapi. Vet du varför? Förstår du att du skulle ha skadat lilleman? Inte nu men förr eller senare. Förstår du att en skev världsuppfattning också skadar? Försöker du ändra dig? Jag försöker förstå varför det blev som det blev. Jag försöker förstå vad som har hänt dig, så att jag vet varför du behandlade mig som du gjorde. Du berättade aldrig om din barndom. Bara några få lösa fragment. De sa inte så mycket. De var säkra att berätta om. Du kanske inte kommer ihåg mer. Vad jag inte förstår är vad det är som får en individ att gå över gränsen. Jag gick inte över gränsen. Varför gjorde du det? Varför sa du att allt jag gjorde var fel och att jag avsiktligt djävlades med dig? Varför skulle jag göra så? Trodde du verkligen på det? Trodde du att du kunde bryta ner mig? Trodde du att jag skulle försvinna helt och istället skulle det dyka upp ett skal som bara lyder order? Trodde du verkligen att du hade tämjt min själ? Du rörde aldrig vid den. Du förstod den aldrig. Jag försökte bjuda in dig men du stannade bara en stund i hallen och sedan vände du. Du vände. Du ville inte se. Inte förstå. Jag ville förstå dig. Jag förstod aldrig dig. Jag tyckte att du var dum i huvudet. Jag hatade dig. Jag ville döda dig. Få dig att lida för vad du gjort mot mig. Nu är jag nyfiken. Vill vet vad som fått dig att bli den du är. Jag vill förstå för att kunna lära mig. Du finns ändå i min dag. Inte hela tiden men någon gång dyker du upp varje dag. Något påminner mig och vips är du där igen. Du kommer aldrig att försvinna, så det är bättre att jag lär mig att förstå. Man är bara rädd för det man inte förstår så jag ska se till så att jag inte är rädd mer.

Klart slut!