Minnen

Jag har ett nätverk av blodådror i ena knävecket. Det är från när exet drämde en golfklubba i baksidan av mitt ben. Det kommer aldrig att försvinna.

Jag har ett ärr på hakan. Där har jag behövt sy några stygn för att exet knuffade mig med all kraft rakt på skorna i hallen. Det kommer aldrig att försvinna.

Jag har röda ärr på undersidan av båda fötterna. Det är från att exet tvingade mig att bränna mig själv med en gaständare. Det kommer aldrig att försvinna.

Jag har ett jack i ena framtanden. Det är från att exet boxade mig i ansiktet så att tänderna slogs ihop. Det kommer aldrig att försvinna.

Jag har ett ärr på ena underarmen. Det är från att exet knuffade mig så att jag ramlade och landade på barnvagnsbromsen då jag var höggravid. Det kommer aldrig att försvinna.

Jag har ett knakande ljud i mina käkar. Det är från att exet boxat mig på käkarna upprepade gånger så att något gått sönder där. Det kommer aldrig att försvinna.

De andra skadorna har läkt och syns inte mer. Men jag kommer ihåg dem. Varenda en kommer jag ihåg. Jag kommer ihåg hur rädd jag var. Hur arg jag var. Hur förnedrad jag var. Hur dum jag kände mig. Hur värdelös jag kände mig.

Det finns ett stort sår i min själ och det är från exet, en person som ett tag betydde hela världen för mig, svek mig så fullständigt. Det kommer aldrig att försvinna. Men det kan läka. Bli ett ärr. Det kommer alltid finnas där och påminna mig om vad som har hänt men jag kommer att kunna gå vidare. Jag kommer att leva. Jag lever redan nu.

Klart slut!