Jag märkte precis en trevlig sak. Min blogg handlar allt mindre om exet och vad han gjorde mot mig och allt mer om min nuvarande vardag. Så klart får jag tillbaka minnesbilder och blir ledsen ibland men det är hanterbart.
Jag vann! Jag kan vara mer och mer mig själv. Och det bästa av allt är att mina vänner och familj tycker om mig för den jag är. Precis som det ska vara. Och faktiskt precis som jag trodde hela tiden.
Klart slut!
onsdag 29 juni 2011
Sommarvärme
Jag fick verkligen chansen att njuta av sommarvärmen i måndags :). Lilleman ville inte alls gå hem utan satte sig bestämt på tvären såvida han inte fick gå hem till mormor och morfar och leka efter dagis. Det fick han som tur var och plötsligt var jag och sambon barnlediga. Då passade vi på att åka ut på en cykeltur.
Det var hur kul som helst men det var ett tag sedan jag cyklade, cykeln var ny och sambon är lite mer galen när det gäller VAR man kan cykla, så det blev en hel del terräng, grus av olika grovhetsgrad och sand som vi cyklade på. Han cyklade på som om det var vanlig asfaltsväg medan jag var lite mer åt det försiktiga hållet (läs: feg) och stannade för att gå när det blev för läskigt. Men det gick bättre och bättre. Jag vande mig vid den nya cykeln och blev efterhand snäppet modigare och vågade cykla på allt fler "läskiga" ställen.
Sambon sa att när jag blivit ännu mer varm i kläderna så kan han börja cykla som han brukar så att jag får testa på det. Jag tyckte att det redan såg tillräckligt livsfarligt ut när han cyklade "mesigt och lugnt". Karln använder ju aldrig bromsarna utan bromsar med foten istället - de få gånger han bromsar överhuvudtaget :P.
Grymt kul var det iallafall. Och det var så fin natur vi cyklade igenom. Det bästa är att den naturen finns precis runt hörnet. Vi slipper åka långt bort för att kunna njuta av allt det fina :D.
Klart slut!
Det var hur kul som helst men det var ett tag sedan jag cyklade, cykeln var ny och sambon är lite mer galen när det gäller VAR man kan cykla, så det blev en hel del terräng, grus av olika grovhetsgrad och sand som vi cyklade på. Han cyklade på som om det var vanlig asfaltsväg medan jag var lite mer åt det försiktiga hållet (läs: feg) och stannade för att gå när det blev för läskigt. Men det gick bättre och bättre. Jag vande mig vid den nya cykeln och blev efterhand snäppet modigare och vågade cykla på allt fler "läskiga" ställen.
Sambon sa att när jag blivit ännu mer varm i kläderna så kan han börja cykla som han brukar så att jag får testa på det. Jag tyckte att det redan såg tillräckligt livsfarligt ut när han cyklade "mesigt och lugnt". Karln använder ju aldrig bromsarna utan bromsar med foten istället - de få gånger han bromsar överhuvudtaget :P.
Grymt kul var det iallafall. Och det var så fin natur vi cyklade igenom. Det bästa är att den naturen finns precis runt hörnet. Vi slipper åka långt bort för att kunna njuta av allt det fina :D.
Klart slut!
tisdag 28 juni 2011
Bebisfronten
Förra onsdagen skulle vi till barnmorskan och få se det lilla skruttet för första gången. Vår barnmorska var inte utbildad i att använda ultraljud så det blev vanligt. VUL fick hon tydligen inte göra.
Men det slutade inte som jag hade tänkt mig. Hon kunde inte se något alls. Hon trodde då att det var tidigare än vecka 10 för man kan tydligen inte se något med vanligt ultraljud om det är innan vecka 10. Då måste man göra ett VUL och det kunde hon ju som sagt inte göra. Min reaktion var inte direkt lugn och sansad utan jag fick ju panik. Jag var helt övertygad om att det betydde att allt var fel. Barnmorskan gjorde ett vanligt graviditetstest och det visade i och för sig positivt med en gång. Men det var ju inte så det skulle bli. Jag skulle ju få se att det fanns en bebis därinne, att hjärtat slår och att allt ser bra ut - inte att det inte går att se något och att det kanske är tidigare än vi trodde. Jag blev jättebesviken och ledsen. Jag hade tänkt berätta för vänner och på jobbet om allt hade sett bra ut. Nu vete fan om det ens finns en bebis där :(.
Nu på fredag ska vi träffa barnmorskan igen och prata igenom hur vi ska göra. Sambon tycker att jag överreagerar och att jag ska ta det lugnt. Jag försöker. Han tar upp vettiga argument som att jag mår bra, jag har inte haft några blödningar alls, graviditetstestet barnmorskan gjorde blev tydligt positivt med en gång, är det för tidigt så måste vi ändå vänta tills det går att se något, om något har gått fel så finns det ändå inte mycket att göra åt det. Allt är helt sant men jag tänkte väl inte så rationellt då :(.
Nu har jag lugnat ner mig. Men det har gjort att jag på sätt och vis redan ställt in mig lite på att det kanske inte blir någon bebis nu. Jag hoppas så klart men för att kunna vara lugn och avslappnad måste jag veta och om jag inte vet så får jag utgå från det värsta :(. Fördelen är att jag blivit jämnare i humöret. Nackdelen är att jag inte kan känna mig helt gravid just nu. Jag är väl lite knäpp helt enkelt.
Klart slut!
Men det slutade inte som jag hade tänkt mig. Hon kunde inte se något alls. Hon trodde då att det var tidigare än vecka 10 för man kan tydligen inte se något med vanligt ultraljud om det är innan vecka 10. Då måste man göra ett VUL och det kunde hon ju som sagt inte göra. Min reaktion var inte direkt lugn och sansad utan jag fick ju panik. Jag var helt övertygad om att det betydde att allt var fel. Barnmorskan gjorde ett vanligt graviditetstest och det visade i och för sig positivt med en gång. Men det var ju inte så det skulle bli. Jag skulle ju få se att det fanns en bebis därinne, att hjärtat slår och att allt ser bra ut - inte att det inte går att se något och att det kanske är tidigare än vi trodde. Jag blev jättebesviken och ledsen. Jag hade tänkt berätta för vänner och på jobbet om allt hade sett bra ut. Nu vete fan om det ens finns en bebis där :(.
Nu på fredag ska vi träffa barnmorskan igen och prata igenom hur vi ska göra. Sambon tycker att jag överreagerar och att jag ska ta det lugnt. Jag försöker. Han tar upp vettiga argument som att jag mår bra, jag har inte haft några blödningar alls, graviditetstestet barnmorskan gjorde blev tydligt positivt med en gång, är det för tidigt så måste vi ändå vänta tills det går att se något, om något har gått fel så finns det ändå inte mycket att göra åt det. Allt är helt sant men jag tänkte väl inte så rationellt då :(.
Nu har jag lugnat ner mig. Men det har gjort att jag på sätt och vis redan ställt in mig lite på att det kanske inte blir någon bebis nu. Jag hoppas så klart men för att kunna vara lugn och avslappnad måste jag veta och om jag inte vet så får jag utgå från det värsta :(. Fördelen är att jag blivit jämnare i humöret. Nackdelen är att jag inte kan känna mig helt gravid just nu. Jag är väl lite knäpp helt enkelt.
Klart slut!
söndag 19 juni 2011
Sjuk :(
Först var lilleman sjuk, sedan min älskling och nu är det min tur. Jag har ont i hela kroppen, hostar slem, fryser en massa och kan inte sova för det känns som att jag inte får luft. Inatt har jag kollat på Kärlek på menyn, Alien 3 och nu 8 mile. Jag är jättetrött men kan ändå inte somna :(. Inte kul!
Utöver det är mina hormoner helt galna. Jag lipar åt en massa saker jag inte ens trodde var möjligt att gråta åt. Reklam, barnprogram, skräckfilmer och lite mer standardgrejer som familjefilmer, kärleksfilmer mm.
Min älskling har sagt att mitt humör ändras jättefort numera, att det blir en massa drama. Så här var det inte med Lelleman och jag hoppas att jag blir mig själv igen snart. Det är lite jobbigt att växla så mycket hela tiden. Jag blir ju helt slut ;).
Utöver det är jag så trött hela tiden, vilket gör det extra jobbigt att vara sjuk. Jag bara sover och sover och sover. Och jag har lite av omvända cravings - jag vet inte vad jag är sugen på men jag vet definitivt vad jag absolut inte vill äta. Det blir lite jobbigare att laga mat då för när allt är klart är jag kanske inte sugen på det längre.
Klart slut!
Utöver det är mina hormoner helt galna. Jag lipar åt en massa saker jag inte ens trodde var möjligt att gråta åt. Reklam, barnprogram, skräckfilmer och lite mer standardgrejer som familjefilmer, kärleksfilmer mm.
Min älskling har sagt att mitt humör ändras jättefort numera, att det blir en massa drama. Så här var det inte med Lelleman och jag hoppas att jag blir mig själv igen snart. Det är lite jobbigt att växla så mycket hela tiden. Jag blir ju helt slut ;).
Utöver det är jag så trött hela tiden, vilket gör det extra jobbigt att vara sjuk. Jag bara sover och sover och sover. Och jag har lite av omvända cravings - jag vet inte vad jag är sugen på men jag vet definitivt vad jag absolut inte vill äta. Det blir lite jobbigare att laga mat då för när allt är klart är jag kanske inte sugen på det längre.
Klart slut!
tisdag 7 juni 2011
Symtom
Jag kan bli så förbannad på min älskade sambo. Han säger exempelvis något om att det jag gjorde inte var så smart och det kan få mig att explodera av ilska. Som tur är går det över väldigt fort.
Någon timme senare kan jag vara jättekänslig och bli hur ledsen som helst för cancer-reklamen på tv.
När jag väntade Lilleman fick jag aldrig sådana humörsvängningar och jag trodde inte att jag skulle få det nu heller. Å andra sidan är jag mer avslappnad och mår bättre med min älskling. Jag behöver aldrig vara rädd för att få stryk och bara en sådan sak gör det ju lättare att vara sig själv :P.
I början då jag och sambon försökte skaffa barn men vi hade inte fått reda på om det gått ännu var jag helt hemsk. Speciellt påskhelgen blev jobbig för min älskade sambo. Jag blev arg på honom precis hela tiden. För smått och stort, sånt som hänt och sånt som inte hänt, saker som sambon gjort och saker som jag bara trodde att sambon gjort. I ett riktigt påfrestande ögonblick sa sambon trött att det är svårt att krama mig när jag är så arg hela tiden. Jag blev väl inte mindre arg för att han sa så direkt ;).
Parallellt med att jag var arg hela tiden kunde jag börja gråta för ingenting. Jag var helt deprimerad för att de första graviditetstesten vi hade tagit hade varit negativa. Jag var övertygad om att eftersom jag inte hade blivit gravid efter första eller andra veckan utan p-piller så skulle jag aldrig bli gravid. Logiken lyser med sin frånvaro här ;). Sambon sa att det kanske var för tidigt att se något ännu. Så rätt han hade...
Efter 4 veckor och fortfarande hade min mens inte kommit tillbaka efter att jag slutat med p-pillren så började jag oroa mig för att något var fel på mig. Sambon var hur lugn som helst. Han sa att det kommer att gå jättebra och att det kan ta tid att bli gravid och det är ingen fara. Han sa att jag är en stark kvinna så allt kommer att bli så bra så bra. Han måste ha trott att jag blivit lite knäpp, så som jag höll på. Jag visste ju egentligen själv att det kunde ta tid och att de flesta blir gravida inom ett år från att man slutar med preventivmedel. Men jag ville bli gravid nu, Nu, NU! Dessutom kände jag mig redan gravid men eftersom testen hade visat negativt måste det ha varit inbillning. Det gjorde mig ännu mer deppig.
Några dagar innan vi skulle ta ett nytt graviditetstest, låg sambon i soffan med mig och kramade om mig. Vet du vad, älskling, sa han till mig. Nä, vaddå? frågade jag. Jag tror att du är gravid. Du har fortfarande inte fått din mens plus att du är, hmm, lite hormonell, sa sambon lite strategiskt.
Det visade sig att han hade helt rätt. Åh, vad skönt att det var därför jag blev så förbannad på honom och inget annat, tänkte jag. Och så blev jag helt gråtfärdig och jätteglad.
Så här i efterhand när jag tänker lite mer logiskt på händelseförloppet inser jag att det gick ganska fort att bli gravid. Jag behövde ju inte ens vänta till nästa mens utan det tog direkt. Jag hoppas att jag är lite lugnare nästa gång vi ska skaffa barn, för jag kan inte ha varit så kul att umgås med just då ;).
Klart slut!
Någon timme senare kan jag vara jättekänslig och bli hur ledsen som helst för cancer-reklamen på tv.
När jag väntade Lilleman fick jag aldrig sådana humörsvängningar och jag trodde inte att jag skulle få det nu heller. Å andra sidan är jag mer avslappnad och mår bättre med min älskling. Jag behöver aldrig vara rädd för att få stryk och bara en sådan sak gör det ju lättare att vara sig själv :P.
I början då jag och sambon försökte skaffa barn men vi hade inte fått reda på om det gått ännu var jag helt hemsk. Speciellt påskhelgen blev jobbig för min älskade sambo. Jag blev arg på honom precis hela tiden. För smått och stort, sånt som hänt och sånt som inte hänt, saker som sambon gjort och saker som jag bara trodde att sambon gjort. I ett riktigt påfrestande ögonblick sa sambon trött att det är svårt att krama mig när jag är så arg hela tiden. Jag blev väl inte mindre arg för att han sa så direkt ;).
Parallellt med att jag var arg hela tiden kunde jag börja gråta för ingenting. Jag var helt deprimerad för att de första graviditetstesten vi hade tagit hade varit negativa. Jag var övertygad om att eftersom jag inte hade blivit gravid efter första eller andra veckan utan p-piller så skulle jag aldrig bli gravid. Logiken lyser med sin frånvaro här ;). Sambon sa att det kanske var för tidigt att se något ännu. Så rätt han hade...
Efter 4 veckor och fortfarande hade min mens inte kommit tillbaka efter att jag slutat med p-pillren så började jag oroa mig för att något var fel på mig. Sambon var hur lugn som helst. Han sa att det kommer att gå jättebra och att det kan ta tid att bli gravid och det är ingen fara. Han sa att jag är en stark kvinna så allt kommer att bli så bra så bra. Han måste ha trott att jag blivit lite knäpp, så som jag höll på. Jag visste ju egentligen själv att det kunde ta tid och att de flesta blir gravida inom ett år från att man slutar med preventivmedel. Men jag ville bli gravid nu, Nu, NU! Dessutom kände jag mig redan gravid men eftersom testen hade visat negativt måste det ha varit inbillning. Det gjorde mig ännu mer deppig.
Några dagar innan vi skulle ta ett nytt graviditetstest, låg sambon i soffan med mig och kramade om mig. Vet du vad, älskling, sa han till mig. Nä, vaddå? frågade jag. Jag tror att du är gravid. Du har fortfarande inte fått din mens plus att du är, hmm, lite hormonell, sa sambon lite strategiskt.
Det visade sig att han hade helt rätt. Åh, vad skönt att det var därför jag blev så förbannad på honom och inget annat, tänkte jag. Och så blev jag helt gråtfärdig och jätteglad.
Så här i efterhand när jag tänker lite mer logiskt på händelseförloppet inser jag att det gick ganska fort att bli gravid. Jag behövde ju inte ens vänta till nästa mens utan det tog direkt. Jag hoppas att jag är lite lugnare nästa gång vi ska skaffa barn, för jag kan inte ha varit så kul att umgås med just då ;).
Klart slut!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
