Bebisfronten

Förra onsdagen skulle vi till barnmorskan och få se det lilla skruttet för första gången. Vår barnmorska var inte utbildad i att använda ultraljud så det blev vanligt. VUL fick hon tydligen inte göra.

Men det slutade inte som jag hade tänkt mig. Hon kunde inte se något alls. Hon trodde då att det var tidigare än vecka 10 för man kan tydligen inte se något med vanligt ultraljud om det är innan vecka 10. Då måste man göra ett VUL och det kunde hon ju som sagt inte göra. Min reaktion var inte direkt lugn och sansad utan jag fick ju panik. Jag var helt övertygad om att det betydde att allt var fel. Barnmorskan gjorde ett vanligt graviditetstest och det visade i och för sig positivt med en gång. Men det var ju inte så det skulle bli. Jag skulle ju få se att det fanns en bebis därinne, att hjärtat slår och att allt ser bra ut - inte att det inte går att se något och att det kanske är tidigare än vi trodde. Jag blev jättebesviken och ledsen. Jag hade tänkt berätta för vänner och på jobbet om allt hade sett bra ut. Nu vete fan om det ens finns en bebis där :(.

Nu på fredag ska vi träffa barnmorskan igen och prata igenom hur vi ska göra. Sambon tycker att jag överreagerar och att jag ska ta det lugnt. Jag försöker. Han tar upp vettiga argument som att jag mår bra, jag har inte haft några blödningar alls, graviditetstestet barnmorskan gjorde blev tydligt positivt med en gång, är det för tidigt så måste vi ändå vänta tills det går att se något, om något har gått fel så finns det ändå inte mycket att göra åt det. Allt är helt sant men jag tänkte väl inte så rationellt då :(.

Nu har jag lugnat ner mig. Men det har gjort att jag på sätt och vis redan ställt in mig lite på att det kanske inte blir någon bebis nu. Jag hoppas så klart men för att kunna vara lugn och avslappnad måste jag veta och om jag inte vet så får jag utgå från det värsta :(. Fördelen är att jag blivit jämnare i humöret. Nackdelen är att jag inte kan känna mig helt gravid just nu. Jag är väl lite knäpp helt enkelt.

Klart slut!