Resan till C

Jag och lilleman skulle äta lunch hos min väninna C. Jag hade sett fram emot detta avbrott av min dissningsfyllda, påföljdsdignande och skällsordsbelamrade vardag.

Jag hade dagligen ständig kontakt med exet via msn och telefon. Han var på jobbet och jag var hemma med lilleman. Jag skulle ju minst en gång i kvarten redogöra för något (vad som helst) som jag gjort fel (och det fanns ju massor av saker) och då var msn ett ypperligt medel. Där kan man få tidsstämplar på sina loggningar och då syns det direkt om jag har missat min dead line.

Jag meddelade exet att jag tänkte äta lunch med C, så att lilleman skulle ha en bebiskompis, M, att leka med. Då frågar han om han kan följa med. Jag ville ju inte alls det och mitt inre skrek: NEJ! Det fattar du väl att du inte får! Men mitt yttre sa: Hmmmm, jag vet inte. Jag kan fråga henne om det går bra.

Trots att jag inte ville så frågade jag. Jag upplevde det som att exet nu började inkräkta på min nyligen införskaffade relation och jag visste att det inte bådade gott. Nu kommer han att sabba för mig, tänkte jag. Om jag inte bjuder med honom så kommer det vara sista gången som jag kan träffa C... Jag fick svaret att vi var välkomna alla tre.

Jag åkte ut för att hämta upp exet på jobbet i och med att jag hade varit på väg ut till C då exet ändrade planerna. Jag meddelade att jag åkte ut nu och att jag skulle ringa i vanlig ordning när jag var utanför.

Väl framme vid exets jobb svarar han att jag ska vänta på honom i bilen och påminna om 30 minuter. Här begår jag första misstaget. Jag utbrister i frustration och stress: VA! En halvtimme?! Sedan sansar jag mig och fortsätter: Jaha, okej. Jag parkerar så länge.

Jag sätter mobilen på ringning och sitter snällt med lilleman i babyskyddet och väntar. Jag skickar ett sms till C där jag försöker förklara lite skämtsamt att vi blir sena för att maken har en del att avsluta och inte är den snabbaste direkt. Jag väntar och väntar. C väntar och väntar. Till slut meddelar hon att de äter för att de är för hungriga. Nu ringer larmet. Jag ringer till exet, varpå han svarar att jag ska påminna om ytterligare 30 minuter. Utan att röra en min går jag naturligtvis med på detta.

Jag ser framför mig i mitt inre, medan jag väntar, hur min relation till C fullständigt raseras och att vi inte kommer att kunna träffas mer. Det blir stelt och konstigt mellan oss och det kommer att heta att det är mitt fel att lilleman inte har några jämngamla kompisar. Mitt fel för att jag inte sett till att skapa hållbara relationer till andra familjer med barn. Mitt fel... Så fan heller att det verkligen ÄR mitt fel! Den jäveln är ju helt sinnesrubbad! Om man ska åka hem till folk och äta lunch så ÅKER man direkt vid lunch! Man sitter fan inte kvar på jobbet i 60 minuter innan man pallrar sig ner till bilen! Vad fan är det för fel på kukhuvudet?! Jag visste ju att dessa tankar aldrig skulle presenteras för ovannämnda kukhuvud men det kändes skönt att formulera det och veta innerst inne att det inte var mig det var fel på.

När 20 minuter av de nya 30 hade gått ringer exet och säger att jag kan komma och hämta honom nu. Jag skyndar mig att köra fram bilen till entrén. Exet vill köra. Jag har försökt att tänka på allt och har därför i förväg kollat vilken väg vi ska köra så att det blir så smärtfritt som möjligt. Jag vill ju kunna träffa C fler gånger. Jag skickar ett nytt sms till C där jag glatt meddelar att vi äntligen är på väg.

Vi kör ut från entrén. Exet frågar vart vi ska. Jag rabblar upp adressen ur minnet. Irriterat påpekar han att det inte säger honom något. Då försöker jag istället med vilken väg han bör ta. Det blir fel igen. Jag försöker med en längre beskrivning. Fel igen. Och igen. Och igen. Och igen. Vi kör runt, runt i en rondell och exet upprepar mer och mer upprört sin fråga. Till slut klämmer jag ur mig ett svar som han godtar och börjar köra vidare. Jag dirigerar vid filbyten och plötsligt svänger exet av på ett annat ställe än förväntat. Han säger att han har testat mig. I och med att det blev fel med en gång så borde jag ha klippt av och sagt att vi får ställa in. Det gjorde jag inte, så då kan vi inte åka dit PLUS att jag inte längre får träffa C. Sedan undrar exet varför jag jävlades på det här sättet. Varför förstörde jag? Det kunde ju ha blivit så mysigt.

Jag vet inte vad jag ska svara. Först svarar jag att jag inte jävlades. Då blir exet ännu mer förbannad. Jag försöker febrilt hitta på någon anledning, eftersom jag fortfarande tycker att jag inte har jävlats. Exet blir ännu mer förbannad. Hela tiden kör han runt med oss i bilen. Planlöst. Jag kommer med nya förklaringar, gamla förklaringar, kombinerade förklaringar, inga förklaringar men inget är rätt. Nu skriker exet så att lilleman gallskriker av rädsla. Exet skriker: Ser du vad du har gjort! Nu har du misshandlat lilleman! Det är ditt fel att han gråter och är så rädd! Varför fortsätter du att misshandla lilleman så? Jag vet inte vad jag ska svara. Samtalet, om man nu kan kalla det så, fortsätter. Lilleman gråter, hulkar, gnyr. Till slut lägger jag fram rätt förklaring. Det blir tyst i bilen, förutom lillemans gråt.

Det har gått flera, flera timmar. Nu sitter vi kvar i bilen och jag är nu tvungen att böna och be om att få stanna kvar hos exet. Jag vill ju inte stanna kvar men jag har lovat att inte sticka mer. Jag vill inte heller lämna lilleman med den här galningen. Jag försöker förklara hur jag kommer att bättra mig på ett hållbart och trovärdigt sätt. Hela tiden tänker jag på hur jag nu har förlorat C som vän för all framtid. Jag vill inget hellre än att exet låter mig vara. Men han låter mig aldrig vara. Till slut blir han nöjd med påföljdslistan och framtidsplanerna. Ohållbart, tycker jag men ingen frågar mig.

Plötsligt undrar exet om jag har fått några fler sms från C. Jag kollar. Det har jag. Flera stycken. Exet säger att vi ska ringa och komma med någon ursäkt till varför vi är sena, komma dit och äta maten trots allt och sedan ska jag inte höra av mig till C mer. Exet ringer till C och berättar att vi har blivit prejade av vägen av en lastbil. Bilen och vi är oskadda men vi är skärrade och har pratat med polisen länge. vi undrar om vi kan komma över trots allt. Vi är välkomna.

Till slut kommer vi fram till C. Vi äter, exet pratar. Jag är mest tyst. Jag har fått order om att se chockad ut. Som om det skulle behövas! Som om flera timmars mardrömsresa med exet och en skrikande baby inte vore nog så har jag ju blivit tydligt informerad om att detta är sista gången jag får träffa C. Det blev som med allt annat. Exet förstörde det. Jag gråter inombords.

C säger till exet att ta hand om mig när vi sedan kommer hem ikväll för jag verkar inte som vanligt. Exet lovar att göra det. C vill att jag skickar ett sms när vi kommit hem så att hon inte behöver oroa sig.

När vi väl kommit hem så bryter jag mot reglerna och skickar ett sms till C. Jag berättar att vi är hemma i tryggt förvar. Jag berättar faktiskt för exet att jag skickat iväg sms:et och när han påpekar att det inte var enligt planen spelar jag förvånad och ångerfull. Jag tror inte att han gick på det men han gör ingen grej av detta. Han sparar det på hög och kommer sedan att ta ut en samlingsnota för alla saker som hamnat i den högen. Skönt att det inte kom just nu tänker jag och försöker att leva i nuet.

Själen gråter över ännu en förlorad vän.

Klart slut!