Till psykolog

Snart ska jag och mina föräldrar till min psykolog. Hon är egentligen psykiater sjuksköterska med terapeututbildning men jag känner att det blir lite långt att skriva. Därmed den något missvisande tituleringen. Jag tror inte att så många vanliga dödliga kommer att gå i taket över detta. Hoppas jag. ;)

Jag ville att mina föräldrar skulle gå för att jag tror att även de behöver någon att prata med. Även om de säger att nu är det ju inget problem längre. De tillhör även den generationen då det ansågs fult och skamligt att gå till en psykolog. Jag vill bryta ner den barriären. Det är svårt. Speciellt för far, min. Han är världsbäst på att kunna själv. Och han KAN själv dessutom. Därför blir det extra svårt att övertyga honom att det är bra att söka hjälp.

Jag är nog själv skadad av far, min. För mig är det otroligt viktigt att kunna själv. Att inte behöva fråga någon om hjälp. De gånger jag behöver hjälp så försöker jag att vara noga med att återgälda hjälpen med råge så att det inte verkar som att jag åker snålskjuts på mina vänner. Jag misstänker att det även är en kvarleva från min tid med exet. Där var det sista jag fick från honom just hjälp. Då lär man sig att klara sig själv. Man blir så illa tvungen. Det är både en välsignelse och ett gissel.

Jag hoppas att jag denna gång kommer att lyckas övertyga mamma och pappa att prova på det anhörigstöd, som erbjuds. I alla fall att de går minst en gång var. Då har jag gjort det jag kunnat för att lätta deras börda.

Klart slut!