Svårt att beskriva

Jag tycker att det är svårt att beskriva känslan av att leva i en sådan relation som jag har haft. Det är svårt att återge hur man långsamt krymper, till ett ingenting. Svårt att sätta ord på hur man försöker att inte vara rädd in i det sista och sedan blir man ändå rädd, så att svetten droppar från kroppen.

Exet sa många gånger att om jag försökte låta honom styra och han märkte det så skulle han avsiktligt komma på det mest djävliga han kunde och styra händelserna dit. Han skulle alltså avsiktligt och medvetet sabotera vår tillvaro så fort han trodde - fick minsta uppfattning om - att jag lät honom bestämma. Därmed var det ju bevisat att det var mitt fel om saker gick åt helvete - antingen hade jag styrt dem dit eller så hade jag försökt låta exet styra, trots att jag visste att det då garanterat skulle gå snett. Exet sa att jag djävlades så med flit. Att jag var egocentrerad och hellre ville slippa att styra och ta ansvar än att leda, hur dåligt det än blev. Jag vet inte om det kanske var exets sätt att peppa mig när han sa att det inte kunde bli sämre av att jag styrde.

Jag skulle inte ha några problem med att styra hela tiden om exet inte hade motarbetat. Avsiktligt sket han i att passa viktiga tider så att hela planeringen spolierades. Avsiktligt startade han bråk som gjorde att vi istället för att vara ute på mysig promenad, bio eller utflykt så satt vi i timmar och bråkade. Han visade inget intresse, han till och med framstod som ogillande till planerna. Så fort jag började stämma av och kolla vad jag kunde ändra blev det ett katastrofalt stort bråk - nu hade jag försökt dra in honom i beslutsfattandet igen. Jag vände ut och in på mig själv. Struntade i om han visade sig ogillande - körde på ändå med mina planer. Det blev storbråk för att jag inte inkluderat honom och kollat med honom vad som var vettigt. Jag sa att jag inte visste vad jag skulle göra - skulle jag låta honom vara med eller inte? Exet sa att det framgick. Diskussionen var avslutad. Jag visste lika lite nu som då. Jag frågade inte mer.

Jag kände hela tiden att jag aldrig nådde upp till exets standard. Jag skulle vara självständig och aktiv, komma på saker att göra. Jag skulle kolla med honom om det var passande saker att göra, kolla vad han tyckte att vi skulle göra. Jag skulle handla utan att tveka. Jag skulle vänta på direktiv från honom. Jag skulle absolut inte vara passiv. Jag fick absolut inte agera. Jag var för slarvig, jag var för noggrann. Jag var för långsam, jag var för snabb. Jag var för allvarlig, jag var för glättig. Jag kom till slut fram till vad som var felet med mig. Jag var inte exet! Jag reagerade inte exakt och precist på samma sätt som han gjorde på en viss input. Det var felet. Jag skulle aldrig bli rätt. När jag insåg detta, förstod jag också hur farligt det jag försökte göra var. Jag försökte ju få exet att acceptera mig genom att förändra, lägga till, plocka bort, bestraffa mig själv, bestraffa mig själv, bestraffa mig själv. Jag skulle aldrig nå fram. Jag skulle gå under. Jag vägrade att gå under.

Klart slut!