... Det är en normaliseringsprocess när man är i et destruktivt beteende (så LÄTT för utomstående att säga: VARFÖR LÄMNADE DU INTE HONOM)) men det är inte så enkelt. Det är småsteg som misshandeln, intriger, ägande å avundsjuka kommer... blandat med kärlek och löften att det inte ska upprepas. Och livsrummet man har krymper med tiden. ...
Det är samma sak som de säger på gruppterapin Utväg. Det är samma sak som min psykolog säger till mig. Det är samma sak som mina vänner säger till mig. Det är samma sak som min familj säger till mig.
Ändå känner jag mig så korkad. Varför fattade jag inte det? Mina vänner förstod och såg att något inte stämde. Min familj såg det. Men inte jag. Jag känner mig så urbota korkad och efterbliven. Jag skäms över att jag hamnade här. Jag hatar att jag för alltid kommer att bli klassad som ett offer. En människa det är synd om. Det är inte synd om mig. Jag tog mig ur det. Själv. Jag sa stopp. Det är inte mig det är synd om och ni behöver inte tycka synd om mig eller tassa runt mig.
Jag är inte rädd för män. Jag har många manliga kompisar och jag trivs ofta i mäns sällskap. På min arbetsplats är män överrepresenterade och det funkar bra för mig. Jag gick en utbildning där jag ofta var den enda kvinnan under kurserna. Det funkade bra för mig. Det som inte funkar bra för mig är att vara intim med en man. Där är jag trasig. Jag känner mig lika osäker och otrygg som när jag var 16. Jag har ju inte haft någon annan pojkvän innan eller efter exet. Min tillit är förstörd. Exet sa att jag var äcklig. Att jag var en jävla svensk hora och att han inte ville ha sex med mig. Under flera, flera år vägrade han att röra mig. På plussidan: Jag behövde inte äta p-piller för vi hade ju aldrig sex. Jag vet precis in på klockslaget när lilleman blev till. På minussidan: Jag tror verkligen på att jag är osexig, stel som en död fisk i sängen och äcklig. Minussidan är svår att överbygga.
Varför såg jag inget? Varför just jag? Jag klandrar inte någon för att de inte såg eller gjorde något. Det var ju meningen att det inte skulle synas. Jag vet också att det inte är det lättaste att blanda sig in i andras förehavanden. Det slutar ofta olyckligt. Jag klandrar dock mig själv för att ha låtit någon annan trampa så på mig. På att jag lät en annan människa komma mig så nära och misshandla min själ. Det är det värsta tycker jag. Slag, sparkar mm läker. Det kanske lämnar sina ärr men det försvinner i ett visst avseende. Såren i själen försvinner inte. De finns där för all framtid.
Klart slut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar