Hur det hela började

Mikebike frågade:

... Hur började det? Vad sa dina nära? Märkte de inget? ...

Jag träffade exet när jag var 16 år. Vi träffades på en fest men pratade inte mycket då. Efteråt ringde han mig och undrade om vi kunde gå på bio tillsammans. Jag hade aldrig dejtat eller haft en pojkvän tidigare och blev väldigt smickrad och glad, så jag sa ja till bio.

Han var så rolig och trevlig. Jag kände mig så omtyckt och uppmärksammad. Uppvaktad, helt enkelt. Från början var han helt normal också. Jag trivdes i hans sällskap och jag ville inget annat än att vi skulle umgås. Han kunde hitta på en massa roliga och spännande saker att göra, så han var väldigt initiativrik också. Vi umgicks allt mer och mer och till slut hade vi blivit tillsammans.

Efter ett antal veckor tyckte jag att han gott kunde träffa mina föräldrar och syskon. Exet drog sig för det - tyckte att det var onödigt. Jag insisterade (bland annat för att mina föräldrar undrade vem han var och ville träffa deras dotters pojkvän). Sagt och gjort så träffades de. Mamma tyckte att han var trevlig men pappa var misstänksam och inte helt nöjd med honom. Då var jag säker på att det handlade om en dum och omodern pappa som inte ville låta mig ha pojkvän. Så fel man kan ha. I och med att jag var så pass ung så bodde jag fortfarande hemma och det blev ju så att exet fick umgås mer med mina föräldrar än vad han egentligen ville. Från början verkade allt gå bra.

Efter några veckor började mamma och pappa att vara lite oroliga för mig. De upplevde exet som väldigt dominant och överlägsen i sin attityd gentemot mig. De gillade inte alls hur han betraktade mig och hur han pratade med mig. Jag var ju förälskad så jag såg inte detta. Exet å sin sida påstod att mina föräldrar hatade honom och att de ville skada vårt förhållande. Jag försökte medla och medla och medla. Efter något år blev det en öppen konflikt. Exet ville inte längre umgås med mina föräldrar, min pappa undrade om han hade hjärntvättat mig för att han tyckte att jag inte var mig lik och jag blev förbannad och följde med exet när han bröt kontakten med mina föräldrar.

Problemet var att när jag hade lugnat ner mig så hade inte han det. Han sa att om jag umgicks med dem så skulle han göra slut med mig. Jag var ju fortfarande kär i honom så jag påstod att jag inte ville umgås med dem alls. Så fortsatte det i 3 års tid. Ingen kontakt alls med mina föräldrar. Ingen kontakt alls med övriga släktingar, som också hade tyckt illa om exet och inte riktigt uppskattat hur han behandlade mig, sporadisk kontakt med mina syskon, som så klart tyckte att det var jobbigt att hamna mitt i korselden.

Efter att de 3 åren förlupit så ville exet att jag skulle ta upp kontakten med mina föräldrar. Han ville nu djävlas och utnyttja dem som hämnd för att de aldrig accepterat honom. Jag blev en bricka i hans sjuka spel och i ett försök att skydda mina föräldrar och resten av släkten så sa jag att jag inte ville ha med dem att göra. Jag var så trött på att behöva ringa och skälla ut mamma eller pappa för att de inte skulle ha varit bra föräldrar. Jag skulle inte kalla dem för mamma och pappa utan bara vid förnamn. De fick inte veta något om lilleman - inte när han var född, absolut inte vara med på BB, inte träffa honom alls. De var ovärdiga, sa exet. Han sa flera gånger att hans uttalade mål var att göra livet surt för dem och mig för all framtid. För att vi var så dåliga människor och särskilt jag då.

Mina vänner, som jag hade innan jag träffade exet märkte att något inte stod rätt till. De upplevde det som att jag inte umgicks lika mycket med dem. Men det var ju även i skiftet till högskola, så det var svårt att veta säkert. De visste heller inte hur de skulle agera - jag sa ju att jag var lycklig och mådde bra.

Vännerna, som vi hade gemensamt hade vi träffat efter att vi blivit ett par, givetvis, och de märkte aldrig något. Vi träffade dem ju så klart inte de dagar jag hade stora blåmärken i ansiktet eller så. Jag skulle ju dölja alla blåmärken och andra skador för exet, så att han inte skulle må dåligt. Jag fick ju skylla mig själv men han skulle slippa lida av att se dem. Det var bara två personer som hade sett skador på mig. Då handlade det i båda fallen om översminkade blåtiror. Jag trodde att ingen i hela världen visste.

Vi hade varit tillsammans i 12 år då när jag gick till polisen. Misshandeln började ungefär efter 2 år av förhållandet. Innan dess hade det bara handlat om psykisk misshandel. Det började inte med många slag direkt heller. Bara ett slag och sedan långt uppehåll, sedan fler slag och kortare uppehåll. Det eskalerade långsamt. Jag insåg nog inte fullt ut vad jag hade hamnat i. Det är svårt fortfarande att inse det men jag jobbar på det.

Så mina nära såg men visste inte vad de skulle göra och kunde i vissa fall inget göra. Långa stunder var jag fullkomligt isolerad och de gånger som jag träffade gamla kompisar eller familj var styrda med järnhand. Visst märkte de att jag inte mådde bra men långa stunder visste de inte var jag bodde, vad jag hade för telefonnummer eller hur de på annat sätt skulle få prata med mig och inte bara via exet. De fick ju aldrig prata med mig ensam. Exet satt bredvid och regisserade mina samtal. Pappa blev så ledsen och trött att han gav upp. Han fick tåla så mycket skit av både mig (när jag blev tvingad att ringa och skälla ut honom) och exet. Till slut sprack det. Han upplevde det som att han hade förlorat sin dotter. Mamma fortsatte att ringa, skicka sms och försöka ta kontakt via facebook. Hon fick bara prata med exet och fick hela tiden höra att jag inte ville prata med henne. Anledningen till detta var dels att jag var tvungen att säga så och dels att jag upplevde det som att jag kunde skydda dem genom att bryta kontakten helt. Då skulle i alla fall mamma och pappa slippa att må dåligt. Men mamma gav inte upp. Hon blev ledsen många gånger, drog sig undan för att samla mer kraft och kom tillbaka igen. Jag insåg det inte då - jag tror inte att jag fick utrymme att tänka på det riktigt - men hon har gjort en fantastisk insats. Hon har försökt vara där trots att hon inte var välkommen. Hon har inte gett upp, trots att det har sett fullkomligt hopplöst ut. Dag ut och dag in. År ut och år in. Hon försvann aldrig. Tack mamma för att du finns och för att du fanns där och kämpade! Det betyder mer för mig än du kanske anar. Pappa har tackat mamma flera, flera gånger. Tackat henne för att hon aldrig gav upp.

Mina vänner gav också upp. Efter hundrafemtioelfte magsjukan och avbokningen i sista minuten så tröttnade de. Alla utom en. Hon fanns där. Vi pratade inte om något speciellt. Det var en ytlig och sporadisk kontakt. Men hon ville finnas där. Ifall. Hon upplevde sig själv som den sista personen som jag hade kontakt med. Tack för att du inte gav upp! Tack för att jag fick komma tillbaka.

12 år av mitt liv är borta för alltid. Jag har många bra minnen - om inte annat så har jag underbara lilleman! Men det är kantat av många fruktansvärda minnen. Mörka och tunga. Jag klandrar ingen för att de inte hjälpte mig mer tidigare. Det hade nog inte gått. Man kan tyvärr bara hjälpa sig själv. Man måste själv inse att det inte är okej att bli trampad på - inte på något sätt!

Klart slut!