Lilleman kom till jorden

Dagen då lilleman kom till jorden borde ha varit den lyckligaste dagen i mitt liv. Den borde ha sprudlat av kärlek, glädje och ömhet. Den borde ha fört vår lilla familj samman. Så var det inte. Bråk genomsyrade den här dagen och förstörde det glada och speciella. Tog bort fokus från det faktum att lilleman hade kommit till världen. Det borde ha varit den lyckligaste dagen i mitt liv men det var det inte. Jag trodde inte att jag skulle kunna känna moderskärlek då, för att allt kändes så nattsvart.

Det hela började egentligen dagen innan. Den 25:e maj började mysigt och fint. Jag och exet åkte till Slottskogen och tog en promenad upp till älgarna för att spana in deras tillskott. Vi hade med oss kexchoklad som färdkost. Tyvärr fick vi aldrig syn på den nya familjemedlemmen för att både den och mamma älg hade gömt sig otroligt väl längst in i inhägnadens mitt. Nåväl, vi förlustade oss på kexchokladen och strosade vidare tillsammans. Det var en dag efter beräknat födelsedatum för lilleman men jag hade inte haft några känningar ännu.

Vi åkte hem igen och då var det dags att göra lite nytta. Vi satte oss i soffan och påbörjade ett av våra hobbyprojekt. Det handlade om programmering givetvis och närmare bestämt webbprogrammering. Det spelar ingen större roll exakt vad projektet handlade om, dock. I vilket fall var det meningen att vi skulle göra allt från scratch och i och med att jag var mer av en rookie på området så skulle exet "förhöra" mig på hur arbetsgången för ett projekt ser ut. Sagt och gjort - jag berättade vad vi skulle göra steg för steg och sedan utförde vi de sagda handlingarna. Tills jag glömde bort ett steg. Exet påpekade att jag hade glömt ett steg mellan förra och nuvarande. Jag funderade en stund men kom inte på det. Exet tryckte på mer. Nu började jag bli mer och mer stressad. Exet stod över mig och frågade gång på gång varför jag djävlades på det här sättet; varför kom jag inte ihåg ett så enkelt steg. Parallellt med detta så skrek han ideligen att jag gjorde pauser, vilket jag gjorde för att jag inte kom på vad det var för nästa steg som saknades och jag kände att jag behövde mer betänketid eller lite hjälp. Jag fick ingen hjälp, jag blev så stressad och rädd av alla påtryckningar att jag började upprepa förslag jag tidigare nämnt. Exet sa åt mig att sluta upprepa samtidigt som han krävde att jag skulle sluta göra pauser. Nu visste jag varken ut eller in. Till slut började exet slå mig i ansiktet och dra mig i håret och påpeka med väsande röst att jag skulle sluta göra pauser. Jag hade fortfarande inte kommit på vad det var för steg som saknades och jag kände hur svetten rann utefter ryggen. Jag kände mig instängd och jag kände inte att jag hade tid eller möjlighet att komma på vad det var för steg som saknades. Jag försökte be exet om ett tips men det slutade i fler slag och mer drag i håret. Till slut var jag så stressad att jag inte ens visste vad jag sa. Jag babblade på i en förhoppning om att pricka det svar som skulle blidka exet. Jag visste inom mig att det nu var kört - han skulle aldrig acceptera att jag råkade pricka in rätt svar utan jag skulle bli tvungen att motivera det också. Allt för att jag inte skulle komma billigt undan. Det som inte fick hända hände så klart - jag upprepade mig. Varje gång blev det mer slag och med ökande upprördhet i rösten påpekade exet att jag inte skulle upprepa mig. Till slut brast det - han slängde ner mig på golvet, sparkade mig hårt i rumpan och på låren och tog sedan tag i mitt huvud och bankade det mot golvet hårt, hårt medan han långsamt artikulerade: sluta upprepa dig! Jag satt kvar på golvet, hjärtat bankade som på en skenande hingst, svettens mängd hade fått Noahs syndaflod att skämmas och jag kunde för mitt liv inte komma på vad det var för steg jag hade glömt. Det kändes som att det stod fullständigt stilla - inget, blankt, nada, ziltch. Jag kunde inte tänka, jag var bara rädd. Samtidigt visste jag att jag behövde säga något för exet skrek allt högre och högre att jag gjorde paus och att det inte heller var tillåtet. Jag försökte lägga fram ett nytt förslag men det kändes som att min hjärna hade spårat och bara kunde upprepa saker från en slinga som redan hade körts flera gånger. Exet hoppade på mig igen och skrek att jag skulle sluta upprepa mig. Han bankade mitt huvud i golvet. Hårdare och hårdare. Jag började bli rädd att han inte skulle sluta. Det enda jag kunde tänka var: låt bara bli magen, låt bara bli magen, låt bara bli magen. Sedan - som ur tomma intet - kom jag på vad det var för steg jag hade glömt. Jag presenterade mitt svar och lugnet började sakta sänka sig över scenen. Jag var tvungen att medge att jag hade djävlats och att jag hade vetat svaret sedan länge. Jag blev nu varse om att vi hade suttit mitt inne i det här bråket i över 3 timmar. Jag tänkte i mitt stilla sinne: "Varför skulle jag vilja sitta så här och bråka med dig om jag hade kunnat presentera svaret för länge sedan?" Det gick inte ihop i mitt huvud. Exet var dock övertygad om att det handlade om prestige och att jag ville få honom att göra allt jobb. Återigen tänkte jag tyst för mig själv: "Skulle jag - en höggravid kvinna - utsätta lilleman (vi visste om att det var en pojke sedan innan) för sådan risk?!" Jag litade ju inte på att exet hade full kontroll över sina handlingar och att han när som helst skulle börja sparka även i magen bara för att öka mängden påtryckning. Sedan kunde han ju alltid skylla på mig om något hade hänt med lilleman. "Ser du vad du har gjort nu! Hade du bara svarat och slutat djävlas så hade det här aldrig behövt hända! Du drar det här på dig själv." Så hade han nog sagt. Jag sket i vilket. Jag var glad, lättad över att jag till slut kom på svaret. Fråga mig inte hur jag gjorde! Sådana här scenarion har jag haft hur många gånger som helst och det känns lika hopplöst och skrämmande varje gång. Exet slutar inte förrän jag har get rätt svar - det spelar ingen roll om jag KAN ge svaret eller inte. Det är liksom mitt problem.

Nu var det lugnet efter stormen. Vi gjorde inte mer på projektet den dagen. Dels var det sent och dels var exet stressad nu efter att jag hade djävlats så mycket med honom. Det var så klart mitt fel igen men jag sket i vilket. Jag var bara glad att lilleman hade klarat sig. Vi tittade på en film, åt kvällsmat och sedan la vi oss för att sova.

Jag vaknade till runt 6:30 morgonen därefter den 26:e maj 2009 av en skum känsla i nedre delen av magen. Det var som en förvärk, fast nu gjorde det mer ont. Lite som kraftig mensvärk. Jag tänkte att nu börjar det nog närma sig förlossningen. Jag hade ju läst om att man kan ha upptrappande förvärkar en bra stund innan det hela sätts igång. En stund efter att jag formulerat den tanken kände jag det som att jag var väldigt kissnödig. Jag tog mig snabbt upp på toaletten och mycket riktigt kom det en rejäl mängd. Jag blev lite konfunderad och tänkte att det kanske var vattnet som gick... Efter det så sprang jag på toaletten stup i ett. Exet hade legat och sovit men nu vaknade han och var vrålförbannad för att jag sprang fram och tillbaka så. Han bråkade med mig för att jag inte inkluderade honom - att jag verkade dra mig in inom mig själv. Jag fick försöka stänga av den driften och sedan sitta och berätta vad som hände och vad jag kände. Fortfarande hade jag nog inte riktigt fattat att förlossningen var i full gång. Jag kände mig osäker och visste inte riktigt hur det skulle kännas. Jag ville ha hjälp och stöd. Exet sa rakt ut till mig att han inte kommer att ge mig något stöd. Jag föreslog att vi skulle räkna hur långt det var mellan värkarna men hade redan hunnit stressa upp mig och mer eller mindre bli paralyserad av exets fientliga attityd. Nu kände jag ett starkt behov av att få mina förslag bekräftade av honom så att jag visste att jag inte gjorde något fel. Men bekräftelse var det sista jag skulle få. Även om jag visste detta sedan tidigare hade jag svårt att trycka bort det behovet. Det slutade med ännu mer bråk - nu inte bara om att jag var värdelös subba för att jag inte inkluderade exet och berättade tydligt och sasat vad som hände utan nu även för att jag sa att jag skulle göra något men inte satte igång med det med en gång. Jag kände mig så olycklig! Samtidigt som jag skulle försöka hålla en lugn och avslappnad attityd kände jag att värkarna blev allt jobbigare att ta sig igenom. Jag var i ett paniktillstånd och försökte hålla mig coollugn så att det inte skulle bli mer misshandel från exets sida. Jag försökte räkna minuterna mellan värkarna men jag förstod inte vad som var slutet på ena värken och början på nästa. Jag kände inget mellanrum alls! Medan exet berättade för mig hur värdelös och egoistisk jag var så försökte jag att ringa till BB. Jag ringde till Östra sjukhuset, för det var dit jag ville åka. Barnmorskan som jag pratade med tyckte att det lät på mig som att jag behövde åka in men sa att vi skulle behöva åka till Mölndals sjukhus istället i och med att det var fullt på Östra. Jag kände hur jag krympte lite till. Exet skrek på mig att han visste att det skulle bli så här - vi hade inte kollat hur det var på Mölndal, vi hade inte packat färdigt allt till BB-väskan, jag hade inte inkluderat honom. Han sa sedan att han tänkte gå. Jag mådde fruktansvärt dåligt och visste inte riktigt hur jag skulle ta det hela - vad säger man på något sådant. Samtidigt hade jag fortfarande värkar som gjorde mer och mer ont. Jag ville att vi skulle reda ut det hela innan vi åkte - jag ville inte bråka på vägen. Jag hade en naiv förhoppning om att är det utrett innan vi går ut hemifrån så tar vi inte med oss bråket.

Plötsligt kände jag mig extremt bajsnödig. Jag rusade in på toa men inget kom. Det gick heller inte att sitta still på toaletten. Exet sa att jag överdrev. Jag fattade inte riktigt vad som hade hänt. Nu gjorde det inte ont på samma sätt. Det gjorde faktiskt inte så ont överhuvudtaget. Flera gånger sprang jag på toa utan att det kom något tills det gick upp ett ljus för mig. Det var så här krystvärkar skulle kännas. Under tiden hade jag försökt fixa frukost åt oss, duschat och klätt på mig. Exet skrek på mig att jag spelade över och att jag fortfarande inte inkluderade honom i vad som hände tillräckligt mycket. Jag försökte igen berätta ännu mer än innan. Det var så svårt. Till slut sa exet att han tänkte gå och att jag fick klara mig själv. Jag visste återigen inte vad jag skulle säga. Han frågade hur jag tänkte ta mig till BB. I ett svagt ögonblick sa jag att jag skulle ta spårvagnen. Jag vet inte varför jag sa så och inte att jag skulle ta en taxi. Det fick i alla fall exet att skrika ännu mer innan han stormade ut ut lägenheten. Jag kände mig alldeles blank inombords. Jag visste inte vad jag skulle göra. Ringa efter en ambulans, kanske? Efter en stund kom exet upp igen och sa att han hade kört fram bilen och att han skulle köra mig till sjukhuset ändå. Jag sa att jag trodde att jag kände huvudet nu. Jag gick ner till bilen och med samlade krafter tryckte vi in mig i framsätet och BB-väskan i baksätet. Sedan styrde exet kosan mot Östra. Jag fick i uppdrag att ringa och meddela att vi var på väg. Han gav mig tydliga direktiv att jag skulle spela upp att det gjorde riktigt ont och att vi var i paniktillstånd. Det var inte så svårt - jag hade rätt ont och var i paniktillstånd. Jag kom inte fram. Jag försökte igen - jag kom fortfarande inte fram! Då ringde jag 112 och bad dem koppla mig till BB på Östra. Jag berättade med viss svårighet att vi var på väg och att det var bråttom. De sa som jag tror att de alltid säger: "Okej, ni är välkomna."

Exet körde fel. Han svängde av mot Oslo istället för mot Stockholm. När vi märkte det så var vi vid Bäckebol. Aldrig har jag sett honom köra så som han körde nu - han körde i bussfilen, bytte fil mitt inne i Tingstadstunneln (aka körde över heldragen linje), för att inte tala om hastigheten. Jag brydde mig inte så mycket. Jag var mitt inne i krystvärkar och det gick bara inte att hålla emot - kudos till alla mammor som lyckas med det. Jag kunde inte sitta normalt utan halvstod/satt i sätet. Det kändes som om jag hade kört upp en badboll i skrevet. Det gjorde såpass ont att jag var tvungen att låta - stön, skrik, hojt, vrål. Allt i en salig blandning. Det kändes som att det gav styrka - lite som när en tyngdlyftare tar i så att njurbältet brister. Så kändes det. På vägen skällde exet på mig. Han sa att det var mitt fel att vi kom ut så sent, mitt fel att vi åkte fel, att jag skulle sluta överdriva, att jag hade förstört den här dagen för honom. Jag brydde mig inte så mycket just då. Jag var fokuserad på annat.

Till slut kom vi fram till Östra. Nu hade klockan blivit 9:12. Exet hjälpte mig ut ur bilen och fram till dörren till BB där jag ringde på. Det kändes som om jag fick vänta i evigheter innan det kom ut en barnmorska. De la upp mig på en säng på hjul. Jag kunde inte lägga mig själv. Det kändes som den där badbollen i skrevet gjorde mig alldeles stel. Med gemensamma krafter från barnmorskan och exet hamnade jag i sängen i alla fall. Barnmorskan drog in mig i ett litet samtalsrum för Auroraverksamheten, i och med att det var fullt på avdelningarna. Exet går ut för att flytta på bilen så att den inte står precis framför entrén. Barnmorskan hjälper mig av med kläderna. Hon bekräftar sedan det jag trodde att jag känt tidigare. Japp, huvudet tittar ut. Det var ingen badboll - det var lilleman. Sedan kom en krystvärk och lilleman glider ut. Nu har klockan blivit 9:14. Alles klar! Jag fick panik för att exet inte hade varit med och sett födseln. Jag visste att det här skulle innebära mer bråk och mer problem.

Mycket riktigt - när exet kommer tillbaka och ser att lilleman redan är född så ser jag på honom hur han blänger på mig. Jag nästan hör hur han påpekar att det för alltid kommer att vara mitt fel att han missade lillemans födelse. De torkar av bebisen, väger, mäter, exet klipper navelsträngen, de trycker djävulusiskt på magen för att få ut moderkakan (det gör görsketaont! Magen är ju alldeles öm efter att ha krystat och haft sig), de behöver sy en del bristningar, det visar sig att de sitter för högt upp och att det är svårt att nå, jag rullas iväg på operation. Allt är som i en dimma. Allt gick så fort. Jag hann inte njuta av ögonblicket. Det var så mycket bråk. Jag känner mig olycklig. Det kommer aldrig bli det där fina ögonblicket som det är för många andra familjer. Jag kommer aldrig få kramar och kyssar av min make som ett slags tack för att jag fött fram vår lilleman. Jag känner mig snuvad på min förlossning. Det är som att jag vill glömma att det har hänt.

Det här skulle vara den lyckligaste stunden i mitt liv och det enda jag känner är skuld, ledsamhet, trötthet och ilska. Det var inte så det skulle bli! Det skulle vara en fin stund! Lilleman skulle vara älskad och omtyckt från första början! Jag blir rädd att jag aldrig kommer att få moderskänslor. Jag orkar inte känna något. Som jag trodde får jag all skuld för att förlossningen inte blev som exet hade tänkt sig. Allt är mitt fel. Jag är en ond människa, egoistisk, djävlig, passiv, lat.

Idag är jag glad att exet inte fick vara med under lillemans förlossning. Det är något som bara jag och lilleman delar. Det känns bra nu.

Klart slut!