Så som i himlen

Jag har sett filmen. Alla som jag pratat med angående den har sagt att den är så ledsam och att man bölar för kung och fosterland. Jag håller inte med. Visst, den har ett tragiskt slut men det är ju en så fint livsöde.

Filmen handlar om en sönderstressad och berömd kompositör samt dirigent som flyttar tillbaka till sin lilla hemort för att leva ett lugnare liv. Han beslutar sig, efter mycket trugande, för att leda kyrkokören och efter detta val blir inget sig likt i den lilla staden.

Mina tankar är följande: Kompositörens högsta önskan och dröm i livet var att skapa musik som träffade och förändrade människor. Det var precis detta han uppnådde! För honom var det verkligen så som i himlen.

Det är lätt att haka upp sig på det tragiska i filmen och då tror jag att man missar den viktiga aspekten. Fast det kan ju vara jag som har fått hela filmen om bakfoten också. :)

I filmen återges även hur en misshandlad kvinna kämpar sig ur sitt destruktiva förhållande. Det är en träffande skildring. Det kan vara bra att se den för att förstå hur det kan vara. Det är en svår situation och man måste själv vara redo för att ta steget ut. Det är även jobbigt för utomstående. Svårt att veta hur man ska agera.

Det som jag tycker är viktigast att ta till sig är att även om man känner sig ensam i hela världen, vilket man gör, så finns det människor man kan vända sig till. Det finns fler som har råkat ut för samma sak och man kan få stöd och stöttning. Det har blivit mycket bättre med utbildningen av poliser när det gäller kvinnofridsbrott.

Sist men inte minst rekommenderar jag att man lyssnar på "Gabriellas sång". Förutom att den är väldigt fin och kommer från filmen, så är den mycket träffande. Speciellt en bit tycker jag personligen mycket om;


Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar


Precis så kändes det för mig.

Klart slut!