Mammagympa

Det var augusti-september 2009. Lilleman började närma sig 4 månader. I Slottskogen fanns det något som kallades mama boot camp. Gympa för nyblivna mammor. Jag och en annan mamma gick tillsammans och testade detta. Det var jättekul! Man kunde förhållandevis lätt motionera, träffa andra mammor OCH vara ute med barnvagnen med lilleman i. Nu var inte lilleman speciellt pigg på att ligga i barnvagnen så jag fick släpa runt honom i bärselen - desto mer och bättre träning tänkte jag. Allt som allt tror jag att det tog en timme med träningen. Det kändes så skönt i och med att jag inte rört på mig så mycket sedan jag blev gravid.

När jag har satt mig i bilen för att åka hem ringer jag exet (då var vi gifta) för att berätta hur det var och hur den här mamman som jag gick tillsammans med verkade vara. Jag var mycket entusiastisk och trodde att detta kunde bli ett bra tillfälle för mig att dels röra på mig, dels skaffa kompisar till lilleman och dels andra föräldrar som man skulle kunna umgås med framigenom.

Exet frågade mig stillsamt hur länge sedan det var som jag dissade mig. Jag sa att det troligtvis gått ungefär en timme sedan jag meddelade något fel eller något jag glömt göra. Med en nästan giftig och iskall ton påpekade exet att eftersom jag inte hade dissat mig under gympan så kunde jag inte gå dit fler gånger. Jag försökte påpeka att det skulle vara stört omöjligt att dissa sig samtidigt som gympapasset var i full gång men han vägrade höra på det örat. Jag kände mig så arg, besviken och ledsen. Jag hade ordnat så att jag kunde gå dit. Jag hade fått ett okej från exet och att han till och med tyckte att det lät som en bra idé. Nu lät det helt annorlunda. Han påpekade nästan lyckligt att det hela var ett test. Han ville se om jag skulle komma ihåg att dissa mig minst en gång i kvarten under tiden som jag var där. Om jag hade lyckats med det så hade det varit fritt fram för mig att gå dit fler gånger. Men han var säker på att jag skulle glömma, misslyckas eller anta att jag inte skulle behöva göra det om jag hade fått ett okej från honom.

Jag hade en så stark lust att skrika något tillbaka. Vråla ut min ilska och frustration så att han skulle förstå hur detta plågade mig. Jag insåg att det var just vad han ville uppnå - plåga mig. Jag samlade mig och meddelade att jag var redo att åka tillbaka hem igen. Jag la på utan att med en ton avslöja min inre orkan.

Jag åkte hem igen och torsdagen veckan därpå skickade jag ett sms till mamman och meddelade att jag inte kunde komma för att jag hade tvättid inbokad. Inom mig grät jag stilla. Utanpå var jag lugn och samlad.

Klart slut!