Vardagen

Saker som jag inte orkar göra:

Felanmäla att det drar in i lägenheten från dörrar och fönster
Tvätta, trots att jag har en tvättmaskin i lägenheten
Diska, trots att jag inte har så mycket att smutsa ner
Öppna post
Handla
Laga mat
Städa
Gå upp på morgonen
Passa tider
Gå och lägga mig när jag ska
Kontakta försäkringskassan om att jag har enskild vårdnad, om än interimistiskt
Förlänga besöksförbudet
Boka ny tid hos psykologen
Ansöka om en skyddad adress
Skicka in papper till fängelset om att jag vill veta vart och om exet förflyttas
Lämna tillbaka ett par stövlar som lilleman inte behöver
Hänga upp jackan
Vika tvätt

Det ser hemskt ut hemma hos mig. Det kommer att se ut så ett tag. Vissa saker ser ut så för att jag blir påmind om exet varje gång jag gör dem. Andra har jag ingen ork att göra, förmodligen också på grund av exet. Ytterligare en del grejer känns bara orättvist att jag behöver göra. Varför ska JAG förlänga besöksförbud när det inte är jag som gjort fel!? Varför ska JAG behöva ringa försäkringskassan om föräldradagar!? Det kommer att vara så orättvist resten av mitt liv. Det gör mig trött, arg och ledsen. Jag vill bara bli lämnad ifred.

Men det finns en speciell person som får mig att bli lycklig. Han bryr sig om mig och lilleman. Han gör saker för mig och för lilleman. Han tänker på mig. Jag tänker på honom. Han saknar mig. Jag saknar honom. Han får mig att känna saker igen och det är härligt och samtidigt skrämmande. Jag kan säga en sak - jag vet att han aldrig någonsin kommer att behandla mig ens i närheten av vad exet gjorde. Aldrig någonsin. Det känner jag i hjärtat och det gör att jag känner mig helt trygg med honom. Han vet vad jag har varit med om. Han vill vara med mig ändå. Han vill få mig att må bra. Han säger att han älskar mig. Jag säger att jag älskar honom. Ändå känns allt så skört. Som att det kan falla sönder när som helst. Jag har fått nycklarna hem till honom. Ändå är jag orolig att han ska tröttna på mig, ångra sig. Det kommer att ta tid innan jag vågar lita på att det inte bara är för stunden. Jag hoppas verkligen inte att det bara är för stunden. Jag vill att det ska vara för evigt. Jag hoppas att han vill det med. Jag vågade inte ens skriva något om att vi träffades här för att jag var rädd att förstöra det. Det är jag nu också men jag skriver ändå. Jag kan inte gå runt och vara rädd hela tiden. Då kommer jag garanterat att paja det genom att oroa ihjäl förhållandet. Vi är inte tillsammans ännu. Men på god väg. Det får ta sin lilla tid. Jag har inte bråttom så länge vi är tillsammans.

Klart slut!