Trade-offs

Igår och idag tog jag mig äntligen samman och började beta av listan av saker jag dragit mig för så länge.

Jag började dagen med att ringa mitt målsägarbiträde angående den interimistiska enskilda vårdnaden. Hon svarade inte så jag skickade henne ett sms där jag bad henne höra av sig till mig.

Därefter fortsatte jag det hela med att ansöka om nytt besöksförbud. Det gamla hade gått ut någon gång i juli. Då kan ni tänka er hur jobbigt jag tyckte det var att ta tag i det. Om inte det i sig vore nog så fick vi sitta och vänta på polisstationen från strax innan 17 till strax innan 19. Jag var tvungen att lägga på mer pengar på parkeringen för timmen jag räknade med att det skulle ta försvann ju snabbt. Väl framme frågar polisen som tar hand om just mitt ärende varför jag vill ha besöksförbud. Bara det var lite jobbigt att svara på. Inte för att det var en svår fråga utan för att det enda jag kunde sitta och tänka på medan jag väntade var att JAG behöver anstränga mig, vänta, motivera men det är exet som har gjort fel. Det är skevt! Nu är det som så att jag bara har ansökt om besöksförbud. Ansökan skickas till åklagaren och denne tar ställning i frågan. Känns såååå skönt att veta att hela ansträngningen kanske var helt i onödan. Jag fick även veta att det är kriminalvården jag ska kontakta om jag vill veta när exet får permission, blir förflyttad etc.

Väl hemma kontaktade jag kriminalvården via mejl och bad om en ny blankett att fylla i och skicka in. Det jag tycker är jobbigt är att det inte verkar finnas någon central styrning över de olika fängelserna för varje gång exet tidigare har blivit förflyttad får jag hem en ny lapp som jag måste fylla i. Jag tycker att det är jobbigt nog som det är och vill helst inte bli påmind om att han existerar fortfarande. Men det verkar inte over-head samhället ha förståelse för.

Jag kunde så klart inte sova under natten. Jag hade försökt intala mig att det bara var enkla grejer jag utfört och att det inte spelade någon roll men det gick inte kroppen på. Det var visst jobbigt. Så pass jobbigt att jag inte orkade gå till jobbet dagen efter. Det tar mycket på psyket, trots att det känns som att det bara är att göra det och sedan inte tänka mer på det. Jag tänker så klart på det. Konstant - vare sig jag är medveten om det eller inte.

Morgonen på min VAV-dag började med att mitt målsägarbiträde ringde upp mig. Jag frågade hur stor juridisk tyngd det interimistiska beslutet har. Hon berättade att det har lika stor tyngd som den slutgiltiga domen. Vi pratade vidare om hur processen kommer fortlöpa nu med vårdnadstvisten. Jag frågade naturligtvis om hon trodde att det skulle bli ännu en rättegång och det trodde hon med tanke på exets natur. Jag blev inte förvånad.

Nu var det dags att ringa till skatteverket och tala om att jag visst har vårdnaden. Jag kunde nämligen inte folkbokföra Lilleman på min nya adress i och med att jag enligt skatteverket fortfarande delade vårdnad med pappan. Efter att ha pratat en stund med damen på skatteverket kom vi fram till att de aldrig fått in domen från tingsrätten och att de måste få den från tingsrätten för att det ska ändras hos dem.

Alltså dags att ringa tingsrätten och påpeka detta för dem. Jag lyfte även för dem att inte heller försäkringskassan verkade ha fått detta meddelat, då jag inte kunde hämta ut alla föräldradagar. De lovade att kolla upp det och återkomma till mig. Några minuter senare ringde de tillbaka och mycket riktigt visade det sig att varken försäkringskassan eller skatteverket hade blivit meddelade detta viktiga besked. De lovade att skicka iväg det direkt, så nu ska det väl vara löst.

Sedan får jag kontakta försäkringskassan igen angående föräldradagar, samt underhåll för Lilleman. De plockade ju så klart bort underhållet i och med att jag inte lyckades folkbokföra min son som jag har enskild vårdnad över på samma adress som mig själv. Då har jag ju inte längre rätt till de pengarna.

Nu är jag alldeles slut. Det blir en trade-off mellan att fungera som vanligt i vardagen och att ta itu med saker kopplade till exet. Jag hoppas att jag någon gång i framtiden kommer att klara det bättre. Just nu klarar jag det inte bra. Men jag känner mig trots allt nöjd med att jag lyckats fixa så pass mycket jag ändå gjort.

Klart slut!