söndag 18 juli 2010

Köpa mat

Jag har en energidryck i mitt kylskåp. Den är inte min. Det är min kompis som lånar kylskåp, frys och skafferi för sin mat. Hon har inget eget för tillfället. I ett kort ögonblicks amnesi höll jag på att slänga hennes mat. Jag fick för mig att den förra hyresgästen glömt att ta med sin mat. Mitt i att jag höll på att samla ihop maten i skafferiet slog det mig att - just det, det är ju min kompis mat. Jag kanske inte ska slänga den då trots allt ;).

Istället blev jag påmind om att jag själv förmodligen borde köpa hem mat. Om jag och lilleman ska bo där verkar det rätt vettigt att kunna äta mat där. Bara en idé jag fått för mig att testa. Vi får väl se hur det går.

Nu kan jag äntligen göra den mat jag vill och äta när jag vill. Jag ska köpa färska grönsaker och göra vegetariska grytor, laga mat med fisk och äta fan i mig smörgås till middag om jag känner för det! Anarkin har kommit till mitt kök, mina vänner :).

Det är så skönt att kunna flytta och inte ha någon jävel som skriker på en. Berättar att man bär fel, bär för lite, bär för mycket, prioriterar fel, packar för slarvigt, packar för noggrant, börjar för tidigt, börjar för sent, tar för stora saker, tar för små saker. Ja, listan kan göras lång. Och det är så skönt att slippa höra det. Man kan nämligen inte stänga ute elaka kommentarer. Inte helt. Det är lättare att ta fysisk smärta. Den är mer påtaglig och man vet var den sitter och kan försöka göra något åt det. Den psykiska vet man inte riktigt var den sitter. Hjärnan, hjärtat, överallt i kroppen? Det är svårare att lindra den också. Jag förstår att personer med psykiska besvär tar livet av sig. Det är kanske det enda sättet för dem att stoppa den hemska infektionen. När den har nått din själ så är du ju inte du längre och vad är det för mening att leva då? Det är en svår fråga och ofta sägs det ju att man är egoistisk om man tar livet av sig. Men är det inte lika egoistiskt av omvärlden att tvinga kvar en människa som lider? Bara för att de själva ska slippa må dåligt. Svår fråga...

Jag har dödat min infektion i alla fall. Den nådde aldrig min själ men det var nära.

Klart slut!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar