Missfall

Idag 7/7 20011 satte missfallet igång på riktigt. Det gjorde mig mer ledsen.

Jag vet att det aldrig funnits någon bebis men i mitt hjärta har det funnits en sedan 8/5 2011, när vi hade plussat. Jag tog farväl av den och sa att den var älskad och efterlängtad även om den aldrig fick chansen att leva. Jag berättade att jag aldrig kommer glömma vårt lilla kärleksbarn som aldrig fanns. Jag berättade också att vi skulle försöka skaffa ett syskon till den sedan när mamma mår bättre.

Det kändes skönt att ta avsked. Det gjorde jätteont och jag mådde skitdåligt men jag erkände på något sätt att jag har ont i hjärtat och saknar vårt lilla barn.

Jag är så lättad över att jag slapp boka tid på Sahlgrenska. Det hade känts för mig som att jag gör abort på ett barn som jag så gärna ville ha. Jag tror att det hade varit värre.

Nu känner jag mig arg för att läkaren ville göra två ultraljud. Varför inte bara köra VUL och ha det klart? Jag borde stått på mig men det gjorde jag så klart inte. Nu blev hela processen bara mer uttdragen. Sedan tycker jag att läkaren i princip sa att eftersom du verkar ha lätt att bli med barn är det ju inte så farligt. Hon sa inte detta ordagrant men hon frågade om jag har haft lätt att bli gravid och när jag svarade att det har jag nog så sa hon att då kan du säkert bli det igen snart. Vad fan spelar det för roll?! Jag är väl ledsen för det här missfallet även om jag har lätt att bli gravid. Klart att det är extra jobbigt om man har haft jättesvårt att få barn, blir gravid och sedan får missfall men det gör inte att det är lätt annars! Sedan så verkade läkaren tolka min sansade och lugna inställning som att jag tog det hela bra, vilket jag kan förstå. Jag tycker ändå att hon borde nämnt något om samtalskontakt och sjukskrivning. Nu var attityden mera åt: ni var ju inställda på att det kunde vara något fel och nu var det det. Bättre lycka nästa gång. Det som kändes värst var när läkaren sa att jag inte skulle till MVC mer för att det inte var en normal graviditet. Det är ju bra att slippa gå dit och se alla lyckliga gravida men det blev så definitivt slut på vår graviditet. Nu var det dags att gå och vänta på missfall istället. Inte lika kul som att vänta på bebis kan jag intyga.

Jag tror att jag är arg, ledsen och besviken över att det här har hänt. Jag vet inte om läkaren kunde sagt eller gjort något bra. Det var ju liksom beskedet i sig som var felet. Det känns så orättvist! Jag har redan råkat ut för en massa tråkiga saker i mitt liv, jag behöver inte extramaterial.

Det värsta är att jag inte kan skaka av mig min känsla av att vara ful och äcklig. Jag vet att det inte var mitt fel det som hände och att jag gjort allting rätt. Det bara hände. Jag kunde inte hindra det. Men jag tycker inte längre om att se min kropp i spegeln. Med kläder på går det bra för då är den "gömd" men utan känner jag mig bara äcklad. Jag försöker tänka bort detta, klä mig fint, krama sambon och prata med honom om det för att det ska kännas bättre. Jag hoppas det går över så att jag kan tycka om mig själv igen.

Imorgon 8/7 2011 skulle vi haft vår nästa tid till MVC för vägning och provtagning. Det blir inget med det nu. Jag ringde för säkerhets skull till MVC och avbokade. Jag skulle må ännu sämre av att få påminnelse för en tid som jag inte ens ska gå till :(.

Klart slut!