De som inte vet ännu

Min svärmor och två av mina svägerskor är i Grekland just nu. De firar den yngsta svägerskans 18-årsdag plus att de är borta på sin semester. De vet ännu inte om att jag fått missfall. Vi tänkte berätta när de kommer tillbaka så att deras resa och F's födelsedag inte blir förstörd. Jag vill inte att F ska behöva ha mitt missfall som minne på sin födelsedag.

Det som är jobbigt nu är att L, min andra svägerska i Grekland hörde av sig och undrade hur det var med oss. Jag svarade att allt är bra och hoppades att de hade jättekul. L svarade att det hade de men att de började få lite hemlängtan. Hon sa sedan att vi ses snart och att jag skulle pussa magen. Jag svarade att vi längtar efter dem också och att de skulle ha det så bra.

Det jag ville säga får vänta. Att det inte finns någon mage att pussa längre får vänta till söndag. Jag blev ledsen för att det enda som finns nu är att jag fortfarande blöder. Det kan hålla på i två veckor till och det känns väldigt deprimerande :(.

Sambon är ute och åker hoj med några kompisar så just nu är jag ensam med mitt ont. Hundarna är här i och för sig. Det är skönt att ha dem sovandes runt mig. Det påminner mig om att jag inte är så ensam med mitt ont trots allt.

Jag vill bara att det ska sluta blöda så jag kan börja lägga missfallet bakom mig. Det här har varit den jobbigaste veckan i mitt liv tror jag. Det är jobbigt att sakna ett barn som aldrig fanns. Det är jobbigt att vara gravid i 13-14 veckor bara för att sedan inse att det måste sluta i missfall. Det känns så tomt. Bara tomt.

Klart slut!