Ingen bebis

Det var dåliga nyheter. Tisdagen den 5/7 2011 fick vi veta det som jag befarat. Att det inte fanns någon bebis. Det fanns inget utvecklat foster överhuvudtaget. En så kallad ofostrig graviditet.

Jag ville bara därifrån. Att det skulle vara över. Jag ville inte ens se hur det såg ut på ultraljudet. Jag kände mig så förnedrad av att ligga där. Jag har aldrig gillat gynundersökningar och efter det här blev det ju inte bättre direkt.

Jag verkade nog ganske sammanbiten och samlad. Jag hatar att gråta inför folk jag inte känner mig bekväm med. Och här efter undersökningen kände jag mig allt annat än bekväm. Jag frågade vad jag skulle göra nu. Läkaren berättade att det bästa var att vänta på "naturligt" missfall men om inget hade hänt inom 2 veckor skulle jag boka tid på Sahlgrenska. Sedan skulle jag gå till Sahlgrenska för en efterkontroll att allt såg bra ut igen. Jag frågade hur länge vi borde vänta med att försöka få barn igen och hon sa att det är bra att vänta en menscykel efter att allt är över för att veta att allt är "nollställt". Jag fick veta att jag inte skulle till MVC mer för att det inte var en normal graviditet. Jag nickade att jag förstod. Sedan tackade jag för mig och gick därifrån. Jag ville långt bort, bort, bort.

Sambon frågade hur jag mådde och sa att jag hade fått en väldigt konstig min inne hos läkaren. Jag sa att jag inte mådde jättebra men att jag ville prata om det när vi var hemma istället. Han var nog orolig för mig.

Vi gick och handlade och jag fokuserade på allt annat än klumpen i halsen. Jag ville inte börja gråta nu. Jag ville kunna vara i mitt trygga hem, krama om sambon och gråta ifred. Inte nu!

Väl hemma åkte vi förbi min lillasyster och hämtade upp Lilleman. Jag ville inte ens gå in utan jag satt kvar i bilen. Tittade inte ens mot lillasyster som kom ut på trappen. Sambon berättade för henne.

Väl hemma frågade sambon hur det var med mig och jag svarade att det var inte så bra men jag ville inte prata om det nu utan först fixa klart maten. Han undrade varför. Jag svarade att när jag väl börjar prata om det kommer jag att bryta ihop och inte orka göra något alls. Då är det bättre att allt är klart till dess. Vi fixade klart maten. Vi åt färdigt. Vi tittade på tv.

Sambon frågade hur det var med mig igen och först då kunde jag tillåta mig att börja känna efter. Då började jag gråta. Det gjorde så ont inombords. Hur mycket jag än förberett mig på att det var något som var fel så blev jag ändå jätteledsen. Det går nog inte att förbereda sig på ett missfall :(.

Klart slut!