Jobbigt nu

Nu känns det riktigt jobbigt med missfallet. Har slutat blöda nu och trodde väl att det skulle kännas bättre men icke.

Min kusin ska få en dotter i september. Min äldsta bror ska få en pojk i augusti. Två gamla klasskompisar från gymnasiet ska snart ha barn. En gammal granne från högskoletiden ska ha barn. En tjej från öppna förskolan ska ha en liten snart. En gammal lekkamrat som bodde på samma gata som jag när jag var liten ska ha barn. Minst fyra stycken som fick barn samtidigt med mig väntar barn eller har fått nyligen. Jag känner dem visserligen bara via ett föräldraforum men det räknas. Förutom det har ännu en klasskamrat fått en liten flicka för några månader sedan och en syster till en vän till mig har precis fått en liten tös.

Min svärmor och två svägerskor är tillbaka från Grekland så nu har vi berättat om missfallet för dem. Inte kul. Då kändes det värre igen.

För att kunna lägga det här bakom mig tror jag att vi behöver försöka skaffa barn snart igen. Inget annat funkar. För jag tror att hur jag än gör kan jag inte bota saknaden. Och den kommer alltid finnas där men jag tror den blir lättare att hantera med ett litet kärleksbarn.

Klart slut!