Lilleman pratar

Jag och lilleman promenerade hem från sambons föräldrar häromdagen. Då visade jag månen för honom. Titta, där är månen, sa jag och lilleman upprepade; Månne!
Sedan försvann månen bakom ett hustak, varpå lilleman sa: Månne botta. Komme, komme. Han var alltså helt övertygad om att månen skulle dyka upp snart igen, i och med att han självsäkert deklarerade att månen kommer, månen kommer - fast på sitt sätt. En stund senare kunde man se månen igen och lilleman utbrister glatt: däää, månne!

Jag blev så fascinerad över att inse att han hade förståelse för att månen inte var försvunnen för gott utan att den snart skulle dyka upp igen efter att vi passerat huset som skymde den. Jag blev också fascinerad över att jag och min son hade en konversation om händelseförloppet. Låt gå att det inte var den allra djupaste konversationen men det var solklart vad lilleman menade. Åtminstone för mig. Jag har ju hört honom prata om olika ting i vardagen ett tag nu så jag vet vad han menar när han säger: bläla (blöja), vatte (vatten), fant (elefant), pindel (spindel eller nyckelpiga eller skalbagge), blomma, vanta (vantar), mommo (mormor), moffa (morfar), shlemmis (vår hund Smellis), temma (vår hund Telma), doggis (dagis), ...

Jag har precis insett att det är en hel del ord som lilleman behärskar. Och han vet vad han pratar om. Igår kväll såg han att jag hade ett sår på knät. Då sa han: Aj, sönde. Mamma shloss. Vilket betyder ungefär: Oj, har du ett sår där? Mamma har skadat sig men i lillemans vokabulär blir det begränsat till: Aj, sönder. Mamma slåss.

Återigen framgår det vad han menar. Eller i alla fall så har det blivit lättare att göra mer precisa tolkningar av vad lilleman förmedlar. Fortfarande kan han babbla på och jag förstår inte ett jota av vad han precis har sagt. Men det bekommer honom inte - han snackar på, lika glad för det.

Klart slut!