Nyårsresa

Maken är häktad nu. Rättegången har inte kommit igång ännu. Åtal ska väckas nu den 15:e december. Jag känner mig orolig för vad som kommer att ske, hur det sker och när. Framtiden känns som en oviss mörk och formlös skugga. Som en stor stygg varg. Jag försöker att inte tänka på det så mycket och istället fokusera på nuet, ta hand om lilleman, hålla mig sysselsatt under dagarna. Den enda gången jag egentligen märker att jag förmodligen mår dåligt och är orolig är framåt kvällen när det är dags att sova. Då kan jag ha svårt att komma till ro. Det är många tankar som far runt i skallen. Inget konkret dock, bara en tjock kräm av olust.

Jag tänkte att det skulle vara skönt och bra att komma ifrån vardagen lite nu och resa bort ett slag. Jag slog slag i saken och bokade in att hälsa på kompisar i Tyskland över nyår. Jag kollade med vännerna om det gick bra att jag och lilleman kommer på besök i en vecka. Jag fick grönt ljus. De är införstådda med vad som har hänt mellan mig och maken. De känner inte till några detaljer men jag har i grova drag återgett att allt inte har stått rätt till och att det har handlat om år av misshandel och förnedring. Jag har inte bestämt ännu hur uppriktig jag ska vara. Jag tror att jag berättar så mycket som känns bekvämt, helt enkelt. Nåväl, jag bokade biljetter till mig och lilleman och kom först då på att även lilleman behöver ett pass. Skit också var min första tanke. Sedan tog jag tjuren vid hornen och sökte ett pass. Jag visste att det kunde bli krångel, att maken kunde sätta sig på tvären. Men jag måste försöka, tänkte jag. Jag fick hjälp av polisen att vidarebefodra blanketten till maken. Jag höll tummarna. Maken ville inte skriva på. Han hade i samma veva fått in ett meddelande om att jag sökte ensam vårdnad om lilleman. Nu var maken övertygad om att jag tänkte fly landet så att maken aldrig mer skulle kunna träffa lilleman. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag fick höra hans vanföreställning om mig. Han tror alltså att jag - mitt i en rättsprocess, som jag själv dragit igång - skulle försvinna under jorden. Jag blev lite nyfiken om han verkligen trodde på detta eller om han bara djävlades. Min slutsats blev att han mycket väl visste att det inte var sant men att han ville göra allt han kunde för att kontrollera mig fortfarande. Jag blev ledsen när jag nu insåg att resan inte skulle bli av.

Jag meddelade vännerna att jag var tvungen att ställa in för att lilleman saknade pass. Jag la fram förslaget att jag skulle komma själv men var inte helt bekväm med tanken att vara en hel vecka utan lilleman. Särskilt inte då jag fortfarande ammar honom. Skit också! Jag slösade bort pengar i onödan! Vännerna svarar att det kanske inte behövs pass utan att man kan ha bara personbevis för sin bebis. Det visade sig att bara personbevis inte fungerade vid flyg men att ett internationellt ID-kort fungerade inom Schengern-länderna. Dessutom räcker det med att en förälder skriver på för att man ska få ett sådant ID-kort. Klang och jubel! Resan blir av trots allt. Jag kände mig glad, lättad och stärkt. Glad för att det ska bli kul att träffa vännerna och få lite andrum i vardagen. Lättad för att jag inte slösade bort pengarna för flygbiljetter helt i onödan. Stärkt för att jag inte gav upp utan gick till botten med samtliga möjligheter och såg till att klara mig runt de svårigheter som dök upp. Då såg jag ett litet svagt ljus inne i den mörka och formlösa skuggan framtid.

Klart slut!