Dagen då jag gick till polisen

Det var en fredag. Jag tvättade. Maken var på jobbet. Jag var i tvättstugan. Jag hade kollat upp numret till polisen sedan tidigare och nu ringde jag. Jag la på direkt - skitskraj. Jag försökte samla nytt mod. Hela tiden tänkte jag; om jag gör det här så finns det ingen återvändo. Jag ringde igen. Den här gången la jag inte på. Jag väntade i kön och kom på att jag inte visste vad jag skulle säga. Jag kom fram. Det var en kvinnoröst som svarade. Hon berättade att hon satt i växeln. Jag sa att jag inte visste hur jag skulle börja. Jag försökte hålla mig lugn när jag berättade att min man slår mig men det gick inte. Jag började gråta och lät hysterisk. Damen meddelade att det bästa vore om jag kunde ta mig till polisstationen själv. Jag sa att jag inte trodde att jag kunde det - att jag inte vågade. Damen undrade om jag ville prata med en polis på stationen nära mig. Jag svarade ja. Efter en kort stunds väntan dök en mansröst upp i luren. Tydligen hade jag svamlat och babblat så fruktansvärt att damen i växeln trodde att jag var handikappad och inte kunde ta mig hemifrån. Även under detta samtal lät jag smått hysterisk och kunde inte sluta gråta. Polismannen bad mig komma ner till kontoret. Han sa att om det finns några skador och så som behöver dokumenteras så är det bättre att jag kommer in. Efter en stunds tvekan så klämde jag fram att jag skulle försöka komma.

Jag raderade numret jag ringt från mobilen. Jag tror inte att maken kollade men jag ville vara säker på att han inte såg detta. Jag skulle inte kunna förklara det på något bra sätt. Varför åkte jag bara inte till polisstationen? Jag var rädd att de inte skulle tro på det jag hade att berätta och att jag skulle bli tvungen att åka hem igen. Sedan var jag oroad över att maken skulle kunna få reda på att jag varit hos polisen och att det skulle bli ett ännu värre helvete efter min visit. Det FÅR inte märkas att jag åker dit!

Nu hade jag väl bestämt mig för att åka. Jag hämtade det sista av tvätten. Jag struntade i att vika den utan såg bara till att inget blev kvar i tvättstugan. Jag klädde på lilleman och mig ytterkläder och packade därefter ner några leksaker och blöjor.

Jag hade msn framme på datorn. Maken och jag kommunicerar där. Maken skriver ser jag. Han undrade om jag hade lust att äta lunch tillsammans. Hjärtat åkte upp i halsgropen. NEJ! Absolut inte, ditt äckel! Men det kunde jag ju inte säga. Jag kunde inte säga något som kunde väcka misstankar. Jag svarade att jag ville det. Okej, nu gäller det att spela för Oscarn. Jag tog med mig ett paket strumpor som skulle lämnas tillbaka. Det var min anledning att inte åka direkt hem efter lunchen. Det lät trovärdigt. Jag och lilleman satte oss i bilen och åkte för att plocka upp maken.

Lunchen fortlöpte utan några större incidenter. Efteråt ville maken titta på hörlurar. Vi går in på onoff och beskådar utbudet. Det är nu bråket brakar loss. Jag bär väskan, maken bär lilleman. Maken vill titta på ett särskilt paket med hörlurar, jag plockar upp det och börjar automatiskt packa upp hörlurarna. Jag missar därmed att maken sagt; det går att öppna det på framsidan. Jag borde ha öppnat paketet som en bok och inte packat upp varan. Bråket eskalerar när jag meddelar att jag inte tagit med mig nålen som jag har använt i ett antal år nu för att straffa mig själv. Jag ska sticka mig i tungan, hårbotten, näsan, insidan av låren, under och på fötterna som straff för saker som jag gör fel. Jag gör många fel. Så många att maken har slutat att straffa mig. Jag behöver göra det själv. Han säger att det får honom att må för dåligt annars. Som sagt, jag hade struntat i att ta med mig nålen. Bestraffningarna bara tickade på. Staplades på en jättehög. Jag var uppe i över 5000 nålstick. Det blev fler straff för att jag inte själv föreslagit att gå in på coop och köpa en ny nål. Vi gick in. Jag fick mer straff för att jag verkade för hurtig och överdrev när jag försökte skynda mig till hyllan med sybehör. Vi köpte nya nålar. Det blev många stick under bilfärden tillbaka till makens jobb. Bråket höll på konstant nu. Han frågade flera gånger om jag ville stanna. Jag svarade att jag ville det. Jag visste att det inte hjälpte att svara något annat här. Den snabbaste vägen var att svara ja till att stanna. Maken röt och skrek att det inte såg ut som att jag ville. Jag försökte komma på något att säga för att det skulle verka som att jag ville vara kvar i förhållandet. Till slut sa maken att han inte orkade diskutera mer. Jag var jätterädd att han tänkte åka hem nu för att han blivit trött av bråket och inte skulle kunna jobba. Jag frågade rakt ut. Han svarade att han skulle in och jobba. Jag pustade ut. Klockan 12 gick vi ut på lunch. Klockan är 15:30 när bråket är över för stunden och maken lämnar bilen.

Jag och lilleman åkte till polisstationen. Jag parkerade bilen i parkeringshuset nära stationen. Jag la på rejält med pengar på automaten, tänkte att det här kan ta tid. Jag satte mobilen på tyst. Nu kan du ringa bäst du vill, din jävel, tänkte jag. Jag plockade ur lilleman och babyskydd ur bilen. Jag tog på väskan på ryggen och började halta iväg mot polishuset. Äntligen slapp jag låtsas som att jag kan gå normalt. Det gör så ont under fötterna. Det gick lite bättre att gå när jag gick på tå. Jag gick fram till receptionen. Det satt en polisman där. Jag sa att jag ringt tidigare under dagen och pratat med en polis om min situation. Han svarade att det var honom jag pratat med. Han bad mig vänta en stund i receptionen. Han försvann en stund. Nu kände jag mig helt ensam i hela världen. Jag har nog aldrig känt mig så utsatt förut. Lilleman sov och verkade må bra. Polismannen kom tillbaka och bad mig kliva in på stationen. Jag gick in. Med fem steg lämnade jag mitt gamla jag bakom mig och steg in i mitt nya jag. Nu fanns det ingen återvändo.

Klart slut!