Minst en gång varje kvart

Jag skulle meddela något dåligt jag gjort eller glömt minst en gång varje kvart. Vi kallade det att dissa sig. Typiska dissningar kunde vara att jag meddelade att jag glömt att betala räkningar, inte slängt sopor, struntat i att plugga, inte tankat bilen med mera, Det var omöjligt utan att ha en timer tyckte jag. Jag fick inte ha timer. Jag skulle komma ihåg det av mig själv. Hela tiden. Hela tiden. Hela tiden. När jag var på jobbet, när jag träffade folk - de få gångerna jag gjorde det, medan jag tittade på film, när jag körde bil, när jag duschade. Den enda gången jag inte behövde göra det var när jag sov. Det var den bästa tiden på dygnet. Jag kände inte att jag hade tid att tänka. Jag kände mig hela tiden kontrollerad och övervakad. Om jag inte hade dissat mig tillräckligt ofta eller inte dissat mig tillräckligt bra så blev det bråk och inte sällan slag. Det fick inte gå mer än en kvart mellan varje dissning och det måste vara något saftigt fel, annars kunde maken ringa hem och fråga ut mig vad jag hade gjort som hindrat mig från att dissa mig. Jobbiga bråk. Flera timmar kunde det ta. Var han hemma så blev det bråk och slag. Oftast i ansiktet. Örfilar så att jag ibland fick blåmärken på ögonlocken och under ögonen.

Jag fick inte göra pauser medan jag pratade. Det fick inte gå mer än 3 sekunder mellan frågan maken ställt och att jag svarade. Återigen jobbiga bråk och slag om det inte blev så. Det är svårt att beskriva situationen. Om jag gjorde en paus så röt maken; paus! Då behövde jag svara direkt för att det inte skulle bli paus igen. Vissa samtal då jag inte hade något att säga kunde det sluta med att maken skrek paus konstant. Jag fick inte heller säga att jag inte hade något att säga. Det innebar att jag ljög och inte ansträngde mig. Jag kände ofta att det inte alltid finns något att säga, Det kändes ofta som om jag behövde hitta på saker bara för att inte maken skulle börja skrika paus. Det gick inte att tänka då. Jag blev fruktansvärt stressad och kunde ännu mindre komma på vad jag skulle säga.

Jag fick inte avbryta. Jag behövde vänta tills maken pratat klart och först då kunde jag få säga det jag ville. Maken kunde avbryta när han fann det lämpligt. Maken sa till mig ofta att han sa saker på ett krångligt sätt med flit så att det skulle kännas fel och konstigt utan att det var det. Det var meningen att jag skulle bli ditsatt för att ha avbrutit. Hur obekväm och olustig jag än kände mig så behövde jag vänta tills maken talat klart och först då opponera mig. Jag fick inte säga nej på vad som helst heller. Vissa saker hade jag missat att säga nej till för ett antal år sedan, så då var det kört för all framtid. Jag hade ett fönster på 3 sekunder att opponera mig. Om jag inte gjorde det då fanns det ingen mer möjlighet att ångra sig.

Det var många saker som fick mig att känna mig kvävd och domderad. Det tillhörde vardagen att vara förnedrad och att bli styrd som om jag vore efterbliven och okapabel att klara av någonting själv.

Klart slut!