Känslokall

Det var strax innan jul år 2006. Vi var och hälsade på makens mamma, G. G berättade om en resa hon och en väninna skulle göra. En sådan där "once-in-a-lifetime"-resa. Venezuela skulle de till. Helt fantastiskt! Maken tyckte att det var jättehäftigt. Han började ställa frågor om vad de skulle göra, hur länge de skulle vara borta och hur mycket pengar det gick på. Han kom med tips och förslag och det verkade som att han var imponerad över att hans mamma skulle iväg på en sådan resa. På väg hem började han fälla kommentarer om att de inte verkar förberedda, att de inte kommer att ta vara på upplevelsen och att han trodde att G skulle bränna det hela genom att missa att göra saker som maken tyckte att man borde göra på resan. Jag tänkte utan att göra sken av det att det ju är G:s resa och att hon ska göra precis det hon tycker på den. Den ska inte vara till för att imponera eller tillfredsställa någon. Jag sa inget. Det hade inte gjort någon skillnad.

Några dagar senare var vi återigen på besök hos G. Den här gången var maken övertygad om att något var på tok. Han frågade och frågade. G sa att det inte var något men maken gav sig inte. Han ville promt ha reda på vad det var som, enligt honom, fick hans mamma att uppträda annorlunda än vanligt. till slut orkade inte G mer av diskussionen och tyckte att det kunde vara nog. Det blev ett värre bråk. Det blev värre och värre. G började gråta och ville att vi skulle gå. Maken var på väg att gå och sa något i stil med att han då inte behövde komma tillbaka utan att det var nu eller aldrig som det gällde. Jag försökte foga samman dem så att det inte behövde vara så definitivt och dramatiskt men det slutade ändå illa. G drog sig undan och ville bara att vi skulle gå. Till slut gick vi.

G skulle ut på sin livs resa. Hon ville berätta om den för oss - dela den med oss. Vi skulle kunna ha varit en del av den. Jag och maken hade pratat om att köpa en bättre kamera till G. Det blev inte av. Vi slutade istället att prata med henne. Maken kunde inte för en enda gång svälja förtreten och ställa upp utan han krävde att vi skulle reda ut situationen och att G skulle ta initiativet till det. Något som kanske till och med var omöjligt i och med att hon inte ens visste vad hon skulle säga för att allt skulle bli bra. Maken godkände ju inte det hon berättade. Under 2 års tid pratade vi inte alls med G och det skulle förmodligen ha fortsatt ännu längre, kanske för all framtid om jag inte hade gått till polisen den där dagen.

Så här i efterhand tycker jag att det var fruktansvärt egoistiskt och själviskt av maken att inte stötta sin mamma under den resan. Skit samma om hon bara skulle ha suttit på hotellet hela tiden - det hade ändå varit Venezuela! Dessutom hade hon inte bara suttit på hotellet - hon skulle ha gjort saker och upplevt. Bara inte det maken tyckte att man skulle uppleva under en resa.

Ändå är det mig maken kallar känslokall och han hävdar på fullaste allvar att jag saknar empati. Att jag inte kan förstå hur en annan människa mår och att jag aldrig kommer att kunna älska någon. Jag vet inte om det verkligen stämmer. Jag tycker själv att det är ganska känslokallt att tjurskalligt vägra släppa gammalt groll med motiveringen att det hela inte är utrett ännu och på så vis låta bli att stötta en nära vän under ett stort tillfälle i dennes liv. Men det är bara jag. Det kanske är känslokallt att tycka så. Jag kanske inte förstår hur det funkar för att jag aldrig kommer att älska en annan människa än mig själv.

Klart slut!