Tack alla som visat omtanke och gett mig stöd i denna svåra stund. Jag uppskattar det så jättemycket. Det känns bra att inte behöva vara ensam.
Klart slut!
onsdag 13 juli 2011
tisdag 12 juli 2011
Köra bil
Jag har upptäckt ytterligare en sak som mitt ex förstört för mig. Att köra bil. Jag blir jättelätt stressad, har svårt att koncenrera mig, blir fruktansvärt arg på andra bilister som tränger sig före och det är helt hopplöst vid rusningstrafik.
Sambon påpekade för mig att jag kan bli så otroligt arg. Han tyckte inte att han kände igen mig i de ögonblicken. Mycket riktigt. Jag är inte mig själv då. Det som händer är att jag blir stressad mer för mina dåliga minnen i samband med bilkörning än faktiska situationen.
Exet drillade mig i bilkörning. Jag kunde ju inte köra bil på riktigt. Det var bara tur att jag fick körkortet. Jag var ju en livsfara och borde inte tillåtas ute på vägarna. Allt jag gjorde var fel - jag kunde inte köra på motorvägen tillräckligt fort, jag körde för långsamt, jag tutade för lite, jag mesade med omkörningar mm mm. Det slutade med att jag gav upp att köra så som jag tyckte var bekvämt. Jag fick tuta som en idiot så fort det VERKADE som att någon bilist skulle tränga sig, jag skulle visa fingret och vara otrevlig för att sätta dessa bilister på plats, jag var tvungen att göra farliga omkörningar, köra fortare än hastighetsbegränsningen så att jag inte fick stryk för att jag körde som en kärring och helt enkelt bli en förfärlig bilförare enligt min magkänsla. Magkänslan fick jag trycka undan och det skapade otroligt mycket stress. Jag ville inte köra så men i och med att jag i princip aldrig fick köra ensam blev det antingen att köra som en biltjuv eller spöstraff. Då kändes biltjuv som det bättre alternativet.
När jag tänker på det nu blir jag arg och ledsen. Det fick mig att må ännu sämre och vad värre var så satt det i även efter att jag lämnat exet. Långt efter. Det är först nu som jag blivit varse om det och kan ändra på det. Nu kan jag äntligen få köra så att jag känner mig bekväm. Jag kan hålla hastigheten eller åka långsammare om vägen inte känns säker nog i den angivna hastigheten. På ganska kort tid har jag märkt stor skillnad. Jag är mindre stressad i trafiken, jag har mer tid att planera och jag slipper framförallt att vara otrevlig. Jag blir inte arg på andra bilister längre och jag känner mig inte så nervös att köra. Det bästa är att jag känner igen mig själv igen.
Klart slut!
Sambon påpekade för mig att jag kan bli så otroligt arg. Han tyckte inte att han kände igen mig i de ögonblicken. Mycket riktigt. Jag är inte mig själv då. Det som händer är att jag blir stressad mer för mina dåliga minnen i samband med bilkörning än faktiska situationen.
Exet drillade mig i bilkörning. Jag kunde ju inte köra bil på riktigt. Det var bara tur att jag fick körkortet. Jag var ju en livsfara och borde inte tillåtas ute på vägarna. Allt jag gjorde var fel - jag kunde inte köra på motorvägen tillräckligt fort, jag körde för långsamt, jag tutade för lite, jag mesade med omkörningar mm mm. Det slutade med att jag gav upp att köra så som jag tyckte var bekvämt. Jag fick tuta som en idiot så fort det VERKADE som att någon bilist skulle tränga sig, jag skulle visa fingret och vara otrevlig för att sätta dessa bilister på plats, jag var tvungen att göra farliga omkörningar, köra fortare än hastighetsbegränsningen så att jag inte fick stryk för att jag körde som en kärring och helt enkelt bli en förfärlig bilförare enligt min magkänsla. Magkänslan fick jag trycka undan och det skapade otroligt mycket stress. Jag ville inte köra så men i och med att jag i princip aldrig fick köra ensam blev det antingen att köra som en biltjuv eller spöstraff. Då kändes biltjuv som det bättre alternativet.
När jag tänker på det nu blir jag arg och ledsen. Det fick mig att må ännu sämre och vad värre var så satt det i även efter att jag lämnat exet. Långt efter. Det är först nu som jag blivit varse om det och kan ändra på det. Nu kan jag äntligen få köra så att jag känner mig bekväm. Jag kan hålla hastigheten eller åka långsammare om vägen inte känns säker nog i den angivna hastigheten. På ganska kort tid har jag märkt stor skillnad. Jag är mindre stressad i trafiken, jag har mer tid att planera och jag slipper framförallt att vara otrevlig. Jag blir inte arg på andra bilister längre och jag känner mig inte så nervös att köra. Det bästa är att jag känner igen mig själv igen.
Klart slut!
Tv-spel
Har aldrig varit en person som gillat att spela tv-spel. Sambon spelar en massa olika när han får tid, vilket inte är så ofta. När vi började träffas undrade han vad jag gillade att spela. Nää, inget särskilt var svaret då. Vi kan nog hitta något som du också tycker om sa han då. Jag tolkade det som artighet. Något man säger och råkar det hända är det bara bra.
Nu är det så att sambon började sin tv-spelskarriär när han var runt fyra år och har spelat så otroligt många spel att han har allt möjligt. Förutom det letar han efter spel som han tror att jag skulle gilla. Och han har hittat en hel del som jag tycker om att spela. Han ville visa mig att det kan vara riktigt kul och att det är något vi kan dela istället för att det är något bara han håller på med. Han har verkligen lyckats :). Nu är det nog jag som spelar mest av oss ;).
Jag är väldigt glad att min älskling är så envis och inte ger upp även om jag kanske inte var så positiv från början. Det bästa är att han inte förutsätter att jag måste gilla samma spel som han gillar utan han letar efter sådana spel som skulle passa mig. Och ju mer jag spelar desto mer tycker jag om det och desto fler spel vågar jag prova. Det låter kanske lite dumt men många spel som jag tycker är jätteroliga nu vågade jag aldrig testa innan för jag trodde att jag var för dålig på dem. Klart man är dålig om man aldrig försökt! Men så tänkte jag inte riktigt förut.
Sedan var ju exet aldrig intresserad av att göra något för min skull. Och han ville definitivt inte att jag skulle få chansen att prova saker som kunde vara roliga för mig. Det hade varit slöseri med hans tid, eftersom jag skulle vara hans slav resten av mitt liv. Exet påstod ju att han satsat så mycket tid och resurser på en sådan korkad idiot som mig och nu skulle han få valuta för den ansträngningen, menade han. När jag tänker på det nu, inser jag hur störd exet måste vara och jag blir arg på mig själv för att jag inte lämnade honom tidigare.
Det är verkligen som natt och dag nu. Jag blir lycklig och varm bara jag tänker på det. För min älskling kommer jag alltid först. Hur jag mår är viktigare än hur han själv mår. Han älskar att vara med mig, han saknar mig när vi inte är tillsammans, han tänker alltid på om han kan göra något för mig så att jag ska bli glad eller må bättre. Bara den vetskapen får mig att gå på rosa små moln :). Nu känner jag i hjärtat att det är rätt att göra vad som helst för min älskling. För jag vet att han aldrig kommer göra mig illa. Han kommer alltid finnas där för mig och ställa upp. Det gör att jag kan läka. Och det behöver jag.
Klart slut!
Nu är det så att sambon började sin tv-spelskarriär när han var runt fyra år och har spelat så otroligt många spel att han har allt möjligt. Förutom det letar han efter spel som han tror att jag skulle gilla. Och han har hittat en hel del som jag tycker om att spela. Han ville visa mig att det kan vara riktigt kul och att det är något vi kan dela istället för att det är något bara han håller på med. Han har verkligen lyckats :). Nu är det nog jag som spelar mest av oss ;).
Jag är väldigt glad att min älskling är så envis och inte ger upp även om jag kanske inte var så positiv från början. Det bästa är att han inte förutsätter att jag måste gilla samma spel som han gillar utan han letar efter sådana spel som skulle passa mig. Och ju mer jag spelar desto mer tycker jag om det och desto fler spel vågar jag prova. Det låter kanske lite dumt men många spel som jag tycker är jätteroliga nu vågade jag aldrig testa innan för jag trodde att jag var för dålig på dem. Klart man är dålig om man aldrig försökt! Men så tänkte jag inte riktigt förut.
Sedan var ju exet aldrig intresserad av att göra något för min skull. Och han ville definitivt inte att jag skulle få chansen att prova saker som kunde vara roliga för mig. Det hade varit slöseri med hans tid, eftersom jag skulle vara hans slav resten av mitt liv. Exet påstod ju att han satsat så mycket tid och resurser på en sådan korkad idiot som mig och nu skulle han få valuta för den ansträngningen, menade han. När jag tänker på det nu, inser jag hur störd exet måste vara och jag blir arg på mig själv för att jag inte lämnade honom tidigare.
Det är verkligen som natt och dag nu. Jag blir lycklig och varm bara jag tänker på det. För min älskling kommer jag alltid först. Hur jag mår är viktigare än hur han själv mår. Han älskar att vara med mig, han saknar mig när vi inte är tillsammans, han tänker alltid på om han kan göra något för mig så att jag ska bli glad eller må bättre. Bara den vetskapen får mig att gå på rosa små moln :). Nu känner jag i hjärtat att det är rätt att göra vad som helst för min älskling. För jag vet att han aldrig kommer göra mig illa. Han kommer alltid finnas där för mig och ställa upp. Det gör att jag kan läka. Och det behöver jag.
Klart slut!
Vardag
I måndags när det var dags för vardagen igen var jag inte beredd. Jag visste ju att den skulle komma men det var för tidigt för mig.
Förutom missfallet så fick jag reda på att samma dag som missfallet började så hade min lillasyster åkt in med ambulans pga överdos på tabletter. Det var min svärfar som såg hur de kom och hämtade henne.
Jag var ju tvungen att gå hem till henne och släppa in katten och mata den. Då såg jag en flaska med någon medicin hon verkade ha tömt helt. Jag blev så ledsen. Och arg. Hon hade ju sagt att hon skulle vara där som MITT stöd! Istället gör hon den här jävla grejen! Hon hade en uppgift - hålla sig själv vid liv. Det misslyckades hon nästan med.
Istället för att kunna sitta hemma och slicka såren fick jag kolla vart hon hade hamnat. Sedan meddelade jag mamma och pappa. De valde att avsluta sin semester och komma hem igen. Det kändes skönt för mig att de gjorde så. Jag skulle nog inte klarat både lillasyster och missfallet själv.
Lillasyster bad mig att inte säga något om det till någon och hon bad min sambo att prata med sin pappa om att inte säga något. Jag orkade inte bry mig om att jag gick emot hennes vilja. Det fick bli så ändå.
Nu har hon kommit hem. Hon vill inte prata med en psykolog och hon vill inte prata med oss. Hon vill att vi låtsas som inget har hänt. Jag har sagt att det blir svårt att göra det. Jag tänker inte låtsas som inget för det kan jag inte. Hon måste ta och skärpa sig. Ja, taskigt sagt men det här var inte första gången hon försökte begå självmord och det har inte hjälpt att dalta med henne. Hon gör det ändå. Hon måste förstå att det är jobbigt för alla som bryr sig om henne också. Att hon inte kan hålla på så. Hon måste ta itu med sina problem.
Jag har sagt att jag inte längre känner mig bekväm med att prata om mina problem med henne för att hon inte pratar med mig om sina. Hon har tom ljugit för mig om saker för att slippa mitt skäll. Jag vet inte om hon är medveten om att jag vet om att hon har ljugit.
Hon får göra som hon vill har jag sagt. Vi finns här om hon vill prata. Nu är det upp till henne.
Klart slut!
Förutom missfallet så fick jag reda på att samma dag som missfallet började så hade min lillasyster åkt in med ambulans pga överdos på tabletter. Det var min svärfar som såg hur de kom och hämtade henne.
Jag var ju tvungen att gå hem till henne och släppa in katten och mata den. Då såg jag en flaska med någon medicin hon verkade ha tömt helt. Jag blev så ledsen. Och arg. Hon hade ju sagt att hon skulle vara där som MITT stöd! Istället gör hon den här jävla grejen! Hon hade en uppgift - hålla sig själv vid liv. Det misslyckades hon nästan med.
Istället för att kunna sitta hemma och slicka såren fick jag kolla vart hon hade hamnat. Sedan meddelade jag mamma och pappa. De valde att avsluta sin semester och komma hem igen. Det kändes skönt för mig att de gjorde så. Jag skulle nog inte klarat både lillasyster och missfallet själv.
Lillasyster bad mig att inte säga något om det till någon och hon bad min sambo att prata med sin pappa om att inte säga något. Jag orkade inte bry mig om att jag gick emot hennes vilja. Det fick bli så ändå.
Nu har hon kommit hem. Hon vill inte prata med en psykolog och hon vill inte prata med oss. Hon vill att vi låtsas som inget har hänt. Jag har sagt att det blir svårt att göra det. Jag tänker inte låtsas som inget för det kan jag inte. Hon måste ta och skärpa sig. Ja, taskigt sagt men det här var inte första gången hon försökte begå självmord och det har inte hjälpt att dalta med henne. Hon gör det ändå. Hon måste förstå att det är jobbigt för alla som bryr sig om henne också. Att hon inte kan hålla på så. Hon måste ta itu med sina problem.
Jag har sagt att jag inte längre känner mig bekväm med att prata om mina problem med henne för att hon inte pratar med mig om sina. Hon har tom ljugit för mig om saker för att slippa mitt skäll. Jag vet inte om hon är medveten om att jag vet om att hon har ljugit.
Hon får göra som hon vill har jag sagt. Vi finns här om hon vill prata. Nu är det upp till henne.
Klart slut!
Blod
Nu blöder jag bara en massa. I fredags hade jag hemska magsmärtor och kunde inte göra något för det gjorde så ont. Det var som värkar, vilket fick det hela att kännas ännu värre. Värkar utan bebis är bara jobbigt :(.
Min underbara sambo var med mig hela tiden, stöttade mig, masserade bort det onda och var framförallt där för mig. Det gjorde hela processen tusen gånger enklare. Och för att inte gå in på för mycket detaljer så kan jag bara säga att det värsta kom ut senare den dagen.
Nu blöder jag "bara" som en riklig mens. Jag känner mig nedstämd och orkar inte gå till jobbet men det går bra att jobba hemifrån, vilket är väldigt skönt för då kan jag ändå göra lite nytta.
Jag googlade lite på missfall och kom fram till att en normal blödning kan hålla på i 2-3 veckor. Det känns inte så kul att ha det så här så länge :(. Jag hoppas det går över snart. Men så som det blöder nu är det nog liten risk för det :(.
Klart slut!
Min underbara sambo var med mig hela tiden, stöttade mig, masserade bort det onda och var framförallt där för mig. Det gjorde hela processen tusen gånger enklare. Och för att inte gå in på för mycket detaljer så kan jag bara säga att det värsta kom ut senare den dagen.
Nu blöder jag "bara" som en riklig mens. Jag känner mig nedstämd och orkar inte gå till jobbet men det går bra att jobba hemifrån, vilket är väldigt skönt för då kan jag ändå göra lite nytta.
Jag googlade lite på missfall och kom fram till att en normal blödning kan hålla på i 2-3 veckor. Det känns inte så kul att ha det så här så länge :(. Jag hoppas det går över snart. Men så som det blöder nu är det nog liten risk för det :(.
Klart slut!
torsdag 7 juli 2011
Ledsen
Det jobbiga nu är alla småsaker som påminner. Vi köpte den och den maten för att jag var sugen på den när jag var gravid. Jag kommer inte få hålla i vår bebis i januari. Jag kommer inte få någon mage. Bebisar på tv, mm mm.
Stackars Lilleman påminner om bebisen utan att mena det. Jag försöker ge honom uppmärksamhet och kärlek som innan. Jag har berättat för honom att mamma är ledsen och att det inte har med honom att göra. Jag vet inte säkert om han förstod.
Det är jobbigt att berätta för alla jag berättat för att det blir ingen bebis. Särskilt nu när det är många i bekantskapskretsen som ska ha barn snart. Många av dem som har jämngamla barn med Lilleman jobbar på sitt andra nu. Som vi gjorde fram tills nu :(.
Jag har pratat med sambon om att jag vill försöka igen när det här är över. Han har sagt att han också vill det. Jag kommer aldrig säga nej till att ha barn med dig, sa han. Det kändes skönt att höra.
Klart slut!
Stackars Lilleman påminner om bebisen utan att mena det. Jag försöker ge honom uppmärksamhet och kärlek som innan. Jag har berättat för honom att mamma är ledsen och att det inte har med honom att göra. Jag vet inte säkert om han förstod.
Det är jobbigt att berätta för alla jag berättat för att det blir ingen bebis. Särskilt nu när det är många i bekantskapskretsen som ska ha barn snart. Många av dem som har jämngamla barn med Lilleman jobbar på sitt andra nu. Som vi gjorde fram tills nu :(.
Jag har pratat med sambon om att jag vill försöka igen när det här är över. Han har sagt att han också vill det. Jag kommer aldrig säga nej till att ha barn med dig, sa han. Det kändes skönt att höra.
Klart slut!
Missfall
Idag 7/7 20011 satte missfallet igång på riktigt. Det gjorde mig mer ledsen.
Jag vet att det aldrig funnits någon bebis men i mitt hjärta har det funnits en sedan 8/5 2011, när vi hade plussat. Jag tog farväl av den och sa att den var älskad och efterlängtad även om den aldrig fick chansen att leva. Jag berättade att jag aldrig kommer glömma vårt lilla kärleksbarn som aldrig fanns. Jag berättade också att vi skulle försöka skaffa ett syskon till den sedan när mamma mår bättre.
Det kändes skönt att ta avsked. Det gjorde jätteont och jag mådde skitdåligt men jag erkände på något sätt att jag har ont i hjärtat och saknar vårt lilla barn.
Jag är så lättad över att jag slapp boka tid på Sahlgrenska. Det hade känts för mig som att jag gör abort på ett barn som jag så gärna ville ha. Jag tror att det hade varit värre.
Nu känner jag mig arg för att läkaren ville göra två ultraljud. Varför inte bara köra VUL och ha det klart? Jag borde stått på mig men det gjorde jag så klart inte. Nu blev hela processen bara mer uttdragen. Sedan tycker jag att läkaren i princip sa att eftersom du verkar ha lätt att bli med barn är det ju inte så farligt. Hon sa inte detta ordagrant men hon frågade om jag har haft lätt att bli gravid och när jag svarade att det har jag nog så sa hon att då kan du säkert bli det igen snart. Vad fan spelar det för roll?! Jag är väl ledsen för det här missfallet även om jag har lätt att bli gravid. Klart att det är extra jobbigt om man har haft jättesvårt att få barn, blir gravid och sedan får missfall men det gör inte att det är lätt annars! Sedan så verkade läkaren tolka min sansade och lugna inställning som att jag tog det hela bra, vilket jag kan förstå. Jag tycker ändå att hon borde nämnt något om samtalskontakt och sjukskrivning. Nu var attityden mera åt: ni var ju inställda på att det kunde vara något fel och nu var det det. Bättre lycka nästa gång. Det som kändes värst var när läkaren sa att jag inte skulle till MVC mer för att det inte var en normal graviditet. Det är ju bra att slippa gå dit och se alla lyckliga gravida men det blev så definitivt slut på vår graviditet. Nu var det dags att gå och vänta på missfall istället. Inte lika kul som att vänta på bebis kan jag intyga.
Jag tror att jag är arg, ledsen och besviken över att det här har hänt. Jag vet inte om läkaren kunde sagt eller gjort något bra. Det var ju liksom beskedet i sig som var felet. Det känns så orättvist! Jag har redan råkat ut för en massa tråkiga saker i mitt liv, jag behöver inte extramaterial.
Det värsta är att jag inte kan skaka av mig min känsla av att vara ful och äcklig. Jag vet att det inte var mitt fel det som hände och att jag gjort allting rätt. Det bara hände. Jag kunde inte hindra det. Men jag tycker inte längre om att se min kropp i spegeln. Med kläder på går det bra för då är den "gömd" men utan känner jag mig bara äcklad. Jag försöker tänka bort detta, klä mig fint, krama sambon och prata med honom om det för att det ska kännas bättre. Jag hoppas det går över så att jag kan tycka om mig själv igen.
Imorgon 8/7 2011 skulle vi haft vår nästa tid till MVC för vägning och provtagning. Det blir inget med det nu. Jag ringde för säkerhets skull till MVC och avbokade. Jag skulle må ännu sämre av att få påminnelse för en tid som jag inte ens ska gå till :(.
Klart slut!
Jag vet att det aldrig funnits någon bebis men i mitt hjärta har det funnits en sedan 8/5 2011, när vi hade plussat. Jag tog farväl av den och sa att den var älskad och efterlängtad även om den aldrig fick chansen att leva. Jag berättade att jag aldrig kommer glömma vårt lilla kärleksbarn som aldrig fanns. Jag berättade också att vi skulle försöka skaffa ett syskon till den sedan när mamma mår bättre.
Det kändes skönt att ta avsked. Det gjorde jätteont och jag mådde skitdåligt men jag erkände på något sätt att jag har ont i hjärtat och saknar vårt lilla barn.
Jag är så lättad över att jag slapp boka tid på Sahlgrenska. Det hade känts för mig som att jag gör abort på ett barn som jag så gärna ville ha. Jag tror att det hade varit värre.
Nu känner jag mig arg för att läkaren ville göra två ultraljud. Varför inte bara köra VUL och ha det klart? Jag borde stått på mig men det gjorde jag så klart inte. Nu blev hela processen bara mer uttdragen. Sedan tycker jag att läkaren i princip sa att eftersom du verkar ha lätt att bli med barn är det ju inte så farligt. Hon sa inte detta ordagrant men hon frågade om jag har haft lätt att bli gravid och när jag svarade att det har jag nog så sa hon att då kan du säkert bli det igen snart. Vad fan spelar det för roll?! Jag är väl ledsen för det här missfallet även om jag har lätt att bli gravid. Klart att det är extra jobbigt om man har haft jättesvårt att få barn, blir gravid och sedan får missfall men det gör inte att det är lätt annars! Sedan så verkade läkaren tolka min sansade och lugna inställning som att jag tog det hela bra, vilket jag kan förstå. Jag tycker ändå att hon borde nämnt något om samtalskontakt och sjukskrivning. Nu var attityden mera åt: ni var ju inställda på att det kunde vara något fel och nu var det det. Bättre lycka nästa gång. Det som kändes värst var när läkaren sa att jag inte skulle till MVC mer för att det inte var en normal graviditet. Det är ju bra att slippa gå dit och se alla lyckliga gravida men det blev så definitivt slut på vår graviditet. Nu var det dags att gå och vänta på missfall istället. Inte lika kul som att vänta på bebis kan jag intyga.
Jag tror att jag är arg, ledsen och besviken över att det här har hänt. Jag vet inte om läkaren kunde sagt eller gjort något bra. Det var ju liksom beskedet i sig som var felet. Det känns så orättvist! Jag har redan råkat ut för en massa tråkiga saker i mitt liv, jag behöver inte extramaterial.
Det värsta är att jag inte kan skaka av mig min känsla av att vara ful och äcklig. Jag vet att det inte var mitt fel det som hände och att jag gjort allting rätt. Det bara hände. Jag kunde inte hindra det. Men jag tycker inte längre om att se min kropp i spegeln. Med kläder på går det bra för då är den "gömd" men utan känner jag mig bara äcklad. Jag försöker tänka bort detta, klä mig fint, krama sambon och prata med honom om det för att det ska kännas bättre. Jag hoppas det går över så att jag kan tycka om mig själv igen.
Imorgon 8/7 2011 skulle vi haft vår nästa tid till MVC för vägning och provtagning. Det blir inget med det nu. Jag ringde för säkerhets skull till MVC och avbokade. Jag skulle må ännu sämre av att få påminnelse för en tid som jag inte ens ska gå till :(.
Klart slut!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
