Grattis, grattis!
För att må bättre har jag ätit en god frukost, duschat och klätt mig fint i klänning och allt. Kan man få sig själv att må dåligt med självsuggesion bör ju det omvända även funka ;).
Nu ska jag umgås med min älskade sambo och bara vara. Det kommer nog få mig att må bättre.
Klart slut!
lördag 6 november 2010
torsdag 4 november 2010
Det blir ingen lätt helg
Ännu en natt utan ordentlig sömn. Detta trots att jag var jätteglad igår. Då var jag tillsammans med min älskling hela dagen och lilleman var hos mormor och morfar så att jag slapp det ansvaret. Jätteskönt! Jag är så tacksam för att de ställer upp som de gör :).
Jag tror problemen börjar när jag är själv med alla tankar. Då går det inte att tränga dem ute längre. Det värsta är att jag inte kan gråta nu :(. Det kommer lite tårar ibland men för andra saker, aldrig för vad exet har gjort mig. Det hade nog varit bra om jag kunde gråta för att få ut en del av smärtan.
Snart kommer min älskling hem från jobbet. Han har inte heller haft en lätt vecka och har i princip inte sovit alls. Det blir ingen lätt helg :(.
Klart slut!
Jag tror problemen börjar när jag är själv med alla tankar. Då går det inte att tränga dem ute längre. Det värsta är att jag inte kan gråta nu :(. Det kommer lite tårar ibland men för andra saker, aldrig för vad exet har gjort mig. Det hade nog varit bra om jag kunde gråta för att få ut en del av smärtan.
Snart kommer min älskling hem från jobbet. Han har inte heller haft en lätt vecka och har i princip inte sovit alls. Det blir ingen lätt helg :(.
Klart slut!
onsdag 3 november 2010
Snart årsdag
Nu är det snart ett år sedan jag gick till polisen och anmälde exet. Vid den här tiden för ett år sedan kröp jag runt i lägenheten för att det gjorde så jävla ont att gå på brännsåren på undersidan av mina fötter. Jag skar upp variga blåsor på fötterna och sköljde rent så gott det gick, samtidigt som jag var tvungen att bränna nya på de ställena där det fanns frisk hud fortfarande. Jag skulle bränna fötterna tills exet sa att det räckte. Varje gång kändes det som en evighet innan han sa att jag skulle sluta bränna på just det stället och hitta ett annat ställe på foten. Jag fick inte visa att det gjorde ont, då skulle jag bara vara tvungen att börja om. Vid den här tiden för ett år sedan fanns det i princip ingen frisk hud kvar på fötterna och exet började fundera på vad som skulle ske härnäst. Syra, kanske? Eller varför inte bränna andra kroppsdelar också? Eller kanske elstötar på känsliga kroppsdelar? Man kan inte annat än förundras över hans kreativitet.
Nu borde allt kännas bättre. Han sitter ju i fängelse och jag blir inte misshandlad längre. Ändå känns det riktigt jobbigt nu. Jag drömmer riktigt skumt. Jag drömmer att jag är på olika ställen med en massa folk och att jag behöver ta mig därifrån utan att någon märker. Jag vaknar kallsvettig hela tiden. Jag tror att mitt undermedvetna återupplever hur jag försökte undvika att få stryk och hur jag försökte ta mig igenom dagar utan att det skulle bli så mycket stryk. Nu låter det helt befängt men då kunde jag tycka att allt var bra om vi bara hade bråkat verbalt. Vi säger jag men sanningen är att bråken gick ut på att exet kallade mig för olika nedsättande saker, berättade hur värdelös och dum i huvudet jag var. Det var inte mycket vi i det bråket. Jag försökte att hålla mig lugn, närmast reaktionslös, så att jag inte skulle förvärra situationen. Det är riktigt jobbigt att hålla sig neutral när man blir provocerad hela tiden.
Nu har jag en underbar sambo som alltid finns där för mig. Han får mig alltid att bli glad och må bättre. Så varför mår jag inte bra nu? Det är då det slår mig hur dåligt jag skulle ha mått just nu om han inte funnits i mitt liv. Jag hade helt säkert kollapsat. Det jobbiga är att nu tycker folk att allt ska vara bra igen. Nu har det gått tid, nu är exet bakom lås och bom. Borde jag inte börja bli glad och så nu? Så enkelt är det inte riktigt. Man kan bli fri från det överhängande hotet och börja läka vissa av såren. Men vissa kommer alltid finnas kvar och vissa kommer regelbundet att gå upp och behöva tid att läka igen. Min sambo vet det och förstår det. Han hjälper mig att orka läka i själen.
Till alla som oroar sig för att upprepa samma mönster när det gäller relationer och partners. Det finns inget sådant samband. Man märker tydligt vilka personer man kan lita på och satsa på om man bara är uppriktig mot sig själv och ärlig. Känns det fel och konstigt med en person så betyder det att det är det. Det är inte något man ska bygga på, laga eller vänta ut. Ta upp det direkt. Går det att prata om det så finns det något att satsa på. Vågar man inte vara ärlig och uppriktig mot sin partner - fly, fort som satan därifrån. I ett riktig förhållande tycker man om sin partner som den är - med alla för- och nackdelar. Tack underbara sambo för att du finns och får mig att kunna känna saker igen :).
Klart slut!
Nu borde allt kännas bättre. Han sitter ju i fängelse och jag blir inte misshandlad längre. Ändå känns det riktigt jobbigt nu. Jag drömmer riktigt skumt. Jag drömmer att jag är på olika ställen med en massa folk och att jag behöver ta mig därifrån utan att någon märker. Jag vaknar kallsvettig hela tiden. Jag tror att mitt undermedvetna återupplever hur jag försökte undvika att få stryk och hur jag försökte ta mig igenom dagar utan att det skulle bli så mycket stryk. Nu låter det helt befängt men då kunde jag tycka att allt var bra om vi bara hade bråkat verbalt. Vi säger jag men sanningen är att bråken gick ut på att exet kallade mig för olika nedsättande saker, berättade hur värdelös och dum i huvudet jag var. Det var inte mycket vi i det bråket. Jag försökte att hålla mig lugn, närmast reaktionslös, så att jag inte skulle förvärra situationen. Det är riktigt jobbigt att hålla sig neutral när man blir provocerad hela tiden.
Nu har jag en underbar sambo som alltid finns där för mig. Han får mig alltid att bli glad och må bättre. Så varför mår jag inte bra nu? Det är då det slår mig hur dåligt jag skulle ha mått just nu om han inte funnits i mitt liv. Jag hade helt säkert kollapsat. Det jobbiga är att nu tycker folk att allt ska vara bra igen. Nu har det gått tid, nu är exet bakom lås och bom. Borde jag inte börja bli glad och så nu? Så enkelt är det inte riktigt. Man kan bli fri från det överhängande hotet och börja läka vissa av såren. Men vissa kommer alltid finnas kvar och vissa kommer regelbundet att gå upp och behöva tid att läka igen. Min sambo vet det och förstår det. Han hjälper mig att orka läka i själen.
Till alla som oroar sig för att upprepa samma mönster när det gäller relationer och partners. Det finns inget sådant samband. Man märker tydligt vilka personer man kan lita på och satsa på om man bara är uppriktig mot sig själv och ärlig. Känns det fel och konstigt med en person så betyder det att det är det. Det är inte något man ska bygga på, laga eller vänta ut. Ta upp det direkt. Går det att prata om det så finns det något att satsa på. Vågar man inte vara ärlig och uppriktig mot sin partner - fly, fort som satan därifrån. I ett riktig förhållande tycker man om sin partner som den är - med alla för- och nackdelar. Tack underbara sambo för att du finns och får mig att kunna känna saker igen :).
Klart slut!
måndag 25 oktober 2010
Londonresa med twist
Nu är jag tillbaka från min Londonresa. Den blev minst sagt annorlunda :). Lilleman skulle ju ha varit med men det visade sig att han inte kunde åka på sitt nationella ID-kort för det gäller bara inom Schengen. Med en timme kvar innan boardingen stänger försöker jag i all hast fixa fram ett tillfälligt pass till Lilleman. Det visar sig att enda stället man kan göra det på just nu är i Landvetter. Jag är i Säve. Med andra ord kommer jag inte med på flyget idag. Mina underbara föräldrar erbjuder sig att komma och hämta Lilleman så att jag och min vän, N, kan åka. Jag frågar den såååå trevliga damen som sitter i boardingen om det går att lösa det hela. De kommer alldeles snart. Hon snäser åt mig att de förmodligen inte hinner fram och att jag därmed inte hinner på planet. Jag inser redan nu att jag inte kommer komma med på fredag kväll utan tidigast imorgon och då måste jag boka en ny biljett. När mamma och pappa kommer går jag bara in och dubbelkollar det jag redan vet - nämligen att jag inte kommer komma med på planet. Och mycket riktigt fick jag inte det. Jag meddelar N att jag inte kommer med men att jag kommer med ett flyg imorgon. Mamma blir helt vansinnig och går in och bråkar med damen vid boardingen. Som väntat är det lönlöst - den damen har inte fått något på ett bra tag och är därför sur på allt och alla ;). Det går så långt att mamma tar sig in förbi damen för att se om hon hittar någon vettig person på andra sidan att prata med. Damen i boardingen blir fullkomligt vansinnig och ryter åt mamma att hon absolut inte får gå in där och att hon kommer skicka vakten på mamma, vilket hon också gör. Som väntat är det bara för mig att åka hem igen och boka en ny biljett. Halvvägs hemma kommer jag på att väskan vi checkade in stod på mitt namn, vilket betyder att den inte kommer att komma med till London. Jag ringer till flygplatsen och försöker få dem att flytta över väskan till N istället. Men det går inte alls. Väskan är dessutom redan utcheckad :(.
Det slutar med att jag bokar en ny biljett till London som kostar lika mycket, om inte mer som hela resan kostade tidigare. Allt för att komma fram så tidigt som möjligt. Det Betydde också att den avslappnade Londonresan jag trodde att jag skulle göra blev inte riktigt av. Men kul hade vi ändå. Vi gick runt tillsammans och pratade upplevde London samt besökte Madame Toussauds vaxkabinett. Det var kul och väldigt utmattande pga all trängsel. Det var så oerhört mycket folk där! Tur i oturen att Lilleman inte var med.
Klart slut!
Det slutar med att jag bokar en ny biljett till London som kostar lika mycket, om inte mer som hela resan kostade tidigare. Allt för att komma fram så tidigt som möjligt. Det Betydde också att den avslappnade Londonresan jag trodde att jag skulle göra blev inte riktigt av. Men kul hade vi ändå. Vi gick runt tillsammans och pratade upplevde London samt besökte Madame Toussauds vaxkabinett. Det var kul och väldigt utmattande pga all trängsel. Det var så oerhört mycket folk där! Tur i oturen att Lilleman inte var med.
Klart slut!
onsdag 20 oktober 2010
London
På fredag bär det av till London med Lilleman och en vän till mig. Vi ska hälsa på en gemensam barndomsvän och känna lite på atmosfären i det regniga London. Senast jag var där var det strålande sol och riktigt trevligt vårväder så jag vet inte hur pålitligt det är att det alltid regnar i London ;).
Det ska bli så trevligt att träffa kompisen. Det var flera, flera år sedan sist. Allt har jag att tacka mitt kära ex. Men jag ändrar på det. Långsamt går det men det går :). Tidigare idag (eller igår) roade jag mig med att checka in online. Nu ska jag bara se till att skriva ut alla papper vi behöver ha med oss, packa och sedan kolla med min kära syster om hon orkar skjutsa ut oss till Gothenburg City Airport - den lilla flygplatsen med det storslagna namnet ;).
Enda problemet med att resa är att jag kommer att sakna min älskling massor. Jag ska försöka njuta av resan ändå :). Det känns faktiskt lite bra att ha någon som jag saknar så mycket och veta att han kommer att sakna mig lika mycket.
De senaste dagarna har jag inte lyckats sova så bra. Nu är vårdnadstvisten igång igen, jag har tagit itu med de flesta av sakerna som jag skjutit framför mig så länge men det har påmint mig alltför tydligt om alla jobbiga saker som hänt. Då är det tur att man har vänner och en underbar sambo att prata med. Det känns faktiskt mycket bättre även om det inte känns bra. Jag tackar er alla för ert fantastiska stöd och tålamod med mig. Det värmer att ni tänker på mig och ni finns alltid i mina tankar och hjärta. Jag blir tårögd bara jag tänker på hur ni har ställt upp för mig. Jag är er evigt tacksam.
Klart slut!
Det ska bli så trevligt att träffa kompisen. Det var flera, flera år sedan sist. Allt har jag att tacka mitt kära ex. Men jag ändrar på det. Långsamt går det men det går :). Tidigare idag (eller igår) roade jag mig med att checka in online. Nu ska jag bara se till att skriva ut alla papper vi behöver ha med oss, packa och sedan kolla med min kära syster om hon orkar skjutsa ut oss till Gothenburg City Airport - den lilla flygplatsen med det storslagna namnet ;).
Enda problemet med att resa är att jag kommer att sakna min älskling massor. Jag ska försöka njuta av resan ändå :). Det känns faktiskt lite bra att ha någon som jag saknar så mycket och veta att han kommer att sakna mig lika mycket.
De senaste dagarna har jag inte lyckats sova så bra. Nu är vårdnadstvisten igång igen, jag har tagit itu med de flesta av sakerna som jag skjutit framför mig så länge men det har påmint mig alltför tydligt om alla jobbiga saker som hänt. Då är det tur att man har vänner och en underbar sambo att prata med. Det känns faktiskt mycket bättre även om det inte känns bra. Jag tackar er alla för ert fantastiska stöd och tålamod med mig. Det värmer att ni tänker på mig och ni finns alltid i mina tankar och hjärta. Jag blir tårögd bara jag tänker på hur ni har ställt upp för mig. Jag är er evigt tacksam.
Klart slut!
tisdag 19 oktober 2010
Trade-offs
Igår och idag tog jag mig äntligen samman och började beta av listan av saker jag dragit mig för så länge.
Jag började dagen med att ringa mitt målsägarbiträde angående den interimistiska enskilda vårdnaden. Hon svarade inte så jag skickade henne ett sms där jag bad henne höra av sig till mig.
Därefter fortsatte jag det hela med att ansöka om nytt besöksförbud. Det gamla hade gått ut någon gång i juli. Då kan ni tänka er hur jobbigt jag tyckte det var att ta tag i det. Om inte det i sig vore nog så fick vi sitta och vänta på polisstationen från strax innan 17 till strax innan 19. Jag var tvungen att lägga på mer pengar på parkeringen för timmen jag räknade med att det skulle ta försvann ju snabbt. Väl framme frågar polisen som tar hand om just mitt ärende varför jag vill ha besöksförbud. Bara det var lite jobbigt att svara på. Inte för att det var en svår fråga utan för att det enda jag kunde sitta och tänka på medan jag väntade var att JAG behöver anstränga mig, vänta, motivera men det är exet som har gjort fel. Det är skevt! Nu är det som så att jag bara har ansökt om besöksförbud. Ansökan skickas till åklagaren och denne tar ställning i frågan. Känns såååå skönt att veta att hela ansträngningen kanske var helt i onödan. Jag fick även veta att det är kriminalvården jag ska kontakta om jag vill veta när exet får permission, blir förflyttad etc.
Väl hemma kontaktade jag kriminalvården via mejl och bad om en ny blankett att fylla i och skicka in. Det jag tycker är jobbigt är att det inte verkar finnas någon central styrning över de olika fängelserna för varje gång exet tidigare har blivit förflyttad får jag hem en ny lapp som jag måste fylla i. Jag tycker att det är jobbigt nog som det är och vill helst inte bli påmind om att han existerar fortfarande. Men det verkar inte over-head samhället ha förståelse för.
Jag kunde så klart inte sova under natten. Jag hade försökt intala mig att det bara var enkla grejer jag utfört och att det inte spelade någon roll men det gick inte kroppen på. Det var visst jobbigt. Så pass jobbigt att jag inte orkade gå till jobbet dagen efter. Det tar mycket på psyket, trots att det känns som att det bara är att göra det och sedan inte tänka mer på det. Jag tänker så klart på det. Konstant - vare sig jag är medveten om det eller inte.
Morgonen på min VAV-dag började med att mitt målsägarbiträde ringde upp mig. Jag frågade hur stor juridisk tyngd det interimistiska beslutet har. Hon berättade att det har lika stor tyngd som den slutgiltiga domen. Vi pratade vidare om hur processen kommer fortlöpa nu med vårdnadstvisten. Jag frågade naturligtvis om hon trodde att det skulle bli ännu en rättegång och det trodde hon med tanke på exets natur. Jag blev inte förvånad.
Nu var det dags att ringa till skatteverket och tala om att jag visst har vårdnaden. Jag kunde nämligen inte folkbokföra Lilleman på min nya adress i och med att jag enligt skatteverket fortfarande delade vårdnad med pappan. Efter att ha pratat en stund med damen på skatteverket kom vi fram till att de aldrig fått in domen från tingsrätten och att de måste få den från tingsrätten för att det ska ändras hos dem.
Alltså dags att ringa tingsrätten och påpeka detta för dem. Jag lyfte även för dem att inte heller försäkringskassan verkade ha fått detta meddelat, då jag inte kunde hämta ut alla föräldradagar. De lovade att kolla upp det och återkomma till mig. Några minuter senare ringde de tillbaka och mycket riktigt visade det sig att varken försäkringskassan eller skatteverket hade blivit meddelade detta viktiga besked. De lovade att skicka iväg det direkt, så nu ska det väl vara löst.
Sedan får jag kontakta försäkringskassan igen angående föräldradagar, samt underhåll för Lilleman. De plockade ju så klart bort underhållet i och med att jag inte lyckades folkbokföra min son som jag har enskild vårdnad över på samma adress som mig själv. Då har jag ju inte längre rätt till de pengarna.
Nu är jag alldeles slut. Det blir en trade-off mellan att fungera som vanligt i vardagen och att ta itu med saker kopplade till exet. Jag hoppas att jag någon gång i framtiden kommer att klara det bättre. Just nu klarar jag det inte bra. Men jag känner mig trots allt nöjd med att jag lyckats fixa så pass mycket jag ändå gjort.
Klart slut!
Jag började dagen med att ringa mitt målsägarbiträde angående den interimistiska enskilda vårdnaden. Hon svarade inte så jag skickade henne ett sms där jag bad henne höra av sig till mig.
Därefter fortsatte jag det hela med att ansöka om nytt besöksförbud. Det gamla hade gått ut någon gång i juli. Då kan ni tänka er hur jobbigt jag tyckte det var att ta tag i det. Om inte det i sig vore nog så fick vi sitta och vänta på polisstationen från strax innan 17 till strax innan 19. Jag var tvungen att lägga på mer pengar på parkeringen för timmen jag räknade med att det skulle ta försvann ju snabbt. Väl framme frågar polisen som tar hand om just mitt ärende varför jag vill ha besöksförbud. Bara det var lite jobbigt att svara på. Inte för att det var en svår fråga utan för att det enda jag kunde sitta och tänka på medan jag väntade var att JAG behöver anstränga mig, vänta, motivera men det är exet som har gjort fel. Det är skevt! Nu är det som så att jag bara har ansökt om besöksförbud. Ansökan skickas till åklagaren och denne tar ställning i frågan. Känns såååå skönt att veta att hela ansträngningen kanske var helt i onödan. Jag fick även veta att det är kriminalvården jag ska kontakta om jag vill veta när exet får permission, blir förflyttad etc.
Väl hemma kontaktade jag kriminalvården via mejl och bad om en ny blankett att fylla i och skicka in. Det jag tycker är jobbigt är att det inte verkar finnas någon central styrning över de olika fängelserna för varje gång exet tidigare har blivit förflyttad får jag hem en ny lapp som jag måste fylla i. Jag tycker att det är jobbigt nog som det är och vill helst inte bli påmind om att han existerar fortfarande. Men det verkar inte over-head samhället ha förståelse för.
Jag kunde så klart inte sova under natten. Jag hade försökt intala mig att det bara var enkla grejer jag utfört och att det inte spelade någon roll men det gick inte kroppen på. Det var visst jobbigt. Så pass jobbigt att jag inte orkade gå till jobbet dagen efter. Det tar mycket på psyket, trots att det känns som att det bara är att göra det och sedan inte tänka mer på det. Jag tänker så klart på det. Konstant - vare sig jag är medveten om det eller inte.
Morgonen på min VAV-dag började med att mitt målsägarbiträde ringde upp mig. Jag frågade hur stor juridisk tyngd det interimistiska beslutet har. Hon berättade att det har lika stor tyngd som den slutgiltiga domen. Vi pratade vidare om hur processen kommer fortlöpa nu med vårdnadstvisten. Jag frågade naturligtvis om hon trodde att det skulle bli ännu en rättegång och det trodde hon med tanke på exets natur. Jag blev inte förvånad.
Nu var det dags att ringa till skatteverket och tala om att jag visst har vårdnaden. Jag kunde nämligen inte folkbokföra Lilleman på min nya adress i och med att jag enligt skatteverket fortfarande delade vårdnad med pappan. Efter att ha pratat en stund med damen på skatteverket kom vi fram till att de aldrig fått in domen från tingsrätten och att de måste få den från tingsrätten för att det ska ändras hos dem.
Alltså dags att ringa tingsrätten och påpeka detta för dem. Jag lyfte även för dem att inte heller försäkringskassan verkade ha fått detta meddelat, då jag inte kunde hämta ut alla föräldradagar. De lovade att kolla upp det och återkomma till mig. Några minuter senare ringde de tillbaka och mycket riktigt visade det sig att varken försäkringskassan eller skatteverket hade blivit meddelade detta viktiga besked. De lovade att skicka iväg det direkt, så nu ska det väl vara löst.
Sedan får jag kontakta försäkringskassan igen angående föräldradagar, samt underhåll för Lilleman. De plockade ju så klart bort underhållet i och med att jag inte lyckades folkbokföra min son som jag har enskild vårdnad över på samma adress som mig själv. Då har jag ju inte längre rätt till de pengarna.
Nu är jag alldeles slut. Det blir en trade-off mellan att fungera som vanligt i vardagen och att ta itu med saker kopplade till exet. Jag hoppas att jag någon gång i framtiden kommer att klara det bättre. Just nu klarar jag det inte bra. Men jag känner mig trots allt nöjd med att jag lyckats fixa så pass mycket jag ändå gjort.
Klart slut!
måndag 4 oktober 2010
Vardagen
Saker som jag inte orkar göra:
Felanmäla att det drar in i lägenheten från dörrar och fönster
Tvätta, trots att jag har en tvättmaskin i lägenheten
Diska, trots att jag inte har så mycket att smutsa ner
Öppna post
Handla
Laga mat
Städa
Gå upp på morgonen
Passa tider
Gå och lägga mig när jag ska
Kontakta försäkringskassan om att jag har enskild vårdnad, om än interimistiskt
Förlänga besöksförbudet
Boka ny tid hos psykologen
Ansöka om en skyddad adress
Skicka in papper till fängelset om att jag vill veta vart och om exet förflyttas
Lämna tillbaka ett par stövlar som lilleman inte behöver
Hänga upp jackan
Vika tvätt
Det ser hemskt ut hemma hos mig. Det kommer att se ut så ett tag. Vissa saker ser ut så för att jag blir påmind om exet varje gång jag gör dem. Andra har jag ingen ork att göra, förmodligen också på grund av exet. Ytterligare en del grejer känns bara orättvist att jag behöver göra. Varför ska JAG förlänga besöksförbud när det inte är jag som gjort fel!? Varför ska JAG behöva ringa försäkringskassan om föräldradagar!? Det kommer att vara så orättvist resten av mitt liv. Det gör mig trött, arg och ledsen. Jag vill bara bli lämnad ifred.
Men det finns en speciell person som får mig att bli lycklig. Han bryr sig om mig och lilleman. Han gör saker för mig och för lilleman. Han tänker på mig. Jag tänker på honom. Han saknar mig. Jag saknar honom. Han får mig att känna saker igen och det är härligt och samtidigt skrämmande. Jag kan säga en sak - jag vet att han aldrig någonsin kommer att behandla mig ens i närheten av vad exet gjorde. Aldrig någonsin. Det känner jag i hjärtat och det gör att jag känner mig helt trygg med honom. Han vet vad jag har varit med om. Han vill vara med mig ändå. Han vill få mig att må bra. Han säger att han älskar mig. Jag säger att jag älskar honom. Ändå känns allt så skört. Som att det kan falla sönder när som helst. Jag har fått nycklarna hem till honom. Ändå är jag orolig att han ska tröttna på mig, ångra sig. Det kommer att ta tid innan jag vågar lita på att det inte bara är för stunden. Jag hoppas verkligen inte att det bara är för stunden. Jag vill att det ska vara för evigt. Jag hoppas att han vill det med. Jag vågade inte ens skriva något om att vi träffades här för att jag var rädd att förstöra det. Det är jag nu också men jag skriver ändå. Jag kan inte gå runt och vara rädd hela tiden. Då kommer jag garanterat att paja det genom att oroa ihjäl förhållandet. Vi är inte tillsammans ännu. Men på god väg. Det får ta sin lilla tid. Jag har inte bråttom så länge vi är tillsammans.
Klart slut!
Felanmäla att det drar in i lägenheten från dörrar och fönster
Tvätta, trots att jag har en tvättmaskin i lägenheten
Diska, trots att jag inte har så mycket att smutsa ner
Öppna post
Handla
Laga mat
Städa
Gå upp på morgonen
Passa tider
Gå och lägga mig när jag ska
Kontakta försäkringskassan om att jag har enskild vårdnad, om än interimistiskt
Förlänga besöksförbudet
Boka ny tid hos psykologen
Ansöka om en skyddad adress
Skicka in papper till fängelset om att jag vill veta vart och om exet förflyttas
Lämna tillbaka ett par stövlar som lilleman inte behöver
Hänga upp jackan
Vika tvätt
Det ser hemskt ut hemma hos mig. Det kommer att se ut så ett tag. Vissa saker ser ut så för att jag blir påmind om exet varje gång jag gör dem. Andra har jag ingen ork att göra, förmodligen också på grund av exet. Ytterligare en del grejer känns bara orättvist att jag behöver göra. Varför ska JAG förlänga besöksförbud när det inte är jag som gjort fel!? Varför ska JAG behöva ringa försäkringskassan om föräldradagar!? Det kommer att vara så orättvist resten av mitt liv. Det gör mig trött, arg och ledsen. Jag vill bara bli lämnad ifred.
Men det finns en speciell person som får mig att bli lycklig. Han bryr sig om mig och lilleman. Han gör saker för mig och för lilleman. Han tänker på mig. Jag tänker på honom. Han saknar mig. Jag saknar honom. Han får mig att känna saker igen och det är härligt och samtidigt skrämmande. Jag kan säga en sak - jag vet att han aldrig någonsin kommer att behandla mig ens i närheten av vad exet gjorde. Aldrig någonsin. Det känner jag i hjärtat och det gör att jag känner mig helt trygg med honom. Han vet vad jag har varit med om. Han vill vara med mig ändå. Han vill få mig att må bra. Han säger att han älskar mig. Jag säger att jag älskar honom. Ändå känns allt så skört. Som att det kan falla sönder när som helst. Jag har fått nycklarna hem till honom. Ändå är jag orolig att han ska tröttna på mig, ångra sig. Det kommer att ta tid innan jag vågar lita på att det inte bara är för stunden. Jag hoppas verkligen inte att det bara är för stunden. Jag vill att det ska vara för evigt. Jag hoppas att han vill det med. Jag vågade inte ens skriva något om att vi träffades här för att jag var rädd att förstöra det. Det är jag nu också men jag skriver ändå. Jag kan inte gå runt och vara rädd hela tiden. Då kommer jag garanterat att paja det genom att oroa ihjäl förhållandet. Vi är inte tillsammans ännu. Men på god väg. Det får ta sin lilla tid. Jag har inte bråttom så länge vi är tillsammans.
Klart slut!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
