Bloggtoppen.se Karin-ketchupmamma : http://blogg.alltombarn.se/ketchupmamma/ - Sveriges bästa bloggar - Lista din blogg
Tänkte följa den här bloggen men lyckas bara dela den. Skit också! Då måste jag ju aktivt leta upp den och läsa innehållet! Jag skaffade mig ju internet för att slippa sånt och därmed göra livet enklare. :)
Klart slut!
torsdag 25 februari 2010
Skön kommentar
Bloggen tjuvlyssnat.se är så skön ibland. :) Det här inlägget är speciellt härligt.
Spårvagnshållplats, Norrköping
Tre killar ~18 står och pratar.
Kille 1: Fan… då borde ju löven vara som trädens spermier.
En kort tystnad.
Kille 2: Om man vaknar upp en morgon med ont i röven och det är löv överallt, så har man blivit våldtagen av ett träd.
Kille 3: Vad har man för kondom då?
Det kan behövas något roligt för att liva upp stämningen nu medan jag väntar på att domen från hovrätten ska bli klar. Den kommer den 26:e februari - samma dag som lilleman blir 9 månader. Min advokat trodde att det inte blir någon större förändring mot domen från tingsrätten men jag känner att jag kommer må bäst när jag har fått det svart på vitt.
Klart slut!
Spårvagnshållplats, Norrköping
Tre killar ~18 står och pratar.
Kille 1: Fan… då borde ju löven vara som trädens spermier.
En kort tystnad.
Kille 2: Om man vaknar upp en morgon med ont i röven och det är löv överallt, så har man blivit våldtagen av ett träd.
Kille 3: Vad har man för kondom då?
Det kan behövas något roligt för att liva upp stämningen nu medan jag väntar på att domen från hovrätten ska bli klar. Den kommer den 26:e februari - samma dag som lilleman blir 9 månader. Min advokat trodde att det inte blir någon större förändring mot domen från tingsrätten men jag känner att jag kommer må bäst när jag har fått det svart på vitt.
Klart slut!
onsdag 24 februari 2010
Bebisars sovvanor
Lilleman hatar att somna på kvällen. Han håller på och leker in i det sista. Han är supertrött men vill inte komma till ro. Man får verkligen låta honom bli utmattad för att han inte ska gallskrika och ställa sig eller sitta upp i sängen istället för att försöka sova.
Det var ju problem även innan han hade lärt sig att sätta sig och ställa sig upp själv men nu känns det som att det har blivit ännu svårare! Han kanske inser att han har fler valmöjligheter och nyttjar sig av dessa. ;) Lilleman somnar runt 23 på kvällarna. Tidigare än så blir han superförbannad och den som försöker lägga honom (oftast jag) blir bara svett och trött helt i onödan och sedan somnar han ändå vid samma tillfälle.
För att ytterligare bättra på min störda nattsömn har lilleman börjat vakna runt 7 istället för 9, som det var tidigare. Jag är inte orolig att han får för lite sömn för han sover bra på dagen men lilla egoistiska jag längtar efter en hel natts sömn utan att gå upp för att amma 3-4 gånger.
Jag klagar ändå inte. Det är så fantastiskt att se hur han har gått från att vara en liten näst intill orörlig klump till att kunna krypa runt överallt själv, ställa sig upp mot en stol eller liknande och gå korta sträckor med stöd. Tiden då jag imponerades av att lilleman kunde rulla runt från rygg till mage själv lite då och då känns avlägsen. Ändå har det bara gått 9 månader - ja, nästan, den 26:e februari imorgon har det gått 9 månader.
Det är också fantastiskt att se hur mycket lilleman kan leka själv nu. Han kan säkerligen sitta och pilla och undersöka i 30 minuter innan han börjar gnälla och vara missnöjd. Tidigare var denna tid runt 10 minuter. Jag tror att det är bra för lilleman att kombinera stunder då han får gå på upptäcksfärd själv (jag eller någon annan är ju med i bakgrunden och ser efter så att ingen olycka sker) med stunder då han leker med mig eller någon annan kompis. Lillemans lekar är ju än så länge väldigt autonoma men förr eller senare så kommer han på att man kan göra saker tillsammans och att det är ännu roligare än att sitta och pilla på en grunka själv. :)
Just nu bankar han sin mjukis-orm Sir Väs mot min systers pilatesboll. Det är roligt med ljud. Speciellt ljud som man skapar själv.
Klart slut!
Det var ju problem även innan han hade lärt sig att sätta sig och ställa sig upp själv men nu känns det som att det har blivit ännu svårare! Han kanske inser att han har fler valmöjligheter och nyttjar sig av dessa. ;) Lilleman somnar runt 23 på kvällarna. Tidigare än så blir han superförbannad och den som försöker lägga honom (oftast jag) blir bara svett och trött helt i onödan och sedan somnar han ändå vid samma tillfälle.
För att ytterligare bättra på min störda nattsömn har lilleman börjat vakna runt 7 istället för 9, som det var tidigare. Jag är inte orolig att han får för lite sömn för han sover bra på dagen men lilla egoistiska jag längtar efter en hel natts sömn utan att gå upp för att amma 3-4 gånger.
Jag klagar ändå inte. Det är så fantastiskt att se hur han har gått från att vara en liten näst intill orörlig klump till att kunna krypa runt överallt själv, ställa sig upp mot en stol eller liknande och gå korta sträckor med stöd. Tiden då jag imponerades av att lilleman kunde rulla runt från rygg till mage själv lite då och då känns avlägsen. Ändå har det bara gått 9 månader - ja, nästan, den 26:e februari imorgon har det gått 9 månader.
Det är också fantastiskt att se hur mycket lilleman kan leka själv nu. Han kan säkerligen sitta och pilla och undersöka i 30 minuter innan han börjar gnälla och vara missnöjd. Tidigare var denna tid runt 10 minuter. Jag tror att det är bra för lilleman att kombinera stunder då han får gå på upptäcksfärd själv (jag eller någon annan är ju med i bakgrunden och ser efter så att ingen olycka sker) med stunder då han leker med mig eller någon annan kompis. Lillemans lekar är ju än så länge väldigt autonoma men förr eller senare så kommer han på att man kan göra saker tillsammans och att det är ännu roligare än att sitta och pilla på en grunka själv. :)
Just nu bankar han sin mjukis-orm Sir Väs mot min systers pilatesboll. Det är roligt med ljud. Speciellt ljud som man skapar själv.
Klart slut!
Så som i himlen
Jag har sett filmen. Alla som jag pratat med angående den har sagt att den är så ledsam och att man bölar för kung och fosterland. Jag håller inte med. Visst, den har ett tragiskt slut men det är ju en så fint livsöde.
Filmen handlar om en sönderstressad och berömd kompositör samt dirigent som flyttar tillbaka till sin lilla hemort för att leva ett lugnare liv. Han beslutar sig, efter mycket trugande, för att leda kyrkokören och efter detta val blir inget sig likt i den lilla staden.
Mina tankar är följande: Kompositörens högsta önskan och dröm i livet var att skapa musik som träffade och förändrade människor. Det var precis detta han uppnådde! För honom var det verkligen så som i himlen.
Det är lätt att haka upp sig på det tragiska i filmen och då tror jag att man missar den viktiga aspekten. Fast det kan ju vara jag som har fått hela filmen om bakfoten också. :)
I filmen återges även hur en misshandlad kvinna kämpar sig ur sitt destruktiva förhållande. Det är en träffande skildring. Det kan vara bra att se den för att förstå hur det kan vara. Det är en svår situation och man måste själv vara redo för att ta steget ut. Det är även jobbigt för utomstående. Svårt att veta hur man ska agera.
Det som jag tycker är viktigast att ta till sig är att även om man känner sig ensam i hela världen, vilket man gör, så finns det människor man kan vända sig till. Det finns fler som har råkat ut för samma sak och man kan få stöd och stöttning. Det har blivit mycket bättre med utbildningen av poliser när det gäller kvinnofridsbrott.
Sist men inte minst rekommenderar jag att man lyssnar på "Gabriellas sång". Förutom att den är väldigt fin och kommer från filmen, så är den mycket träffande. Speciellt en bit tycker jag personligen mycket om;
Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar
Precis så kändes det för mig.
Klart slut!
Filmen handlar om en sönderstressad och berömd kompositör samt dirigent som flyttar tillbaka till sin lilla hemort för att leva ett lugnare liv. Han beslutar sig, efter mycket trugande, för att leda kyrkokören och efter detta val blir inget sig likt i den lilla staden.
Mina tankar är följande: Kompositörens högsta önskan och dröm i livet var att skapa musik som träffade och förändrade människor. Det var precis detta han uppnådde! För honom var det verkligen så som i himlen.
Det är lätt att haka upp sig på det tragiska i filmen och då tror jag att man missar den viktiga aspekten. Fast det kan ju vara jag som har fått hela filmen om bakfoten också. :)
I filmen återges även hur en misshandlad kvinna kämpar sig ur sitt destruktiva förhållande. Det är en träffande skildring. Det kan vara bra att se den för att förstå hur det kan vara. Det är en svår situation och man måste själv vara redo för att ta steget ut. Det är även jobbigt för utomstående. Svårt att veta hur man ska agera.
Det som jag tycker är viktigast att ta till sig är att även om man känner sig ensam i hela världen, vilket man gör, så finns det människor man kan vända sig till. Det finns fler som har råkat ut för samma sak och man kan få stöd och stöttning. Det har blivit mycket bättre med utbildningen av poliser när det gäller kvinnofridsbrott.
Sist men inte minst rekommenderar jag att man lyssnar på "Gabriellas sång". Förutom att den är väldigt fin och kommer från filmen, så är den mycket träffande. Speciellt en bit tycker jag personligen mycket om;
Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar
Precis så kändes det för mig.
Klart slut!
Mammagympa
Det var augusti-september 2009. Lilleman började närma sig 4 månader. I Slottskogen fanns det något som kallades mama boot camp. Gympa för nyblivna mammor. Jag och en annan mamma gick tillsammans och testade detta. Det var jättekul! Man kunde förhållandevis lätt motionera, träffa andra mammor OCH vara ute med barnvagnen med lilleman i. Nu var inte lilleman speciellt pigg på att ligga i barnvagnen så jag fick släpa runt honom i bärselen - desto mer och bättre träning tänkte jag. Allt som allt tror jag att det tog en timme med träningen. Det kändes så skönt i och med att jag inte rört på mig så mycket sedan jag blev gravid.
När jag har satt mig i bilen för att åka hem ringer jag exet (då var vi gifta) för att berätta hur det var och hur den här mamman som jag gick tillsammans med verkade vara. Jag var mycket entusiastisk och trodde att detta kunde bli ett bra tillfälle för mig att dels röra på mig, dels skaffa kompisar till lilleman och dels andra föräldrar som man skulle kunna umgås med framigenom.
Exet frågade mig stillsamt hur länge sedan det var som jag dissade mig. Jag sa att det troligtvis gått ungefär en timme sedan jag meddelade något fel eller något jag glömt göra. Med en nästan giftig och iskall ton påpekade exet att eftersom jag inte hade dissat mig under gympan så kunde jag inte gå dit fler gånger. Jag försökte påpeka att det skulle vara stört omöjligt att dissa sig samtidigt som gympapasset var i full gång men han vägrade höra på det örat. Jag kände mig så arg, besviken och ledsen. Jag hade ordnat så att jag kunde gå dit. Jag hade fått ett okej från exet och att han till och med tyckte att det lät som en bra idé. Nu lät det helt annorlunda. Han påpekade nästan lyckligt att det hela var ett test. Han ville se om jag skulle komma ihåg att dissa mig minst en gång i kvarten under tiden som jag var där. Om jag hade lyckats med det så hade det varit fritt fram för mig att gå dit fler gånger. Men han var säker på att jag skulle glömma, misslyckas eller anta att jag inte skulle behöva göra det om jag hade fått ett okej från honom.
Jag hade en så stark lust att skrika något tillbaka. Vråla ut min ilska och frustration så att han skulle förstå hur detta plågade mig. Jag insåg att det var just vad han ville uppnå - plåga mig. Jag samlade mig och meddelade att jag var redo att åka tillbaka hem igen. Jag la på utan att med en ton avslöja min inre orkan.
Jag åkte hem igen och torsdagen veckan därpå skickade jag ett sms till mamman och meddelade att jag inte kunde komma för att jag hade tvättid inbokad. Inom mig grät jag stilla. Utanpå var jag lugn och samlad.
Klart slut!
När jag har satt mig i bilen för att åka hem ringer jag exet (då var vi gifta) för att berätta hur det var och hur den här mamman som jag gick tillsammans med verkade vara. Jag var mycket entusiastisk och trodde att detta kunde bli ett bra tillfälle för mig att dels röra på mig, dels skaffa kompisar till lilleman och dels andra föräldrar som man skulle kunna umgås med framigenom.
Exet frågade mig stillsamt hur länge sedan det var som jag dissade mig. Jag sa att det troligtvis gått ungefär en timme sedan jag meddelade något fel eller något jag glömt göra. Med en nästan giftig och iskall ton påpekade exet att eftersom jag inte hade dissat mig under gympan så kunde jag inte gå dit fler gånger. Jag försökte påpeka att det skulle vara stört omöjligt att dissa sig samtidigt som gympapasset var i full gång men han vägrade höra på det örat. Jag kände mig så arg, besviken och ledsen. Jag hade ordnat så att jag kunde gå dit. Jag hade fått ett okej från exet och att han till och med tyckte att det lät som en bra idé. Nu lät det helt annorlunda. Han påpekade nästan lyckligt att det hela var ett test. Han ville se om jag skulle komma ihåg att dissa mig minst en gång i kvarten under tiden som jag var där. Om jag hade lyckats med det så hade det varit fritt fram för mig att gå dit fler gånger. Men han var säker på att jag skulle glömma, misslyckas eller anta att jag inte skulle behöva göra det om jag hade fått ett okej från honom.
Jag hade en så stark lust att skrika något tillbaka. Vråla ut min ilska och frustration så att han skulle förstå hur detta plågade mig. Jag insåg att det var just vad han ville uppnå - plåga mig. Jag samlade mig och meddelade att jag var redo att åka tillbaka hem igen. Jag la på utan att med en ton avslöja min inre orkan.
Jag åkte hem igen och torsdagen veckan därpå skickade jag ett sms till mamman och meddelade att jag inte kunde komma för att jag hade tvättid inbokad. Inom mig grät jag stilla. Utanpå var jag lugn och samlad.
Klart slut!
måndag 22 februari 2010
Flera dagar i tingsrätt och hovrätt senare
Först blev det ett fall för tingsrätten. Dagarna innan julafton satt jag, mitt åklagarbiträde och min åklagare i tingsrätten vid Gustav Adolfs torg och tampades med exet och hans försvarsadvokat.
Det var jobbiga dagar - första dagen var värst. Då hade det gått ett antal veckor utan att jag hade behövt träffa exet och nu satt vi plötsligt öga mot öga i rätten. Det var jag som började berätta om mina upplevelser också. Jag fick berätta om den fysiska och psykiska misshandeln. Det kändes mycket tungt. Jag kände mig genast sömnig, trött och fick en extrem huvudvärk. Men jag tog mig igenom det. Efter första dagen bokstavligen släpade jag mig hem. Jag låg på soffan hemma hos mor och far i flera, flera timmar i ett dvalliknande tillstånd innan jag lyckades ta mig upp och tvinga i mig lite mat. Det syntes inte utanpå, jag grät inte men det var ett stort sår inom mig som rivits upp. Det gick lättare de kommande dagarna. Dagen innan julafton var sista dagen i tingsrätten.
Det var skönt att ha vänner att prata med. Jag kände verkligen att jag behövde det då. Jag gick och går fortfarande hos psykolog. Det tror jag är bra för mig. Jag har tryckt undan så mycket känslor att jag har extremt svårt att gråta, vilket jag märkte nu i samband med rättegången - inga tårar alls.
Efter domen på 3 års fängelse kom en överklagan. Jag var väl inte helt förvånad att exet överklagade - han gör väl vad som helst för att slippa sitta mer i fängelse. Han har ju suttit häktad nu sedan 6:e november 2009 och jag tror han fortfarande anser att det är ett orättvist straff. Fallet hamnade i hovrätten och förra veckan var förhandlingarna. Det var inte mycket nytt. Det var först genomgång av de inspelade förhören från tingsrätten och därefter, under den sista dagen, var det telefonförhör med fler vittnen. Eller vittnen kanske är synd att säga - det är ju ingen som har sett något. Ingen har sett slag eller märken, ingen har märkt att något inte stod rätt till. Det var ju inte meningen att något skulle märkas. Så det var ytterligare 6 eller 7 personer som alla bedyrade att de inte sett några skador eller uppmärksammat något fel med vårt förhållande. Jag var så less på det hela, så trött på att gå igenom allt igen. När fredagen hade passerat och jag visste att nu kommer det inte fler sådana dagar kände jag mig lättad. Inga fler förhandlingar efter detta.
Nu väntar jag. Exet sitter fortfarande häktad och kommer att göra det till den 26:e februari då den nya domen meddelas. Min advokat säger att det förmodligen inte blir någon ändring av domen från tingsrätten men jag känner mig ändå orolig tills jag har fått det hela svart på vitt.
Det är sorgligt egentligen att jag ändå tycker synd om exet. Trots allt han har gjort mot mig så känner jag att det är synd om honom att han troligtvis kommer att förlora jobbet och med största sannolikhet ha svårt att hitta ett nytt jobb. Jag äcklas av mig själv för att jag tänker så. Jag försöker få in i skallen att det var exet själv som hamnade här och inte mitt fel. Han hade flera tillfällen att avstyra det men valde bort det. Det är svårt att tänka så för mig men jag jobbar på det.
Klart slut!
Det var jobbiga dagar - första dagen var värst. Då hade det gått ett antal veckor utan att jag hade behövt träffa exet och nu satt vi plötsligt öga mot öga i rätten. Det var jag som började berätta om mina upplevelser också. Jag fick berätta om den fysiska och psykiska misshandeln. Det kändes mycket tungt. Jag kände mig genast sömnig, trött och fick en extrem huvudvärk. Men jag tog mig igenom det. Efter första dagen bokstavligen släpade jag mig hem. Jag låg på soffan hemma hos mor och far i flera, flera timmar i ett dvalliknande tillstånd innan jag lyckades ta mig upp och tvinga i mig lite mat. Det syntes inte utanpå, jag grät inte men det var ett stort sår inom mig som rivits upp. Det gick lättare de kommande dagarna. Dagen innan julafton var sista dagen i tingsrätten.
Det var skönt att ha vänner att prata med. Jag kände verkligen att jag behövde det då. Jag gick och går fortfarande hos psykolog. Det tror jag är bra för mig. Jag har tryckt undan så mycket känslor att jag har extremt svårt att gråta, vilket jag märkte nu i samband med rättegången - inga tårar alls.
Efter domen på 3 års fängelse kom en överklagan. Jag var väl inte helt förvånad att exet överklagade - han gör väl vad som helst för att slippa sitta mer i fängelse. Han har ju suttit häktad nu sedan 6:e november 2009 och jag tror han fortfarande anser att det är ett orättvist straff. Fallet hamnade i hovrätten och förra veckan var förhandlingarna. Det var inte mycket nytt. Det var först genomgång av de inspelade förhören från tingsrätten och därefter, under den sista dagen, var det telefonförhör med fler vittnen. Eller vittnen kanske är synd att säga - det är ju ingen som har sett något. Ingen har sett slag eller märken, ingen har märkt att något inte stod rätt till. Det var ju inte meningen att något skulle märkas. Så det var ytterligare 6 eller 7 personer som alla bedyrade att de inte sett några skador eller uppmärksammat något fel med vårt förhållande. Jag var så less på det hela, så trött på att gå igenom allt igen. När fredagen hade passerat och jag visste att nu kommer det inte fler sådana dagar kände jag mig lättad. Inga fler förhandlingar efter detta.
Nu väntar jag. Exet sitter fortfarande häktad och kommer att göra det till den 26:e februari då den nya domen meddelas. Min advokat säger att det förmodligen inte blir någon ändring av domen från tingsrätten men jag känner mig ändå orolig tills jag har fått det hela svart på vitt.
Det är sorgligt egentligen att jag ändå tycker synd om exet. Trots allt han har gjort mot mig så känner jag att det är synd om honom att han troligtvis kommer att förlora jobbet och med största sannolikhet ha svårt att hitta ett nytt jobb. Jag äcklas av mig själv för att jag tänker så. Jag försöker få in i skallen att det var exet själv som hamnade här och inte mitt fel. Han hade flera tillfällen att avstyra det men valde bort det. Det är svårt att tänka så för mig men jag jobbar på det.
Klart slut!
onsdag 6 januari 2010
Nyår
Jag var inte hemma i Sverige över nyår. Jag och lilleman var nere och hälsade på goda vänner i Tyskland. Vi hade en härlig vecka hos dem över nyår.
Nyårsafton var riktigt mysig. Det var en hemmakväll, eftersom vi alla har barn men det gjorde absolut ingenting. Vi åt en god laxgryta, spelade spel och på tolvslaget gick vi ut på balkongen och tittade på fyrverkerier och drack alkoholfritt rosévin. Det var ett av de bästa nyårsfiranden jag har haft.
Det enda som kändes tungt var just tolvslaget. Då kände jag mig ensam. Det har alltid funnits någon där men inte nu. Jag försökte få mig själv att inse att jag aldrig hade någon tidigare heller, det bara såg ut så men det gick inte så bra att övertyga sig om det. Tur att jag var med dessa vänner då. Det går att vara sig själv och jag behöver inte på något sätt skämmas över hur jag mår.
Nu är jag hemma i Sverige igen. Det är en riktigt kall vinter med 15 minusgrader och ett rejält lager med snö. Jag var glad men mycket trött när jag åkte hem från Landvetter i detta vinterland.
Klart slut!
Nyårsafton var riktigt mysig. Det var en hemmakväll, eftersom vi alla har barn men det gjorde absolut ingenting. Vi åt en god laxgryta, spelade spel och på tolvslaget gick vi ut på balkongen och tittade på fyrverkerier och drack alkoholfritt rosévin. Det var ett av de bästa nyårsfiranden jag har haft.
Det enda som kändes tungt var just tolvslaget. Då kände jag mig ensam. Det har alltid funnits någon där men inte nu. Jag försökte få mig själv att inse att jag aldrig hade någon tidigare heller, det bara såg ut så men det gick inte så bra att övertyga sig om det. Tur att jag var med dessa vänner då. Det går att vara sig själv och jag behöver inte på något sätt skämmas över hur jag mår.
Nu är jag hemma i Sverige igen. Det är en riktigt kall vinter med 15 minusgrader och ett rejält lager med snö. Jag var glad men mycket trött när jag åkte hem från Landvetter i detta vinterland.
Klart slut!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
