Nu blöder jag bara en massa. I fredags hade jag hemska magsmärtor och kunde inte göra något för det gjorde så ont. Det var som värkar, vilket fick det hela att kännas ännu värre. Värkar utan bebis är bara jobbigt :(.
Min underbara sambo var med mig hela tiden, stöttade mig, masserade bort det onda och var framförallt där för mig. Det gjorde hela processen tusen gånger enklare. Och för att inte gå in på för mycket detaljer så kan jag bara säga att det värsta kom ut senare den dagen.
Nu blöder jag "bara" som en riklig mens. Jag känner mig nedstämd och orkar inte gå till jobbet men det går bra att jobba hemifrån, vilket är väldigt skönt för då kan jag ändå göra lite nytta.
Jag googlade lite på missfall och kom fram till att en normal blödning kan hålla på i 2-3 veckor. Det känns inte så kul att ha det så här så länge :(. Jag hoppas det går över snart. Men så som det blöder nu är det nog liten risk för det :(.
Klart slut!
tisdag 12 juli 2011
torsdag 7 juli 2011
Ledsen
Det jobbiga nu är alla småsaker som påminner. Vi köpte den och den maten för att jag var sugen på den när jag var gravid. Jag kommer inte få hålla i vår bebis i januari. Jag kommer inte få någon mage. Bebisar på tv, mm mm.
Stackars Lilleman påminner om bebisen utan att mena det. Jag försöker ge honom uppmärksamhet och kärlek som innan. Jag har berättat för honom att mamma är ledsen och att det inte har med honom att göra. Jag vet inte säkert om han förstod.
Det är jobbigt att berätta för alla jag berättat för att det blir ingen bebis. Särskilt nu när det är många i bekantskapskretsen som ska ha barn snart. Många av dem som har jämngamla barn med Lilleman jobbar på sitt andra nu. Som vi gjorde fram tills nu :(.
Jag har pratat med sambon om att jag vill försöka igen när det här är över. Han har sagt att han också vill det. Jag kommer aldrig säga nej till att ha barn med dig, sa han. Det kändes skönt att höra.
Klart slut!
Stackars Lilleman påminner om bebisen utan att mena det. Jag försöker ge honom uppmärksamhet och kärlek som innan. Jag har berättat för honom att mamma är ledsen och att det inte har med honom att göra. Jag vet inte säkert om han förstod.
Det är jobbigt att berätta för alla jag berättat för att det blir ingen bebis. Särskilt nu när det är många i bekantskapskretsen som ska ha barn snart. Många av dem som har jämngamla barn med Lilleman jobbar på sitt andra nu. Som vi gjorde fram tills nu :(.
Jag har pratat med sambon om att jag vill försöka igen när det här är över. Han har sagt att han också vill det. Jag kommer aldrig säga nej till att ha barn med dig, sa han. Det kändes skönt att höra.
Klart slut!
Missfall
Idag 7/7 20011 satte missfallet igång på riktigt. Det gjorde mig mer ledsen.
Jag vet att det aldrig funnits någon bebis men i mitt hjärta har det funnits en sedan 8/5 2011, när vi hade plussat. Jag tog farväl av den och sa att den var älskad och efterlängtad även om den aldrig fick chansen att leva. Jag berättade att jag aldrig kommer glömma vårt lilla kärleksbarn som aldrig fanns. Jag berättade också att vi skulle försöka skaffa ett syskon till den sedan när mamma mår bättre.
Det kändes skönt att ta avsked. Det gjorde jätteont och jag mådde skitdåligt men jag erkände på något sätt att jag har ont i hjärtat och saknar vårt lilla barn.
Jag är så lättad över att jag slapp boka tid på Sahlgrenska. Det hade känts för mig som att jag gör abort på ett barn som jag så gärna ville ha. Jag tror att det hade varit värre.
Nu känner jag mig arg för att läkaren ville göra två ultraljud. Varför inte bara köra VUL och ha det klart? Jag borde stått på mig men det gjorde jag så klart inte. Nu blev hela processen bara mer uttdragen. Sedan tycker jag att läkaren i princip sa att eftersom du verkar ha lätt att bli med barn är det ju inte så farligt. Hon sa inte detta ordagrant men hon frågade om jag har haft lätt att bli gravid och när jag svarade att det har jag nog så sa hon att då kan du säkert bli det igen snart. Vad fan spelar det för roll?! Jag är väl ledsen för det här missfallet även om jag har lätt att bli gravid. Klart att det är extra jobbigt om man har haft jättesvårt att få barn, blir gravid och sedan får missfall men det gör inte att det är lätt annars! Sedan så verkade läkaren tolka min sansade och lugna inställning som att jag tog det hela bra, vilket jag kan förstå. Jag tycker ändå att hon borde nämnt något om samtalskontakt och sjukskrivning. Nu var attityden mera åt: ni var ju inställda på att det kunde vara något fel och nu var det det. Bättre lycka nästa gång. Det som kändes värst var när läkaren sa att jag inte skulle till MVC mer för att det inte var en normal graviditet. Det är ju bra att slippa gå dit och se alla lyckliga gravida men det blev så definitivt slut på vår graviditet. Nu var det dags att gå och vänta på missfall istället. Inte lika kul som att vänta på bebis kan jag intyga.
Jag tror att jag är arg, ledsen och besviken över att det här har hänt. Jag vet inte om läkaren kunde sagt eller gjort något bra. Det var ju liksom beskedet i sig som var felet. Det känns så orättvist! Jag har redan råkat ut för en massa tråkiga saker i mitt liv, jag behöver inte extramaterial.
Det värsta är att jag inte kan skaka av mig min känsla av att vara ful och äcklig. Jag vet att det inte var mitt fel det som hände och att jag gjort allting rätt. Det bara hände. Jag kunde inte hindra det. Men jag tycker inte längre om att se min kropp i spegeln. Med kläder på går det bra för då är den "gömd" men utan känner jag mig bara äcklad. Jag försöker tänka bort detta, klä mig fint, krama sambon och prata med honom om det för att det ska kännas bättre. Jag hoppas det går över så att jag kan tycka om mig själv igen.
Imorgon 8/7 2011 skulle vi haft vår nästa tid till MVC för vägning och provtagning. Det blir inget med det nu. Jag ringde för säkerhets skull till MVC och avbokade. Jag skulle må ännu sämre av att få påminnelse för en tid som jag inte ens ska gå till :(.
Klart slut!
Jag vet att det aldrig funnits någon bebis men i mitt hjärta har det funnits en sedan 8/5 2011, när vi hade plussat. Jag tog farväl av den och sa att den var älskad och efterlängtad även om den aldrig fick chansen att leva. Jag berättade att jag aldrig kommer glömma vårt lilla kärleksbarn som aldrig fanns. Jag berättade också att vi skulle försöka skaffa ett syskon till den sedan när mamma mår bättre.
Det kändes skönt att ta avsked. Det gjorde jätteont och jag mådde skitdåligt men jag erkände på något sätt att jag har ont i hjärtat och saknar vårt lilla barn.
Jag är så lättad över att jag slapp boka tid på Sahlgrenska. Det hade känts för mig som att jag gör abort på ett barn som jag så gärna ville ha. Jag tror att det hade varit värre.
Nu känner jag mig arg för att läkaren ville göra två ultraljud. Varför inte bara köra VUL och ha det klart? Jag borde stått på mig men det gjorde jag så klart inte. Nu blev hela processen bara mer uttdragen. Sedan tycker jag att läkaren i princip sa att eftersom du verkar ha lätt att bli med barn är det ju inte så farligt. Hon sa inte detta ordagrant men hon frågade om jag har haft lätt att bli gravid och när jag svarade att det har jag nog så sa hon att då kan du säkert bli det igen snart. Vad fan spelar det för roll?! Jag är väl ledsen för det här missfallet även om jag har lätt att bli gravid. Klart att det är extra jobbigt om man har haft jättesvårt att få barn, blir gravid och sedan får missfall men det gör inte att det är lätt annars! Sedan så verkade läkaren tolka min sansade och lugna inställning som att jag tog det hela bra, vilket jag kan förstå. Jag tycker ändå att hon borde nämnt något om samtalskontakt och sjukskrivning. Nu var attityden mera åt: ni var ju inställda på att det kunde vara något fel och nu var det det. Bättre lycka nästa gång. Det som kändes värst var när läkaren sa att jag inte skulle till MVC mer för att det inte var en normal graviditet. Det är ju bra att slippa gå dit och se alla lyckliga gravida men det blev så definitivt slut på vår graviditet. Nu var det dags att gå och vänta på missfall istället. Inte lika kul som att vänta på bebis kan jag intyga.
Jag tror att jag är arg, ledsen och besviken över att det här har hänt. Jag vet inte om läkaren kunde sagt eller gjort något bra. Det var ju liksom beskedet i sig som var felet. Det känns så orättvist! Jag har redan råkat ut för en massa tråkiga saker i mitt liv, jag behöver inte extramaterial.
Det värsta är att jag inte kan skaka av mig min känsla av att vara ful och äcklig. Jag vet att det inte var mitt fel det som hände och att jag gjort allting rätt. Det bara hände. Jag kunde inte hindra det. Men jag tycker inte längre om att se min kropp i spegeln. Med kläder på går det bra för då är den "gömd" men utan känner jag mig bara äcklad. Jag försöker tänka bort detta, klä mig fint, krama sambon och prata med honom om det för att det ska kännas bättre. Jag hoppas det går över så att jag kan tycka om mig själv igen.
Imorgon 8/7 2011 skulle vi haft vår nästa tid till MVC för vägning och provtagning. Det blir inget med det nu. Jag ringde för säkerhets skull till MVC och avbokade. Jag skulle må ännu sämre av att få påminnelse för en tid som jag inte ens ska gå till :(.
Klart slut!
Ingen bebis
Det var dåliga nyheter. Tisdagen den 5/7 2011 fick vi veta det som jag befarat. Att det inte fanns någon bebis. Det fanns inget utvecklat foster överhuvudtaget. En så kallad ofostrig graviditet.
Jag ville bara därifrån. Att det skulle vara över. Jag ville inte ens se hur det såg ut på ultraljudet. Jag kände mig så förnedrad av att ligga där. Jag har aldrig gillat gynundersökningar och efter det här blev det ju inte bättre direkt.
Jag verkade nog ganske sammanbiten och samlad. Jag hatar att gråta inför folk jag inte känner mig bekväm med. Och här efter undersökningen kände jag mig allt annat än bekväm. Jag frågade vad jag skulle göra nu. Läkaren berättade att det bästa var att vänta på "naturligt" missfall men om inget hade hänt inom 2 veckor skulle jag boka tid på Sahlgrenska. Sedan skulle jag gå till Sahlgrenska för en efterkontroll att allt såg bra ut igen. Jag frågade hur länge vi borde vänta med att försöka få barn igen och hon sa att det är bra att vänta en menscykel efter att allt är över för att veta att allt är "nollställt". Jag fick veta att jag inte skulle till MVC mer för att det inte var en normal graviditet. Jag nickade att jag förstod. Sedan tackade jag för mig och gick därifrån. Jag ville långt bort, bort, bort.
Sambon frågade hur jag mådde och sa att jag hade fått en väldigt konstig min inne hos läkaren. Jag sa att jag inte mådde jättebra men att jag ville prata om det när vi var hemma istället. Han var nog orolig för mig.
Vi gick och handlade och jag fokuserade på allt annat än klumpen i halsen. Jag ville inte börja gråta nu. Jag ville kunna vara i mitt trygga hem, krama om sambon och gråta ifred. Inte nu!
Väl hemma åkte vi förbi min lillasyster och hämtade upp Lilleman. Jag ville inte ens gå in utan jag satt kvar i bilen. Tittade inte ens mot lillasyster som kom ut på trappen. Sambon berättade för henne.
Väl hemma frågade sambon hur det var med mig och jag svarade att det var inte så bra men jag ville inte prata om det nu utan först fixa klart maten. Han undrade varför. Jag svarade att när jag väl börjar prata om det kommer jag att bryta ihop och inte orka göra något alls. Då är det bättre att allt är klart till dess. Vi fixade klart maten. Vi åt färdigt. Vi tittade på tv.
Sambon frågade hur det var med mig igen och först då kunde jag tillåta mig att börja känna efter. Då började jag gråta. Det gjorde så ont inombords. Hur mycket jag än förberett mig på att det var något som var fel så blev jag ändå jätteledsen. Det går nog inte att förbereda sig på ett missfall :(.
Klart slut!
Jag ville bara därifrån. Att det skulle vara över. Jag ville inte ens se hur det såg ut på ultraljudet. Jag kände mig så förnedrad av att ligga där. Jag har aldrig gillat gynundersökningar och efter det här blev det ju inte bättre direkt.
Jag verkade nog ganske sammanbiten och samlad. Jag hatar att gråta inför folk jag inte känner mig bekväm med. Och här efter undersökningen kände jag mig allt annat än bekväm. Jag frågade vad jag skulle göra nu. Läkaren berättade att det bästa var att vänta på "naturligt" missfall men om inget hade hänt inom 2 veckor skulle jag boka tid på Sahlgrenska. Sedan skulle jag gå till Sahlgrenska för en efterkontroll att allt såg bra ut igen. Jag frågade hur länge vi borde vänta med att försöka få barn igen och hon sa att det är bra att vänta en menscykel efter att allt är över för att veta att allt är "nollställt". Jag fick veta att jag inte skulle till MVC mer för att det inte var en normal graviditet. Jag nickade att jag förstod. Sedan tackade jag för mig och gick därifrån. Jag ville långt bort, bort, bort.
Sambon frågade hur jag mådde och sa att jag hade fått en väldigt konstig min inne hos läkaren. Jag sa att jag inte mådde jättebra men att jag ville prata om det när vi var hemma istället. Han var nog orolig för mig.
Vi gick och handlade och jag fokuserade på allt annat än klumpen i halsen. Jag ville inte börja gråta nu. Jag ville kunna vara i mitt trygga hem, krama om sambon och gråta ifred. Inte nu!
Väl hemma åkte vi förbi min lillasyster och hämtade upp Lilleman. Jag ville inte ens gå in utan jag satt kvar i bilen. Tittade inte ens mot lillasyster som kom ut på trappen. Sambon berättade för henne.
Väl hemma frågade sambon hur det var med mig och jag svarade att det var inte så bra men jag ville inte prata om det nu utan först fixa klart maten. Han undrade varför. Jag svarade att när jag väl börjar prata om det kommer jag att bryta ihop och inte orka göra något alls. Då är det bättre att allt är klart till dess. Vi fixade klart maten. Vi åt färdigt. Vi tittade på tv.
Sambon frågade hur det var med mig igen och först då kunde jag tillåta mig att börja känna efter. Då började jag gråta. Det gjorde så ont inombords. Hur mycket jag än förberett mig på att det var något som var fel så blev jag ändå jätteledsen. Det går nog inte att förbereda sig på ett missfall :(.
Klart slut!
tisdag 5 juli 2011
Läkartid
Idag 15:30 får vi se om det finns en bebis eller inte. I söndagskväll blödde jag så jag väntar mig redan det värsta. Jag hade inte ont eller så och jag hoppas att det var pga att vi hade sex tidigare men det hade kommit såpass att det läckt igenom trosan. Det tycker inte jag verkar lovande.
Sedan är jag väl orolig sedan innan för att vår barnmorska gjorde vanligt ultraljud och såg inte något. Men tydligen så ser man inget förrän flera veckor senare så det kanske inte var så konstigt. Ändå gjorde det mig väldigt orolig. Hade varit bättre om hon inte gjort så alls.
Jag hoppas väl att det ser bra ut men jag försöker förbereda mig på det värsta. Jag vet att jag ändå kommer att bli ledsen om det är dåliga nyheter. Men jag kanske kan klara mig från att gråta hos läkaren med lite tur.
Klart slut!
Sedan är jag väl orolig sedan innan för att vår barnmorska gjorde vanligt ultraljud och såg inte något. Men tydligen så ser man inget förrän flera veckor senare så det kanske inte var så konstigt. Ändå gjorde det mig väldigt orolig. Hade varit bättre om hon inte gjort så alls.
Jag hoppas väl att det ser bra ut men jag försöker förbereda mig på det värsta. Jag vet att jag ändå kommer att bli ledsen om det är dåliga nyheter. Men jag kanske kan klara mig från att gråta hos läkaren med lite tur.
Klart slut!
onsdag 29 juni 2011
Uppmärksammande
Jag märkte precis en trevlig sak. Min blogg handlar allt mindre om exet och vad han gjorde mot mig och allt mer om min nuvarande vardag. Så klart får jag tillbaka minnesbilder och blir ledsen ibland men det är hanterbart.
Jag vann! Jag kan vara mer och mer mig själv. Och det bästa av allt är att mina vänner och familj tycker om mig för den jag är. Precis som det ska vara. Och faktiskt precis som jag trodde hela tiden.
Klart slut!
Jag vann! Jag kan vara mer och mer mig själv. Och det bästa av allt är att mina vänner och familj tycker om mig för den jag är. Precis som det ska vara. Och faktiskt precis som jag trodde hela tiden.
Klart slut!
Sommarvärme
Jag fick verkligen chansen att njuta av sommarvärmen i måndags :). Lilleman ville inte alls gå hem utan satte sig bestämt på tvären såvida han inte fick gå hem till mormor och morfar och leka efter dagis. Det fick han som tur var och plötsligt var jag och sambon barnlediga. Då passade vi på att åka ut på en cykeltur.
Det var hur kul som helst men det var ett tag sedan jag cyklade, cykeln var ny och sambon är lite mer galen när det gäller VAR man kan cykla, så det blev en hel del terräng, grus av olika grovhetsgrad och sand som vi cyklade på. Han cyklade på som om det var vanlig asfaltsväg medan jag var lite mer åt det försiktiga hållet (läs: feg) och stannade för att gå när det blev för läskigt. Men det gick bättre och bättre. Jag vande mig vid den nya cykeln och blev efterhand snäppet modigare och vågade cykla på allt fler "läskiga" ställen.
Sambon sa att när jag blivit ännu mer varm i kläderna så kan han börja cykla som han brukar så att jag får testa på det. Jag tyckte att det redan såg tillräckligt livsfarligt ut när han cyklade "mesigt och lugnt". Karln använder ju aldrig bromsarna utan bromsar med foten istället - de få gånger han bromsar överhuvudtaget :P.
Grymt kul var det iallafall. Och det var så fin natur vi cyklade igenom. Det bästa är att den naturen finns precis runt hörnet. Vi slipper åka långt bort för att kunna njuta av allt det fina :D.
Klart slut!
Det var hur kul som helst men det var ett tag sedan jag cyklade, cykeln var ny och sambon är lite mer galen när det gäller VAR man kan cykla, så det blev en hel del terräng, grus av olika grovhetsgrad och sand som vi cyklade på. Han cyklade på som om det var vanlig asfaltsväg medan jag var lite mer åt det försiktiga hållet (läs: feg) och stannade för att gå när det blev för läskigt. Men det gick bättre och bättre. Jag vande mig vid den nya cykeln och blev efterhand snäppet modigare och vågade cykla på allt fler "läskiga" ställen.
Sambon sa att när jag blivit ännu mer varm i kläderna så kan han börja cykla som han brukar så att jag får testa på det. Jag tyckte att det redan såg tillräckligt livsfarligt ut när han cyklade "mesigt och lugnt". Karln använder ju aldrig bromsarna utan bromsar med foten istället - de få gånger han bromsar överhuvudtaget :P.
Grymt kul var det iallafall. Och det var så fin natur vi cyklade igenom. Det bästa är att den naturen finns precis runt hörnet. Vi slipper åka långt bort för att kunna njuta av allt det fina :D.
Klart slut!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
