Jag drar mig för att sova. Jag tror att jag får minnesbilder som jag inte riktigt har ork att behandla. Då tror jag att om jag är riktigt trött när jag lägger mig så kommer jag att somna bums. Vet inte om det är en smart taktik...
Imorgon (eller senare idag rättare sagt) ska jag prova på Quigong (eller hur fasen det nu stavas för jag orkar inte kolla upp det just nu). Det ska förhoppningsvis kunna hjälpa mig att slappna av så att jag kan sova utan att vara orolig och rädd.
Klart slut!
onsdag 3 mars 2010
Betala räkningar
Vi hade/har bank på internet. SEB närmare bestämt. Då har man sådana där små dosor som man loggar in med - ja, ni vet säkert hur de ser ut. Tro det eller ej, dessa dosor kan få slut på batteri! Det tar ca 2000 år men förr eller senare så tar batteriet slut. Detta hände med våra dosor. Jag bytte batterier i dem och det fungerade bra med min dosa men exets dosa nollställde sig och det gick inte att låsa upp eller liknande med någon kod. Den behövde bytas ut. Troligtvis hade laddningen i batteriet blivit så pass svagt att kretsarna i dosan inte fick någon mer ström och då nollställdes minnet - vad vet jag.
Ända sedan exet blev häktad så har jag tagit hand om och betalat räkningar för både mig och honom. Från början tänkte jag inte så mycket på det - jag hade ju gjort det själv i så många år redan att det inte kändes konstigt. Det var väl snarare så att jag var orolig att det senare skulle heta från exets sida att jag inte kan ta hand om mig själv - hon klarar ju inte ens av att betala räkningar! Så jag betalade räkningarna för honom, utan att han hade bett om det. Jag ville inte verka taskig. Sedan så var det knappast en hämnd med rätt magnitud att exet skulle få några sketna små betalningsanmärkningar. Det skulle ju inte ändra något för min del, liksom.
Jag går numera hos en psykolog 1-2 gånger i veckan. Vi har pratat mycket om hur jag hade det, hur det kändes för mig att leva så, varför jag inte gjorde mer och tidigare motstånd mm. Bland annat berättade jag om att jag betalar exets räkningar och att jag nu stött på problem för att hans dosa till bank på internet inte fungerade längre. Det går heller inte att hämta ut en ny om man inte går personligen - inte ens fullmakt funkar! (Det kanske funkar om man är någons gode man men nu är jag inte exets gode man och kommer inte bli det heller så det återstår att se)Jag berättade om hur jag försökt få tag på en ny dosa och att jag nu inte visste hur jag skulle lösa det hela. Min psykolog P sa något som fick mig att fundera lite: "Varför måste du lösa det överhuvudtaget?" Det hade jag inte tänkt på. Det var ju inte mitt problem egentligen! Jag förklarade att om inte jag gör det så blir exets mamma tvungen att fixa det och hon har det redan rätt jobbigt i och med att exet skickar meddelanden till mig via henne plus att hon har en son som blivit häktad. Då påpekade P att jag skulle sluta tänka på hur det blir för andra vuxna och börja tänka på mig själv. Var egoistisk, sa hon. P sa att det skulle vara bra för mig om jag kunde ta så mycket avstånd från exet som möjligt. Skära av alla band - både fysiska och psykiska. Det skulle hjälpa mig i läkningsprocessen, trodde hon.
Jag tänkte mycket på det här. Ju mer jag tänkte på det, desto vettigare tyckte jag att det var. Varför skulle jag ta hand om mitt ex räkningar när jag inte borde ha något alls med honom att göra!? Jag ska inte heller behöva leka dadda åt andra vuxna människor. De får ta hand om och lösa sina problem och jag bistår mer än gärna med hjälp men jag kommer inte göra det åt dem! Efter någon vecka och efter ytterligare ett försök att skaffa fram en ny dosa åt exet (den här gången för att underlätta för hans mamma att betala räkningarna) så tog jag mig samman och berättade för farmor att jag inte kunde betala dem för att jag inte längre kunde komma åt exets bank på internet. Farmor undrade om jag kunde lägga ut pengar så länge och så kunde jag få dem senare. Jag undrade då hur hon visste att jag skulle få pengar tillbaka. Farmor sa att exet hade lovat. Hela samtalet hade gått käpprätt åt helskotta, kände jag. Detta var ju inte alls vad jag skulle meddelat och dessutom har jag fått på mig att själv lägga ut för räkningarna.
Ytterligare en vända hos psykologen. Jag berättade om min rädsla att skapa konflikter i en relation - vilken som helst. Att jag inte ville betala exets räkningar med mina egna pengar men att jag tyckte att det var jättejobbigt att ta upp det med farmor. Jag fick inget klart svar på hur jag borde lösa det men det kändes bra att ha pratat om det.
På vägen hem så ringde jag till farmor och berättade att jag inte kommer att betala exets räkningar med mina pengar för att jag inte litade på att jag skulle få tillbaka pengarna. Hon lyssnade på mig och sa sedan att hon förstod. Det kändes bra. Jag hade tagit upp något som mycket väl kunde bli en konflikt och sedan istället löst problemet. Hurra för mig!
Nu ska jag iväg och spela basket. :D
Klart slut!
Ända sedan exet blev häktad så har jag tagit hand om och betalat räkningar för både mig och honom. Från början tänkte jag inte så mycket på det - jag hade ju gjort det själv i så många år redan att det inte kändes konstigt. Det var väl snarare så att jag var orolig att det senare skulle heta från exets sida att jag inte kan ta hand om mig själv - hon klarar ju inte ens av att betala räkningar! Så jag betalade räkningarna för honom, utan att han hade bett om det. Jag ville inte verka taskig. Sedan så var det knappast en hämnd med rätt magnitud att exet skulle få några sketna små betalningsanmärkningar. Det skulle ju inte ändra något för min del, liksom.
Jag går numera hos en psykolog 1-2 gånger i veckan. Vi har pratat mycket om hur jag hade det, hur det kändes för mig att leva så, varför jag inte gjorde mer och tidigare motstånd mm. Bland annat berättade jag om att jag betalar exets räkningar och att jag nu stött på problem för att hans dosa till bank på internet inte fungerade längre. Det går heller inte att hämta ut en ny om man inte går personligen - inte ens fullmakt funkar! (Det kanske funkar om man är någons gode man men nu är jag inte exets gode man och kommer inte bli det heller så det återstår att se)Jag berättade om hur jag försökt få tag på en ny dosa och att jag nu inte visste hur jag skulle lösa det hela. Min psykolog P sa något som fick mig att fundera lite: "Varför måste du lösa det överhuvudtaget?" Det hade jag inte tänkt på. Det var ju inte mitt problem egentligen! Jag förklarade att om inte jag gör det så blir exets mamma tvungen att fixa det och hon har det redan rätt jobbigt i och med att exet skickar meddelanden till mig via henne plus att hon har en son som blivit häktad. Då påpekade P att jag skulle sluta tänka på hur det blir för andra vuxna och börja tänka på mig själv. Var egoistisk, sa hon. P sa att det skulle vara bra för mig om jag kunde ta så mycket avstånd från exet som möjligt. Skära av alla band - både fysiska och psykiska. Det skulle hjälpa mig i läkningsprocessen, trodde hon.
Jag tänkte mycket på det här. Ju mer jag tänkte på det, desto vettigare tyckte jag att det var. Varför skulle jag ta hand om mitt ex räkningar när jag inte borde ha något alls med honom att göra!? Jag ska inte heller behöva leka dadda åt andra vuxna människor. De får ta hand om och lösa sina problem och jag bistår mer än gärna med hjälp men jag kommer inte göra det åt dem! Efter någon vecka och efter ytterligare ett försök att skaffa fram en ny dosa åt exet (den här gången för att underlätta för hans mamma att betala räkningarna) så tog jag mig samman och berättade för farmor att jag inte kunde betala dem för att jag inte längre kunde komma åt exets bank på internet. Farmor undrade om jag kunde lägga ut pengar så länge och så kunde jag få dem senare. Jag undrade då hur hon visste att jag skulle få pengar tillbaka. Farmor sa att exet hade lovat. Hela samtalet hade gått käpprätt åt helskotta, kände jag. Detta var ju inte alls vad jag skulle meddelat och dessutom har jag fått på mig att själv lägga ut för räkningarna.
Ytterligare en vända hos psykologen. Jag berättade om min rädsla att skapa konflikter i en relation - vilken som helst. Att jag inte ville betala exets räkningar med mina egna pengar men att jag tyckte att det var jättejobbigt att ta upp det med farmor. Jag fick inget klart svar på hur jag borde lösa det men det kändes bra att ha pratat om det.
På vägen hem så ringde jag till farmor och berättade att jag inte kommer att betala exets räkningar med mina pengar för att jag inte litade på att jag skulle få tillbaka pengarna. Hon lyssnade på mig och sa sedan att hon förstod. Det kändes bra. Jag hade tagit upp något som mycket väl kunde bli en konflikt och sedan istället löst problemet. Hurra för mig!
Nu ska jag iväg och spela basket. :D
Klart slut!
Biblioteksjunkie
Jag är officiellt en biblioteksjunkie. Jag skulle bara in och kolla lite. Jag hade ju redan en massa låneböcker hemma...
Gissa vem som kom ut med 14 nya, intressanta böcker i väskan? Fasen - bibliotek är farliga!
Klart slut!
Gissa vem som kom ut med 14 nya, intressanta böcker i väskan? Fasen - bibliotek är farliga!
Klart slut!
tisdag 2 mars 2010
Tuff stålfarmor
Den här hittade jag på tjuvlyssnat.se och den var så himla skön!
En man ~35 råkar stöta till en äldre kvinna ~70 på väg ut från köpcentret. Han fortsätter gå men kvinnan stirrar på honom ett bra tag. Till slut skriker hon.
Kvinnan: Du, jag såg ditt ansikte! Jag ska lägga upp det här på min blogg! Snorvalp!
Den kvinnan skulle jag vilja ha som min farmor! :D
En man ~35 råkar stöta till en äldre kvinna ~70 på väg ut från köpcentret. Han fortsätter gå men kvinnan stirrar på honom ett bra tag. Till slut skriker hon.
Kvinnan: Du, jag såg ditt ansikte! Jag ska lägga upp det här på min blogg! Snorvalp!
Den kvinnan skulle jag vilja ha som min farmor! :D
Släktingarna åker hem
Idag åker B-mormor (mammas tvillingsyster), hennes man, kusin L och hennes son E samt kusin J hem. Det var länge sedan jag träffade dem och ännu, ännu, ännu mer länge sedan som jag kunde träffa dem på mina villkor. Det var skönt. Jag kunde prata om det jag ville, skämta om det jag ville och jag behövde inte tänka på hur länge jag varit med dem och bäst av allt så behövde jag inte ursäkta mig. Vilken lycka! :D
De fick träffa lilleman också! Jag är så stolt över honom. Han är glad och älskar att träffa folk. Alla tyckte att han var jättesöt. Jag tycker ju också att lilleman är jättesöt, så jag kunde inte annat än att hålla med. Lilleman fann sig snabbt i den nya situationen och blev speciellt glad över att mormor var hemma trots att hon brukar vara borta på jobbet på vardagar. Det var B-mormor, som min käre far brukar säga (mamma och moster är enäggstvillingar) men lilleman var helnöjd ändå. Speciellt glad blev han åt att 9-åriga E var med. Han ville vara med honom hela tiden och blev så glad och fascinerad för att det fanns en liten människa till i gruppen. Kul, kul. Det jag tyckte var helbäst var att när lilleman skulle lägga sig så sa E så här: "Neeeej, jag vill inte att han ska lägga sig. Han var ju så kul!" Lille E är så gullig. Och som han pratar! Jag har aldrig träffat en unge som kan hålla låda som E!
Morbror har ett stort helskägg och jag har hört att många barn kan bli rädda för män och speciellt män i skägg. Inte lilleman inte! Han skrattar och tittar fascinerat på skägget. Jag tror att han tänker: "Coolt! Ett sånt skägg ska jag ha när jag blir stor." Likadant är det med pappan till stora M på babysimmet. Han har också skägg och lilleman tittar så intresserat på det så fort han får möjlighet. Jag gillar det bättre så här än om lilleman skulle gallskrika så fort han får syn på en vuxen snoppbärare.
Det blir lite tomt när de åker så jag får väl åka och hälsa på dem innan min mammaledighet tar slut. Jag väntar tills lilleman blir frisk igen och sedan åker jag och våldgästar ett tag.
Klart slut!
De fick träffa lilleman också! Jag är så stolt över honom. Han är glad och älskar att träffa folk. Alla tyckte att han var jättesöt. Jag tycker ju också att lilleman är jättesöt, så jag kunde inte annat än att hålla med. Lilleman fann sig snabbt i den nya situationen och blev speciellt glad över att mormor var hemma trots att hon brukar vara borta på jobbet på vardagar. Det var B-mormor, som min käre far brukar säga (mamma och moster är enäggstvillingar) men lilleman var helnöjd ändå. Speciellt glad blev han åt att 9-åriga E var med. Han ville vara med honom hela tiden och blev så glad och fascinerad för att det fanns en liten människa till i gruppen. Kul, kul. Det jag tyckte var helbäst var att när lilleman skulle lägga sig så sa E så här: "Neeeej, jag vill inte att han ska lägga sig. Han var ju så kul!" Lille E är så gullig. Och som han pratar! Jag har aldrig träffat en unge som kan hålla låda som E!
Morbror har ett stort helskägg och jag har hört att många barn kan bli rädda för män och speciellt män i skägg. Inte lilleman inte! Han skrattar och tittar fascinerat på skägget. Jag tror att han tänker: "Coolt! Ett sånt skägg ska jag ha när jag blir stor." Likadant är det med pappan till stora M på babysimmet. Han har också skägg och lilleman tittar så intresserat på det så fort han får möjlighet. Jag gillar det bättre så här än om lilleman skulle gallskrika så fort han får syn på en vuxen snoppbärare.
Det blir lite tomt när de åker så jag får väl åka och hälsa på dem innan min mammaledighet tar slut. Jag väntar tills lilleman blir frisk igen och sedan åker jag och våldgästar ett tag.
Klart slut!
måndag 1 mars 2010
Lilleman är sjuk!
Lilleman är förkyld! Det är så synd om honom. Han snörvlar och snorar och är hes. Han hostar slem och är varm och rosig om kinderna. Han får alvedon och då går febern ner. Alvedon går bra för den smakar skogsbär. Jag kom ihåg att jag själv som barn fick någon äcklig sörja jag inte alls ville dricka. Lilleman vill ju till och med ha mer!
Vad lilleman hatar av hela sitt hjärta är att få näsan rensad från snor. Jag kör med koksalt-spray och det går snäppet bättre än när jag använde de här små kapslarna med koksalt. Han vrider sig som en mask på kroken och försöker till varje pris att ta sig loss. Det känns som om han tror att jag försöker mörda honom. Han skriker som en stucken gris och är så förbannad på mig efteråt att han gråter lite extra i säkert 5 minuter. Och eftersom lilleman alltid är så snäll och glad så är de 5 minuterna att likställa med en evighet i hans lilla värld. Så arg är han!
Sedan är allt bra igen. I alla fall till nästa omgång. Det är tur att han ändå blir glad av att se mig när jag kommer. Det är ju inte många personer som jag skulle tillåta att behandla mig så här och ändå sedan bli helt överlycklig över att se. ;)
Klart slut!
Vad lilleman hatar av hela sitt hjärta är att få näsan rensad från snor. Jag kör med koksalt-spray och det går snäppet bättre än när jag använde de här små kapslarna med koksalt. Han vrider sig som en mask på kroken och försöker till varje pris att ta sig loss. Det känns som om han tror att jag försöker mörda honom. Han skriker som en stucken gris och är så förbannad på mig efteråt att han gråter lite extra i säkert 5 minuter. Och eftersom lilleman alltid är så snäll och glad så är de 5 minuterna att likställa med en evighet i hans lilla värld. Så arg är han!
Sedan är allt bra igen. I alla fall till nästa omgång. Det är tur att han ändå blir glad av att se mig när jag kommer. Det är ju inte många personer som jag skulle tillåta att behandla mig så här och ändå sedan bli helt överlycklig över att se. ;)
Klart slut!
söndag 28 februari 2010
Lilleman kom till jorden
Dagen då lilleman kom till jorden borde ha varit den lyckligaste dagen i mitt liv. Den borde ha sprudlat av kärlek, glädje och ömhet. Den borde ha fört vår lilla familj samman. Så var det inte. Bråk genomsyrade den här dagen och förstörde det glada och speciella. Tog bort fokus från det faktum att lilleman hade kommit till världen. Det borde ha varit den lyckligaste dagen i mitt liv men det var det inte. Jag trodde inte att jag skulle kunna känna moderskärlek då, för att allt kändes så nattsvart.
Det hela började egentligen dagen innan. Den 25:e maj började mysigt och fint. Jag och exet åkte till Slottskogen och tog en promenad upp till älgarna för att spana in deras tillskott. Vi hade med oss kexchoklad som färdkost. Tyvärr fick vi aldrig syn på den nya familjemedlemmen för att både den och mamma älg hade gömt sig otroligt väl längst in i inhägnadens mitt. Nåväl, vi förlustade oss på kexchokladen och strosade vidare tillsammans. Det var en dag efter beräknat födelsedatum för lilleman men jag hade inte haft några känningar ännu.
Vi åkte hem igen och då var det dags att göra lite nytta. Vi satte oss i soffan och påbörjade ett av våra hobbyprojekt. Det handlade om programmering givetvis och närmare bestämt webbprogrammering. Det spelar ingen större roll exakt vad projektet handlade om, dock. I vilket fall var det meningen att vi skulle göra allt från scratch och i och med att jag var mer av en rookie på området så skulle exet "förhöra" mig på hur arbetsgången för ett projekt ser ut. Sagt och gjort - jag berättade vad vi skulle göra steg för steg och sedan utförde vi de sagda handlingarna. Tills jag glömde bort ett steg. Exet påpekade att jag hade glömt ett steg mellan förra och nuvarande. Jag funderade en stund men kom inte på det. Exet tryckte på mer. Nu började jag bli mer och mer stressad. Exet stod över mig och frågade gång på gång varför jag djävlades på det här sättet; varför kom jag inte ihåg ett så enkelt steg. Parallellt med detta så skrek han ideligen att jag gjorde pauser, vilket jag gjorde för att jag inte kom på vad det var för nästa steg som saknades och jag kände att jag behövde mer betänketid eller lite hjälp. Jag fick ingen hjälp, jag blev så stressad och rädd av alla påtryckningar att jag började upprepa förslag jag tidigare nämnt. Exet sa åt mig att sluta upprepa samtidigt som han krävde att jag skulle sluta göra pauser. Nu visste jag varken ut eller in. Till slut började exet slå mig i ansiktet och dra mig i håret och påpeka med väsande röst att jag skulle sluta göra pauser. Jag hade fortfarande inte kommit på vad det var för steg som saknades och jag kände hur svetten rann utefter ryggen. Jag kände mig instängd och jag kände inte att jag hade tid eller möjlighet att komma på vad det var för steg som saknades. Jag försökte be exet om ett tips men det slutade i fler slag och mer drag i håret. Till slut var jag så stressad att jag inte ens visste vad jag sa. Jag babblade på i en förhoppning om att pricka det svar som skulle blidka exet. Jag visste inom mig att det nu var kört - han skulle aldrig acceptera att jag råkade pricka in rätt svar utan jag skulle bli tvungen att motivera det också. Allt för att jag inte skulle komma billigt undan. Det som inte fick hända hände så klart - jag upprepade mig. Varje gång blev det mer slag och med ökande upprördhet i rösten påpekade exet att jag inte skulle upprepa mig. Till slut brast det - han slängde ner mig på golvet, sparkade mig hårt i rumpan och på låren och tog sedan tag i mitt huvud och bankade det mot golvet hårt, hårt medan han långsamt artikulerade: sluta upprepa dig! Jag satt kvar på golvet, hjärtat bankade som på en skenande hingst, svettens mängd hade fått Noahs syndaflod att skämmas och jag kunde för mitt liv inte komma på vad det var för steg jag hade glömt. Det kändes som att det stod fullständigt stilla - inget, blankt, nada, ziltch. Jag kunde inte tänka, jag var bara rädd. Samtidigt visste jag att jag behövde säga något för exet skrek allt högre och högre att jag gjorde paus och att det inte heller var tillåtet. Jag försökte lägga fram ett nytt förslag men det kändes som att min hjärna hade spårat och bara kunde upprepa saker från en slinga som redan hade körts flera gånger. Exet hoppade på mig igen och skrek att jag skulle sluta upprepa mig. Han bankade mitt huvud i golvet. Hårdare och hårdare. Jag började bli rädd att han inte skulle sluta. Det enda jag kunde tänka var: låt bara bli magen, låt bara bli magen, låt bara bli magen. Sedan - som ur tomma intet - kom jag på vad det var för steg jag hade glömt. Jag presenterade mitt svar och lugnet började sakta sänka sig över scenen. Jag var tvungen att medge att jag hade djävlats och att jag hade vetat svaret sedan länge. Jag blev nu varse om att vi hade suttit mitt inne i det här bråket i över 3 timmar. Jag tänkte i mitt stilla sinne: "Varför skulle jag vilja sitta så här och bråka med dig om jag hade kunnat presentera svaret för länge sedan?" Det gick inte ihop i mitt huvud. Exet var dock övertygad om att det handlade om prestige och att jag ville få honom att göra allt jobb. Återigen tänkte jag tyst för mig själv: "Skulle jag - en höggravid kvinna - utsätta lilleman (vi visste om att det var en pojke sedan innan) för sådan risk?!" Jag litade ju inte på att exet hade full kontroll över sina handlingar och att han när som helst skulle börja sparka även i magen bara för att öka mängden påtryckning. Sedan kunde han ju alltid skylla på mig om något hade hänt med lilleman. "Ser du vad du har gjort nu! Hade du bara svarat och slutat djävlas så hade det här aldrig behövt hända! Du drar det här på dig själv." Så hade han nog sagt. Jag sket i vilket. Jag var glad, lättad över att jag till slut kom på svaret. Fråga mig inte hur jag gjorde! Sådana här scenarion har jag haft hur många gånger som helst och det känns lika hopplöst och skrämmande varje gång. Exet slutar inte förrän jag har get rätt svar - det spelar ingen roll om jag KAN ge svaret eller inte. Det är liksom mitt problem.
Nu var det lugnet efter stormen. Vi gjorde inte mer på projektet den dagen. Dels var det sent och dels var exet stressad nu efter att jag hade djävlats så mycket med honom. Det var så klart mitt fel igen men jag sket i vilket. Jag var bara glad att lilleman hade klarat sig. Vi tittade på en film, åt kvällsmat och sedan la vi oss för att sova.
Jag vaknade till runt 6:30 morgonen därefter den 26:e maj 2009 av en skum känsla i nedre delen av magen. Det var som en förvärk, fast nu gjorde det mer ont. Lite som kraftig mensvärk. Jag tänkte att nu börjar det nog närma sig förlossningen. Jag hade ju läst om att man kan ha upptrappande förvärkar en bra stund innan det hela sätts igång. En stund efter att jag formulerat den tanken kände jag det som att jag var väldigt kissnödig. Jag tog mig snabbt upp på toaletten och mycket riktigt kom det en rejäl mängd. Jag blev lite konfunderad och tänkte att det kanske var vattnet som gick... Efter det så sprang jag på toaletten stup i ett. Exet hade legat och sovit men nu vaknade han och var vrålförbannad för att jag sprang fram och tillbaka så. Han bråkade med mig för att jag inte inkluderade honom - att jag verkade dra mig in inom mig själv. Jag fick försöka stänga av den driften och sedan sitta och berätta vad som hände och vad jag kände. Fortfarande hade jag nog inte riktigt fattat att förlossningen var i full gång. Jag kände mig osäker och visste inte riktigt hur det skulle kännas. Jag ville ha hjälp och stöd. Exet sa rakt ut till mig att han inte kommer att ge mig något stöd. Jag föreslog att vi skulle räkna hur långt det var mellan värkarna men hade redan hunnit stressa upp mig och mer eller mindre bli paralyserad av exets fientliga attityd. Nu kände jag ett starkt behov av att få mina förslag bekräftade av honom så att jag visste att jag inte gjorde något fel. Men bekräftelse var det sista jag skulle få. Även om jag visste detta sedan tidigare hade jag svårt att trycka bort det behovet. Det slutade med ännu mer bråk - nu inte bara om att jag var värdelös subba för att jag inte inkluderade exet och berättade tydligt och sasat vad som hände utan nu även för att jag sa att jag skulle göra något men inte satte igång med det med en gång. Jag kände mig så olycklig! Samtidigt som jag skulle försöka hålla en lugn och avslappnad attityd kände jag att värkarna blev allt jobbigare att ta sig igenom. Jag var i ett paniktillstånd och försökte hålla mig coollugn så att det inte skulle bli mer misshandel från exets sida. Jag försökte räkna minuterna mellan värkarna men jag förstod inte vad som var slutet på ena värken och början på nästa. Jag kände inget mellanrum alls! Medan exet berättade för mig hur värdelös och egoistisk jag var så försökte jag att ringa till BB. Jag ringde till Östra sjukhuset, för det var dit jag ville åka. Barnmorskan som jag pratade med tyckte att det lät på mig som att jag behövde åka in men sa att vi skulle behöva åka till Mölndals sjukhus istället i och med att det var fullt på Östra. Jag kände hur jag krympte lite till. Exet skrek på mig att han visste att det skulle bli så här - vi hade inte kollat hur det var på Mölndal, vi hade inte packat färdigt allt till BB-väskan, jag hade inte inkluderat honom. Han sa sedan att han tänkte gå. Jag mådde fruktansvärt dåligt och visste inte riktigt hur jag skulle ta det hela - vad säger man på något sådant. Samtidigt hade jag fortfarande värkar som gjorde mer och mer ont. Jag ville att vi skulle reda ut det hela innan vi åkte - jag ville inte bråka på vägen. Jag hade en naiv förhoppning om att är det utrett innan vi går ut hemifrån så tar vi inte med oss bråket.
Plötsligt kände jag mig extremt bajsnödig. Jag rusade in på toa men inget kom. Det gick heller inte att sitta still på toaletten. Exet sa att jag överdrev. Jag fattade inte riktigt vad som hade hänt. Nu gjorde det inte ont på samma sätt. Det gjorde faktiskt inte så ont överhuvudtaget. Flera gånger sprang jag på toa utan att det kom något tills det gick upp ett ljus för mig. Det var så här krystvärkar skulle kännas. Under tiden hade jag försökt fixa frukost åt oss, duschat och klätt på mig. Exet skrek på mig att jag spelade över och att jag fortfarande inte inkluderade honom i vad som hände tillräckligt mycket. Jag försökte igen berätta ännu mer än innan. Det var så svårt. Till slut sa exet att han tänkte gå och att jag fick klara mig själv. Jag visste återigen inte vad jag skulle säga. Han frågade hur jag tänkte ta mig till BB. I ett svagt ögonblick sa jag att jag skulle ta spårvagnen. Jag vet inte varför jag sa så och inte att jag skulle ta en taxi. Det fick i alla fall exet att skrika ännu mer innan han stormade ut ut lägenheten. Jag kände mig alldeles blank inombords. Jag visste inte vad jag skulle göra. Ringa efter en ambulans, kanske? Efter en stund kom exet upp igen och sa att han hade kört fram bilen och att han skulle köra mig till sjukhuset ändå. Jag sa att jag trodde att jag kände huvudet nu. Jag gick ner till bilen och med samlade krafter tryckte vi in mig i framsätet och BB-väskan i baksätet. Sedan styrde exet kosan mot Östra. Jag fick i uppdrag att ringa och meddela att vi var på väg. Han gav mig tydliga direktiv att jag skulle spela upp att det gjorde riktigt ont och att vi var i paniktillstånd. Det var inte så svårt - jag hade rätt ont och var i paniktillstånd. Jag kom inte fram. Jag försökte igen - jag kom fortfarande inte fram! Då ringde jag 112 och bad dem koppla mig till BB på Östra. Jag berättade med viss svårighet att vi var på väg och att det var bråttom. De sa som jag tror att de alltid säger: "Okej, ni är välkomna."
Exet körde fel. Han svängde av mot Oslo istället för mot Stockholm. När vi märkte det så var vi vid Bäckebol. Aldrig har jag sett honom köra så som han körde nu - han körde i bussfilen, bytte fil mitt inne i Tingstadstunneln (aka körde över heldragen linje), för att inte tala om hastigheten. Jag brydde mig inte så mycket. Jag var mitt inne i krystvärkar och det gick bara inte att hålla emot - kudos till alla mammor som lyckas med det. Jag kunde inte sitta normalt utan halvstod/satt i sätet. Det kändes som om jag hade kört upp en badboll i skrevet. Det gjorde såpass ont att jag var tvungen att låta - stön, skrik, hojt, vrål. Allt i en salig blandning. Det kändes som att det gav styrka - lite som när en tyngdlyftare tar i så att njurbältet brister. Så kändes det. På vägen skällde exet på mig. Han sa att det var mitt fel att vi kom ut så sent, mitt fel att vi åkte fel, att jag skulle sluta överdriva, att jag hade förstört den här dagen för honom. Jag brydde mig inte så mycket just då. Jag var fokuserad på annat.
Till slut kom vi fram till Östra. Nu hade klockan blivit 9:12. Exet hjälpte mig ut ur bilen och fram till dörren till BB där jag ringde på. Det kändes som om jag fick vänta i evigheter innan det kom ut en barnmorska. De la upp mig på en säng på hjul. Jag kunde inte lägga mig själv. Det kändes som den där badbollen i skrevet gjorde mig alldeles stel. Med gemensamma krafter från barnmorskan och exet hamnade jag i sängen i alla fall. Barnmorskan drog in mig i ett litet samtalsrum för Auroraverksamheten, i och med att det var fullt på avdelningarna. Exet går ut för att flytta på bilen så att den inte står precis framför entrén. Barnmorskan hjälper mig av med kläderna. Hon bekräftar sedan det jag trodde att jag känt tidigare. Japp, huvudet tittar ut. Det var ingen badboll - det var lilleman. Sedan kom en krystvärk och lilleman glider ut. Nu har klockan blivit 9:14. Alles klar! Jag fick panik för att exet inte hade varit med och sett födseln. Jag visste att det här skulle innebära mer bråk och mer problem.
Mycket riktigt - när exet kommer tillbaka och ser att lilleman redan är född så ser jag på honom hur han blänger på mig. Jag nästan hör hur han påpekar att det för alltid kommer att vara mitt fel att han missade lillemans födelse. De torkar av bebisen, väger, mäter, exet klipper navelsträngen, de trycker djävulusiskt på magen för att få ut moderkakan (det gör görsketaont! Magen är ju alldeles öm efter att ha krystat och haft sig), de behöver sy en del bristningar, det visar sig att de sitter för högt upp och att det är svårt att nå, jag rullas iväg på operation. Allt är som i en dimma. Allt gick så fort. Jag hann inte njuta av ögonblicket. Det var så mycket bråk. Jag känner mig olycklig. Det kommer aldrig bli det där fina ögonblicket som det är för många andra familjer. Jag kommer aldrig få kramar och kyssar av min make som ett slags tack för att jag fött fram vår lilleman. Jag känner mig snuvad på min förlossning. Det är som att jag vill glömma att det har hänt.
Det här skulle vara den lyckligaste stunden i mitt liv och det enda jag känner är skuld, ledsamhet, trötthet och ilska. Det var inte så det skulle bli! Det skulle vara en fin stund! Lilleman skulle vara älskad och omtyckt från första början! Jag blir rädd att jag aldrig kommer att få moderskänslor. Jag orkar inte känna något. Som jag trodde får jag all skuld för att förlossningen inte blev som exet hade tänkt sig. Allt är mitt fel. Jag är en ond människa, egoistisk, djävlig, passiv, lat.
Idag är jag glad att exet inte fick vara med under lillemans förlossning. Det är något som bara jag och lilleman delar. Det känns bra nu.
Klart slut!
Det hela började egentligen dagen innan. Den 25:e maj började mysigt och fint. Jag och exet åkte till Slottskogen och tog en promenad upp till älgarna för att spana in deras tillskott. Vi hade med oss kexchoklad som färdkost. Tyvärr fick vi aldrig syn på den nya familjemedlemmen för att både den och mamma älg hade gömt sig otroligt väl längst in i inhägnadens mitt. Nåväl, vi förlustade oss på kexchokladen och strosade vidare tillsammans. Det var en dag efter beräknat födelsedatum för lilleman men jag hade inte haft några känningar ännu.
Vi åkte hem igen och då var det dags att göra lite nytta. Vi satte oss i soffan och påbörjade ett av våra hobbyprojekt. Det handlade om programmering givetvis och närmare bestämt webbprogrammering. Det spelar ingen större roll exakt vad projektet handlade om, dock. I vilket fall var det meningen att vi skulle göra allt från scratch och i och med att jag var mer av en rookie på området så skulle exet "förhöra" mig på hur arbetsgången för ett projekt ser ut. Sagt och gjort - jag berättade vad vi skulle göra steg för steg och sedan utförde vi de sagda handlingarna. Tills jag glömde bort ett steg. Exet påpekade att jag hade glömt ett steg mellan förra och nuvarande. Jag funderade en stund men kom inte på det. Exet tryckte på mer. Nu började jag bli mer och mer stressad. Exet stod över mig och frågade gång på gång varför jag djävlades på det här sättet; varför kom jag inte ihåg ett så enkelt steg. Parallellt med detta så skrek han ideligen att jag gjorde pauser, vilket jag gjorde för att jag inte kom på vad det var för nästa steg som saknades och jag kände att jag behövde mer betänketid eller lite hjälp. Jag fick ingen hjälp, jag blev så stressad och rädd av alla påtryckningar att jag började upprepa förslag jag tidigare nämnt. Exet sa åt mig att sluta upprepa samtidigt som han krävde att jag skulle sluta göra pauser. Nu visste jag varken ut eller in. Till slut började exet slå mig i ansiktet och dra mig i håret och påpeka med väsande röst att jag skulle sluta göra pauser. Jag hade fortfarande inte kommit på vad det var för steg som saknades och jag kände hur svetten rann utefter ryggen. Jag kände mig instängd och jag kände inte att jag hade tid eller möjlighet att komma på vad det var för steg som saknades. Jag försökte be exet om ett tips men det slutade i fler slag och mer drag i håret. Till slut var jag så stressad att jag inte ens visste vad jag sa. Jag babblade på i en förhoppning om att pricka det svar som skulle blidka exet. Jag visste inom mig att det nu var kört - han skulle aldrig acceptera att jag råkade pricka in rätt svar utan jag skulle bli tvungen att motivera det också. Allt för att jag inte skulle komma billigt undan. Det som inte fick hända hände så klart - jag upprepade mig. Varje gång blev det mer slag och med ökande upprördhet i rösten påpekade exet att jag inte skulle upprepa mig. Till slut brast det - han slängde ner mig på golvet, sparkade mig hårt i rumpan och på låren och tog sedan tag i mitt huvud och bankade det mot golvet hårt, hårt medan han långsamt artikulerade: sluta upprepa dig! Jag satt kvar på golvet, hjärtat bankade som på en skenande hingst, svettens mängd hade fått Noahs syndaflod att skämmas och jag kunde för mitt liv inte komma på vad det var för steg jag hade glömt. Det kändes som att det stod fullständigt stilla - inget, blankt, nada, ziltch. Jag kunde inte tänka, jag var bara rädd. Samtidigt visste jag att jag behövde säga något för exet skrek allt högre och högre att jag gjorde paus och att det inte heller var tillåtet. Jag försökte lägga fram ett nytt förslag men det kändes som att min hjärna hade spårat och bara kunde upprepa saker från en slinga som redan hade körts flera gånger. Exet hoppade på mig igen och skrek att jag skulle sluta upprepa mig. Han bankade mitt huvud i golvet. Hårdare och hårdare. Jag började bli rädd att han inte skulle sluta. Det enda jag kunde tänka var: låt bara bli magen, låt bara bli magen, låt bara bli magen. Sedan - som ur tomma intet - kom jag på vad det var för steg jag hade glömt. Jag presenterade mitt svar och lugnet började sakta sänka sig över scenen. Jag var tvungen att medge att jag hade djävlats och att jag hade vetat svaret sedan länge. Jag blev nu varse om att vi hade suttit mitt inne i det här bråket i över 3 timmar. Jag tänkte i mitt stilla sinne: "Varför skulle jag vilja sitta så här och bråka med dig om jag hade kunnat presentera svaret för länge sedan?" Det gick inte ihop i mitt huvud. Exet var dock övertygad om att det handlade om prestige och att jag ville få honom att göra allt jobb. Återigen tänkte jag tyst för mig själv: "Skulle jag - en höggravid kvinna - utsätta lilleman (vi visste om att det var en pojke sedan innan) för sådan risk?!" Jag litade ju inte på att exet hade full kontroll över sina handlingar och att han när som helst skulle börja sparka även i magen bara för att öka mängden påtryckning. Sedan kunde han ju alltid skylla på mig om något hade hänt med lilleman. "Ser du vad du har gjort nu! Hade du bara svarat och slutat djävlas så hade det här aldrig behövt hända! Du drar det här på dig själv." Så hade han nog sagt. Jag sket i vilket. Jag var glad, lättad över att jag till slut kom på svaret. Fråga mig inte hur jag gjorde! Sådana här scenarion har jag haft hur många gånger som helst och det känns lika hopplöst och skrämmande varje gång. Exet slutar inte förrän jag har get rätt svar - det spelar ingen roll om jag KAN ge svaret eller inte. Det är liksom mitt problem.
Nu var det lugnet efter stormen. Vi gjorde inte mer på projektet den dagen. Dels var det sent och dels var exet stressad nu efter att jag hade djävlats så mycket med honom. Det var så klart mitt fel igen men jag sket i vilket. Jag var bara glad att lilleman hade klarat sig. Vi tittade på en film, åt kvällsmat och sedan la vi oss för att sova.
Jag vaknade till runt 6:30 morgonen därefter den 26:e maj 2009 av en skum känsla i nedre delen av magen. Det var som en förvärk, fast nu gjorde det mer ont. Lite som kraftig mensvärk. Jag tänkte att nu börjar det nog närma sig förlossningen. Jag hade ju läst om att man kan ha upptrappande förvärkar en bra stund innan det hela sätts igång. En stund efter att jag formulerat den tanken kände jag det som att jag var väldigt kissnödig. Jag tog mig snabbt upp på toaletten och mycket riktigt kom det en rejäl mängd. Jag blev lite konfunderad och tänkte att det kanske var vattnet som gick... Efter det så sprang jag på toaletten stup i ett. Exet hade legat och sovit men nu vaknade han och var vrålförbannad för att jag sprang fram och tillbaka så. Han bråkade med mig för att jag inte inkluderade honom - att jag verkade dra mig in inom mig själv. Jag fick försöka stänga av den driften och sedan sitta och berätta vad som hände och vad jag kände. Fortfarande hade jag nog inte riktigt fattat att förlossningen var i full gång. Jag kände mig osäker och visste inte riktigt hur det skulle kännas. Jag ville ha hjälp och stöd. Exet sa rakt ut till mig att han inte kommer att ge mig något stöd. Jag föreslog att vi skulle räkna hur långt det var mellan värkarna men hade redan hunnit stressa upp mig och mer eller mindre bli paralyserad av exets fientliga attityd. Nu kände jag ett starkt behov av att få mina förslag bekräftade av honom så att jag visste att jag inte gjorde något fel. Men bekräftelse var det sista jag skulle få. Även om jag visste detta sedan tidigare hade jag svårt att trycka bort det behovet. Det slutade med ännu mer bråk - nu inte bara om att jag var värdelös subba för att jag inte inkluderade exet och berättade tydligt och sasat vad som hände utan nu även för att jag sa att jag skulle göra något men inte satte igång med det med en gång. Jag kände mig så olycklig! Samtidigt som jag skulle försöka hålla en lugn och avslappnad attityd kände jag att värkarna blev allt jobbigare att ta sig igenom. Jag var i ett paniktillstånd och försökte hålla mig coollugn så att det inte skulle bli mer misshandel från exets sida. Jag försökte räkna minuterna mellan värkarna men jag förstod inte vad som var slutet på ena värken och början på nästa. Jag kände inget mellanrum alls! Medan exet berättade för mig hur värdelös och egoistisk jag var så försökte jag att ringa till BB. Jag ringde till Östra sjukhuset, för det var dit jag ville åka. Barnmorskan som jag pratade med tyckte att det lät på mig som att jag behövde åka in men sa att vi skulle behöva åka till Mölndals sjukhus istället i och med att det var fullt på Östra. Jag kände hur jag krympte lite till. Exet skrek på mig att han visste att det skulle bli så här - vi hade inte kollat hur det var på Mölndal, vi hade inte packat färdigt allt till BB-väskan, jag hade inte inkluderat honom. Han sa sedan att han tänkte gå. Jag mådde fruktansvärt dåligt och visste inte riktigt hur jag skulle ta det hela - vad säger man på något sådant. Samtidigt hade jag fortfarande värkar som gjorde mer och mer ont. Jag ville att vi skulle reda ut det hela innan vi åkte - jag ville inte bråka på vägen. Jag hade en naiv förhoppning om att är det utrett innan vi går ut hemifrån så tar vi inte med oss bråket.
Plötsligt kände jag mig extremt bajsnödig. Jag rusade in på toa men inget kom. Det gick heller inte att sitta still på toaletten. Exet sa att jag överdrev. Jag fattade inte riktigt vad som hade hänt. Nu gjorde det inte ont på samma sätt. Det gjorde faktiskt inte så ont överhuvudtaget. Flera gånger sprang jag på toa utan att det kom något tills det gick upp ett ljus för mig. Det var så här krystvärkar skulle kännas. Under tiden hade jag försökt fixa frukost åt oss, duschat och klätt på mig. Exet skrek på mig att jag spelade över och att jag fortfarande inte inkluderade honom i vad som hände tillräckligt mycket. Jag försökte igen berätta ännu mer än innan. Det var så svårt. Till slut sa exet att han tänkte gå och att jag fick klara mig själv. Jag visste återigen inte vad jag skulle säga. Han frågade hur jag tänkte ta mig till BB. I ett svagt ögonblick sa jag att jag skulle ta spårvagnen. Jag vet inte varför jag sa så och inte att jag skulle ta en taxi. Det fick i alla fall exet att skrika ännu mer innan han stormade ut ut lägenheten. Jag kände mig alldeles blank inombords. Jag visste inte vad jag skulle göra. Ringa efter en ambulans, kanske? Efter en stund kom exet upp igen och sa att han hade kört fram bilen och att han skulle köra mig till sjukhuset ändå. Jag sa att jag trodde att jag kände huvudet nu. Jag gick ner till bilen och med samlade krafter tryckte vi in mig i framsätet och BB-väskan i baksätet. Sedan styrde exet kosan mot Östra. Jag fick i uppdrag att ringa och meddela att vi var på väg. Han gav mig tydliga direktiv att jag skulle spela upp att det gjorde riktigt ont och att vi var i paniktillstånd. Det var inte så svårt - jag hade rätt ont och var i paniktillstånd. Jag kom inte fram. Jag försökte igen - jag kom fortfarande inte fram! Då ringde jag 112 och bad dem koppla mig till BB på Östra. Jag berättade med viss svårighet att vi var på väg och att det var bråttom. De sa som jag tror att de alltid säger: "Okej, ni är välkomna."
Exet körde fel. Han svängde av mot Oslo istället för mot Stockholm. När vi märkte det så var vi vid Bäckebol. Aldrig har jag sett honom köra så som han körde nu - han körde i bussfilen, bytte fil mitt inne i Tingstadstunneln (aka körde över heldragen linje), för att inte tala om hastigheten. Jag brydde mig inte så mycket. Jag var mitt inne i krystvärkar och det gick bara inte att hålla emot - kudos till alla mammor som lyckas med det. Jag kunde inte sitta normalt utan halvstod/satt i sätet. Det kändes som om jag hade kört upp en badboll i skrevet. Det gjorde såpass ont att jag var tvungen att låta - stön, skrik, hojt, vrål. Allt i en salig blandning. Det kändes som att det gav styrka - lite som när en tyngdlyftare tar i så att njurbältet brister. Så kändes det. På vägen skällde exet på mig. Han sa att det var mitt fel att vi kom ut så sent, mitt fel att vi åkte fel, att jag skulle sluta överdriva, att jag hade förstört den här dagen för honom. Jag brydde mig inte så mycket just då. Jag var fokuserad på annat.
Till slut kom vi fram till Östra. Nu hade klockan blivit 9:12. Exet hjälpte mig ut ur bilen och fram till dörren till BB där jag ringde på. Det kändes som om jag fick vänta i evigheter innan det kom ut en barnmorska. De la upp mig på en säng på hjul. Jag kunde inte lägga mig själv. Det kändes som den där badbollen i skrevet gjorde mig alldeles stel. Med gemensamma krafter från barnmorskan och exet hamnade jag i sängen i alla fall. Barnmorskan drog in mig i ett litet samtalsrum för Auroraverksamheten, i och med att det var fullt på avdelningarna. Exet går ut för att flytta på bilen så att den inte står precis framför entrén. Barnmorskan hjälper mig av med kläderna. Hon bekräftar sedan det jag trodde att jag känt tidigare. Japp, huvudet tittar ut. Det var ingen badboll - det var lilleman. Sedan kom en krystvärk och lilleman glider ut. Nu har klockan blivit 9:14. Alles klar! Jag fick panik för att exet inte hade varit med och sett födseln. Jag visste att det här skulle innebära mer bråk och mer problem.
Mycket riktigt - när exet kommer tillbaka och ser att lilleman redan är född så ser jag på honom hur han blänger på mig. Jag nästan hör hur han påpekar att det för alltid kommer att vara mitt fel att han missade lillemans födelse. De torkar av bebisen, väger, mäter, exet klipper navelsträngen, de trycker djävulusiskt på magen för att få ut moderkakan (det gör görsketaont! Magen är ju alldeles öm efter att ha krystat och haft sig), de behöver sy en del bristningar, det visar sig att de sitter för högt upp och att det är svårt att nå, jag rullas iväg på operation. Allt är som i en dimma. Allt gick så fort. Jag hann inte njuta av ögonblicket. Det var så mycket bråk. Jag känner mig olycklig. Det kommer aldrig bli det där fina ögonblicket som det är för många andra familjer. Jag kommer aldrig få kramar och kyssar av min make som ett slags tack för att jag fött fram vår lilleman. Jag känner mig snuvad på min förlossning. Det är som att jag vill glömma att det har hänt.
Det här skulle vara den lyckligaste stunden i mitt liv och det enda jag känner är skuld, ledsamhet, trötthet och ilska. Det var inte så det skulle bli! Det skulle vara en fin stund! Lilleman skulle vara älskad och omtyckt från första början! Jag blir rädd att jag aldrig kommer att få moderskänslor. Jag orkar inte känna något. Som jag trodde får jag all skuld för att förlossningen inte blev som exet hade tänkt sig. Allt är mitt fel. Jag är en ond människa, egoistisk, djävlig, passiv, lat.
Idag är jag glad att exet inte fick vara med under lillemans förlossning. Det är något som bara jag och lilleman delar. Det känns bra nu.
Klart slut!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
