Snart får jag veta hur det har gått i tingsrätten. Det var ju en ny rättegång, den här gången om vårdnad och umgänge. Rättegången i sig tog bara någon halvtimme eller så. Sedan var det dags att sitta och vänta i sisådär 2 veckor på att få veta resultatet. Jag har fått höra från både min advokat, vänner och folk på Utväg att det sannolikt blir jag som får vårdnaden och att det bara blir umgänge för exets del. Jag hoppas på det men vågar inte vara helt säker förrän jag fått allt svart på vitt. Nu är det bara några timmar kvar tills jag kan ringa och få beslutet uppläst.
Klart slut!
måndag 26 april 2010
söndag 11 april 2010
Vårdnadstvist
Nu är det snart dags för vårdnadstvist. På tisdag blir det. Svårt att sova. Sover dessutom otroligt mycket när jag väl somnat. Inte bra.
Klart slut!
Klart slut!
måndag 29 mars 2010
Fredrikshavn
Jag var i 4:e månaden. Det var december. Vi skulle resa bort. Det blev äventyrsbadet i Fredrikshavn. Mest för småbarn egentligen men det passade oss tyckte vi. Vi var ju ganska barnsliga av oss och vågade ofta göra lite udda grejer, så som att köra trampbil för barn längs en kaj i Portugal. Vi hade ju bra och roliga saker gemensamt också - inte bara bråk hela tiden. Jag trodde verkligen att denna resa skulle bli en sådan knasig upplevelse som vi kunde dela och skratta åt senare. Så blev det inte.
Vi skulle bada. Exet ville att jag skulle göra kullerbyttor under vattnet. Jag gjorde några men tyckte att det var obehagligt och ville inte mer. Han tvingade mig då att göra kullerbyttor som han styrde. Han ville att jag skulle kura ihop mig till en liten boll och stanna under ytan så länge som han kände för det och gå upp och andas först när han i princip drog upp mig. Jag skulle hellre drunkna än att ta mig upp till ytan av mig själv.
Jag vägrade. Jag sa att jag ville åka hem. Att jag ville sticka från honom och att jag hellre sa upp förhållandet än att jag gjorde kullerbyttorna. Vi gick upp ur poolen och hade sedan ett långt, långt, långt bråk där exet påpekade för mig att jag återigen tog avstånd från honom och förhållandet istället för att satsa allt. Jag kände mig samtidigt dum för att jag hade flytt igen och samtidigt kände jag att det inte var normalt att tvingas att göra saker som skulle kunna vara livsfarliga. Vi pratade i flera, flera timmar. Jag skulle nog inte kalla det för att prata. Exet berättade för mig vilken dålig och värdelös människa jag var. Det är fruktansvärt att ha fantasi. Och det är en dålig kombination tillsammans med ett galet ex som faktiskt verkställer sjuka saker som inte ens går att föreställa sig. Till slut blev jag för rädd för att fullfölja planen att lämna exet. Vi gick tillbaka till poolen.
Jag var ihopkurad som en boll. Panik. Panik. Panik. När är det över?! Exet var missnöjd. Han tyckte att jag hade gått upp innan han hade gett rätt signal. Vi skulle göra om. Jag var en boll igen. Den här gången tog exet mig och tryckte in mig under en av plastbåtarna som man kunde ha vattenkrig från. Det såg ut som ett piratskepp och det fanns tre eller fyra vattenkanoner på det. Ett skepp på varje sida om poolen. Nu var jag fastsatt under båten. Jag var säker på att exet tänkte dränka mig nu. Jag hade panik. Skulle inte visa det. Bara ligga där och flyta. Vänta på signalen. Min hand flöt upp till ytan. Exet drog upp mig till ytan. Han var helt säker på att jag hade gjort det här med handen med flit. För att det skulle synas. Hela kullerbytte-incidenten blev ogiltigförklarad. Jag hade ju fuskat. Dessutom hade jag inte gjort det med en gång utan att blinka. Jag hade ju stuckit först.
Jag var så förbannad. Så kränkt. Jag misstänkte att det var så här det skulle ha slutat i vilket fall. Bara olika anledningar. Det blev aldrig bra. Aldrig perfekt. Det fanns alltid något att klaga på. Alltid.
Det har gått drygt ett år sedan resan till Fredrikshavn. Jag tycker fortfarnade att det är jobbigt att dyka och har lätt att få panik om jag inte känner att jag kan andas obehindrat. Tack din jävel!
Klart slut!
Vi skulle bada. Exet ville att jag skulle göra kullerbyttor under vattnet. Jag gjorde några men tyckte att det var obehagligt och ville inte mer. Han tvingade mig då att göra kullerbyttor som han styrde. Han ville att jag skulle kura ihop mig till en liten boll och stanna under ytan så länge som han kände för det och gå upp och andas först när han i princip drog upp mig. Jag skulle hellre drunkna än att ta mig upp till ytan av mig själv.
Jag vägrade. Jag sa att jag ville åka hem. Att jag ville sticka från honom och att jag hellre sa upp förhållandet än att jag gjorde kullerbyttorna. Vi gick upp ur poolen och hade sedan ett långt, långt, långt bråk där exet påpekade för mig att jag återigen tog avstånd från honom och förhållandet istället för att satsa allt. Jag kände mig samtidigt dum för att jag hade flytt igen och samtidigt kände jag att det inte var normalt att tvingas att göra saker som skulle kunna vara livsfarliga. Vi pratade i flera, flera timmar. Jag skulle nog inte kalla det för att prata. Exet berättade för mig vilken dålig och värdelös människa jag var. Det är fruktansvärt att ha fantasi. Och det är en dålig kombination tillsammans med ett galet ex som faktiskt verkställer sjuka saker som inte ens går att föreställa sig. Till slut blev jag för rädd för att fullfölja planen att lämna exet. Vi gick tillbaka till poolen.
Jag var ihopkurad som en boll. Panik. Panik. Panik. När är det över?! Exet var missnöjd. Han tyckte att jag hade gått upp innan han hade gett rätt signal. Vi skulle göra om. Jag var en boll igen. Den här gången tog exet mig och tryckte in mig under en av plastbåtarna som man kunde ha vattenkrig från. Det såg ut som ett piratskepp och det fanns tre eller fyra vattenkanoner på det. Ett skepp på varje sida om poolen. Nu var jag fastsatt under båten. Jag var säker på att exet tänkte dränka mig nu. Jag hade panik. Skulle inte visa det. Bara ligga där och flyta. Vänta på signalen. Min hand flöt upp till ytan. Exet drog upp mig till ytan. Han var helt säker på att jag hade gjort det här med handen med flit. För att det skulle synas. Hela kullerbytte-incidenten blev ogiltigförklarad. Jag hade ju fuskat. Dessutom hade jag inte gjort det med en gång utan att blinka. Jag hade ju stuckit först.
Jag var så förbannad. Så kränkt. Jag misstänkte att det var så här det skulle ha slutat i vilket fall. Bara olika anledningar. Det blev aldrig bra. Aldrig perfekt. Det fanns alltid något att klaga på. Alltid.
Det har gått drygt ett år sedan resan till Fredrikshavn. Jag tycker fortfarnade att det är jobbigt att dyka och har lätt att få panik om jag inte känner att jag kan andas obehindrat. Tack din jävel!
Klart slut!
söndag 28 mars 2010
Mormors begravning
Jag skulle få följa med upp till mormors begravning. Jag trodde att jag skulle få vara med och umgås med kusinerna och vara borta över hela helgen. Jag tänkte att jag skulle låta bli att ringa så ofta till exet medan jag var uppe i Gävle.
Det slutade med att jag bara fick stanna lite drygt ett dygn hos kusinerna. Dagen innan begravningen skulle jag ha hjälpt min syster att laga en kjol, som hon hade tänkt att ha på sig. Då ringde exet upp och ville prata. Han undrade varför jag inte hade ringt. Jag sa att jag hade tänkt att umgås med familjen och att vi skulle höras senare. Jag la på. Det blev ett djävla liv. Jag satt sedan i telefon hela resten av den kvällen och fick förklara mig. Inte kunde jag hjälpa syrran med kjolen. Dagen därpå var det begravning. Jag var tvungen att sitta och prata med exet under hela begravningen. Jag satt inne på toaletten och fick återigen förklara varför jag inte hade svarat direkt när han ringde och varför jag först till och med hade lagt på. De andra begravningsgästerna blev arga på mig och tyckte att jag uppträdde respektlöst. Jag var tvungen att skicka sms hela tiden då jag inte pratade med exet i telefon.
Jag åkte hem direkt efter begravningen. Resan hem var mysig. Då åkte jag med brorsan och lillasyster. Men det blev ju så klart bråk och problem för att jag inte ringt och pratat med exet under resan hem. Jag kände att all telefonkontakt stod mig upp i halsen. Jag ville inte prata med honom! Definitivt inte så ofta!
Jag känner mig än idag lurad på den begravning som hade utlovats. Jag kände mig så förbannad och kränkt. Jag ville ju att det i alla fall på utsidan skulle verka som att vi hade ett normalt förhållande. Jag tyckte att exet försvårade för mig. Sabbade intrycket. Dessutom ville jag ju så klart allra helst att vi skulle ha ett normalt förhållande. I ett normalt förhållande måste man inte prata med varandra varje dag. Man måste inte skicka sms en gång i kvarten. Man kan vara utan varandra i flera dagar åt gången utan att det blir panik och bråk.
Jag känner bara lättnad att nu kunna göra det jag vill och åka bort om jag vill.
Klart slut!
Det slutade med att jag bara fick stanna lite drygt ett dygn hos kusinerna. Dagen innan begravningen skulle jag ha hjälpt min syster att laga en kjol, som hon hade tänkt att ha på sig. Då ringde exet upp och ville prata. Han undrade varför jag inte hade ringt. Jag sa att jag hade tänkt att umgås med familjen och att vi skulle höras senare. Jag la på. Det blev ett djävla liv. Jag satt sedan i telefon hela resten av den kvällen och fick förklara mig. Inte kunde jag hjälpa syrran med kjolen. Dagen därpå var det begravning. Jag var tvungen att sitta och prata med exet under hela begravningen. Jag satt inne på toaletten och fick återigen förklara varför jag inte hade svarat direkt när han ringde och varför jag först till och med hade lagt på. De andra begravningsgästerna blev arga på mig och tyckte att jag uppträdde respektlöst. Jag var tvungen att skicka sms hela tiden då jag inte pratade med exet i telefon.
Jag åkte hem direkt efter begravningen. Resan hem var mysig. Då åkte jag med brorsan och lillasyster. Men det blev ju så klart bråk och problem för att jag inte ringt och pratat med exet under resan hem. Jag kände att all telefonkontakt stod mig upp i halsen. Jag ville inte prata med honom! Definitivt inte så ofta!
Jag känner mig än idag lurad på den begravning som hade utlovats. Jag kände mig så förbannad och kränkt. Jag ville ju att det i alla fall på utsidan skulle verka som att vi hade ett normalt förhållande. Jag tyckte att exet försvårade för mig. Sabbade intrycket. Dessutom ville jag ju så klart allra helst att vi skulle ha ett normalt förhållande. I ett normalt förhållande måste man inte prata med varandra varje dag. Man måste inte skicka sms en gång i kvarten. Man kan vara utan varandra i flera dagar åt gången utan att det blir panik och bråk.
Jag känner bara lättnad att nu kunna göra det jag vill och åka bort om jag vill.
Klart slut!
fredag 26 mars 2010
Dra barnvagnen
Jag råkade säga att jag skulle ut och dra barnvagnen. Genast blev det kommentarer. Hur menar du nu? Hur kan man dra en barnvagn? Då skulle du ju behöva dra den bakom dig när du går. Man skjuter ju en barnvagn framför sig! Varför sa du inte köra barnvagn?
Jag svarade att jag inte visste. Att jag måste ha sagt fel och att jag inte hade någon särskild anledning till att jag sa så. Jag skulle rätta till det framöver. Sa jag. Bara minuter senare sa jag fel igen! Igen sa jag dra barnvagnen. Nu i efterhand är jag inte säker på att det är fel att säga så men då ansåg exet att jag hade gått med på att det var felaktigt och att jag dessutom avsiktligt djävlades eftersom jag direkt sa fel igen, trots att jag precis lovat att jag inte skulle.
Efter den dagen var jag tvungen att bokstavligen DRA barnvagnen efter mig. Jag kände mig kränkt. Det var heller inte det lättaste att göra med en barnvagn - i alla fall inte vår. Det ville inte åka rakt. Man behövde motstyra den och dessutom omvänt - åkte den åt vänster skulle man trycka mer åt vänster för att få den att åka höger osv. Det var så lätt att glömma, att göra fel. Jag skämdes när jag gick ute med vagnen, ville inte. Jag kände mig inte som en normal mamma. Ingen annan mamma behövde göra så, så vitt jag visste. I min värld var inte detta normalt. Jag gjorde det ändå för att det inte skulle bli så mycket bråk. Det blev ändå bråk. Exet var missnöjd med att det gick långsammare än innan att gå med vagnen, att jag verkade dra mig för att använda vagnen och han var så klart övertygad om att jag gjorde detta för att djävlas och markera. Han svarade med att påstå att det från början bara var menat att jag skulle behöva göra detta under en begränsad tid för att veta min plats men nu när jag vägrade dra vagnen så som exet tyckte att det skulle ske så var det därmed en permanenterad handling.
Jag kokade. Jag kände mig så förbannad och hade inget sätt att uttrycka detta. Jag kunde ju säga det till exet och bli utskrattad och spottad på. Jag valde att låta bli. Jag ville inte bli mer förbannad. Jag började köra vagnen normalt i smyg. Så fort exet inte var med så använde jag vagnen på vanligt vis. Jag ljög mig blå om att jag drog vagnen så som vi kommit överens om. Jag tyckte att det var min rätt att göra så, eftersom jag aldrig riktigt fick vara med och diskutera besluten som vi kom överens om. Varför skulle jag då följa dem? Exet misstänkte att jag ljög och straffade mig för det. Jag fortsatte att bedyra min oskuld och körde vagnen normalt för fulla muggar bakom exets rygg.
Jag har funderat mycket på dessa slags uppror. Det fanns fler, liknande saker jag gjorde uppror med - drack ur glaset i badrummet, gick in med skorna, ljög om att jag hade utfört självbestraffning mm. Hade jag inte gjort uppror på det sättet hade jag nog inte varit mentalt frisk idag. Det går inte att leva i en värld som är så totalt emot ens egen världsuppfattning utan att bli galen. Så jag levde inte i den världen. Jag bara tillät den att finnas runt mig. Så länge det behövdes.
Klart slut!
Jag svarade att jag inte visste. Att jag måste ha sagt fel och att jag inte hade någon särskild anledning till att jag sa så. Jag skulle rätta till det framöver. Sa jag. Bara minuter senare sa jag fel igen! Igen sa jag dra barnvagnen. Nu i efterhand är jag inte säker på att det är fel att säga så men då ansåg exet att jag hade gått med på att det var felaktigt och att jag dessutom avsiktligt djävlades eftersom jag direkt sa fel igen, trots att jag precis lovat att jag inte skulle.
Efter den dagen var jag tvungen att bokstavligen DRA barnvagnen efter mig. Jag kände mig kränkt. Det var heller inte det lättaste att göra med en barnvagn - i alla fall inte vår. Det ville inte åka rakt. Man behövde motstyra den och dessutom omvänt - åkte den åt vänster skulle man trycka mer åt vänster för att få den att åka höger osv. Det var så lätt att glömma, att göra fel. Jag skämdes när jag gick ute med vagnen, ville inte. Jag kände mig inte som en normal mamma. Ingen annan mamma behövde göra så, så vitt jag visste. I min värld var inte detta normalt. Jag gjorde det ändå för att det inte skulle bli så mycket bråk. Det blev ändå bråk. Exet var missnöjd med att det gick långsammare än innan att gå med vagnen, att jag verkade dra mig för att använda vagnen och han var så klart övertygad om att jag gjorde detta för att djävlas och markera. Han svarade med att påstå att det från början bara var menat att jag skulle behöva göra detta under en begränsad tid för att veta min plats men nu när jag vägrade dra vagnen så som exet tyckte att det skulle ske så var det därmed en permanenterad handling.
Jag kokade. Jag kände mig så förbannad och hade inget sätt att uttrycka detta. Jag kunde ju säga det till exet och bli utskrattad och spottad på. Jag valde att låta bli. Jag ville inte bli mer förbannad. Jag började köra vagnen normalt i smyg. Så fort exet inte var med så använde jag vagnen på vanligt vis. Jag ljög mig blå om att jag drog vagnen så som vi kommit överens om. Jag tyckte att det var min rätt att göra så, eftersom jag aldrig riktigt fick vara med och diskutera besluten som vi kom överens om. Varför skulle jag då följa dem? Exet misstänkte att jag ljög och straffade mig för det. Jag fortsatte att bedyra min oskuld och körde vagnen normalt för fulla muggar bakom exets rygg.
Jag har funderat mycket på dessa slags uppror. Det fanns fler, liknande saker jag gjorde uppror med - drack ur glaset i badrummet, gick in med skorna, ljög om att jag hade utfört självbestraffning mm. Hade jag inte gjort uppror på det sättet hade jag nog inte varit mentalt frisk idag. Det går inte att leva i en värld som är så totalt emot ens egen världsuppfattning utan att bli galen. Så jag levde inte i den världen. Jag bara tillät den att finnas runt mig. Så länge det behövdes.
Klart slut!
Svårt att beskriva
Jag tycker att det är svårt att beskriva känslan av att leva i en sådan relation som jag har haft. Det är svårt att återge hur man långsamt krymper, till ett ingenting. Svårt att sätta ord på hur man försöker att inte vara rädd in i det sista och sedan blir man ändå rädd, så att svetten droppar från kroppen.
Exet sa många gånger att om jag försökte låta honom styra och han märkte det så skulle han avsiktligt komma på det mest djävliga han kunde och styra händelserna dit. Han skulle alltså avsiktligt och medvetet sabotera vår tillvaro så fort han trodde - fick minsta uppfattning om - att jag lät honom bestämma. Därmed var det ju bevisat att det var mitt fel om saker gick åt helvete - antingen hade jag styrt dem dit eller så hade jag försökt låta exet styra, trots att jag visste att det då garanterat skulle gå snett. Exet sa att jag djävlades så med flit. Att jag var egocentrerad och hellre ville slippa att styra och ta ansvar än att leda, hur dåligt det än blev. Jag vet inte om det kanske var exets sätt att peppa mig när han sa att det inte kunde bli sämre av att jag styrde.
Jag skulle inte ha några problem med att styra hela tiden om exet inte hade motarbetat. Avsiktligt sket han i att passa viktiga tider så att hela planeringen spolierades. Avsiktligt startade han bråk som gjorde att vi istället för att vara ute på mysig promenad, bio eller utflykt så satt vi i timmar och bråkade. Han visade inget intresse, han till och med framstod som ogillande till planerna. Så fort jag började stämma av och kolla vad jag kunde ändra blev det ett katastrofalt stort bråk - nu hade jag försökt dra in honom i beslutsfattandet igen. Jag vände ut och in på mig själv. Struntade i om han visade sig ogillande - körde på ändå med mina planer. Det blev storbråk för att jag inte inkluderat honom och kollat med honom vad som var vettigt. Jag sa att jag inte visste vad jag skulle göra - skulle jag låta honom vara med eller inte? Exet sa att det framgick. Diskussionen var avslutad. Jag visste lika lite nu som då. Jag frågade inte mer.
Jag kände hela tiden att jag aldrig nådde upp till exets standard. Jag skulle vara självständig och aktiv, komma på saker att göra. Jag skulle kolla med honom om det var passande saker att göra, kolla vad han tyckte att vi skulle göra. Jag skulle handla utan att tveka. Jag skulle vänta på direktiv från honom. Jag skulle absolut inte vara passiv. Jag fick absolut inte agera. Jag var för slarvig, jag var för noggrann. Jag var för långsam, jag var för snabb. Jag var för allvarlig, jag var för glättig. Jag kom till slut fram till vad som var felet med mig. Jag var inte exet! Jag reagerade inte exakt och precist på samma sätt som han gjorde på en viss input. Det var felet. Jag skulle aldrig bli rätt. När jag insåg detta, förstod jag också hur farligt det jag försökte göra var. Jag försökte ju få exet att acceptera mig genom att förändra, lägga till, plocka bort, bestraffa mig själv, bestraffa mig själv, bestraffa mig själv. Jag skulle aldrig nå fram. Jag skulle gå under. Jag vägrade att gå under.
Klart slut!
Exet sa många gånger att om jag försökte låta honom styra och han märkte det så skulle han avsiktligt komma på det mest djävliga han kunde och styra händelserna dit. Han skulle alltså avsiktligt och medvetet sabotera vår tillvaro så fort han trodde - fick minsta uppfattning om - att jag lät honom bestämma. Därmed var det ju bevisat att det var mitt fel om saker gick åt helvete - antingen hade jag styrt dem dit eller så hade jag försökt låta exet styra, trots att jag visste att det då garanterat skulle gå snett. Exet sa att jag djävlades så med flit. Att jag var egocentrerad och hellre ville slippa att styra och ta ansvar än att leda, hur dåligt det än blev. Jag vet inte om det kanske var exets sätt att peppa mig när han sa att det inte kunde bli sämre av att jag styrde.
Jag skulle inte ha några problem med att styra hela tiden om exet inte hade motarbetat. Avsiktligt sket han i att passa viktiga tider så att hela planeringen spolierades. Avsiktligt startade han bråk som gjorde att vi istället för att vara ute på mysig promenad, bio eller utflykt så satt vi i timmar och bråkade. Han visade inget intresse, han till och med framstod som ogillande till planerna. Så fort jag började stämma av och kolla vad jag kunde ändra blev det ett katastrofalt stort bråk - nu hade jag försökt dra in honom i beslutsfattandet igen. Jag vände ut och in på mig själv. Struntade i om han visade sig ogillande - körde på ändå med mina planer. Det blev storbråk för att jag inte inkluderat honom och kollat med honom vad som var vettigt. Jag sa att jag inte visste vad jag skulle göra - skulle jag låta honom vara med eller inte? Exet sa att det framgick. Diskussionen var avslutad. Jag visste lika lite nu som då. Jag frågade inte mer.
Jag kände hela tiden att jag aldrig nådde upp till exets standard. Jag skulle vara självständig och aktiv, komma på saker att göra. Jag skulle kolla med honom om det var passande saker att göra, kolla vad han tyckte att vi skulle göra. Jag skulle handla utan att tveka. Jag skulle vänta på direktiv från honom. Jag skulle absolut inte vara passiv. Jag fick absolut inte agera. Jag var för slarvig, jag var för noggrann. Jag var för långsam, jag var för snabb. Jag var för allvarlig, jag var för glättig. Jag kom till slut fram till vad som var felet med mig. Jag var inte exet! Jag reagerade inte exakt och precist på samma sätt som han gjorde på en viss input. Det var felet. Jag skulle aldrig bli rätt. När jag insåg detta, förstod jag också hur farligt det jag försökte göra var. Jag försökte ju få exet att acceptera mig genom att förändra, lägga till, plocka bort, bestraffa mig själv, bestraffa mig själv, bestraffa mig själv. Jag skulle aldrig nå fram. Jag skulle gå under. Jag vägrade att gå under.
Klart slut!
måndag 15 mars 2010
Deprimerad
Ibland känner jag att jag har svårt att orka med att göra saker. Jag får svackor. Då kan det kännas övermäktigt att betala en räkning - va fan, det är ju bara att logga in och klicka runt lite på internetbanken. Men nej, så enkelt är det inte. Problemet sitter inte i att uppgiften är svår utan det handlar om en psykologisk barriär. Jag tror att det är kopplat till mitt mående sedan jag lämnade exet. Specifikt handlar det om bakslag i stil med att exet inte vill skriva på skilsmässopappren utan att det istället blir ännu en vända på tingsrätten, att han inte vill säga upp vårdnaden om lilleman utan kommer att ta varje tillfälle i akt och göra det till en kamp. Jag blir trött på det. Orkeslös. Det känns som att jag inte blir kvitt honom. Att han alltid är där och stjäl min energi.
Jag har inga problem med att saker och ting inte funkar som jag vill eller hade tänkt mig om de är orelaterade till exet. Jag fick problem med bilen - jag bokar ett besök hos verkstaden. Jag glömmer blöjor till lilleman när vi är på utflykt - jag åker och köper blöjor.
Saker som känns jobbiga är: Jag kan inte åka och hälsa på kompisar i USA med lilleman för jag kan inte skaffa fram ett pass själv. Jag måste låna ut min bil för att lilleman ska kunna hälsa på sin pappa i fängelset (ingen stor grej men det påminner mig om exets existens). Jag måste åka till tingsrätten igen, den här gången pga äktenskapsskillnad. Exet vill få ihop "familjen" igen. Exet överklagar alla domar in i det sista. Jag tror inte att exet har ändrat sin uppfattning utan att han bara spelar att han förstår att han har gjort fel (jag trivs inte med att vara så cynisk).
Det känns som om jag inte orkar någonting när jag tänker på dessa saker. Jag vill bara sova då. Tur att det finns en lilleman och vänner som jag kan tvinga mig själv att vara med. Jag mår ju trots allt bättre då. Tur att det finns basket. :)
Klart slut!
Jag har inga problem med att saker och ting inte funkar som jag vill eller hade tänkt mig om de är orelaterade till exet. Jag fick problem med bilen - jag bokar ett besök hos verkstaden. Jag glömmer blöjor till lilleman när vi är på utflykt - jag åker och köper blöjor.
Saker som känns jobbiga är: Jag kan inte åka och hälsa på kompisar i USA med lilleman för jag kan inte skaffa fram ett pass själv. Jag måste låna ut min bil för att lilleman ska kunna hälsa på sin pappa i fängelset (ingen stor grej men det påminner mig om exets existens). Jag måste åka till tingsrätten igen, den här gången pga äktenskapsskillnad. Exet vill få ihop "familjen" igen. Exet överklagar alla domar in i det sista. Jag tror inte att exet har ändrat sin uppfattning utan att han bara spelar att han förstår att han har gjort fel (jag trivs inte med att vara så cynisk).
Det känns som om jag inte orkar någonting när jag tänker på dessa saker. Jag vill bara sova då. Tur att det finns en lilleman och vänner som jag kan tvinga mig själv att vara med. Jag mår ju trots allt bättre då. Tur att det finns basket. :)
Klart slut!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
