Exet hatade alla de här små oavsiktliga sammanstötningar som kan ske under en dag. När man sätter sig tillsammans i soffan så kan man till exempel oavsiktligt komma åt varandra på benen, fötterna eller armbågarna. Bara lätt nudda. Detta tyckte exet var fruktansvärt störande. Han krävde att jag skulle sluta med det omedelbart. Att jag helt enkelt skulle se till att det aldrig mer hände - hur jag såg till det gav han fullaste fan i bara det blev gjort. Jag kände inte att jag hade något annat val än att säga att jag skulle se till att inte nudda vid honom oavsiktligt mer. Jag tänkte att jag bara skulle behöva vara extra försiktig när jag sätter mig och tänker på det mer.
Gissa vad som hände vid första omgången efter vår lilla diskussion? Jo, tror du inte att jag nuddade vid exets fötter. Han gjorde ju inget för att hålla sig ur vägen heller. Han låg gärna utbredd så att jag skulle vara tvungen att kliva över med stora steg och utföra någon avancerad limbo för att helt hålla mig ur vägen. I mitt stilla sinne hade jag enfaldigt trott att han skulle sitta normalt och att jag inte skulle behöva klättra förbi. Det var ju även extra jobbigt om jag bar på något, vilket jag ofta gjorde för att vi åt middag i soffan. Nåväl, det blev så klart ett hejdundrande bråk i säkert 30 minuter på grund av att jag trots samtalet för kanske 15 minuter sedan stötte till exets fot. Som om jag gjorde det med flit. Jag lovade igen att jag skulle vara aktsam men han trodde inte på mig. Han sa att jag kanske skulle vara det de närmaste timmarna och sedan skulle jag glömma bort det igen. Och det beteendet var inte tillåtet. Men han gav mig en chans.
Tror du inte fan i mig att det jag gör några timmar senare är att stöta till exet med min armbåge. Nu sattes en alternativ fostringsmetod i spel. Exet började ursinningt boxa mig på armbågen. Vid varje slag tog han i lite mer. Han höll fast armbågen underifrån för att kraften inte skulle minskas av att armbågen skjuts nedåt av slaget. Vilken händig karl jag hade. Medan han slog väste han ut, ord för ord, "Du... skall... hålla... dina... armar... nära... kroppen... och... sluta... vifta!" Varje ord innebar ett nytt slag. Varje ord innebar ökad styrka och mer ilska. Jag skulle bara stå och vänta tills det var klart. Det gjorde så ont. Jag kunde inte tänka på något annat än att det gjorde ont och att jag behövde se till att jag inte rörde på mig. Då skulle det bli värre. Och jag visste av egen erfarenhet att det kunde bli värre, mycket värre.
Jag hade så ont i armbågen. Jag kunde inte lyfta tunga saker med den armen. Den var alldeles blå och röd. Jag var tvungen att simma med en långtröja på babysim för att det inte skulle synas att jag hade ett stort blåmärke. Jag sa att jag hade glömt överdelen till min bikini och var tvungen att bada med tröja. Jag skojade lite om hur man blir senil på gamla dar. Men det fungerade, trots allt. Jag kom inte åt exet alls efter den incidenten. Jag skulle ändå inte rekommendera denna metod. Det finns andra draw-backs som gör att den borde undvikas.
Klart slut!
torsdag 27 maj 2010
söndag 23 maj 2010
Vårdnad
Jag har fått enskild vårdnad! Interimistiskt visserligen men ändå! Exet får inget umgänge alls! Det var till och med hårdare än vad jag hade kunnat tänka mig. Men jag gråter inte. Det känns faktiskt som en upprättelse.
Samtidigt kan jag bli så fruktansvärt svartsjuk och avundsjuk när jag ser en mamma och pappa som är ute och går med sitt barn, ute och handlar med sitt barn, ute och leker med sitt barn. Båda finns där. Då kan jag känna mig väldigt utanför.
Lilleman fyller 1 år snart! På onsdag går han från att vara bebis till liten pojke. Vart har tiden tagit vägen? Han föddes ju för inte så länge sedan. På lördag firar vi lille herrn men jag tror ju knappast att han fattar att det är något speciellt och att han fyller år.
Jag har fått en lägenhet som jag ska flytta in i 1:a juli! Hurra för mig! Jag och lilleman står snart helt på egna ben. Både kul och skrämmande... Jag kom precis på att jag aldrig bott själv ännu. Det kan nog inte bli så mycket sämre än vad det var innan tänker jag. ;)
Jag har bara två tillfällen kvar på Utväg. Det kändes som om jag nyss började där. Det känns både roligt och skrämmande - roligt att jag alldeles strax är klar och inte behöver gå dit mer, skrämmande av precis samma anledning.
Är det konstigt att jag kan känna mig nedstämd över att förändringar sker? Jag tycker att det låter helt vrickat. Jag ville ju få en ny lägenhet så att jag inte bor inneboende hos mina kära föräldrar för all framtid. Jag ville ju slutföra Utväg så att jag skulle kunna gå vidare. Jag ville få brottmålet och tvistemålet avklarat så att jag kunde gå vidare. Så varför har jag känt mig nedstämd? Varför har jag svårt att vakna på morgonen? Varför har jag svårt att somna? Jag vet men har svårt att fatta. Svaret är stress. Långvarig stress som tar ut sin rätt. Men jag har svårt att köpa att det verkligen är stress. Hur stressad har jag varit egentligen om det fortfarande sitter i?! Jo, mycket stressad.
Klart slut!
Samtidigt kan jag bli så fruktansvärt svartsjuk och avundsjuk när jag ser en mamma och pappa som är ute och går med sitt barn, ute och handlar med sitt barn, ute och leker med sitt barn. Båda finns där. Då kan jag känna mig väldigt utanför.
Lilleman fyller 1 år snart! På onsdag går han från att vara bebis till liten pojke. Vart har tiden tagit vägen? Han föddes ju för inte så länge sedan. På lördag firar vi lille herrn men jag tror ju knappast att han fattar att det är något speciellt och att han fyller år.
Jag har fått en lägenhet som jag ska flytta in i 1:a juli! Hurra för mig! Jag och lilleman står snart helt på egna ben. Både kul och skrämmande... Jag kom precis på att jag aldrig bott själv ännu. Det kan nog inte bli så mycket sämre än vad det var innan tänker jag. ;)
Jag har bara två tillfällen kvar på Utväg. Det kändes som om jag nyss började där. Det känns både roligt och skrämmande - roligt att jag alldeles strax är klar och inte behöver gå dit mer, skrämmande av precis samma anledning.
Är det konstigt att jag kan känna mig nedstämd över att förändringar sker? Jag tycker att det låter helt vrickat. Jag ville ju få en ny lägenhet så att jag inte bor inneboende hos mina kära föräldrar för all framtid. Jag ville ju slutföra Utväg så att jag skulle kunna gå vidare. Jag ville få brottmålet och tvistemålet avklarat så att jag kunde gå vidare. Så varför har jag känt mig nedstämd? Varför har jag svårt att vakna på morgonen? Varför har jag svårt att somna? Jag vet men har svårt att fatta. Svaret är stress. Långvarig stress som tar ut sin rätt. Men jag har svårt att köpa att det verkligen är stress. Hur stressad har jag varit egentligen om det fortfarande sitter i?! Jo, mycket stressad.
Klart slut!
måndag 26 april 2010
Idag, fast senare
Snart får jag veta hur det har gått i tingsrätten. Det var ju en ny rättegång, den här gången om vårdnad och umgänge. Rättegången i sig tog bara någon halvtimme eller så. Sedan var det dags att sitta och vänta i sisådär 2 veckor på att få veta resultatet. Jag har fått höra från både min advokat, vänner och folk på Utväg att det sannolikt blir jag som får vårdnaden och att det bara blir umgänge för exets del. Jag hoppas på det men vågar inte vara helt säker förrän jag fått allt svart på vitt. Nu är det bara några timmar kvar tills jag kan ringa och få beslutet uppläst.
Klart slut!
Klart slut!
söndag 11 april 2010
Vårdnadstvist
Nu är det snart dags för vårdnadstvist. På tisdag blir det. Svårt att sova. Sover dessutom otroligt mycket när jag väl somnat. Inte bra.
Klart slut!
Klart slut!
måndag 29 mars 2010
Fredrikshavn
Jag var i 4:e månaden. Det var december. Vi skulle resa bort. Det blev äventyrsbadet i Fredrikshavn. Mest för småbarn egentligen men det passade oss tyckte vi. Vi var ju ganska barnsliga av oss och vågade ofta göra lite udda grejer, så som att köra trampbil för barn längs en kaj i Portugal. Vi hade ju bra och roliga saker gemensamt också - inte bara bråk hela tiden. Jag trodde verkligen att denna resa skulle bli en sådan knasig upplevelse som vi kunde dela och skratta åt senare. Så blev det inte.
Vi skulle bada. Exet ville att jag skulle göra kullerbyttor under vattnet. Jag gjorde några men tyckte att det var obehagligt och ville inte mer. Han tvingade mig då att göra kullerbyttor som han styrde. Han ville att jag skulle kura ihop mig till en liten boll och stanna under ytan så länge som han kände för det och gå upp och andas först när han i princip drog upp mig. Jag skulle hellre drunkna än att ta mig upp till ytan av mig själv.
Jag vägrade. Jag sa att jag ville åka hem. Att jag ville sticka från honom och att jag hellre sa upp förhållandet än att jag gjorde kullerbyttorna. Vi gick upp ur poolen och hade sedan ett långt, långt, långt bråk där exet påpekade för mig att jag återigen tog avstånd från honom och förhållandet istället för att satsa allt. Jag kände mig samtidigt dum för att jag hade flytt igen och samtidigt kände jag att det inte var normalt att tvingas att göra saker som skulle kunna vara livsfarliga. Vi pratade i flera, flera timmar. Jag skulle nog inte kalla det för att prata. Exet berättade för mig vilken dålig och värdelös människa jag var. Det är fruktansvärt att ha fantasi. Och det är en dålig kombination tillsammans med ett galet ex som faktiskt verkställer sjuka saker som inte ens går att föreställa sig. Till slut blev jag för rädd för att fullfölja planen att lämna exet. Vi gick tillbaka till poolen.
Jag var ihopkurad som en boll. Panik. Panik. Panik. När är det över?! Exet var missnöjd. Han tyckte att jag hade gått upp innan han hade gett rätt signal. Vi skulle göra om. Jag var en boll igen. Den här gången tog exet mig och tryckte in mig under en av plastbåtarna som man kunde ha vattenkrig från. Det såg ut som ett piratskepp och det fanns tre eller fyra vattenkanoner på det. Ett skepp på varje sida om poolen. Nu var jag fastsatt under båten. Jag var säker på att exet tänkte dränka mig nu. Jag hade panik. Skulle inte visa det. Bara ligga där och flyta. Vänta på signalen. Min hand flöt upp till ytan. Exet drog upp mig till ytan. Han var helt säker på att jag hade gjort det här med handen med flit. För att det skulle synas. Hela kullerbytte-incidenten blev ogiltigförklarad. Jag hade ju fuskat. Dessutom hade jag inte gjort det med en gång utan att blinka. Jag hade ju stuckit först.
Jag var så förbannad. Så kränkt. Jag misstänkte att det var så här det skulle ha slutat i vilket fall. Bara olika anledningar. Det blev aldrig bra. Aldrig perfekt. Det fanns alltid något att klaga på. Alltid.
Det har gått drygt ett år sedan resan till Fredrikshavn. Jag tycker fortfarnade att det är jobbigt att dyka och har lätt att få panik om jag inte känner att jag kan andas obehindrat. Tack din jävel!
Klart slut!
Vi skulle bada. Exet ville att jag skulle göra kullerbyttor under vattnet. Jag gjorde några men tyckte att det var obehagligt och ville inte mer. Han tvingade mig då att göra kullerbyttor som han styrde. Han ville att jag skulle kura ihop mig till en liten boll och stanna under ytan så länge som han kände för det och gå upp och andas först när han i princip drog upp mig. Jag skulle hellre drunkna än att ta mig upp till ytan av mig själv.
Jag vägrade. Jag sa att jag ville åka hem. Att jag ville sticka från honom och att jag hellre sa upp förhållandet än att jag gjorde kullerbyttorna. Vi gick upp ur poolen och hade sedan ett långt, långt, långt bråk där exet påpekade för mig att jag återigen tog avstånd från honom och förhållandet istället för att satsa allt. Jag kände mig samtidigt dum för att jag hade flytt igen och samtidigt kände jag att det inte var normalt att tvingas att göra saker som skulle kunna vara livsfarliga. Vi pratade i flera, flera timmar. Jag skulle nog inte kalla det för att prata. Exet berättade för mig vilken dålig och värdelös människa jag var. Det är fruktansvärt att ha fantasi. Och det är en dålig kombination tillsammans med ett galet ex som faktiskt verkställer sjuka saker som inte ens går att föreställa sig. Till slut blev jag för rädd för att fullfölja planen att lämna exet. Vi gick tillbaka till poolen.
Jag var ihopkurad som en boll. Panik. Panik. Panik. När är det över?! Exet var missnöjd. Han tyckte att jag hade gått upp innan han hade gett rätt signal. Vi skulle göra om. Jag var en boll igen. Den här gången tog exet mig och tryckte in mig under en av plastbåtarna som man kunde ha vattenkrig från. Det såg ut som ett piratskepp och det fanns tre eller fyra vattenkanoner på det. Ett skepp på varje sida om poolen. Nu var jag fastsatt under båten. Jag var säker på att exet tänkte dränka mig nu. Jag hade panik. Skulle inte visa det. Bara ligga där och flyta. Vänta på signalen. Min hand flöt upp till ytan. Exet drog upp mig till ytan. Han var helt säker på att jag hade gjort det här med handen med flit. För att det skulle synas. Hela kullerbytte-incidenten blev ogiltigförklarad. Jag hade ju fuskat. Dessutom hade jag inte gjort det med en gång utan att blinka. Jag hade ju stuckit först.
Jag var så förbannad. Så kränkt. Jag misstänkte att det var så här det skulle ha slutat i vilket fall. Bara olika anledningar. Det blev aldrig bra. Aldrig perfekt. Det fanns alltid något att klaga på. Alltid.
Det har gått drygt ett år sedan resan till Fredrikshavn. Jag tycker fortfarnade att det är jobbigt att dyka och har lätt att få panik om jag inte känner att jag kan andas obehindrat. Tack din jävel!
Klart slut!
söndag 28 mars 2010
Mormors begravning
Jag skulle få följa med upp till mormors begravning. Jag trodde att jag skulle få vara med och umgås med kusinerna och vara borta över hela helgen. Jag tänkte att jag skulle låta bli att ringa så ofta till exet medan jag var uppe i Gävle.
Det slutade med att jag bara fick stanna lite drygt ett dygn hos kusinerna. Dagen innan begravningen skulle jag ha hjälpt min syster att laga en kjol, som hon hade tänkt att ha på sig. Då ringde exet upp och ville prata. Han undrade varför jag inte hade ringt. Jag sa att jag hade tänkt att umgås med familjen och att vi skulle höras senare. Jag la på. Det blev ett djävla liv. Jag satt sedan i telefon hela resten av den kvällen och fick förklara mig. Inte kunde jag hjälpa syrran med kjolen. Dagen därpå var det begravning. Jag var tvungen att sitta och prata med exet under hela begravningen. Jag satt inne på toaletten och fick återigen förklara varför jag inte hade svarat direkt när han ringde och varför jag först till och med hade lagt på. De andra begravningsgästerna blev arga på mig och tyckte att jag uppträdde respektlöst. Jag var tvungen att skicka sms hela tiden då jag inte pratade med exet i telefon.
Jag åkte hem direkt efter begravningen. Resan hem var mysig. Då åkte jag med brorsan och lillasyster. Men det blev ju så klart bråk och problem för att jag inte ringt och pratat med exet under resan hem. Jag kände att all telefonkontakt stod mig upp i halsen. Jag ville inte prata med honom! Definitivt inte så ofta!
Jag känner mig än idag lurad på den begravning som hade utlovats. Jag kände mig så förbannad och kränkt. Jag ville ju att det i alla fall på utsidan skulle verka som att vi hade ett normalt förhållande. Jag tyckte att exet försvårade för mig. Sabbade intrycket. Dessutom ville jag ju så klart allra helst att vi skulle ha ett normalt förhållande. I ett normalt förhållande måste man inte prata med varandra varje dag. Man måste inte skicka sms en gång i kvarten. Man kan vara utan varandra i flera dagar åt gången utan att det blir panik och bråk.
Jag känner bara lättnad att nu kunna göra det jag vill och åka bort om jag vill.
Klart slut!
Det slutade med att jag bara fick stanna lite drygt ett dygn hos kusinerna. Dagen innan begravningen skulle jag ha hjälpt min syster att laga en kjol, som hon hade tänkt att ha på sig. Då ringde exet upp och ville prata. Han undrade varför jag inte hade ringt. Jag sa att jag hade tänkt att umgås med familjen och att vi skulle höras senare. Jag la på. Det blev ett djävla liv. Jag satt sedan i telefon hela resten av den kvällen och fick förklara mig. Inte kunde jag hjälpa syrran med kjolen. Dagen därpå var det begravning. Jag var tvungen att sitta och prata med exet under hela begravningen. Jag satt inne på toaletten och fick återigen förklara varför jag inte hade svarat direkt när han ringde och varför jag först till och med hade lagt på. De andra begravningsgästerna blev arga på mig och tyckte att jag uppträdde respektlöst. Jag var tvungen att skicka sms hela tiden då jag inte pratade med exet i telefon.
Jag åkte hem direkt efter begravningen. Resan hem var mysig. Då åkte jag med brorsan och lillasyster. Men det blev ju så klart bråk och problem för att jag inte ringt och pratat med exet under resan hem. Jag kände att all telefonkontakt stod mig upp i halsen. Jag ville inte prata med honom! Definitivt inte så ofta!
Jag känner mig än idag lurad på den begravning som hade utlovats. Jag kände mig så förbannad och kränkt. Jag ville ju att det i alla fall på utsidan skulle verka som att vi hade ett normalt förhållande. Jag tyckte att exet försvårade för mig. Sabbade intrycket. Dessutom ville jag ju så klart allra helst att vi skulle ha ett normalt förhållande. I ett normalt förhållande måste man inte prata med varandra varje dag. Man måste inte skicka sms en gång i kvarten. Man kan vara utan varandra i flera dagar åt gången utan att det blir panik och bråk.
Jag känner bara lättnad att nu kunna göra det jag vill och åka bort om jag vill.
Klart slut!
fredag 26 mars 2010
Dra barnvagnen
Jag råkade säga att jag skulle ut och dra barnvagnen. Genast blev det kommentarer. Hur menar du nu? Hur kan man dra en barnvagn? Då skulle du ju behöva dra den bakom dig när du går. Man skjuter ju en barnvagn framför sig! Varför sa du inte köra barnvagn?
Jag svarade att jag inte visste. Att jag måste ha sagt fel och att jag inte hade någon särskild anledning till att jag sa så. Jag skulle rätta till det framöver. Sa jag. Bara minuter senare sa jag fel igen! Igen sa jag dra barnvagnen. Nu i efterhand är jag inte säker på att det är fel att säga så men då ansåg exet att jag hade gått med på att det var felaktigt och att jag dessutom avsiktligt djävlades eftersom jag direkt sa fel igen, trots att jag precis lovat att jag inte skulle.
Efter den dagen var jag tvungen att bokstavligen DRA barnvagnen efter mig. Jag kände mig kränkt. Det var heller inte det lättaste att göra med en barnvagn - i alla fall inte vår. Det ville inte åka rakt. Man behövde motstyra den och dessutom omvänt - åkte den åt vänster skulle man trycka mer åt vänster för att få den att åka höger osv. Det var så lätt att glömma, att göra fel. Jag skämdes när jag gick ute med vagnen, ville inte. Jag kände mig inte som en normal mamma. Ingen annan mamma behövde göra så, så vitt jag visste. I min värld var inte detta normalt. Jag gjorde det ändå för att det inte skulle bli så mycket bråk. Det blev ändå bråk. Exet var missnöjd med att det gick långsammare än innan att gå med vagnen, att jag verkade dra mig för att använda vagnen och han var så klart övertygad om att jag gjorde detta för att djävlas och markera. Han svarade med att påstå att det från början bara var menat att jag skulle behöva göra detta under en begränsad tid för att veta min plats men nu när jag vägrade dra vagnen så som exet tyckte att det skulle ske så var det därmed en permanenterad handling.
Jag kokade. Jag kände mig så förbannad och hade inget sätt att uttrycka detta. Jag kunde ju säga det till exet och bli utskrattad och spottad på. Jag valde att låta bli. Jag ville inte bli mer förbannad. Jag började köra vagnen normalt i smyg. Så fort exet inte var med så använde jag vagnen på vanligt vis. Jag ljög mig blå om att jag drog vagnen så som vi kommit överens om. Jag tyckte att det var min rätt att göra så, eftersom jag aldrig riktigt fick vara med och diskutera besluten som vi kom överens om. Varför skulle jag då följa dem? Exet misstänkte att jag ljög och straffade mig för det. Jag fortsatte att bedyra min oskuld och körde vagnen normalt för fulla muggar bakom exets rygg.
Jag har funderat mycket på dessa slags uppror. Det fanns fler, liknande saker jag gjorde uppror med - drack ur glaset i badrummet, gick in med skorna, ljög om att jag hade utfört självbestraffning mm. Hade jag inte gjort uppror på det sättet hade jag nog inte varit mentalt frisk idag. Det går inte att leva i en värld som är så totalt emot ens egen världsuppfattning utan att bli galen. Så jag levde inte i den världen. Jag bara tillät den att finnas runt mig. Så länge det behövdes.
Klart slut!
Jag svarade att jag inte visste. Att jag måste ha sagt fel och att jag inte hade någon särskild anledning till att jag sa så. Jag skulle rätta till det framöver. Sa jag. Bara minuter senare sa jag fel igen! Igen sa jag dra barnvagnen. Nu i efterhand är jag inte säker på att det är fel att säga så men då ansåg exet att jag hade gått med på att det var felaktigt och att jag dessutom avsiktligt djävlades eftersom jag direkt sa fel igen, trots att jag precis lovat att jag inte skulle.
Efter den dagen var jag tvungen att bokstavligen DRA barnvagnen efter mig. Jag kände mig kränkt. Det var heller inte det lättaste att göra med en barnvagn - i alla fall inte vår. Det ville inte åka rakt. Man behövde motstyra den och dessutom omvänt - åkte den åt vänster skulle man trycka mer åt vänster för att få den att åka höger osv. Det var så lätt att glömma, att göra fel. Jag skämdes när jag gick ute med vagnen, ville inte. Jag kände mig inte som en normal mamma. Ingen annan mamma behövde göra så, så vitt jag visste. I min värld var inte detta normalt. Jag gjorde det ändå för att det inte skulle bli så mycket bråk. Det blev ändå bråk. Exet var missnöjd med att det gick långsammare än innan att gå med vagnen, att jag verkade dra mig för att använda vagnen och han var så klart övertygad om att jag gjorde detta för att djävlas och markera. Han svarade med att påstå att det från början bara var menat att jag skulle behöva göra detta under en begränsad tid för att veta min plats men nu när jag vägrade dra vagnen så som exet tyckte att det skulle ske så var det därmed en permanenterad handling.
Jag kokade. Jag kände mig så förbannad och hade inget sätt att uttrycka detta. Jag kunde ju säga det till exet och bli utskrattad och spottad på. Jag valde att låta bli. Jag ville inte bli mer förbannad. Jag började köra vagnen normalt i smyg. Så fort exet inte var med så använde jag vagnen på vanligt vis. Jag ljög mig blå om att jag drog vagnen så som vi kommit överens om. Jag tyckte att det var min rätt att göra så, eftersom jag aldrig riktigt fick vara med och diskutera besluten som vi kom överens om. Varför skulle jag då följa dem? Exet misstänkte att jag ljög och straffade mig för det. Jag fortsatte att bedyra min oskuld och körde vagnen normalt för fulla muggar bakom exets rygg.
Jag har funderat mycket på dessa slags uppror. Det fanns fler, liknande saker jag gjorde uppror med - drack ur glaset i badrummet, gick in med skorna, ljög om att jag hade utfört självbestraffning mm. Hade jag inte gjort uppror på det sättet hade jag nog inte varit mentalt frisk idag. Det går inte att leva i en värld som är så totalt emot ens egen världsuppfattning utan att bli galen. Så jag levde inte i den världen. Jag bara tillät den att finnas runt mig. Så länge det behövdes.
Klart slut!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
