Inte räcka till

Ibland känns det som att jag inte räcker till. Jag vill så gärna vara där för min syster nu när hon har det svårt men stundvis känns det som att jag bara gör saker på fel sätt. Jag säger varje gång att jag ska bli bättre och lära mig av mina misstag, vilket jag gör men istället begår jag nya! Smart! Mycket smart!

Om sanningen ska fram så har jag mycket dåligt samvete för att jag inte fanns där för henne under hennes uppväxt. Att jag var inlåst med exet. Att jag behövde klanka ner på henne istället för att ta hennes parti och sedan ta skiten själv. Allt detta ligger som en tung kloss om hjärtat. Vi har pratat om det, jag och min kära syster. Hon har förlåtit mig. Hon har sagt att hon förstår. Jag tror henne. Men jag har inte förlåtit mig själv. Det är nog därför som jag känner mig så korkad när jag misslyckas nu när jag kan vara där för henne. Det är ju meningen att hon inte mer ska behöva känna sig ensam och utsatt. Men av någon anledning lyckas jag inte så bra som jag skulle vilja.

Klart slut!