Sista inlägget?

Vet inte om jag kommer skriva mer. Har tappat orken. På det mesta faktiskt. Hade ett nytt missfall som började förra söndagen och är väl på väg att ta slut nu. Min svägerska är gravid och jag kan inte glädjas för hennes skull. Jag tycker det är jobbigt att träffa små barn och värst av allt så går det ut över lilleman. Jag vet att det är fel men jag lyckas inte hantera det bra.

Det känns bara jobbigt och jag vet inte hur jag ska få det att gå bort. Jag har försökt prata om det. Jag har sagt till sambon att jag behöver hjälp med detta men han vet inte hur han kan hjälpa mig. Jag vet inte själv. Jag känner mig ensam.

Klart slut!

Tänk om...

Ibland undrar jag hur det hade varit om jag aldrig hade träffat exet. Det lustiga var att jag inte ens var särskilt intresserad av honom från början - jag kom inte ens ihåg honom från festen då han tydligen hade sett mig. Han ringde några dagar senare och pratade med mig och jag tänkte att jag skulle ge honom en chans. Han var trevlig och rolig, så från början gillade jag att umgås med honom. Men jag var inte kär i honom. Jag tyckte bara att det var kul att umgås. Problemet låg i att jag var väldigt osäker och hade väldigt dålig självkänsla under den tiden. Jag var ju bara 16, trots allt. Det var trevligt att få uppmärksamhet och få känna sig speciell då. Vi blev tillsammans av världens sämsta anledning, för att exet ville det och jag ville inte göra honom ledsen. Plus att jag ville fortsätta bli uppmärksammad. Jag tyckte ju ändå om att umgås med honom så jag tyckte att vi kunde testa iallafall. Sedan blev det annorlunda. Långsamt gled jag in i att förklara bort saker som min omgivning tyckte var konstiga med exet. Jag tyckte själv att han var konstig men i och med att han kritiserade mig hela tiden och förklarade för mig vad jag gjorde fel så blev jag till slut övertygad om att det var mig det var fel på. Mitt jag förtvinade bort och kvar fanns bara ett tomt skal som utförde order. Sedan kom även fysiska påhopp. Oftare och oftare. Från början hette det misstag, engångsföreteelser och att det inte skulle hända någon mer gång. Sedan blev det mitt fel det med. Jag drev honom till att göra så för att jag var så dålig. Någonstans inom mig vred sig mitt jag i protest men jag var mentalt nedbruten och orkade inte stå emot. Jag var rädd för vad som skulle hända. Dels för egen del - jag var helt övertygad om att han kunde ha ihjäl mig om han ville. Och dels för min familj och mina vänner - exet hotade flera gånger med att han skulle skada dem om jag lämnade honom. Jag tänkte då att om jag stannar vet jag var jag har honom och kan kanske få honom att ändra sig, om jag går kan vad som helst hända. Jag försökte ändå sticka ifrån honom flera gånger. Jag flydde hem till kompisar, mina släktingar, låste in mig på toaletter på skolan men jag var nog inte mentalt tillräckligt stark. Varje gång blev jag orolig och rädd för vad som skulle hända om exet fick tag på mig eller min familj. Han lät mig inte vara heller utan letade efter mig, ringde till mig flera, flera gånger. En gång när jag slutade svara när han ringde mig på jobbet kom han TILL mitt jobb för att "hälsa på". Det slutade med att vi stod på balkongen på 6:e våningen och han krävde att jag skulle hoppa. Jag vägrade, samtidigt som jag var livrädd för jag visste att det skulle bli så mycket stryk för att jag inte gjorde som han sa. Men jag ville inte dö! Till slut tvingade han mig att göra mig själv illa. Nu protesterade mitt inre jag enormt mycket. Det var inte vettigt att jag skulle berätta allt jag gjorde för honom HELA tiden. Varje kvart skulle jag meddela vad jag höll på med - oavsett om jag var på jobbet, tränade eller sov. Det var inte vettigt att jag gjorde SÅ mycket fel - allt jag gjorde var fel! Allt! Han kunde räkna upp långa, långa listor på saker om jag frågade rakt ut vad som var fel på mig. Men det frågade jag inte ofta för jag fick alltid stryk för att jag frågat så dumt. Det var inte heller vettigt att jag aldrig fick handla saker själv. Aldrig! Inte ens mat fick jag handla själv till slut. Det var inte vettigt att bara jag skulle göra saker i hemmet - städa, laga mat, diska, tvätta - trots att båda jobbade heltid. Vi borde dela på det tyckte jag men exet tyckte att jag latade mig då. Det var inte vettigt att jag aldrig fick gå och göra saker själv. Exet måste vara med hela tiden. Han ville ha kontroll in i minsta detalj. Stundvis hoppades jag att det skulle bli bättre. Efter att vi är klara med utbildningen blir det bättre. Efter att jag gått med på att gifta mig och fixa bröllopet blir det bättre. Efter att jag gått med på att ha barn med exet blir det bättre. Men det blev aldrig bättre. En stund blev det bättre men det höll aldrig i sig. Jag visste då att det inte var någon mening att fortsätta. Det skulle aldrig bli bra. Jag skulle aldrig kunna göra tillräckligt för att exet skulle låta mig vara. Jag ville bara att han skulle låta mig vara. Jag insåg också att Lilleman inte skulle må bra av att växa upp i en sådan miljö. Vad som helst annat skulle vara bättre än detta! Då hade mitt fullkomligt förstörda och skadade inre jag protesterat klart. Nu räckte det. Jag kommer inte längre vänta på att det blir bättre. Jag måste göra det bättre. Det hade jag i och för sig försökt med tidigare också men alltid utifrån exets mall på vad som skulle göra det bättre. Jag bestämde mig då för att aldrig mer prata med exet och att bara följa mitt inre jag. Så jag lämnade honom. Jag tog med mig Lilleman och lämnade helvetet efter 12 år. Jag kommer aldrig tillbaka dit igen. Om jag inte varit så osäker hade jag aldrig stannat så länge. Om jag hade haft bättre självkänsla hade vi aldrig blivit tillsammans från första början. Då hade jag försökt bli tillsammans med den personen som jag var intresserad av i gymnasiet. Jag började ju på samma taekwondo-träning som honom för att jag tyckte att han var så söt. Jag vågade bara inte prata med honom själv. Trodde inte att jag var bra nog för honom. Det var synd att jag inte försökte. Nu bor vi tillsammans och jag älskar honom jättemycket. Tänk om jag hade haft det här enda sedan gymnasiet. Vilken skillnad på livskvalité :). Klart slut!