Sagan om Kirin

Sista inlägget?

2011-09-12T12:35:00.000-07:00

Vet inte om jag kommer skriva mer. Har tappat orken. På det mesta faktiskt. Hade ett nytt missfall som började förra söndagen och är väl på väg att ta slut nu. Min svägerska är gravid och jag kan inte glädjas för hennes skull. Jag tycker det är jobbigt att träffa små barn och värst av allt så går det ut över lilleman. Jag vet att det är fel men jag lyckas inte hantera det bra.

Det känns bara jobbigt och jag vet inte hur jag ska få det att gå bort. Jag har försökt prata om det. Jag har sagt till sambon att jag behöver hjälp med detta men han vet inte hur han kan hjälpa mig. Jag vet inte själv. Jag känner mig ensam.

Klart slut!

Tänk om...

2011-09-01T03:04:00.000-07:00

Ibland undrar jag hur det hade varit om jag aldrig hade träffat exet. Det lustiga var att jag inte ens var särskilt intresserad av honom från början - jag kom inte ens ihåg honom från festen då han tydligen hade sett mig. Han ringde några dagar senare och pratade med mig och jag tänkte att jag skulle ge honom en chans. Han var trevlig och rolig, så från början gillade jag att umgås med honom. Men jag var inte kär i honom. Jag tyckte bara att det var kul att umgås. Problemet låg i att jag var väldigt osäker och hade väldigt dålig självkänsla under den tiden. Jag var ju bara 16, trots allt. Det var trevligt att få uppmärksamhet och få känna sig speciell då. Vi blev tillsammans av världens sämsta anledning, för att exet ville det och jag ville inte göra honom ledsen. Plus att jag ville fortsätta bli uppmärksammad. Jag tyckte ju ändå om att umgås med honom så jag tyckte att vi kunde testa iallafall. Sedan blev det annorlunda. Långsamt gled jag in i att förklara bort saker som min omgivning tyckte var konstiga med exet. Jag tyckte själv att han var konstig men i och med att han kritiserade mig hela tiden och förklarade för mig vad jag gjorde fel så blev jag till slut övertygad om att det var mig det var fel på. Mitt jag förtvinade bort och kvar fanns bara ett tomt skal som utförde order. Sedan kom även fysiska påhopp. Oftare och oftare. Från början hette det misstag, engångsföreteelser och att det inte skulle hända någon mer gång. Sedan blev det mitt fel det med. Jag drev honom till att göra så för att jag var så dålig. Någonstans inom mig vred sig mitt jag i protest men jag var mentalt nedbruten och orkade inte stå emot. Jag var rädd för vad som skulle hända. Dels för egen del - jag var helt övertygad om att han kunde ha ihjäl mig om han ville. Och dels för min familj och mina vänner - exet hotade flera gånger med att han skulle skada dem om jag lämnade honom. Jag tänkte då att om jag stannar vet jag var jag har honom och kan kanske få honom att ändra sig, om jag går kan vad som helst hända. Jag försökte ändå sticka ifrån honom flera gånger. Jag flydde hem till kompisar, mina släktingar, låste in mig på toaletter på skolan men jag var nog inte mentalt tillräckligt stark. Varje gång blev jag orolig och rädd för vad som skulle hända om exet fick tag på mig eller min familj. Han lät mig inte vara heller utan letade efter mig, ringde till mig flera, flera gånger. En gång när jag slutade svara när han ringde mig på jobbet kom han TILL mitt jobb för att "hälsa på". Det slutade med att vi stod på balkongen på 6:e våningen och han krävde att jag skulle hoppa. Jag vägrade, samtidigt som jag var livrädd för jag visste att det skulle bli så mycket stryk för att jag inte gjorde som han sa. Men jag ville inte dö! Till slut tvingade han mig att göra mig själv illa. Nu protesterade mitt inre jag enormt mycket. Det var inte vettigt att jag skulle berätta allt jag gjorde för honom HELA tiden. Varje kvart skulle jag meddela vad jag höll på med - oavsett om jag var på jobbet, tränade eller sov. Det var inte vettigt att jag gjorde SÅ mycket fel - allt jag gjorde var fel! Allt! Han kunde räkna upp långa, långa listor på saker om jag frågade rakt ut vad som var fel på mig. Men det frågade jag inte ofta för jag fick alltid stryk för att jag frågat så dumt. Det var inte heller vettigt att jag aldrig fick handla saker själv. Aldrig! Inte ens mat fick jag handla själv till slut. Det var inte vettigt att bara jag skulle göra saker i hemmet - städa, laga mat, diska, tvätta - trots att båda jobbade heltid. Vi borde dela på det tyckte jag men exet tyckte att jag latade mig då. Det var inte vettigt att jag aldrig fick gå och göra saker själv. Exet måste vara med hela tiden. Han ville ha kontroll in i minsta detalj. Stundvis hoppades jag att det skulle bli bättre. Efter att vi är klara med utbildningen blir det bättre. Efter att jag gått med på att gifta mig och fixa bröllopet blir det bättre. Efter att jag gått med på att ha barn med exet blir det bättre. Men det blev aldrig bättre. En stund blev det bättre men det höll aldrig i sig. Jag visste då att det inte var någon mening att fortsätta. Det skulle aldrig bli bra. Jag skulle aldrig kunna göra tillräckligt för att exet skulle låta mig vara. Jag ville bara att han skulle låta mig vara. Jag insåg också att Lilleman inte skulle må bra av att växa upp i en sådan miljö. Vad som helst annat skulle vara bättre än detta! Då hade mitt fullkomligt förstörda och skadade inre jag protesterat klart. Nu räckte det. Jag kommer inte längre vänta på att det blir bättre. Jag måste göra det bättre. Det hade jag i och för sig försökt med tidigare också men alltid utifrån exets mall på vad som skulle göra det bättre. Jag bestämde mig då för att aldrig mer prata med exet och att bara följa mitt inre jag. Så jag lämnade honom. Jag tog med mig Lilleman och lämnade helvetet efter 12 år. Jag kommer aldrig tillbaka dit igen. Om jag inte varit så osäker hade jag aldrig stannat så länge. Om jag hade haft bättre självkänsla hade vi aldrig blivit tillsammans från första början. Då hade jag försökt bli tillsammans med den personen som jag var intresserad av i gymnasiet. Jag började ju på samma taekwondo-träning som honom för att jag tyckte att han var så söt. Jag vågade bara inte prata med honom själv. Trodde inte att jag var bra nog för honom.Det var synd att jag inte försökte. Nu bor vi tillsammans och jag älskar honom jättemycket. Tänk om jag hade haft det här enda sedan gymnasiet. Vilken skillnad på livskvalité :).Klart slut!

Lite otålig

2011-08-31T01:51:00.000-07:00

Börjar bli lite otålig här... Vill veta säkert men det är alldeles för tidigt. Litar ändå inte på resultatet jag får utan måste dubbelkolla. Så jag har inte kollat något ännu. Men snart så... Nästa vecka på söndag, kanske.

Klart slut!

2:a veckan

2011-08-30T23:29:00.000-07:00

Jag jobbar min andra vecka efter semestern och jag har lyckats ta mig till onsdag. Nu känner jag mig riktigt trött. Hundarna vill bestämt inte sova själva, särskilt inte Smellis så jag och dem låg allesammans och sov på soffan. En riktig liten ormgrop ;). Problemet är att jag har svårare att somna då för det blir ömsom varmt, ömsom obekvämt. Så när klockan ringde på morgonen orkade jag inte upp med en gång. Det tog mig en kvart att komma upp ordentligt. Men som tur är kom jag fram till jobbet samma tid som igår ungefär, vilket gör att jag kan sluta samma tid som de tidigare dagarna under den här veckan. Skönt!

Det blir barnkalas i helgen. Lillemans kusin, T, har fyllt 1 år och nu ska det firas med dunder och brak. Tydligen kommer över 100 gäster!!! Så blir det om man har stor familj ;). För några helger sedan firades en annan av Lillemans kusiner - B. Även hon fyllde 1 år. Gissa om Lilleman åt kakor och tårta tills han var alldeles fyrkantig ;). Förutom det så har Lilleman fått en ny liten kusin, L. Han kom 17:e augusti, dagen efter min lillasysters födelsedag. Hon var minst sagt nöjd med att slippa dela sin dag med någon ;). Snart har Lilleman lika många kusiner som jag har :).

Klart slut!

Vilken tur jag har :(

2011-08-30T06:28:00.001-07:00

Nu har jag börjat på mitt uppdrag och jag ska ta över det jobbet som J har påbörjat. J är denna ökända medarbetare sedan min förra vända på det här företaget. Han som skulle hjälpa mig om jag stötte på problem i samband med mitt förra uppdrag. Man kan lugnt säga att han inte hjälpte mig det minsta. Om något gjorde han det mesta mer krångligt.

Nu har han slutat här för att börja på ett annat företag och det finns ingen annan som känner till det han jobbat med. Så han kom hit idag för att förklara för mig och en kille, H, som ska hjälpa till lite när han har tid.

Hela förklaringen riktades till H. Inte en enda gång tittade han på mig. När jag ställde frågor blev jag i princip idiotförklarad. Allt blev beskrivet som att det är enkelt och tar bara några timmar. Inte kul! För det kanske inte tar bara några timmar när man väl sätter sig med det. Dessutom finns det ingen möjlighet att nå J för vidare frågor, så det blir att jobba järnet och vara förberedd med frågor till nästa fredag. Då jag inte är här!!!

Får se hur detta går...

Klart slut!

Nu är det officiellt

2011-08-29T01:54:00.000-07:00

Nu går det inte att dölja längre. Jag har blivit en anime-nörd! Det kom liksom smygande och verkade så oskyldigt. Nu kan jag inte slita mig från serierna. Bonussonen S frågade igår om jag bara tänkte nörda framför tv:n eller om jag skulle göra något vettigt också. Jag måste nog laga mat senare svarade jag lite motvilligt. Äh, du har ju farsan till det, svarar S. Mmmmm, ingen dum idé, S!

Och så blev det också. Jag satt och nördade framför tv:n med min anime och älsklingen la först Lilleman och började sedan laga mat. Jag blir så bortskämd :).

Fast ska man vara helt ärlig så är det ju egentligen älsklingens eget fel att det blev så här ;). Han berättade att han är manga- och animenörd när vi började träffas och ville visa några av de serierna som han brukar kolla på för att se om jag gillar dem. Det visade sig att jag gör det. Och nu är jag fast i träsket ;).

Älsklingen började jobba igår natt. Det var ganska motvilligt som han gjorde sig iordning för att gå till jobbet. Jag kände igen min ångest för en vecka sedan ;).

Imorse väcktes jag av att Smellis krafsade på sovrumsdörren. Klockan var 5:30 då och i och med att det snart var dags att gå upp tänkte jag att jag lika gärna kunde gå ut och sätta mig med de små bäbisarna och gosa med dem innan jag behövde göra mig iordning för jobbet. De blev så oerhört glada :). Man kan tro att jag varit borta en vecka och inte bara några timmar ;).

Klart slut!

Lillemans språk

2011-08-26T11:44:00.000-07:00

Jag blev idag imponerad över hur mycket Lilleman pratar och gör sig förstådd. På dagis har de också sagt att han har ett välutvecklat språk (stolt) :). Det är massa "svåra" och långa ord som han säger klart och tydligt. Som gräsmatta, paraply, volkswagen... Och han förstår en massa också. Idag var morbror och kusin B på besök. Efteråt när vi tittade på kort så pekade Lilleman på B och sa" kesiin B". Lite senare satt vi och tittade på tv och det dök upp en reklam för personbilar. Då utbrister Lilleman "voksvaagen!" och visst var det en Volkswagen på tv! Det var själva märket som visades när han sa vilken bil det var. Jag blir så stolt :).

Klart slut!

Felsökning

2011-08-24T06:31:00.000-07:00

Idag har felsökning stått på schemat. Det har gått hyfsat smidigt och jag är framme vid att vänta på feedback från chefen.

Jag pratar om jobbet. Det känns skönt att det än så länge flyter på och att jag får saker gjorda. Det kanske var värt sin erfarenhet att sitta ute på ett uppdrag där man i princip får klara sig själv för det finns ingen som verkar vara intresserad eller kunna hjälpa till. Nu vet jag att det är viktigt att kontakta någon som vet mer i ämnet och lära sig allt möjligt därifrån. Då går det hela snabbare. Och man slipper uppfinna hjulet på nytt. Visserligen en skön känsla att lyckas lösa problemet helt själv men ack så ineffektivt :(.

Nu är det dags för hemgång. Idag fyller världens bästa mamma och mormor år så vi ska fira med lite hembakad drömtårta. Hoppas det blir uppskattat.

Klart slut!

Jobb

2011-08-23T05:34:00.000-07:00

Nu har jobbet börjat efter 4 veckors semester. Det kändes riktigt traumatiskt söndagen innan jobbet drog igång. Men sedan på måndagen var det inte så farligt längre. Det kändes väl inte kul direkt men det var fullt godtagbart.

För tillfället har jag inte mycket att göra men det trillar in lite småpyssel med excel, bokande av kurser mm så de två ynka dagarna jag har jobbat hittills flyter långsamt på.

Klart slut!

Lilleman på vift

2011-08-04T15:29:00.000-07:00

Lilleman är ute och reser i vida världen :). Han är i Danmark med sin farmor och gammelfarmor på en övernattningsresa. Han var mycket förväntansfull över att åka den stora båten. På torsdagmorgonen pratade han mycket om det när jag gjorde honom iordning och packade ner alla saker han skulle ha med. Sedan åkte vi in till Stena Danmarksterminal för att möta farmor och gammelfarmor. Pappa och lilleman stod och tittade på båten medan vi väntade in farmor. Sedan var det dags att säga hejdå. Bådejag och pappa fick varsin puss av lilleman och sedan var han upptagen med annat och brydde sig inte om oss längre ;).

Vi åkte hem för att fortsätta meka med sambons mc. Vi har hållit på i nästan en vecka nu och vi har båda svår abstinens :(. Jag hoppas verkligen vi blir klara imorgon. Håll tummarna!

På fredag efter 17 kommer lilleman hem till Sverige igen. Hoppas allt har gått bra. Om det har gått bra med allt så kan lilleman stanna hos farmor ytterligere en natt, vilket underlättar mekandet en hel del :). Förhoppningsvis kan vi åka ut på en mc-tur tillsammans :).

Klart slut!

Jobbig dag

2011-07-30T13:31:00.000-07:00

Idag har det varit en väldigt jobbig dag. Jag hoppas att det kommer kännas bättre imorgon. Nu har ju både jag och älsklingen semester men han väljer att börja sin med att bli jättesjuk :(. Stackare! Men förhoppningsvis blir han frisk snart nu när det är varmt och skönt ute.

Klart slut!

Bad i Valhalla

2011-07-29T05:41:00.000-07:00

Igår åkte hela familjen plus faster F till Valhalla för att bada. Bara att hitta en vettig parkering tog det allt en bra stund. Sedan stack vi in och bytte om. Lilleman, storebror och pappa gick in hos herrarnas och jag och faster F in hos damernas.

Jag och F var klara först och stod och väntade på resten av gänget. När de till slut kom ut var det dags att bada :). Det visade sig dock att Lilleman var livrädd för vattnet. Han satt som fastklistrad vid mig och ville inte prova sin flytleksak i form av en bil eller något annat för den delen så fort vi var på djupare vatten. Det slutade med att jag gick runt och bar på Lilleman i mellanpoolen och bytte sedan till lilla poolen. Faster F höll oss sällskap ibland medan pappa och storebror provade simfötter och cyklop i den stora bassängen. Det blev lite tråkigt efter ett tag plus att alla var jättehungriga. Efter ca 1,5 timme gick vi upp och bytte om igen. Det blir kanske lite roligare om Lilleman har någon att leka med så att han inte behöver vara min siamesiska tvilling ;).

Efter ett skrovmål på McDonalds åkte vi hem igen. Och det var nog tur att vi inte stannade längre för alla var jättetrötta, speciellt jag ;).

Klart slut!

Nyheter om lillasyster

2011-07-27T16:51:00.000-07:00

Levervärdena visade sig vara bra. Nu är hon inlagd på psyk. Hon var tydligen jätteledsen över att vara där för hon tycker att dt är så tråkigt där.

Jag kan inte tycka synd om henne nu. Hon behöver tillgång till professionell hjälp kontinuerligt nu och framförallt börja i liten skala med att skaffa sig rutiner. Och inte så som hon vill, att det ska ske stora förändringar snabbt. Bara hon kan förstå det själv också hade varit bra...

Klart slut!

En dag med min älskling

2011-07-27T16:13:00.000-07:00

Då var det första riktiga semesterdagen. Den började med att sambon försov sig. Vi hade ställt väckarklockan och båda vaknade när den ringde. Jag frågade om jag skulle ställa om den men sambon sa att det inte behövdes för han skulle gå upp direkt. En stund senare vaknade jag upp ur min halvdvala och kollade på klockan för älsklingen låg fortfarande kvar i sängen. Då var den 6:36 och han börjar 6:24 nu när han jobbar dag sista veckan. Då blev det panik, snabbt packa ner allt, sambon ber mig kolla bussar men jag säger att jag så klart skjutsar honom. Först då kommer jag på att det kan vara bra om jag byter om till kläder och inte skjutsar honom i morgonrocken ;).

När jag sedan kommer hem däckar jag i sängen. Jag vaknar till när sambon ringer från jobbet. Vi pratar lite och sedan säger jag att jag ska upp och äta frukost och sedan så ringer jag igen. Då är klockan runt 10. Nästa gång jag vaknar är klockan 13. Det tog allt på krafterna att åka tur och retur till Hässleholm ;).

Jag ringer först till mamma och pappa och kollar hur det går med Lilleman. Det går bra så jag frågar om det går bra att han stannar där för vi har lite ärenden att göra och sedan hämtar honom. Jo, det går bara bra :).

Vilken tur, för idag ska vi kolla efter intercomradio och ny hjälm till mig :D. Jag tar ut hundarna och åker sedan och hämtar upp sambon som slutar 14:36. Vi åker iväg för att se om intercomradion vi kollat upp på nätet finns inne - och det gör den. Vi köper den direkt :). Sedan börjar vi leta hjälm till mig. Det visar sig vara lite svårare. Jag har tydligen ett pyttehuvud och vi får åka till tre olika ställen innan vi hittar hjälm till mig. Den blir så klart av det dyrare slaget för inget annat passar. Jag får den i present av min älskling, så jag blir helt överlycklig!

Vi är ute på Johans mc när vi hittar min hjälm så vi bestämmer oss för att äta i Bäckebol och sedan handla lite innan vi åker hem. Vi beställer mat och har hur mysigt som helst. När vi precis börjat äta ringer pappa.

Ni måste komma och hämta lilleman omedelbart för lillasyster K har tagit tabletter och ambulansen kommer snart, skriker pappa hysteriskt i telefonen. En kalldusch. Jag började samla ihop våra grejer men sambon säger att jag måste äta något för jag var jättehungrig. Jag ber honom då ringa sina föräldrar och kolla om någon av dem kan hämta Lilleman. Sambons pappa sticker iväg och hämtar lilleman och det går på 5 minuter, eftersom de bor så nära. Det gör att vi kan slappna av något och äta klart och sedan åka hem.

Vi går hem till sambons föräldrar och stannar där en stund. Pratar och har det så trevligt det går. Lilleman tycker jättemycket om dem så han verkade bara må bra. Skönt att han inte verkade ha tagit någon skada av det som hänt.

Jag är så arg och ledsen över vad lillasyster gjort. Detta tär på alla i hennes omgivning, särskilt pappa. Han var så ledsen över det som hänt. Han skulle huggit av sig armar och ben bara han kunde få lillasyster att må bra. Det är svårt att hjälpa någon som inte är nöjd med den hjälp hon får :(.

Jag fick senare veta från mamma att lillasyster tidigare under dagen hade gjort sig iordning, åkt iväg för att hämta upp sin medicin och när hon kommit hem hade hon gett mamma och pappa en varsin kram. Sedan hade hon gått upp på sitt rum. Hon hade tydligen ringt till sitt ex och sagt att hon älskade honom. Då hade han ringt hem till mamma och pappa och sagt att han var orolig för K för att hon hade ringt honom och sagt så. Han sa att de inte hörts på över ett halvår, vilket inte var sant men K hade nog bett honom att inte säga något om att de hade träfdats några gånger medan mamma och pappa var bortresta. I vilket fall som helst gick mamma upp och kände på dörren till K's rum. Hon hade låst in sig. Pappa fick bryta upp dörren och när de hittade henne var hon inte vid medvetande.

När jag pratade med pappa idag undrade han hur det var med Lilleman. Jag sa att allt var bra med honom. Han blev lättad. Lilleman hade gråtit när ambulanspersonalen hade burit ner moster K och lagt henne på golvet i hallen. Pappa var glad att det verkade som att Lilleman inte tagit någon skada av det hela. Skicka en kram från morfar, sa pappa.

Jag blir så ledsen för att pappa mår så dåligt :(. Det finns inte mycket jag kan göra åt det men jag tänkte att hela familjen går förbi och hälsar på på fredag så att morfar får träffa sin solstråle. Jag tror det är bra för honom.

Klart slut!

Mc-tur till Hässleholm

2011-07-27T15:51:00.000-07:00

Jag och sambon åkte ner till Hässleholm i söndags. På mc så klart! Det blev en resa det :)! Det regnade och blåste något fruktansvärt. På väg ner tog det minst dubbla tiden pga alla kastvindar. Det gick helt enkelt inte att hålla hastigheten på motorvägen för det var för farligt. Väl framme var vi djupfrysta, stela och blöta. Då var det skönt att komma in och värma sig hemma hos en vän till sambon. Hon var nere och hälsade på sin pappa och vi passade på att hälsa på henne. Jag träffade A för första gången och hon var jättetrevlig. Hela familjen var supertrevlig :). Vi fick grillat kött med gorgonzola, potatis och god sallad, som toppades av med kladdkaka. Det kändes helt underbart att få sitta på något annat än hojen och frysa ;).

När vi återfått kroppstemperaturen något var det dags att åka hem igen. Det var inte med glädje man satte på sig alla mc-kläder igen kan jag tala om. Det kändes som att vi hade åkt till världens ände och aldrig skulle kunna komma hem igen. Det hade varit skönare att sova över och åka dagen efter men eftersom sambon fortfarande hade en veckas jobb kvar var det bara att bita i det sura äpplet och åka tillbaka hem samma kväll. Vi märkte att vi verkligen behövde skaffa en vettig intercomradio och en bättre hjälm till mig så att vi skulle kunna prata med varandra medan vi åker. Det skulle ha underlättat en massa.

Men hemresan gick mycket snabbare än ditresan, vilket kändes jätteskönt. Det regnade fortfarande och det var en hel del dimma så sikten var inte den bästa men det var inte lika hemska kastvindar så det gick att hålla hastigheten mycket bättre. Varje stad vi åkte förbi gav nya krafter att komma hem. Det var som om vi kände lukten av hemma och fick nya krafter. Vi var hemma först efter 12 på natten och hade åkt hemifrån ca halv två. Snacka om att vara mör i kroppen :).

Lilleman skulle sova hos mormor och morfar, vilket var jätteskönt. Då slapp vi tänka på honom under dagen. Han tycker så mycket om att "leka momor o leka moffa osså" så det var inga problem där alls :). Storebror S passade alla hundarna mot saftigt med betalt så alla var nöjda och glada ;).

Klart slut!

Jobbigt nu

2011-07-20T05:40:00.000-07:00

Nu känns det riktigt jobbigt med missfallet. Har slutat blöda nu och trodde väl att det skulle kännas bättre men icke.

Min kusin ska få en dotter i september. Min äldsta bror ska få en pojk i augusti. Två gamla klasskompisar från gymnasiet ska snart ha barn. En gammal granne från högskoletiden ska ha barn. En tjej från öppna förskolan ska ha en liten snart. En gammal lekkamrat som bodde på samma gata som jag när jag var liten ska ha barn. Minst fyra stycken som fick barn samtidigt med mig väntar barn eller har fått nyligen. Jag känner dem visserligen bara via ett föräldraforum men det räknas. Förutom det har ännu en klasskamrat fått en liten flicka för några månader sedan och en syster till en vän till mig har precis fått en liten tös.

Min svärmor och två svägerskor är tillbaka från Grekland så nu har vi berättat om missfallet för dem. Inte kul. Då kändes det värre igen.

För att kunna lägga det här bakom mig tror jag att vi behöver försöka skaffa barn snart igen. Inget annat funkar. För jag tror att hur jag än gör kan jag inte bota saknaden. Och den kommer alltid finnas där men jag tror den blir lättare att hantera med ett litet kärleksbarn.

Klart slut!

Serva MC

2011-07-14T12:35:00.000-07:00

Idag har jag och älsklingen servat våra motorcyklar :). Vi kollade bromsvätskan - det fanns tillräckligt, vilket är bra för sambon ska ut och åka på lördag. Ända till Västervik ska han på födelsedagskalas och då är det bra att kunna bromsa ;). Vi smörjde kedjorna också. De var snustorra så det var verkligen på tiden. Bäst av allt var att vi bytte till det nya batteriet i Elin, sambons hoj. Och vilken skillnad det blev! Det var som en helt ny motorcykel. Den startade hur bra som helst, hackade inte längre som den kunde göra förut och lamporna lös som om det var julbelysning :). Det kan vara rätt bra att ha ett nytt fräscht batteri om man ska ut och åka långt. Detta är ett gelbatteri också, vilket är bra för det tål att bli urladdat, vilket det gamla inte gjorde. Bonussonen var ju så snäll att han kopplade ur batteriladdaren i vintras och detvisade sig ha varit en dum idé. Nu ska vi bara fylla på med kylarvätska och kanske även motorolja så ska hojarna vara som nya :).

Klart slut!

Otålig

2011-07-14T05:09:00.000-07:00

Sambon jobbar ju natt och behöver få sova från 8 till åtminstone 15. Nu sitter jag här och väntar på att klockan ska bli 15. Är jag uttråkad, tro ;)? Jag har satt på en omgång tvätt, allt är rent och fint i köket, jag har spelat en massa, kollat på tv, torkat upp efter the dog from hell och nu har jag slut på saker att göra :(. Smellis fick för sig att det var en bra idé att pissa på soffan. Det här blir den tredje soffan vi får slänga för att hon inte kan lära sig att man inte ska pissa där man sover! Jag förstår mig inte på den hunden! Om du nu ska pissa så gör det på golvet! Inte där du sover! Hon pissar i hundkorgen också. Det blir 20:e gången i ordningen som jag får tvätta den filten som ligger däri :(. Inte kul.

Nu får Smellis inte vara på soffan längre och i protest har hon bajsat på golvet i vardagsrummet, kissat under bordet i köket, kissat på en kudde som både hon och Louie, den andra frenchien brukar sova på plus att hon pissade i hundkorgen igen. Vi går ut med henne tre gånger om dagen, hon får tillräckligt med mat och hon KAN hålla sig om hon får den uppmärksamhet hon tycker att hon förtjänar. Om hon bara kunde skärpa sig hade både hennes och vårt liv blivit så mycket enklare. De andra två hundarna är hur duktiga som helst och det började tom gå bättre med Smellis också. Och då får hon för sig att pissa ner soffan! Vad trött jag blir :(.

Det blir väl en vända till IKEA för att hitta en soffa som passar oss. The dog from hell blir allt dyrare för var dag som går :(.

Klart slut!

De som inte vet ännu

2011-07-13T11:07:00.000-07:00

Min svärmor och två av mina svägerskor är i Grekland just nu. De firar den yngsta svägerskans 18-årsdag plus att de är borta på sin semester. De vet ännu inte om att jag fått missfall. Vi tänkte berätta när de kommer tillbaka så att deras resa och F's födelsedag inte blir förstörd. Jag vill inte att F ska behöva ha mitt missfall som minne på sin födelsedag.

Det som är jobbigt nu är att L, min andra svägerska i Grekland hörde av sig och undrade hur det var med oss. Jag svarade att allt är bra och hoppades att de hade jättekul. L svarade att det hade de men att de började få lite hemlängtan. Hon sa sedan att vi ses snart och att jag skulle pussa magen. Jag svarade att vi längtar efter dem också och att de skulle ha det så bra.

Det jag ville säga får vänta. Att det inte finns någon mage att pussa längre får vänta till söndag. Jag blev ledsen för att det enda som finns nu är att jag fortfarande blöder. Det kan hålla på i två veckor till och det känns väldigt deprimerande :(.

Sambon är ute och åker hoj med några kompisar så just nu är jag ensam med mitt ont. Hundarna är här i och för sig. Det är skönt att ha dem sovandes runt mig. Det påminner mig om att jag inte är så ensam med mitt ont trots allt.

Jag vill bara att det ska sluta blöda så jag kan börja lägga missfallet bakom mig. Det här har varit den jobbigaste veckan i mitt liv tror jag. Det är jobbigt att sakna ett barn som aldrig fanns. Det är jobbigt att vara gravid i 13-14 veckor bara för att sedan inse att det måste sluta i missfall. Det känns så tomt. Bara tomt.

Klart slut!

Lilleman hos mormor och morfar

2011-07-13T07:46:00.000-07:00

Lilleman har varit hos mormor och morfar sedan i söndags kväll. Det har varit väldigt skönt med den avlastningen. Då har jag kunnat få vara ledsen och kunnat tänka på mig själv på ett helt annat sätt.

Nu är det dags för Lilleman att komma hem några dagar. Han var ledsen och saknade mamma och pappa igårkväll men det gick bra till slut och han kunde sova. Men jag tänkte att det kan bli jobbigt för honom om han är borta fler dagar i sträck och då kan det vara skönt för honom att han får komma hem en vända innan han ska till mormor och morfar igen.

Dagis är nämligen stängt och jag jobbar några dagar till. Inget avancerat, utan jag kan sköta det hela hemifrån. Mycket skönare för jag har inte lust att träffa folk och försöka vara social just nu.

Klart slut!

Tack för allt stöd

2011-07-13T05:26:00.000-07:00

Tack alla som visat omtanke och gett mig stöd i denna svåra stund. Jag uppskattar det så jättemycket. Det känns bra att inte behöva vara ensam.

Klart slut!

Köra bil

2011-07-12T14:37:00.000-07:00

Jag har upptäckt ytterligare en sak som mitt ex förstört för mig. Att köra bil. Jag blir jättelätt stressad, har svårt att koncenrera mig, blir fruktansvärt arg på andra bilister som tränger sig före och det är helt hopplöst vid rusningstrafik.

Sambon påpekade för mig att jag kan bli så otroligt arg. Han tyckte inte att han kände igen mig i de ögonblicken. Mycket riktigt. Jag är inte mig själv då. Det som händer är att jag blir stressad mer för mina dåliga minnen i samband med bilkörning än faktiska situationen.

Exet drillade mig i bilkörning. Jag kunde ju inte köra bil på riktigt. Det var bara tur att jag fick körkortet. Jag var ju en livsfara och borde inte tillåtas ute på vägarna. Allt jag gjorde var fel - jag kunde inte köra på motorvägen tillräckligt fort, jag körde för långsamt, jag tutade för lite, jag mesade med omkörningar mm mm. Det slutade med att jag gav upp att köra så som jag tyckte var bekvämt. Jag fick tuta som en idiot så fort det VERKADE som att någon bilist skulle tränga sig, jag skulle visa fingret och vara otrevlig för att sätta dessa bilister på plats, jag var tvungen att göra farliga omkörningar, köra fortare än hastighetsbegränsningen så att jag inte fick stryk för att jag körde som en kärring och helt enkelt bli en förfärlig bilförare enligt min magkänsla. Magkänslan fick jag trycka undan och det skapade otroligt mycket stress. Jag ville inte köra så men i och med att jag i princip aldrig fick köra ensam blev det antingen att köra som en biltjuv eller spöstraff. Då kändes biltjuv som det bättre alternativet.

När jag tänker på det nu blir jag arg och ledsen. Det fick mig att må ännu sämre och vad värre var så satt det i även efter att jag lämnat exet. Långt efter. Det är först nu som jag blivit varse om det och kan ändra på det. Nu kan jag äntligen få köra så att jag känner mig bekväm. Jag kan hålla hastigheten eller åka långsammare om vägen inte känns säker nog i den angivna hastigheten. På ganska kort tid har jag märkt stor skillnad. Jag är mindre stressad i trafiken, jag har mer tid att planera och jag slipper framförallt att vara otrevlig. Jag blir inte arg på andra bilister längre och jag känner mig inte så nervös att köra. Det bästa är att jag känner igen mig själv igen.

Klart slut!

Tv-spel

2011-07-12T13:58:00.000-07:00

Har aldrig varit en person som gillat att spela tv-spel. Sambon spelar en massa olika när han får tid, vilket inte är så ofta. När vi började träffas undrade han vad jag gillade att spela. Nää, inget särskilt var svaret då. Vi kan nog hitta något som du också tycker om sa han då. Jag tolkade det som artighet. Något man säger och råkar det hända är det bara bra.

Nu är det så att sambon började sin tv-spelskarriär när han var runt fyra år och har spelat så otroligt många spel att han har allt möjligt. Förutom det letar han efter spel som han tror att jag skulle gilla. Och han har hittat en hel del som jag tycker om att spela. Han ville visa mig att det kan vara riktigt kul och att det är något vi kan dela istället för att det är något bara han håller på med. Han har verkligen lyckats :). Nu är det nog jag som spelar mest av oss ;).

Jag är väldigt glad att min älskling är så envis och inte ger upp även om jag kanske inte var så positiv från början. Det bästa är att han inte förutsätter att jag måste gilla samma spel som han gillar utan han letar efter sådana spel som skulle passa mig. Och ju mer jag spelar desto mer tycker jag om det och desto fler spel vågar jag prova. Det låter kanske lite dumt men många spel som jag tycker är jätteroliga nu vågade jag aldrig testa innan för jag trodde att jag var för dålig på dem. Klart man är dålig om man aldrig försökt! Men så tänkte jag inte riktigt förut.

Sedan var ju exet aldrig intresserad av att göra något för min skull. Och han ville definitivt inte att jag skulle få chansen att prova saker som kunde vara roliga för mig. Det hade varit slöseri med hans tid, eftersom jag skulle vara hans slav resten av mitt liv. Exet påstod ju att han satsat så mycket tid och resurser på en sådan korkad idiot som mig och nu skulle han få valuta för den ansträngningen, menade han. När jag tänker på det nu, inser jag hur störd exet måste vara och jag blir arg på mig själv för att jag inte lämnade honom tidigare.

Det är verkligen som natt och dag nu. Jag blir lycklig och varm bara jag tänker på det. För min älskling kommer jag alltid först. Hur jag mår är viktigare än hur han själv mår. Han älskar att vara med mig, han saknar mig när vi inte är tillsammans, han tänker alltid på om han kan göra något för mig så att jag ska bli glad eller må bättre. Bara den vetskapen får mig att gå på rosa små moln :). Nu känner jag i hjärtat att det är rätt att göra vad som helst för min älskling. För jag vet att han aldrig kommer göra mig illa. Han kommer alltid finnas där för mig och ställa upp. Det gör att jag kan läka. Och det behöver jag.

Klart slut!

Vardag

2011-07-12T03:24:00.000-07:00

I måndags när det var dags för vardagen igen var jag inte beredd. Jag visste ju att den skulle komma men det var för tidigt för mig.

Förutom missfallet så fick jag reda på att samma dag som missfallet började så hade min lillasyster åkt in med ambulans pga överdos på tabletter. Det var min svärfar som såg hur de kom och hämtade henne.

Jag var ju tvungen att gå hem till henne och släppa in katten och mata den. Då såg jag en flaska med någon medicin hon verkade ha tömt helt. Jag blev så ledsen. Och arg. Hon hade ju sagt att hon skulle vara där som MITT stöd! Istället gör hon den här jävla grejen! Hon hade en uppgift - hålla sig själv vid liv. Det misslyckades hon nästan med.

Istället för att kunna sitta hemma och slicka såren fick jag kolla vart hon hade hamnat. Sedan meddelade jag mamma och pappa. De valde att avsluta sin semester och komma hem igen. Det kändes skönt för mig att de gjorde så. Jag skulle nog inte klarat både lillasyster och missfallet själv.

Lillasyster bad mig att inte säga något om det till någon och hon bad min sambo att prata med sin pappa om att inte säga något. Jag orkade inte bry mig om att jag gick emot hennes vilja. Det fick bli så ändå.

Nu har hon kommit hem. Hon vill inte prata med en psykolog och hon vill inte prata med oss. Hon vill att vi låtsas som inget har hänt. Jag har sagt att det blir svårt att göra det. Jag tänker inte låtsas som inget för det kan jag inte. Hon måste ta och skärpa sig. Ja, taskigt sagt men det här var inte första gången hon försökte begå självmord och det har inte hjälpt att dalta med henne. Hon gör det ändå. Hon måste förstå att det är jobbigt för alla som bryr sig om henne också. Att hon inte kan hålla på så. Hon måste ta itu med sina problem.

Jag har sagt att jag inte längre känner mig bekväm med att prata om mina problem med henne för att hon inte pratar med mig om sina. Hon har tom ljugit för mig om saker för att slippa mitt skäll. Jag vet inte om hon är medveten om att jag vet om att hon har ljugit.

Hon får göra som hon vill har jag sagt. Vi finns här om hon vill prata. Nu är det upp till henne.

Klart slut!

Blod

2011-07-12T02:10:00.000-07:00

Nu blöder jag bara en massa. I fredags hade jag hemska magsmärtor och kunde inte göra något för det gjorde så ont. Det var som värkar, vilket fick det hela att kännas ännu värre. Värkar utan bebis är bara jobbigt :(.

Min underbara sambo var med mig hela tiden, stöttade mig, masserade bort det onda och var framförallt där för mig. Det gjorde hela processen tusen gånger enklare. Och för att inte gå in på för mycket detaljer så kan jag bara säga att det värsta kom ut senare den dagen.

Nu blöder jag "bara" som en riklig mens. Jag känner mig nedstämd och orkar inte gå till jobbet men det går bra att jobba hemifrån, vilket är väldigt skönt för då kan jag ändå göra lite nytta.

Jag googlade lite på missfall och kom fram till att en normal blödning kan hålla på i 2-3 veckor. Det känns inte så kul att ha det så här så länge :(. Jag hoppas det går över snart. Men så som det blöder nu är det nog liten risk för det :(.

Klart slut!

Ledsen

2011-07-07T01:37:00.001-07:00

Det jobbiga nu är alla småsaker som påminner. Vi köpte den och den maten för att jag var sugen på den när jag var gravid. Jag kommer inte få hålla i vår bebis i januari. Jag kommer inte få någon mage. Bebisar på tv, mm mm.

Stackars Lilleman påminner om bebisen utan att mena det. Jag försöker ge honom uppmärksamhet och kärlek som innan. Jag har berättat för honom att mamma är ledsen och att det inte har med honom att göra. Jag vet inte säkert om han förstod.

Det är jobbigt att berätta för alla jag berättat för att det blir ingen bebis. Särskilt nu när det är många i bekantskapskretsen som ska ha barn snart. Många av dem som har jämngamla barn med Lilleman jobbar på sitt andra nu. Som vi gjorde fram tills nu :(.

Jag har pratat med sambon om att jag vill försöka igen när det här är över. Han har sagt att han också vill det. Jag kommer aldrig säga nej till att ha barn med dig, sa han. Det kändes skönt att höra.

Klart slut!

Missfall

2011-07-07T00:59:00.000-07:00

Idag 7/7 20011 satte missfallet igång på riktigt. Det gjorde mig mer ledsen.

Jag vet att det aldrig funnits någon bebis men i mitt hjärta har det funnits en sedan 8/5 2011, när vi hade plussat. Jag tog farväl av den och sa att den var älskad och efterlängtad även om den aldrig fick chansen att leva. Jag berättade att jag aldrig kommer glömma vårt lilla kärleksbarn som aldrig fanns. Jag berättade också att vi skulle försöka skaffa ett syskon till den sedan när mamma mår bättre.

Det kändes skönt att ta avsked. Det gjorde jätteont och jag mådde skitdåligt men jag erkände på något sätt att jag har ont i hjärtat och saknar vårt lilla barn.

Jag är så lättad över att jag slapp boka tid på Sahlgrenska. Det hade känts för mig som att jag gör abort på ett barn som jag så gärna ville ha. Jag tror att det hade varit värre.

Nu känner jag mig arg för att läkaren ville göra två ultraljud. Varför inte bara köra VUL och ha det klart? Jag borde stått på mig men det gjorde jag så klart inte. Nu blev hela processen bara mer uttdragen. Sedan tycker jag att läkaren i princip sa att eftersom du verkar ha lätt att bli med barn är det ju inte så farligt. Hon sa inte detta ordagrant men hon frågade om jag har haft lätt att bli gravid och när jag svarade att det har jag nog så sa hon att då kan du säkert bli det igen snart. Vad fan spelar det för roll?! Jag är väl ledsen för det här missfallet även om jag har lätt att bli gravid. Klart att det är extra jobbigt om man har haft jättesvårt att få barn, blir gravid och sedan får missfall men det gör inte att det är lätt annars! Sedan så verkade läkaren tolka min sansade och lugna inställning som att jag tog det hela bra, vilket jag kan förstå. Jag tycker ändå att hon borde nämnt något om samtalskontakt och sjukskrivning. Nu var attityden mera åt: ni var ju inställda på att det kunde vara något fel och nu var det det. Bättre lycka nästa gång. Det som kändes värst var när läkaren sa att jag inte skulle till MVC mer för att det inte var en normal graviditet. Det är ju bra att slippa gå dit och se alla lyckliga gravida men det blev så definitivt slut på vår graviditet. Nu var det dags att gå och vänta på missfall istället. Inte lika kul som att vänta på bebis kan jag intyga.

Jag tror att jag är arg, ledsen och besviken över att det här har hänt. Jag vet inte om läkaren kunde sagt eller gjort något bra. Det var ju liksom beskedet i sig som var felet. Det känns så orättvist! Jag har redan råkat ut för en massa tråkiga saker i mitt liv, jag behöver inte extramaterial.

Det värsta är att jag inte kan skaka av mig min känsla av att vara ful och äcklig. Jag vet att det inte var mitt fel det som hände och att jag gjort allting rätt. Det bara hände. Jag kunde inte hindra det. Men jag tycker inte längre om att se min kropp i spegeln. Med kläder på går det bra för då är den "gömd" men utan känner jag mig bara äcklad. Jag försöker tänka bort detta, klä mig fint, krama sambon och prata med honom om det för att det ska kännas bättre. Jag hoppas det går över så att jag kan tycka om mig själv igen.

Imorgon 8/7 2011 skulle vi haft vår nästa tid till MVC för vägning och provtagning. Det blir inget med det nu. Jag ringde för säkerhets skull till MVC och avbokade. Jag skulle må ännu sämre av att få påminnelse för en tid som jag inte ens ska gå till :(.

Klart slut!

Ingen bebis

2011-07-07T00:39:00.000-07:00

Det var dåliga nyheter. Tisdagen den 5/7 2011 fick vi veta det som jag befarat. Att det inte fanns någon bebis. Det fanns inget utvecklat foster överhuvudtaget. En så kallad ofostrig graviditet.

Jag ville bara därifrån. Att det skulle vara över. Jag ville inte ens se hur det såg ut på ultraljudet. Jag kände mig så förnedrad av att ligga där. Jag har aldrig gillat gynundersökningar och efter det här blev det ju inte bättre direkt.

Jag verkade nog ganske sammanbiten och samlad. Jag hatar att gråta inför folk jag inte känner mig bekväm med. Och här efter undersökningen kände jag mig allt annat än bekväm. Jag frågade vad jag skulle göra nu. Läkaren berättade att det bästa var att vänta på "naturligt" missfall men om inget hade hänt inom 2 veckor skulle jag boka tid på Sahlgrenska. Sedan skulle jag gå till Sahlgrenska för en efterkontroll att allt såg bra ut igen. Jag frågade hur länge vi borde vänta med att försöka få barn igen och hon sa att det är bra att vänta en menscykel efter att allt är över för att veta att allt är "nollställt". Jag fick veta att jag inte skulle till MVC mer för att det inte var en normal graviditet. Jag nickade att jag förstod. Sedan tackade jag för mig och gick därifrån. Jag ville långt bort, bort, bort.

Sambon frågade hur jag mådde och sa att jag hade fått en väldigt konstig min inne hos läkaren. Jag sa att jag inte mådde jättebra men att jag ville prata om det när vi var hemma istället. Han var nog orolig för mig.

Vi gick och handlade och jag fokuserade på allt annat än klumpen i halsen. Jag ville inte börja gråta nu. Jag ville kunna vara i mitt trygga hem, krama om sambon och gråta ifred. Inte nu!

Väl hemma åkte vi förbi min lillasyster och hämtade upp Lilleman. Jag ville inte ens gå in utan jag satt kvar i bilen. Tittade inte ens mot lillasyster som kom ut på trappen. Sambon berättade för henne.

Väl hemma frågade sambon hur det var med mig och jag svarade att det var inte så bra men jag ville inte prata om det nu utan först fixa klart maten. Han undrade varför. Jag svarade att när jag väl börjar prata om det kommer jag att bryta ihop och inte orka göra något alls. Då är det bättre att allt är klart till dess. Vi fixade klart maten. Vi åt färdigt. Vi tittade på tv.

Sambon frågade hur det var med mig igen och först då kunde jag tillåta mig att börja känna efter. Då började jag gråta. Det gjorde så ont inombords. Hur mycket jag än förberett mig på att det var något som var fel så blev jag ändå jätteledsen. Det går nog inte att förbereda sig på ett missfall :(.

Klart slut!

Läkartid

2011-07-05T04:22:00.000-07:00

Idag 15:30 får vi se om det finns en bebis eller inte. I söndagskväll blödde jag så jag väntar mig redan det värsta. Jag hade inte ont eller så och jag hoppas att det var pga att vi hade sex tidigare men det hade kommit såpass att det läckt igenom trosan. Det tycker inte jag verkar lovande.

Sedan är jag väl orolig sedan innan för att vår barnmorska gjorde vanligt ultraljud och såg inte något. Men tydligen så ser man inget förrän flera veckor senare så det kanske inte var så konstigt. Ändå gjorde det mig väldigt orolig. Hade varit bättre om hon inte gjort så alls.

Jag hoppas väl att det ser bra ut men jag försöker förbereda mig på det värsta. Jag vet att jag ändå kommer att bli ledsen om det är dåliga nyheter. Men jag kanske kan klara mig från att gråta hos läkaren med lite tur.

Klart slut!

Uppmärksammande

2011-06-29T05:01:00.000-07:00

Jag märkte precis en trevlig sak. Min blogg handlar allt mindre om exet och vad han gjorde mot mig och allt mer om min nuvarande vardag. Så klart får jag tillbaka minnesbilder och blir ledsen ibland men det är hanterbart.

Jag vann! Jag kan vara mer och mer mig själv. Och det bästa av allt är att mina vänner och familj tycker om mig för den jag är. Precis som det ska vara. Och faktiskt precis som jag trodde hela tiden.

Klart slut!

Sommarvärme

2011-06-29T04:52:00.001-07:00

Jag fick verkligen chansen att njuta av sommarvärmen i måndags :). Lilleman ville inte alls gå hem utan satte sig bestämt på tvären såvida han inte fick gå hem till mormor och morfar och leka efter dagis. Det fick han som tur var och plötsligt var jag och sambon barnlediga. Då passade vi på att åka ut på en cykeltur.

Det var hur kul som helst men det var ett tag sedan jag cyklade, cykeln var ny och sambon är lite mer galen när det gäller VAR man kan cykla, så det blev en hel del terräng, grus av olika grovhetsgrad och sand som vi cyklade på. Han cyklade på som om det var vanlig asfaltsväg medan jag var lite mer åt det försiktiga hållet (läs: feg) och stannade för att gå när det blev för läskigt. Men det gick bättre och bättre. Jag vande mig vid den nya cykeln och blev efterhand snäppet modigare och vågade cykla på allt fler "läskiga" ställen.

Sambon sa att när jag blivit ännu mer varm i kläderna så kan han börja cykla som han brukar så att jag får testa på det. Jag tyckte att det redan såg tillräckligt livsfarligt ut när han cyklade "mesigt och lugnt". Karln använder ju aldrig bromsarna utan bromsar med foten istället - de få gånger han bromsar överhuvudtaget :P.

Grymt kul var det iallafall. Och det var så fin natur vi cyklade igenom. Det bästa är att den naturen finns precis runt hörnet. Vi slipper åka långt bort för att kunna njuta av allt det fina :D.

Klart slut!

Bebisfronten

2011-06-28T23:49:00.000-07:00

Förra onsdagen skulle vi till barnmorskan och få se det lilla skruttet för första gången. Vår barnmorska var inte utbildad i att använda ultraljud så det blev vanligt. VUL fick hon tydligen inte göra.

Men det slutade inte som jag hade tänkt mig. Hon kunde inte se något alls. Hon trodde då att det var tidigare än vecka 10 för man kan tydligen inte se något med vanligt ultraljud om det är innan vecka 10. Då måste man göra ett VUL och det kunde hon ju som sagt inte göra. Min reaktion var inte direkt lugn och sansad utan jag fick ju panik. Jag var helt övertygad om att det betydde att allt var fel. Barnmorskan gjorde ett vanligt graviditetstest och det visade i och för sig positivt med en gång. Men det var ju inte så det skulle bli. Jag skulle ju få se att det fanns en bebis därinne, att hjärtat slår och att allt ser bra ut - inte att det inte går att se något och att det kanske är tidigare än vi trodde. Jag blev jättebesviken och ledsen. Jag hade tänkt berätta för vänner och på jobbet om allt hade sett bra ut. Nu vete fan om det ens finns en bebis där :(.

Nu på fredag ska vi träffa barnmorskan igen och prata igenom hur vi ska göra. Sambon tycker att jag överreagerar och att jag ska ta det lugnt. Jag försöker. Han tar upp vettiga argument som att jag mår bra, jag har inte haft några blödningar alls, graviditetstestet barnmorskan gjorde blev tydligt positivt med en gång, är det för tidigt så måste vi ändå vänta tills det går att se något, om något har gått fel så finns det ändå inte mycket att göra åt det. Allt är helt sant men jag tänkte väl inte så rationellt då :(.

Nu har jag lugnat ner mig. Men det har gjort att jag på sätt och vis redan ställt in mig lite på att det kanske inte blir någon bebis nu. Jag hoppas så klart men för att kunna vara lugn och avslappnad måste jag veta och om jag inte vet så får jag utgå från det värsta :(. Fördelen är att jag blivit jämnare i humöret. Nackdelen är att jag inte kan känna mig helt gravid just nu. Jag är väl lite knäpp helt enkelt.

Klart slut!

Sjuk :(

2011-06-19T17:17:00.000-07:00

Först var lilleman sjuk, sedan min älskling och nu är det min tur. Jag har ont i hela kroppen, hostar slem, fryser en massa och kan inte sova för det känns som att jag inte får luft. Inatt har jag kollat på Kärlek på menyn, Alien 3 och nu 8 mile. Jag är jättetrött men kan ändå inte somna :(. Inte kul!

Utöver det är mina hormoner helt galna. Jag lipar åt en massa saker jag inte ens trodde var möjligt att gråta åt. Reklam, barnprogram, skräckfilmer och lite mer standardgrejer som familjefilmer, kärleksfilmer mm.
Min älskling har sagt att mitt humör ändras jättefort numera, att det blir en massa drama. Så här var det inte med Lelleman och jag hoppas att jag blir mig själv igen snart. Det är lite jobbigt att växla så mycket hela tiden. Jag blir ju helt slut ;).

Utöver det är jag så trött hela tiden, vilket gör det extra jobbigt att vara sjuk. Jag bara sover och sover och sover. Och jag har lite av omvända cravings - jag vet inte vad jag är sugen på men jag vet definitivt vad jag absolut inte vill äta. Det blir lite jobbigare att laga mat då för när allt är klart är jag kanske inte sugen på det längre.

Klart slut!

Symtom

2011-06-07T01:02:00.000-07:00

Jag kan bli så förbannad på min älskade sambo. Han säger exempelvis något om att det jag gjorde inte var så smart och det kan få mig att explodera av ilska. Som tur är går det över väldigt fort.

Någon timme senare kan jag vara jättekänslig och bli hur ledsen som helst för cancer-reklamen på tv.

När jag väntade Lilleman fick jag aldrig sådana humörsvängningar och jag trodde inte att jag skulle få det nu heller. Å andra sidan är jag mer avslappnad och mår bättre med min älskling. Jag behöver aldrig vara rädd för att få stryk och bara en sådan sak gör det ju lättare att vara sig själv :P.

I början då jag och sambon försökte skaffa barn men vi hade inte fått reda på om det gått ännu var jag helt hemsk. Speciellt påskhelgen blev jobbig för min älskade sambo. Jag blev arg på honom precis hela tiden. För smått och stort, sånt som hänt och sånt som inte hänt, saker som sambon gjort och saker som jag bara trodde att sambon gjort. I ett riktigt påfrestande ögonblick sa sambon trött att det är svårt att krama mig när jag är så arg hela tiden. Jag blev väl inte mindre arg för att han sa så direkt ;).

Parallellt med att jag var arg hela tiden kunde jag börja gråta för ingenting. Jag var helt deprimerad för att de första graviditetstesten vi hade tagit hade varit negativa. Jag var övertygad om att eftersom jag inte hade blivit gravid efter första eller andra veckan utan p-piller så skulle jag aldrig bli gravid. Logiken lyser med sin frånvaro här ;). Sambon sa att det kanske var för tidigt att se något ännu. Så rätt han hade...

Efter 4 veckor och fortfarande hade min mens inte kommit tillbaka efter att jag slutat med p-pillren så började jag oroa mig för att något var fel på mig. Sambon var hur lugn som helst. Han sa att det kommer att gå jättebra och att det kan ta tid att bli gravid och det är ingen fara. Han sa att jag är en stark kvinna så allt kommer att bli så bra så bra. Han måste ha trott att jag blivit lite knäpp, så som jag höll på. Jag visste ju egentligen själv att det kunde ta tid och att de flesta blir gravida inom ett år från att man slutar med preventivmedel. Men jag ville bli gravid nu, Nu, NU! Dessutom kände jag mig redan gravid men eftersom testen hade visat negativt måste det ha varit inbillning. Det gjorde mig ännu mer deppig.

Några dagar innan vi skulle ta ett nytt graviditetstest, låg sambon i soffan med mig och kramade om mig. Vet du vad, älskling, sa han till mig. Nä, vaddå? frågade jag. Jag tror att du är gravid. Du har fortfarande inte fått din mens plus att du är, hmm, lite hormonell, sa sambon lite strategiskt.

Det visade sig att han hade helt rätt. Åh, vad skönt att det var därför jag blev så förbannad på honom och inget annat, tänkte jag. Och så blev jag helt gråtfärdig och jätteglad.

Så här i efterhand när jag tänker lite mer logiskt på händelseförloppet inser jag att det gick ganska fort att bli gravid. Jag behövde ju inte ens vänta till nästa mens utan det tog direkt. Jag hoppas att jag är lite lugnare nästa gång vi ska skaffa barn, för jag kan inte ha varit så kul att umgås med just då ;).

Klart slut!

Orolig

2011-05-31T23:46:00.000-07:00

Att jag alltid måste läsa om hur graviditeten går fel. Missfall, ofostrig graviditet, missbildningar etc, etc.

Nu är jag bara orolig och jag kan ändå inte göra något åt det. Bara vänta och se just nu. Dumma mig!

Klart slut!

Vi har berättat

2011-05-30T01:28:00.001-07:00

Nu har vi berättat för respektive familjer att Lilleman ska få ett syskon om allt går som det ska. Jag var så nervös för att berätta och det visade sig vara helt i onödan :).

Alla blev jätteglada. Min kära mor stängde till och med av melodikrysset INNAN hon lyssnat klart. Det är stort det.

Nu håller vi tummarna att allt ska gå bra.

Klart slut!

Vuxen på riktigt

2011-05-18T00:46:00.000-07:00

Ialla fall om jag ska fråga min storebror, som grattade mig imorse. Det känns inget speciellt ännu - bara trött. Morgonen borde förbjudas att komma så tidigt ;). Ialla fall på födelsedagar. Sedan borde arbetsdagen max vara fram till lunch och sedan får man gå hem och äta tårta.

Förresten hade det inte varit helt fel om det alltid var så. ;)

Klart slut!

Domen klar!

2011-05-02T04:46:00.000-07:00

Slutdomen blir enskild vårdnad för mig och inget umgänge i dagsläget. Skönt! Nu kommer exet säkert att överklaga och ha sig. Fram till den 20:e maj har han på sig...

Men det är i alla fall skönt att domen föll ut som den gjorde :).

Klart slut!

Ensam vårdnad!

2011-04-19T04:58:00.000-07:00

Det blev ensam vårdnad! Exets advokat lyckades övertyga honom om att det var ett förlorat fall att strida om vårdnaden. Det kunde till och med äventyra eventuell umgängesrätt. Det ledde till att vårdnadsbiten blev bestämd redan i rättegångssalen. Det var så skönt!

Det verkar dock som att det kommer att bli någon form av umgänge. Inte vad jag skulle vilja men nu kan jag åtminstone hindra umgänget om det verkar vara dåligt för Lilleman.

Jag kommer få veta exakta domen den 29:e april så nu sitter jag och väntar spänt på besked.

Klart slut!

Kul läsning inför vårdnadstvisten

2011-04-12T01:27:00.000-07:00

Den här artikeln på aftonbladet var riktigt mysig. Det känns så bra att läsa om andra psykon och hur väl de hanterar en dom från en vårdnadstvist :P.

Klart slut!

Ovanligt glad

2011-04-11T03:56:00.000-07:00

Idag är jag ovanligt glad. Kanske är det våren som äntligen tittar fram bakom snödrivan. Helt säkert är en av anledningarna till att jag är så där ovanligt glad att jag har en underbar sambo att dela mitt liv med. Jag blir så glad när jag tänker på honom.

Det blir en bra vår det här året :D.

Klart slut!

Inga vattkoppor ännu

2011-04-11T00:38:00.000-07:00

Vi är inne på dag 17 och Lilleman visar inga tecken på att han tänker få vattkoppar. En besviken mamma stirrar sig blind på ett sår i hårbotten och ett sår på vardera ovansidan av handen. Lilleman är precis som vanligt, han kliar sig inte och det är minst lika sannolikt att såren har uppkommit under vild lek med hundarna. Eller storebror, eller leksakerna i Lillemans rum. Jag avvaktar i hopp om att det kommer prickar på den lille herrn. Det är ju trots allt 4 dagar kvar på förväntad inkubationstid så än är inte hoppet ute ;).

Jag har nu pratat med min advokat. Det känns mycket bättre inför vårdnadstvisten. Jag känner mig mer förberedd på vad som ska ske och för övrigt fick jag veta från Västerviks anstalt - där exet sitter just nu - att exet inte kommer vara i lokalen. Han kommer bara vara med via videokonferens. Skönt! Då slipper jag mycket av hans teater. Det blir lite svårare att försöka komma åt mig och visa upp den där förlåtande minen och de ledsna ögonen. Jag är ju en så dålig mamma till Lilleman och det är ju inte mer än rätt att Lilleman får träffa sin pappa. Som jag ser det så träffar Lilleman sin pappa redan. Varje dag träffas de. De har jättebra kontakt. Pappan är helt underbar med Lilleman och Lilleman tycker om sin pappa. Det är bara inte Lillemans biologiska pappa. Men det där skulle aldrig exet förstå eller acceptera - det hade ju inte gagnat honom :P.

Klart slut!

Trött

2011-04-05T00:23:00.000-07:00

Jag har varit jättetrött i flera dagar nu. Överkänslig på allt, gråter för minsta lilla, känner mig orättvist behandlad jämt och ständigt. Det känns inte heller som att det hjälper att sova. Jag sover då jag ska på kvällen men ändå orkar jag inte gå upp på morgonen. Sedan är jag trött hela dagen och känner mig misslyckad.

Denna och nästa vecka kommer vara jobbiga. Jag trodde lite enfaldigt att det inte skulle påverka mig så mycket men det var ju helt fel. Jag är mycket påverkad och orolig inför rättegången den 15:e april. Jag ska träffa min advokat på torsdag denna vecka så då får jag kanske en bättre bild av det hela. Jag vet att jag är orolig för att de ska döma delad vårdnad. Jag är till och med orolig för att det ska bli umgängesrätt för exets del. Jag vill inte ha honom i närheten av lilleman. Den människan är inte klok i huvudet och borde aldrig mer få vistas bland folk. Att återanpassa honom till samhället är slöseri med resurser. Problemet är att exet är listig och smart så han kan lura de flesta att allt är bra och att han har bättrat sig. Jag vet att om han får umgås med lilleman så är det en fara för lillemans psykiska, och säkerligen fysiska, hälsa.

Det känns inte heller bra att jag kommer att möta exet öga mot öga igen. Det var ett tag sedan och förra gången skämdes jag så mycket över att jag stannat med honom så länge. Jag tyckte att det var så tydligt när han höll på med sina manipulationstrick. Varför såg jag det inte på samma sätt tidigare? Men egentligen vet jag. Jag tycker bara att det är jobbigt att det behövde ta mig så lång tid att inse. Jag undrar vad han kommer att försöka lyfta för fel hos mig och min familj nu? Undrar om han innerst inne vet att han har gjort fel och att detta bara är en charader för att få sin vilja igenom eller är det kanske så att han är så sjuk att han tror på sina egna lögner. Jag undrar alltid över det. Hur störd är han egentligen?

Jag hoppas att dessa veckor snart är över så att jag kan börja slappna av igen. Just nu är det bara väldigt jobbigt.

Klart slut!

Jag har blivit fjollig

2011-03-30T05:15:00.000-07:00

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en sån som planerar hur bröllopet ska se ut innan jag ens förlovat mig. Jag trodde ju inte ens att jag skulle vilja gifta mig någon mer gång.

Men jag har i princip planerat allt. Jag vet vilken klänning jag vill ha, hur skorna ska se ut, var jag vill gifta mig, när jag vill gifta mig, vilka gäster jag ska bjuda, vilka som ska vara tärnor, vilka som ska vara brudnäbbar, ...

Japp, fjollig är vad jag har blivit. Sambon har inte ens friat och jag har redan gjort upp planer. Det blir ju lite dumt om han aldrig friar ;). Enligt honom ska han fria men den biten kan jag tyvärr inte styra så det är bara att vänta och se vad som händer. Otåligt vänta...

Men fjolligheten slutar inte där. Nej då. Jag, som var helt övertygad om att jag inte skulle skaffa fler barn vill jättegärna ha minst en till nu. Jag vet till och med vad han/hon skulle heta :P. Jag har fått namnen godkända av sambon så nu gäller det bara att båda tycker att det är okej att köra.

Tänk vad man kan ändra sig bara man träffar någon man älskar. Jag håller tummarna för att det inte bara är jag som är fjollig utan att sambon också drabbats av samma fjollighet. Han påstår ialla fall att han inte velat gifta sig tidigare men att han vill gifta sig med mig. Han påstår att han inte velat ha barn men att han vill ha barn med mig. Vi får väl se vad som händer. Jag har ialla fall sagt att om han friar så svarar jag ja :).

Klart slut!

Nu är det inbokat!

2011-03-22T07:14:00.001-07:00

Jag sms:ade min advokat och undrade om vi skulle träffas något för att förbereda inför rättegången i april. Jag fick som svar att hon skulle ringa mig imorgon (skulle förmodligen inte ske om jag inte hört av mig men visst) och att vi skulle ses 7:e april klockan 13. Jag svarade att det passade bra, så nu är det inbokat.

Nu är det bara för mig att vänta till dagen D och se till att vara där. Jag har gjort allt jag kunnat hittills. Skönt att veta på något sätt. Jag slipper orosmomentet med att jag kanske borde gjort något mer.

Nog om rättegången. Tidigare iår kontaktade jag MV-institutionen (Institutionen för matematiska vetenskaper) angående att hämta ut ett slutbetyg. Jag vill gärna få ut en masterexamen men i och med att jag tog examen precis då man höll på att byta till master och kandidat, så fick jag inte möjlighet att ta en kandidatexamen och givetvis inte heller en riktig master. Det ska finnas övergångsregler och jag uppfyller dem nästan. Jag hade hoppats att det skulle gå att lösa det hela i och med att jag trots allt har en hel del kurser i bagaget - bara inom matte och statistik har jag över 200 högskolepoäng! Läraren jag pratade med bad mig återkomma med en detaljerad och tydlig lista över kurser som jag vill ha med i slutbetyget och då skulle vi kunna diskutera vilken examen som är lämplig. Nu har jag sammanställt en sådan lista med kurser jag vill ha på mitt slutbetyg och kontaktat läraren jag pratat med tidigare. Jag hoppas att han svarar: Ja, men det går absolut att ge dig en masterexamen. Du är ju jättebäst. Det framgår av de kurser du läst. Jag håller tummarna hårt för att jag ska få det svaret ;).

Klart slut!

Lilleman magsjuk

2011-03-22T05:05:00.001-07:00

Där fick jag för att jag pratat med min mamma (alltså lillemans mormor) och bedyrat hur frisk och kry han är.

Samma dag strax innan fyra ringer de till sambon från dagiset och berättar att lilleman har kräkts. Sambon skyndar dit för att hämta upp honom. Väl på plats får han reda på att lilleman även "bajsat konstigt" (man brukar säga diarré men vem är jag att döma). Precis när de är på väg hem så kräks lilleman ner sina överdragsbyxor samt sambons byxor. Han ska nog vara hemma tills han är kräkfri i 2 dagar konstaterar sambon. Låter som ett klokt beslut tyckte jag.

När jag kommit hem från jobbet berättade sambon att lilleman varit så trött. Han hade lagt sig direkt i sängen och somnat. Han hade inte ens hälsat på sin storebror, som han älskar jättemycket. Då är det riktigt illa! Strax efteråt vaknade lilleman och jag gick in till honom. Han pekar på sängen och säger: Vatte! Vatte!
Det visar sig att han har spytt ner sin pyjamas, kudden, täcket och nallen (Åh, vad glad jag är över att vi har installerat vår tvättmaskin nu). Jag tror inte att lilleman förstod riktigt vad det var som hände. Han har inte spytt sedan han var pytteliten bebis och det är ju mer än 1,5 år sedan nu. Nu är lilleman en stor pojke på snart 2 år.

Sambon valde att stanna hemma från jobbet inatt och det var mycket uppskattat. Om lilleman hade blivit sämre hade det varit jättejobbigt att ta hand om både honom och kelsjuka Smellis. Nu verkar det som tur är att lilleman är på bättringsvägen. Inget kräks i sängen inatt i alla fall. Men han blir hemma i några dagar ändå för säkerhets skull. Det är nog inte så populärt att sprida kräksjukan vidare på dagis.

Klart slut!

Lilleman pratar

2011-03-21T07:10:00.000-07:00

Jag och lilleman promenerade hem från sambons föräldrar häromdagen. Då visade jag månen för honom. Titta, där är månen, sa jag och lilleman upprepade; Månne!
Sedan försvann månen bakom ett hustak, varpå lilleman sa: Månne botta. Komme, komme. Han var alltså helt övertygad om att månen skulle dyka upp snart igen, i och med att han självsäkert deklarerade att månen kommer, månen kommer - fast på sitt sätt. En stund senare kunde man se månen igen och lilleman utbrister glatt: däää, månne!

Jag blev så fascinerad över att inse att han hade förståelse för att månen inte var försvunnen för gott utan att den snart skulle dyka upp igen efter att vi passerat huset som skymde den. Jag blev också fascinerad över att jag och min son hade en konversation om händelseförloppet. Låt gå att det inte var den allra djupaste konversationen men det var solklart vad lilleman menade. Åtminstone för mig. Jag har ju hört honom prata om olika ting i vardagen ett tag nu så jag vet vad han menar när han säger: bläla (blöja), vatte (vatten), fant (elefant), pindel (spindel eller nyckelpiga eller skalbagge), blomma, vanta (vantar), mommo (mormor), moffa (morfar), shlemmis (vår hund Smellis), temma (vår hund Telma), doggis (dagis), ...

Jag har precis insett att det är en hel del ord som lilleman behärskar. Och han vet vad han pratar om. Igår kväll såg han att jag hade ett sår på knät. Då sa han: Aj, sönde. Mamma shloss. Vilket betyder ungefär: Oj, har du ett sår där? Mamma har skadat sig men i lillemans vokabulär blir det begränsat till: Aj, sönder. Mamma slåss.

Återigen framgår det vad han menar. Eller i alla fall så har det blivit lättare att göra mer precisa tolkningar av vad lilleman förmedlar. Fortfarande kan han babbla på och jag förstår inte ett jota av vad han precis har sagt. Men det bekommer honom inte - han snackar på, lika glad för det.

Klart slut!

2011-03-16T04:23:00.000-07:00

Jag är så lycklig över att jag har träffat min sambo. Han gör mig glad, får mig att må bra, han tar hand om mig och Arvid. Han är helt underbar. Men det bästa är att jag kan bli irriterad och arg på honom och allt är ändå normalt. Jag behöver inte oroa mig för att han kommer lämna mig bara för att jag blir irriterad eller arg på honom. Han slutar inte älska mig för det. Och jag slutar inte älska honom. Man blir arg och irriterad på folk man umgås tätt med. Så är det bara. Om man inte blir det så umgås man inte tillräckligt tätt.

Det är så skönt att inse att allt jag tyckte verkade knepigt och udda med exet verkligen VAR knepigt och udda. Alla människor är lite småknasiga och det är en del av deras charm. Exet var totalt bäng i hela hjärnkontoret. Inga sladdar var rätt kopplade. Det fanns ingen charm i det överhuvudtaget. Bara obehag, rädsla och mycket undertryckt ilska.

Det är så skönt att ha en sambo som uppför sig som folk ska göra. Jag är stolt över min älskling och pratar gärna om allt bra han kan och hur gullig han är. Jag hejdar mig, för jag förstår att folk inte är lika intresserade som jag är om vad sambon sa för roligt i morse och vad det var för utsökt mat han lagade åt mig igår osv. Jag kom ihåg att jag tyckte att det var besvärligt att ha med exet på olika ställen där jag umgicks med folk - jobbet, skolan, hemma hos vänner etc. Jag skämdes alltid över hur han var och hur jag började uppträda när han var med. Jag har insett nu att man inte ska behöva vara någon annan än sig själv i ett förhållande. Sedan kan man så klart anstränga sig för sin partner och göra allt som står i ens makt. Men det ska fortfarande vara på dina egna villkor. Om du inte vill så gör du det inte och du kommer vara älskad ändå.

Synd bara att jag inte lärde känna sambon redan på högstadiet eller gymnasiet. Då hade vi förmodligen blivit tillsammans redan då och jag hade aldrig behövt den här bloggen och jag hade aldrig behövt tvivla på mina sociala kunskaper. Nåja, nu är det som det är och jag är överlycklig för att jag har min sambo vid min sida.

Klart slut!

Sista (hoppas, hoppas) vändan på tingsrätten

2011-03-15T04:11:00.000-07:00

Nu är datumet för förhandlingar om vårdnadstvisten spikat. Det blir 15:e april klockan 13. Då ska allt äntligen bli avklarat. Jag både längtar och våndas. Längtar för att då behöver jag inte tänka speciellt mycket mer på dynghögen till ex. Våndas för att jag inte vet vad de kommer att besluta angående vårdnaden. Jag hoppas verkligen inte att det blir delad vårdnad. Det kommer inte att fungera överhuvudtaget. Sedan tycker jag inte att det avskummet bör komma inom 10 meters avstånd från lilleman. Med så dåligt omdöme och inflytande är man ingen bra förebild. Dessutom har lilleman en pappa numera. Sambon är hans pappa. Och han gör det jobbet tusen gånger bättre än vad exet någonsin skulle kunna göra.

Nu är det bara att vänta in dagen D, förbereda sig noggrant, prata med min advokat, vila och ta det lugnt. Ingen mening med att stressa upp sig inför förhandlingarna. De kommer när de kommer och just nu har jag gjort allt jag har kunnat för att förbereda mig.

Jag kunde dock inte sova helt bra inatt ändå. Det undermedvetna lyssnar inte riktigt på min logik och mitt resonemang. Det undermedvetna tyckte att jag skulle vakna klockan 3 mitt i natten och ha svårt att somna om. Jag hade drömt något riktigt skumt men jag kom inte ihåg själva drömmen. Jag kände bara en olustig känsla när jag vaknade och jag hade svårt att bli av med den. Jag hoppas kunna övertyga det undermedvetna lite bättre den här natten.

Klart slut!

Tingsrätts- och hovrättsdomarna

2011-03-07T03:06:00.000-08:00

Nu har jag äntligen letat reda på min kopia av tings- och hovrättsdomarna och lånat ut den till lillemans farmor. Jag hade frågat henne tidigare om hon ville läsa dem och hon hade svarat ja. Hon var kanske inte superlycklig över att behöva men hon har sagt att hon vill veta vad som hänt och att hon inte har fått veta speciellt mycket ännu. Jag tycker att det är lite märkligt att hon inte har blivit bättre informerad men exet är väl inte intresserad av att redogöra för vad som har hänt. Han är nog mer intresserad av att försöka rätta till "misstaget" som begåtts. Han har ju blivit oskyldigt dömd. Stackarn! Både tingsrätten och hovrätten består tydligen av enbart inkompetenta människor, som dessutom är ute efter att göra livet surt för exet. Det låter ju rimligt och trovärdigt. En hel hög med människor som hellre fokuserar på en, för dem, totalt okänd och oviktig person istället för att ta hand om sitt eget privatliv. Japp! Jag är övertygad om att det måste vara så. Helt klart den enda förklaringen till att domarna blev som de blev.

Lillemans farmor har i alla fall nu fått chansen att läsa om vad som hänt och sedan fatta sin egen uppfattning. Hon får träffa lilleman för att det än så länge verkar vara bra för honom. Det finns ingen annan anledning. Och jag tror att hon är medveten om det och spelar efter de reglerna. Det gör att jag kan lita på henne och hela samarbetet går smidigare.

Det är ändå märkligt att hennes son blev så dum i huvudet som han blev när hon ändå går att prata med och är vettig.

Klart slut!

Lilleman är superförkyld

2011-02-21T00:36:00.000-08:00

Lilleman är så förkyld, den stackaren! Han har jättetrötta ögon, rosslig hals och näsan rinner som en vattenkran. Nu vill han gärna ha nappen hela tiden, trots att han vanligtvis klarar sig bra utan den på dagen.

Sambon tar hand om lilleman nu så att jag kan gå till jobbet. Stackarn får ju inte sova. Han har varit vaken sedan 8 på morgonen i söndags och det blir nog inte mycket sova med två hundar, som vill ha hans uppmärksamhet och en snorig pojk som vill vara nära sin pappa hela tiden. Det är bland annat för sådant här jag älskar honom så mycket. Istället för att säga; "Nej, jag kan inte ta hand om lilleman för jag behöver sova", så säger han; "Det är bättre att du går till jobbet. Jag kan vara hemma med lilleman".

Nu är gamla lägenheten färdigstädad. Och tömd. Jag har själv inte använt källarförrådet så jag hoppas innerligt att det inte finns någon trevlig överraskning där. Nu ska jag bara hitta alla nycklar så är det klart sedan. Vad skönt :).

Klart slut!

Lilla hunden nästan rumsren

2011-02-16T06:03:00.000-08:00

Nu börjar den lilla hunden att bli rumsren. Bara ett problem - hon klarar sig sämre nu när jag är på jobbet halva veckan. Vi misstänker att hon känner sig övergiven och mår dåligt och att det är därför det går sämre. Hon har ju haft mig hos sig hela livet och plötsligt är jag inte där hela tiden längre. Det behövs bara lite tid och sedan kommer hon vara glad och veta att jag kommer hem igen på kvällen. Jag ser verkligen fram emot att slippa plocka bajs både inne och ute :P.

Det var lite grann som att ha två bebisar precis när hon kom till oss. Både lilleman och hon ville ha uppmärksamhet och krävde lek och gos. Man blir totalt utmattad ju. Jag är grymt imponerad av alla föräldrar som skaffar barn tätt. Att de inte blir galna och går och yxmördar folk för skojs skull i större utsträckning är ett mysterium ;).

Klart slut!

Bara flyttstädning kvar

2011-02-14T02:24:00.000-08:00

Nu har jag äntligen hämtat alla prylar som fanns kvar i gamla lägenheten. Alla stora möbler var redan flyttade så det var bara allt småkrafs kvar, så som böcker, handdukar, köksredskap. Det kan ju inte vara så mycket utan måste få plats i en Opel Astra, halvkombi. Glad i hågen släpar jag och min kära lillasyster ner alla saker som ska hem till trappuppgången. Jag ska bara upp och ta ner den sista kartongen medan lillasyster börjar packa in allt i bilen.

När jag väl kommer ner möts jag av lillasysters konstaterande att det ser mörkt ut att få med allt. Jag går ut och kollar. Av totalt 5 stora kartonger får endast en av dem plats i min lilla skruttiga bil! Jag bedömde nog att jag hade lika mycket utrymme som i en mindre buss. Snacka om att ha dålig storleksuppfattning :P.

Jag fick ringa min kära far så att han kunde komma och hjälpa mig med sin herrgårdsvagn. Vi fick faktiskt med allt i två bilar. Det var jätteskönt. Nu bor familjen i ett kartonglandskap utan dess like. Vi får försöka göra ett ryck eller flera under veckan för att få bort kartongskogen igen.

Nu är det bara flyttstädningen kvar och sedan behöver jag inte tänka på min gamla lägenhet mer :). Jag har till 28:e februari på mig, så det känns ju helt överkomligt.

Idag är det alla hjärtans dag. Det kommer vara första gången någonsin som jag firar den dagen. Det känns lite pirrigt. Jag har ju inte riktigt haft någon som ville fira det med mig tidigare. Man kan ju felaktigt få för sig att en person som påstår sig vara ens livskamrat skulle vilja fira detta men låt er inte luras så lätt. Exet ville inte fira och jag ville definitivt inte fira med honom. Jag tyckte inte att han var så mycket att hänga i granen efter all misshandel.

Nu, däremot, vill jag så gärna fira med min älskling. Han är det bästa som hänt mig och jag hoppas verkligen att vi kommer vara tillsammans för resten av våra liv. Han kommer fixa middag till mig så att allt är klart när jag kommer från jobbet. Jag blir glad bara jag tänker på det :D. Han ska få Macaroons av mig. Han säger hela tiden att det ser så gott ut när han ser det på tv, så jag tänkte att han skulle prova om det är lika gott i verkligheten. Enda problemet är att han inte tål mandel och Macaroons innehåller definitivt mandel. Han får lova att inte dö innan han börjar äta helt enkelt ;).

Klart slut!

Tillit

2011-01-12T19:33:00.000-08:00

Tillit är svårt. Det är nog det svåraste att bygga upp igen. Med små steg och tummarna hårt hållna hoppas jag på det bästa.

Klart slut!

Grattis på årsdagen

2010-11-06T00:45:00.000-07:00

Grattis, grattis!

För att må bättre har jag ätit en god frukost, duschat och klätt mig fint i klänning och allt. Kan man få sig själv att må dåligt med självsuggesion bör ju det omvända även funka ;).

Nu ska jag umgås med min älskade sambo och bara vara. Det kommer nog få mig att må bättre.

Klart slut!

Det blir ingen lätt helg

2010-11-04T22:47:00.000-07:00

Ännu en natt utan ordentlig sömn. Detta trots att jag var jätteglad igår. Då var jag tillsammans med min älskling hela dagen och lilleman var hos mormor och morfar så att jag slapp det ansvaret. Jätteskönt! Jag är så tacksam för att de ställer upp som de gör :).

Jag tror problemen börjar när jag är själv med alla tankar. Då går det inte att tränga dem ute längre. Det värsta är att jag inte kan gråta nu :(. Det kommer lite tårar ibland men för andra saker, aldrig för vad exet har gjort mig. Det hade nog varit bra om jag kunde gråta för att få ut en del av smärtan.

Snart kommer min älskling hem från jobbet. Han har inte heller haft en lätt vecka och har i princip inte sovit alls. Det blir ingen lätt helg :(.

Klart slut!

Snart årsdag

2010-11-03T18:13:00.000-07:00

Nu är det snart ett år sedan jag gick till polisen och anmälde exet. Vid den här tiden för ett år sedan kröp jag runt i lägenheten för att det gjorde så jävla ont att gå på brännsåren på undersidan av mina fötter. Jag skar upp variga blåsor på fötterna och sköljde rent så gott det gick, samtidigt som jag var tvungen att bränna nya på de ställena där det fanns frisk hud fortfarande. Jag skulle bränna fötterna tills exet sa att det räckte. Varje gång kändes det som en evighet innan han sa att jag skulle sluta bränna på just det stället och hitta ett annat ställe på foten. Jag fick inte visa att det gjorde ont, då skulle jag bara vara tvungen att börja om. Vid den här tiden för ett år sedan fanns det i princip ingen frisk hud kvar på fötterna och exet började fundera på vad som skulle ske härnäst. Syra, kanske? Eller varför inte bränna andra kroppsdelar också? Eller kanske elstötar på känsliga kroppsdelar? Man kan inte annat än förundras över hans kreativitet.

Nu borde allt kännas bättre. Han sitter ju i fängelse och jag blir inte misshandlad längre. Ändå känns det riktigt jobbigt nu. Jag drömmer riktigt skumt. Jag drömmer att jag är på olika ställen med en massa folk och att jag behöver ta mig därifrån utan att någon märker. Jag vaknar kallsvettig hela tiden. Jag tror att mitt undermedvetna återupplever hur jag försökte undvika att få stryk och hur jag försökte ta mig igenom dagar utan att det skulle bli så mycket stryk. Nu låter det helt befängt men då kunde jag tycka att allt var bra om vi bara hade bråkat verbalt. Vi säger jag men sanningen är att bråken gick ut på att exet kallade mig för olika nedsättande saker, berättade hur värdelös och dum i huvudet jag var. Det var inte mycket vi i det bråket. Jag försökte att hålla mig lugn, närmast reaktionslös, så att jag inte skulle förvärra situationen. Det är riktigt jobbigt att hålla sig neutral när man blir provocerad hela tiden.

Nu har jag en underbar sambo som alltid finns där för mig. Han får mig alltid att bli glad och må bättre. Så varför mår jag inte bra nu? Det är då det slår mig hur dåligt jag skulle ha mått just nu om han inte funnits i mitt liv. Jag hade helt säkert kollapsat. Det jobbiga är att nu tycker folk att allt ska vara bra igen. Nu har det gått tid, nu är exet bakom lås och bom. Borde jag inte börja bli glad och så nu? Så enkelt är det inte riktigt. Man kan bli fri från det överhängande hotet och börja läka vissa av såren. Men vissa kommer alltid finnas kvar och vissa kommer regelbundet att gå upp och behöva tid att läka igen. Min sambo vet det och förstår det. Han hjälper mig att orka läka i själen.

Till alla som oroar sig för att upprepa samma mönster när det gäller relationer och partners. Det finns inget sådant samband. Man märker tydligt vilka personer man kan lita på och satsa på om man bara är uppriktig mot sig själv och ärlig. Känns det fel och konstigt med en person så betyder det att det är det. Det är inte något man ska bygga på, laga eller vänta ut. Ta upp det direkt. Går det att prata om det så finns det något att satsa på. Vågar man inte vara ärlig och uppriktig mot sin partner - fly, fort som satan därifrån. I ett riktig förhållande tycker man om sin partner som den är - med alla för- och nackdelar. Tack underbara sambo för att du finns och får mig att kunna känna saker igen :).

Klart slut!

Londonresa med twist

2010-10-25T06:03:00.000-07:00

Nu är jag tillbaka från min Londonresa. Den blev minst sagt annorlunda :). Lilleman skulle ju ha varit med men det visade sig att han inte kunde åka på sitt nationella ID-kort för det gäller bara inom Schengen. Med en timme kvar innan boardingen stänger försöker jag i all hast fixa fram ett tillfälligt pass till Lilleman. Det visar sig att enda stället man kan göra det på just nu är i Landvetter. Jag är i Säve. Med andra ord kommer jag inte med på flyget idag. Mina underbara föräldrar erbjuder sig att komma och hämta Lilleman så att jag och min vän, N, kan åka. Jag frågar den såååå trevliga damen som sitter i boardingen om det går att lösa det hela. De kommer alldeles snart. Hon snäser åt mig att de förmodligen inte hinner fram och att jag därmed inte hinner på planet. Jag inser redan nu att jag inte kommer komma med på fredag kväll utan tidigast imorgon och då måste jag boka en ny biljett. När mamma och pappa kommer går jag bara in och dubbelkollar det jag redan vet - nämligen att jag inte kommer komma med på planet. Och mycket riktigt fick jag inte det. Jag meddelar N att jag inte kommer med men att jag kommer med ett flyg imorgon. Mamma blir helt vansinnig och går in och bråkar med damen vid boardingen. Som väntat är det lönlöst - den damen har inte fått något på ett bra tag och är därför sur på allt och alla ;). Det går så långt att mamma tar sig in förbi damen för att se om hon hittar någon vettig person på andra sidan att prata med. Damen i boardingen blir fullkomligt vansinnig och ryter åt mamma att hon absolut inte får gå in där och att hon kommer skicka vakten på mamma, vilket hon också gör. Som väntat är det bara för mig att åka hem igen och boka en ny biljett. Halvvägs hemma kommer jag på att väskan vi checkade in stod på mitt namn, vilket betyder att den inte kommer att komma med till London. Jag ringer till flygplatsen och försöker få dem att flytta över väskan till N istället. Men det går inte alls. Väskan är dessutom redan utcheckad :(.

Det slutar med att jag bokar en ny biljett till London som kostar lika mycket, om inte mer som hela resan kostade tidigare. Allt för att komma fram så tidigt som möjligt. Det Betydde också att den avslappnade Londonresan jag trodde att jag skulle göra blev inte riktigt av. Men kul hade vi ändå. Vi gick runt tillsammans och pratade upplevde London samt besökte Madame Toussauds vaxkabinett. Det var kul och väldigt utmattande pga all trängsel. Det var så oerhört mycket folk där! Tur i oturen att Lilleman inte var med.

Klart slut!

London

2010-10-20T19:21:00.000-07:00

På fredag bär det av till London med Lilleman och en vän till mig. Vi ska hälsa på en gemensam barndomsvän och känna lite på atmosfären i det regniga London. Senast jag var där var det strålande sol och riktigt trevligt vårväder så jag vet inte hur pålitligt det är att det alltid regnar i London ;).

Det ska bli så trevligt att träffa kompisen. Det var flera, flera år sedan sist. Allt har jag att tacka mitt kära ex. Men jag ändrar på det. Långsamt går det men det går :). Tidigare idag (eller igår) roade jag mig med att checka in online. Nu ska jag bara se till att skriva ut alla papper vi behöver ha med oss, packa och sedan kolla med min kära syster om hon orkar skjutsa ut oss till Gothenburg City Airport - den lilla flygplatsen med det storslagna namnet ;).

Enda problemet med att resa är att jag kommer att sakna min älskling massor. Jag ska försöka njuta av resan ändå :). Det känns faktiskt lite bra att ha någon som jag saknar så mycket och veta att han kommer att sakna mig lika mycket.

De senaste dagarna har jag inte lyckats sova så bra. Nu är vårdnadstvisten igång igen, jag har tagit itu med de flesta av sakerna som jag skjutit framför mig så länge men det har påmint mig alltför tydligt om alla jobbiga saker som hänt. Då är det tur att man har vänner och en underbar sambo att prata med. Det känns faktiskt mycket bättre även om det inte känns bra. Jag tackar er alla för ert fantastiska stöd och tålamod med mig. Det värmer att ni tänker på mig och ni finns alltid i mina tankar och hjärta. Jag blir tårögd bara jag tänker på hur ni har ställt upp för mig. Jag är er evigt tacksam.

Klart slut!

Trade-offs

2010-10-19T02:00:00.000-07:00

Igår och idag tog jag mig äntligen samman och började beta av listan av saker jag dragit mig för så länge.

Jag började dagen med att ringa mitt målsägarbiträde angående den interimistiska enskilda vårdnaden. Hon svarade inte så jag skickade henne ett sms där jag bad henne höra av sig till mig.

Därefter fortsatte jag det hela med att ansöka om nytt besöksförbud. Det gamla hade gått ut någon gång i juli. Då kan ni tänka er hur jobbigt jag tyckte det var att ta tag i det. Om inte det i sig vore nog så fick vi sitta och vänta på polisstationen från strax innan 17 till strax innan 19. Jag var tvungen att lägga på mer pengar på parkeringen för timmen jag räknade med att det skulle ta försvann ju snabbt. Väl framme frågar polisen som tar hand om just mitt ärende varför jag vill ha besöksförbud. Bara det var lite jobbigt att svara på. Inte för att det var en svår fråga utan för att det enda jag kunde sitta och tänka på medan jag väntade var att JAG behöver anstränga mig, vänta, motivera men det är exet som har gjort fel. Det är skevt! Nu är det som så att jag bara har ansökt om besöksförbud. Ansökan skickas till åklagaren och denne tar ställning i frågan. Känns såååå skönt att veta att hela ansträngningen kanske var helt i onödan. Jag fick även veta att det är kriminalvården jag ska kontakta om jag vill veta när exet får permission, blir förflyttad etc.

Väl hemma kontaktade jag kriminalvården via mejl och bad om en ny blankett att fylla i och skicka in. Det jag tycker är jobbigt är att det inte verkar finnas någon central styrning över de olika fängelserna för varje gång exet tidigare har blivit förflyttad får jag hem en ny lapp som jag måste fylla i. Jag tycker att det är jobbigt nog som det är och vill helst inte bli påmind om att han existerar fortfarande. Men det verkar inte over-head samhället ha förståelse för.

Jag kunde så klart inte sova under natten. Jag hade försökt intala mig att det bara var enkla grejer jag utfört och att det inte spelade någon roll men det gick inte kroppen på. Det var visst jobbigt. Så pass jobbigt att jag inte orkade gå till jobbet dagen efter. Det tar mycket på psyket, trots att det känns som att det bara är att göra det och sedan inte tänka mer på det. Jag tänker så klart på det. Konstant - vare sig jag är medveten om det eller inte.

Morgonen på min VAV-dag började med att mitt målsägarbiträde ringde upp mig. Jag frågade hur stor juridisk tyngd det interimistiska beslutet har. Hon berättade att det har lika stor tyngd som den slutgiltiga domen. Vi pratade vidare om hur processen kommer fortlöpa nu med vårdnadstvisten. Jag frågade naturligtvis om hon trodde att det skulle bli ännu en rättegång och det trodde hon med tanke på exets natur. Jag blev inte förvånad.

Nu var det dags att ringa till skatteverket och tala om att jag visst har vårdnaden. Jag kunde nämligen inte folkbokföra Lilleman på min nya adress i och med att jag enligt skatteverket fortfarande delade vårdnad med pappan. Efter att ha pratat en stund med damen på skatteverket kom vi fram till att de aldrig fått in domen från tingsrätten och att de måste få den från tingsrätten för att det ska ändras hos dem.

Alltså dags att ringa tingsrätten och påpeka detta för dem. Jag lyfte även för dem att inte heller försäkringskassan verkade ha fått detta meddelat, då jag inte kunde hämta ut alla föräldradagar. De lovade att kolla upp det och återkomma till mig. Några minuter senare ringde de tillbaka och mycket riktigt visade det sig att varken försäkringskassan eller skatteverket hade blivit meddelade detta viktiga besked. De lovade att skicka iväg det direkt, så nu ska det väl vara löst.

Sedan får jag kontakta försäkringskassan igen angående föräldradagar, samt underhåll för Lilleman. De plockade ju så klart bort underhållet i och med att jag inte lyckades folkbokföra min son som jag har enskild vårdnad över på samma adress som mig själv. Då har jag ju inte längre rätt till de pengarna.

Nu är jag alldeles slut. Det blir en trade-off mellan att fungera som vanligt i vardagen och att ta itu med saker kopplade till exet. Jag hoppas att jag någon gång i framtiden kommer att klara det bättre. Just nu klarar jag det inte bra. Men jag känner mig trots allt nöjd med att jag lyckats fixa så pass mycket jag ändå gjort.

Klart slut!

Vardagen

2010-10-04T12:58:00.000-07:00

Saker som jag inte orkar göra:

Felanmäla att det drar in i lägenheten från dörrar och fönster
Tvätta, trots att jag har en tvättmaskin i lägenheten
Diska, trots att jag inte har så mycket att smutsa ner
Öppna post
Handla
Laga mat
Städa
Gå upp på morgonen
Passa tider
Gå och lägga mig när jag ska
Kontakta försäkringskassan om att jag har enskild vårdnad, om än interimistiskt
Förlänga besöksförbudet
Boka ny tid hos psykologen
Ansöka om en skyddad adress
Skicka in papper till fängelset om att jag vill veta vart och om exet förflyttas
Lämna tillbaka ett par stövlar som lilleman inte behöver
Hänga upp jackan
Vika tvätt

Det ser hemskt ut hemma hos mig. Det kommer att se ut så ett tag. Vissa saker ser ut så för att jag blir påmind om exet varje gång jag gör dem. Andra har jag ingen ork att göra, förmodligen också på grund av exet. Ytterligare en del grejer känns bara orättvist att jag behöver göra. Varför ska JAG förlänga besöksförbud när det inte är jag som gjort fel!? Varför ska JAG behöva ringa försäkringskassan om föräldradagar!? Det kommer att vara så orättvist resten av mitt liv. Det gör mig trött, arg och ledsen. Jag vill bara bli lämnad ifred.

Men det finns en speciell person som får mig att bli lycklig. Han bryr sig om mig och lilleman. Han gör saker för mig och för lilleman. Han tänker på mig. Jag tänker på honom. Han saknar mig. Jag saknar honom. Han får mig att känna saker igen och det är härligt och samtidigt skrämmande. Jag kan säga en sak - jag vet att han aldrig någonsin kommer att behandla mig ens i närheten av vad exet gjorde. Aldrig någonsin. Det känner jag i hjärtat och det gör att jag känner mig helt trygg med honom. Han vet vad jag har varit med om. Han vill vara med mig ändå. Han vill få mig att må bra. Han säger att han älskar mig. Jag säger att jag älskar honom. Ändå känns allt så skört. Som att det kan falla sönder när som helst. Jag har fått nycklarna hem till honom. Ändå är jag orolig att han ska tröttna på mig, ångra sig. Det kommer att ta tid innan jag vågar lita på att det inte bara är för stunden. Jag hoppas verkligen inte att det bara är för stunden. Jag vill att det ska vara för evigt. Jag hoppas att han vill det med. Jag vågade inte ens skriva något om att vi träffades här för att jag var rädd att förstöra det. Det är jag nu också men jag skriver ändå. Jag kan inte gå runt och vara rädd hela tiden. Då kommer jag garanterat att paja det genom att oroa ihjäl förhållandet. Vi är inte tillsammans ännu. Men på god väg. Det får ta sin lilla tid. Jag har inte bråttom så länge vi är tillsammans.

Klart slut!

Jobb

2010-09-15T15:23:00.001-07:00

Nu har jag börjat jobba igen. Jag började veckan med en kort dag på måndag för att jag och lilleman simmar då. Sedan VAB:ade jag tisdagen och onsdagen för att lilleman fick feber. Jag hoppas att resten av veckan förflyter smärtfritt. Tji fick jag för att jag satt och skojade om att jag snart är hemma igen för att lilleman drar på sig någon dagisbacill. Det första han gör är just det!

Nåja, det kunde ju vara värre. Han kunde faktiskt varit sjuk hela resten av veckan.

Nu regnar det härligt utanför. Jag hör riktigt hur det smattrar utanför mitt fönster :). Jag älskar regn. När jag var liten kunde jag gå ut och gå runt i flera timmar ensam i regnvädret. Det känns alltid för mig som att jag har hela världen för mig själv när det regnar för det brukar vara tomt på folk då. Allra bäst är det när det åskar och blixtrar också.

Nu ska jag bara försöka lägga mig och sova innan det är dags för arbetsdagen imorgon. Då lilleman går till sitt dagis och jag till mitt :).

Klart slut!

Tung dag

2010-09-01T14:07:00.000-07:00

Har varit en tung dag idag. Vi var på familjerätten där de drar igång utredningen om vårdnaden om lilleman. Jag fick ju enskild vårdnad interimistiskt, vilket innebär att jag har vårdnaden tills den riktiga utredningen är avklarad. Familjerätten blir klar med sitt till mitten av oktober. Då skickas det till tingsrätten och sedan ska de gå igenom det hela så det kommer att ta en del tid misstänker jag. På handläggaren på familjerätten lät det inte som att det skulle bli någon större förändring mot vad som redan är men det kändes jobbigt innan ändå och det var skönt att höra det.

På väg till förskolan ringde så klart handläggaren på Kronofogden som driver in mitt skadestånd. Jag har glömt att höra av mig så många gånger nu att jag till slut klurat ut att jag har undvikit det för att jag tycker att hela situationen är väldigt jobbig. Jag orkar inte ta i det riktigt. Det känns återigen som att jag måste jobba fast jag inte gjort något fel. Nu äntligen fick jag tummen ur och kollade upp det jag skulle kolla och det kändes skönt att ha gjort det.

Men jag blev så trött. Fullständigt kollapsfärdig. Orkade inte göra någonting. Jag har nog gått och mått dåligt ända sedan de började höra av sig från Kronofogden och sedan den här tiden hos familjerätten blev bokad. Nu känns det bättre.

Jag pratade med min psykolog om hur jag har mått och varför. Hon ville att vi skulle fortsätta att träffas för att hon inte tyckte att det var bra att jag reagerade så starkt på saker som har med exet att göra. Reagera - ja, men inte bli mer eller mindre paralyserad av det. Jag håller helt med om det. Jag vet bara inte hur jag ska sluta reagera så. Det kommer ta tid. 12 års tortyr försvinner inte så fort från minnet, tyvärr :(

Klart slut!

Inskolningen har börjat

2010-09-01T03:15:00.000-07:00

Första dagen på förskolan är avklarad. Det gick som jag väntade mig - bara bra. Jag fick med mig en hel del material att läsa igenom men just nu orkar jag inte göra det. lilleman var så duktig. Han lekte i princip själv från första stund. Vi stannade bara i 1 timme så det var inte alltför ansträngande för lilleman. Inskolningen håller på i 2 veckor så morfar får hjälpa till nästa vecka då jag börjar jobba. Det ska nog fungera bra, tror jag. Lilleman är ju rätt social, vilket de även påpekade på förskolan så jag tror att han grejar det kanonbra :). Det är värre med minnet hos stackars mamma som ska komma ihåg att ta med extrakläder, stövlar, blöjor, regnkläder, ... Jag räknar med att jag kommer att glömma hälften :).

13:30 ska vi till familjerätten för att fortsätta utredningen om vårdnad. Just nu har jag interimistiskt fått enskild vårdnad men det är ju en temporär dom så de ska utreda det hela igen så att jag får en slutgiltig dom. Det känns blandat. Från början var det jobbigt för att jag inte kände mig beredd på att jag skulle dit. Det kändes som att exet och hela processen plötsligt trycktes upp i mitt ansikte och att jag inte kunde värja mig. Nu är det bättre men inte bra. Jag är lite orolig att det ska bli delad vårdnad igen. Jag vill absolut inte ha det. Jag tror inte att det kommer vara bra för lilleman heller, pga allt tjafs som det har varit tidigare med exet. Ju äldre lilleman är, desto mer förstår han ju också.

En annan sak som jag har tyckt varit jobbigt är att kronofogden har kontaktat mig. Det handlar om mitt skadestånd, som de hjälper mig att driva in. Jag drar mig för att ringa upp, jag glömmer bort det. Jag tycker att det är jobbigt att jag måste kämpa för att få ut något jag har rätt till. Det känns som att det är exet som gjort fel men att det är jag som måste anstränga mig :(. Inte okej. Kom precis på att jag måste förlänga besöksförbudet. Alltså ytterligare något jag behöver göra för att exet har gjort fel. Inte okej.

Klart slut!

Åka motorcykel till Gävle och tillbaka

2010-08-23T07:29:00.000-07:00

Jag har varit på min bästa helgtripp någonsin! Jag har åkt MC till Gävle för att gratulera min moster som fyller 60 år. Mamma och min syster åkte upp med min bil och tog hand om lilleman. Vi stannade på förbestämda stopp för att stämma av, äta och vila. Jag hade så grymt kul :D. Jag fick så ont i kroppen till slut - ont i ryggen och ont i ljumskarna efter att ha suttit hukad över tanken och klämt åt med benen i flera timmar. Men det var totalt värt det! Så kul har jag nog inte haft på länge.

Lilleman klarade resan väldigt bra också. Han var inte alls gnällig, vilket var väldigt skönt för mamma och min syster. Jag var lite orolig att det kanske skulle bli jobbigt för honom och i förlängningen dem i och med att han var otröstlig när vi åkte hem från Stockholm i midsomras men det gick över all förväntan. Ser lovande ut för liknande samarbete i framtiden :D.

Det var öppet hus hos min moster i deras villa som de ska sälja nu i dagarna. Det kom en massa folk. Maten var jättegod och det var så roligt att träffa kusinerna och tjöta lite. Vi åkte upp på fredagen och åkte hem igen på söndagen. Det blev en intensiv helg men förvånansvärt nog var det otroligt smidigt och inget som helst gnäll från lilleman.

Klart slut!

Inget napp på kvinnojourerna

2010-08-18T11:49:00.001-07:00

Jag har nu fått svar från kvinnojourerna och de är inte intresserade av bloggen. Jag har efter ett tips från en vän vänt mig till BVC-kliniker i Göteborg för att se om de skulle vara intresserade men jag har inte fått några livstecken därifrån. Vi får väl se hur det blir.

Nu har jag äntligen beställt posteftersändning och bredband till mig. Då ska jag snart kunna leva som folk igen :).

Klart slut!

Minnen

2010-08-14T20:26:00.000-07:00

Jag har ett nätverk av blodådror i ena knävecket. Det är från när exet drämde en golfklubba i baksidan av mitt ben. Det kommer aldrig att försvinna.

Jag har ett ärr på hakan. Där har jag behövt sy några stygn för att exet knuffade mig med all kraft rakt på skorna i hallen. Det kommer aldrig att försvinna.

Jag har röda ärr på undersidan av båda fötterna. Det är från att exet tvingade mig att bränna mig själv med en gaständare. Det kommer aldrig att försvinna.

Jag har ett jack i ena framtanden. Det är från att exet boxade mig i ansiktet så att tänderna slogs ihop. Det kommer aldrig att försvinna.

Jag har ett ärr på ena underarmen. Det är från att exet knuffade mig så att jag ramlade och landade på barnvagnsbromsen då jag var höggravid. Det kommer aldrig att försvinna.

Jag har ett knakande ljud i mina käkar. Det är från att exet boxat mig på käkarna upprepade gånger så att något gått sönder där. Det kommer aldrig att försvinna.

De andra skadorna har läkt och syns inte mer. Men jag kommer ihåg dem. Varenda en kommer jag ihåg. Jag kommer ihåg hur rädd jag var. Hur arg jag var. Hur förnedrad jag var. Hur dum jag kände mig. Hur värdelös jag kände mig.

Det finns ett stort sår i min själ och det är från exet, en person som ett tag betydde hela världen för mig, svek mig så fullständigt. Det kommer aldrig att försvinna. Men det kan läka. Bli ett ärr. Det kommer alltid finnas där och påminna mig om vad som har hänt men jag kommer att kunna gå vidare. Jag kommer att leva. Jag lever redan nu.

Klart slut!

Första försöket

2010-08-09T04:26:00.001-07:00

Nu har jag skickat iväg två mejl till två olika kvinnojourer. Nu får vi se om de tycker att det är en bra idé. Om ingen nappar har jag i alla fall försökt. :)

Klart slut!

Hjälpa

2010-08-09T02:57:00.000-07:00

Jag skulle vilja hjälpa andra med mina erfarenheter. Det känns som att jag har så mycket att ge men inget forum att sända det i. Jag vill nå ut till människor som har varit i min sits och behöver veta att det inte är fel på dem och att de inte är ensamma. Jag vill nå ut till människor som ännu inte har tagit steget och brutit med sin destruktiva vardag och få dem att förstå att de kan. Att man kan göra precis det man bestämmer sig för. Det är väldigt sällan som det finns hinder som man inte kan ta sig förbi. Det kan visserligen ta tid men det går i princip alltid att ta sig förbi. Jag hade en sådan person i mitt liv som visade att man kan ta sig förbi berget, att berget bara finns inom en själv. Jag vill vara den personen för andra. Jag vill inte att det spåret dör med mig utan att det lever vidare. Om jag så bara kunde hjälpa en enda person att ta sig upp igen hade det varit tillräckligt.

Jag tror att det är ett viktigt steg för mig i läkningsprocessen att kunna hjälpa andra att komma ifrån helvetet. Därför mådde jag så bra under tiden som jag gick på Utväg. Jag kände att jag kunde dela med mig till folk som råkat illa ut och visa att det inte är deras fel och att man kan ta sig ur det.

Det känns som att jag har haft enorm tur med vänner och familj också. De har funnits där för mig och stöttat när det har varit som värst. Då tänker jag på alla dem som är helt ensamma, har familj och vänner i en annan stad, kanske annat land och inte kan få samma stöd. Jag vill nå dem. Visa att man kan hitta nya vänner och att man inte behöver vara ensam trots allt. Visa att de är starka och klarar mer än vad de tror.

Jag praktiskt taget bubblar av energi att dela med mig men jag har ingen att dela det med. Jag vill inte längre dela med mig för min skull utan för någon annans skull. Jag är där jag är och det händer inte så mycket mer om jag inte för erfarenheterna vidare. Jag ska spåna vidare på om det finns något sätt att nå ut till folk.

Klart slut!

Förskola till lilleman

2010-08-06T06:30:00.000-07:00

Nu har jag fått en förskoleplats åt lilleman :). Fest och jubel! Han börjar 1:a september, så efter det är det dags för jobbet igen. Jag tar det med skräckblandad förtjusning. Det ska bli skönt att komma tillbaka och visa vad jag verkligen går för och samtidigt dyker det där jobbiga upp - det kanske inte duger? Jag tränger undan de tankarna och tar på mig min kaxigaste attityd istället. Det kan inte bli mycket värre än då exet la sig i hela tiden.

Tänk att lilleman är så stor. Det är helt otroligt vad tiden går fort. Numera går han runt överallt och säger mamma om allt han ser. Han charmar alla med sitt ljusa humör och passar på att bitas när han är glad, trött eller ledsen. De 13 små gaddarna är vassa så det förslår! Jag ser det som en ny fas i hans liv. Nu kommer lilleman börja jobba på sin självständighet. Han kommer successivt vänja sig vid att inte vara med mig hela tiden. Jag har ju flitigt lämnat honom till barnvakter så att han redan nu ska vara van vid olika människor och jag tycker att det ger god effekt. Han är inte blyg utan han kommer fram till personer han tycker om och vill bli buren. Jag tror att det kommer gå jättebra med inskolningen. Max 1 vecka, om ens det.

Nu hoppas jag att jag kommer kunna börja sova bra igen. Nu har jag ju ett tydligt schema att följa.

Klart slut!

Inte bra nog

2010-08-04T17:43:00.000-07:00

Jag var inte bra nog att ha sex med. Jag vet, vi har lilleman. Därmed måste vi ha haft sex. Ja och jag vet exakt datum och tid för detta. Jag dög bara till barnproduktion. Var inte åtråvärd. Jag var äcklig, tråkig, ful, fet och korkad. Det gick ju inte att tända på mig så varför ens försöka? Dessutom hade exet anklagat mig för otrohet, jag vet inte hur många gånger, utan grund. Det betydde att jag var smutsig - orörbar.

Ingen vill ha sex med en död fisk! Du är ju bara tråkig! De orden ringer fortfarande i mitt huvud och är svåra att sudda ut. Jag vet nu att det handlade om att trycka ner mig och få mig att må dåligt. Att det inte handlade om annat än att jävlas och slå till där det känns. Vissa blir våldtagna, andra får leva i ofrivilligt celibat. Det är minst lika hemskt. Man känner sig lika värdelös och äcklig, tror jag (har bara varit med om den ena varianten).

Jag tror att jag behöver få veta att det inte var sant. Att det bara var sådant som exet sa. Jag litar inte helt på min magkänsla på det området ännu.

Klart slut!

Ta kort

2010-08-03T23:03:00.000-07:00

Jag behöver få bort exet från kameran. Det finns inga bilder på honom på minneskortet eller så men han är där ändå. Så fort jag vill ta kort tänker jag på exets gestapofasoner angående att ta kort. Vi skulle ta kort på allt vi gjorde och det var jag som skulle ta kort. Om jag glömde blev det ett helvete. Och sedan behövde jag försvara våra redan tagna kort så att han inte raderade dem. Varenda jävla gång! Nä, no more drama, please. Nu finns det bara som minnen i mina synapser. Fantomer som dyker upp när jag kommer på att jag kanske borde ta kort. Spara mina minnen på bild.

Jag kan egentligen inte skylla på exet för han gör inget längre. Nu är det faktiskt jag som hindrar mig själv. Jag kan skylla på honom hur mycket jag vill, det är fortfarande jag som måste bryta detta. Det är svårt. Varje gång jag tar kort tänker jag att jag nu är lydig och gör som jag borde. Inte bra. För då är jag inte lydig. Jag vill aldrig mer vara lydig. Jag vill vara snäll, hjälpsam, trevlig, rolig, smart, intressant - men inte lydig. Lydig förknippar jag med underkuvad och underkuvad är inget bra sätt att vara på i en relation. Jag tror inte att det är bra i någon relation. Inte mellan två vuxna och inte heller mellan ett barn och en vuxen.

Exet tyckte att barn ska vara kuvade. Att de ska lyda sina föräldrar blint och aldrig säga emot. Jag kan ju säga att jag är väldigt glad att jag har ensam vårdnad. Jag skulle inte vilja bidra till nästa generations misshandlade kvinnor. Det kanske jag gör ändå men jag ska göra allt jag kan för att det inte ska ske. Som en vän till mig sa - det heter arv OCH miljö. Jag får trycka på miljöknappen som en blådåre helt enkelt.

Klart slut!

Insomnia

2010-08-03T16:51:00.000-07:00

Jag är den med sömnsvårigheter. Jag är den med alla minnen. Tänker du någonsin på vad du gjort mot mig? Att du skadat mig? Att du alltid kommer att vara en del av mig, vare sig jag vill eller inte? Du finns med mig varje dag. Tänker du någonsin på mig? Det var jag som gick till polisen. Förstår du varför? Det var jag som gick i terapi. Vet du varför? Förstår du att du skulle ha skadat lilleman? Inte nu men förr eller senare. Förstår du att en skev världsuppfattning också skadar? Försöker du ändra dig? Jag försöker förstå varför det blev som det blev. Jag försöker förstå vad som har hänt dig, så att jag vet varför du behandlade mig som du gjorde. Du berättade aldrig om din barndom. Bara några få lösa fragment. De sa inte så mycket. De var säkra att berätta om. Du kanske inte kommer ihåg mer. Vad jag inte förstår är vad det är som får en individ att gå över gränsen. Jag gick inte över gränsen. Varför gjorde du det? Varför sa du att allt jag gjorde var fel och att jag avsiktligt djävlades med dig? Varför skulle jag göra så? Trodde du verkligen på det? Trodde du att du kunde bryta ner mig? Trodde du att jag skulle försvinna helt och istället skulle det dyka upp ett skal som bara lyder order? Trodde du verkligen att du hade tämjt min själ? Du rörde aldrig vid den. Du förstod den aldrig. Jag försökte bjuda in dig men du stannade bara en stund i hallen och sedan vände du. Du vände. Du ville inte se. Inte förstå. Jag ville förstå dig. Jag förstod aldrig dig. Jag tyckte att du var dum i huvudet. Jag hatade dig. Jag ville döda dig. Få dig att lida för vad du gjort mot mig. Nu är jag nyfiken. Vill vet vad som fått dig att bli den du är. Jag vill förstå för att kunna lära mig. Du finns ändå i min dag. Inte hela tiden men någon gång dyker du upp varje dag. Något påminner mig och vips är du där igen. Du kommer aldrig att försvinna, så det är bättre att jag lär mig att förstå. Man är bara rädd för det man inte förstår så jag ska se till så att jag inte är rädd mer.

Klart slut!

Köpa mat

2010-07-18T06:05:00.000-07:00

Jag har en energidryck i mitt kylskåp. Den är inte min. Det är min kompis som lånar kylskåp, frys och skafferi för sin mat. Hon har inget eget för tillfället. I ett kort ögonblicks amnesi höll jag på att slänga hennes mat. Jag fick för mig att den förra hyresgästen glömt att ta med sin mat. Mitt i att jag höll på att samla ihop maten i skafferiet slog det mig att - just det, det är ju min kompis mat. Jag kanske inte ska slänga den då trots allt ;).

Istället blev jag påmind om att jag själv förmodligen borde köpa hem mat. Om jag och lilleman ska bo där verkar det rätt vettigt att kunna äta mat där. Bara en idé jag fått för mig att testa. Vi får väl se hur det går.

Nu kan jag äntligen göra den mat jag vill och äta när jag vill. Jag ska köpa färska grönsaker och göra vegetariska grytor, laga mat med fisk och äta fan i mig smörgås till middag om jag känner för det! Anarkin har kommit till mitt kök, mina vänner :).

Det är så skönt att kunna flytta och inte ha någon jävel som skriker på en. Berättar att man bär fel, bär för lite, bär för mycket, prioriterar fel, packar för slarvigt, packar för noggrant, börjar för tidigt, börjar för sent, tar för stora saker, tar för små saker. Ja, listan kan göras lång. Och det är så skönt att slippa höra det. Man kan nämligen inte stänga ute elaka kommentarer. Inte helt. Det är lättare att ta fysisk smärta. Den är mer påtaglig och man vet var den sitter och kan försöka göra något åt det. Den psykiska vet man inte riktigt var den sitter. Hjärnan, hjärtat, överallt i kroppen? Det är svårare att lindra den också. Jag förstår att personer med psykiska besvär tar livet av sig. Det är kanske det enda sättet för dem att stoppa den hemska infektionen. När den har nått din själ så är du ju inte du längre och vad är det för mening att leva då? Det är en svår fråga och ofta sägs det ju att man är egoistisk om man tar livet av sig. Men är det inte lika egoistiskt av omvärlden att tvinga kvar en människa som lider? Bara för att de själva ska slippa må dåligt. Svår fråga...

Jag har dödat min infektion i alla fall. Den nådde aldrig min själ men det var nära.

Klart slut!

Skilsmässan är klar!

2010-07-15T04:49:00.000-07:00

Nu är skilsmässan klar! Jag har känt mig skild sedan ett tag tillbaka men det är skönt att det är officiellt också. Detta bör firas på något lämpligt sätt! Hurra, hurra!!!

Idag ska jag försöka flytta in resten av möblemanget i lägenheten men då ska det helst sluta regna också. Man kan inte få allt men man kan hoppas in i det sista. :)

Klart slut!

Avslutning på öppna förskolan

2010-06-15T14:25:00.000-07:00

Idag har jag och lilleman haft en fantastiskt trevlig dag på Styrsö med Öppna förskolan. Det var sista tillfället innan sommaruppehållet och då passade vi på att göra en heldagsutflykt med fika, sol och - faktiskt - bad. Förskolan stod för fikat, sol plus en del vind stod naturen för och jag och en av fröknarna stod för badandet. Det var endast ett kärringdopp var men det är ändå hard core för det var bara 15 grader i vattnet. (Plats för applåder och hurrarop ges här)

Det kunde inte bli en bättre avslutning. Det känns dock lite vemodigt för nu är min era på Öppna förskolan slut. Efter sommaren är det dags att komma tillbaka till verkligheten och jobba igen. Jag kan ju alltid hälsa på men det blir ju aldrig samma sak.

Jag var helt slut när jag var på väg hem. Lilleman ville dock inte sova mer än en gång idag så han var dödstrött när klockan var 21! Han som alltid annars brukar somna först runt 23. Det var en mycket skum och intressant upplevelse att lägga sitt barn tidigt och samtidigt inse att de flesta andra redan lagt sina för ett par timmar sedan. Hoppas att du sover sött nu, min lilla nattuggla. :)

Klart slut!

Inte räcka till

2010-06-13T05:41:00.001-07:00

Ibland känns det som att jag inte räcker till. Jag vill så gärna vara där för min syster nu när hon har det svårt men stundvis känns det som att jag bara gör saker på fel sätt. Jag säger varje gång att jag ska bli bättre och lära mig av mina misstag, vilket jag gör men istället begår jag nya! Smart! Mycket smart!

Om sanningen ska fram så har jag mycket dåligt samvete för att jag inte fanns där för henne under hennes uppväxt. Att jag var inlåst med exet. Att jag behövde klanka ner på henne istället för att ta hennes parti och sedan ta skiten själv. Allt detta ligger som en tung kloss om hjärtat. Vi har pratat om det, jag och min kära syster. Hon har förlåtit mig. Hon har sagt att hon förstår. Jag tror henne. Men jag har inte förlåtit mig själv. Det är nog därför som jag känner mig så korkad när jag misslyckas nu när jag kan vara där för henne. Det är ju meningen att hon inte mer ska behöva känna sig ensam och utsatt. Men av någon anledning lyckas jag inte så bra som jag skulle vilja.

Klart slut!

Flyttnoja

2010-06-10T13:02:00.000-07:00

Jag har kommit på varför jag inte fullt ut kunde glädjas åt flytten. Jag förknippar det med att bli isolerad. Jag blir direkt påmind om tiden med exet. Därför känns det inte alls bra. Just därför är det som viktigast att jag flyttar och motbevisar min egen noja. Jag måste inse att det inte kommer bli på samma sätt som innan bara för att jag flyttar till egen lägenhet.

Jag kommer ju att kunna bjuda hem mamma och pappa och jag kommer ju kunna vara hemma hos dem fortfarande. Jag måste bevisa för mig själv att det går att ha ett sunt förhållande med min familj och mina vänner utan att bo hemma.

På lördag gäller det! Då bär flyttlasset iväg mot nya adressen. :)

Klart slut!

Till psykolog

2010-06-09T05:22:00.000-07:00

Snart ska jag och mina föräldrar till min psykolog. Hon är egentligen psykiater sjuksköterska med terapeututbildning men jag känner att det blir lite långt att skriva. Därmed den något missvisande tituleringen. Jag tror inte att så många vanliga dödliga kommer att gå i taket över detta. Hoppas jag. ;)

Jag ville att mina föräldrar skulle gå för att jag tror att även de behöver någon att prata med. Även om de säger att nu är det ju inget problem längre. De tillhör även den generationen då det ansågs fult och skamligt att gå till en psykolog. Jag vill bryta ner den barriären. Det är svårt. Speciellt för far, min. Han är världsbäst på att kunna själv. Och han KAN själv dessutom. Därför blir det extra svårt att övertyga honom att det är bra att söka hjälp.

Jag är nog själv skadad av far, min. För mig är det otroligt viktigt att kunna själv. Att inte behöva fråga någon om hjälp. De gånger jag behöver hjälp så försöker jag att vara noga med att återgälda hjälpen med råge så att det inte verkar som att jag åker snålskjuts på mina vänner. Jag misstänker att det även är en kvarleva från min tid med exet. Där var det sista jag fick från honom just hjälp. Då lär man sig att klara sig själv. Man blir så illa tvungen. Det är både en välsignelse och ett gissel.

Jag hoppas att jag denna gång kommer att lyckas övertyga mamma och pappa att prova på det anhörigstöd, som erbjuds. I alla fall att de går minst en gång var. Då har jag gjort det jag kunnat för att lätta deras börda.

Klart slut!

Resan till C

2010-06-08T14:11:00.000-07:00

Jag och lilleman skulle äta lunch hos min väninna C. Jag hade sett fram emot detta avbrott av min dissningsfyllda, påföljdsdignande och skällsordsbelamrade vardag.

Jag hade dagligen ständig kontakt med exet via msn och telefon. Han var på jobbet och jag var hemma med lilleman. Jag skulle ju minst en gång i kvarten redogöra för något (vad som helst) som jag gjort fel (och det fanns ju massor av saker) och då var msn ett ypperligt medel. Där kan man få tidsstämplar på sina loggningar och då syns det direkt om jag har missat min dead line.

Jag meddelade exet att jag tänkte äta lunch med C, så att lilleman skulle ha en bebiskompis, M, att leka med. Då frågar han om han kan följa med. Jag ville ju inte alls det och mitt inre skrek: NEJ! Det fattar du väl att du inte får! Men mitt yttre sa: Hmmmm, jag vet inte. Jag kan fråga henne om det går bra.

Trots att jag inte ville så frågade jag. Jag upplevde det som att exet nu började inkräkta på min nyligen införskaffade relation och jag visste att det inte bådade gott. Nu kommer han att sabba för mig, tänkte jag. Om jag inte bjuder med honom så kommer det vara sista gången som jag kan träffa C... Jag fick svaret att vi var välkomna alla tre.

Jag åkte ut för att hämta upp exet på jobbet i och med att jag hade varit på väg ut till C då exet ändrade planerna. Jag meddelade att jag åkte ut nu och att jag skulle ringa i vanlig ordning när jag var utanför.

Väl framme vid exets jobb svarar han att jag ska vänta på honom i bilen och påminna om 30 minuter. Här begår jag första misstaget. Jag utbrister i frustration och stress: VA! En halvtimme?! Sedan sansar jag mig och fortsätter: Jaha, okej. Jag parkerar så länge.

Jag sätter mobilen på ringning och sitter snällt med lilleman i babyskyddet och väntar. Jag skickar ett sms till C där jag försöker förklara lite skämtsamt att vi blir sena för att maken har en del att avsluta och inte är den snabbaste direkt. Jag väntar och väntar. C väntar och väntar. Till slut meddelar hon att de äter för att de är för hungriga. Nu ringer larmet. Jag ringer till exet, varpå han svarar att jag ska påminna om ytterligare 30 minuter. Utan att röra en min går jag naturligtvis med på detta.

Jag ser framför mig i mitt inre, medan jag väntar, hur min relation till C fullständigt raseras och att vi inte kommer att kunna träffas mer. Det blir stelt och konstigt mellan oss och det kommer att heta att det är mitt fel att lilleman inte har några jämngamla kompisar. Mitt fel för att jag inte sett till att skapa hållbara relationer till andra familjer med barn. Mitt fel... Så fan heller att det verkligen ÄR mitt fel! Den jäveln är ju helt sinnesrubbad! Om man ska åka hem till folk och äta lunch så ÅKER man direkt vid lunch! Man sitter fan inte kvar på jobbet i 60 minuter innan man pallrar sig ner till bilen! Vad fan är det för fel på kukhuvudet?! Jag visste ju att dessa tankar aldrig skulle presenteras för ovannämnda kukhuvud men det kändes skönt att formulera det och veta innerst inne att det inte var mig det var fel på.

När 20 minuter av de nya 30 hade gått ringer exet och säger att jag kan komma och hämta honom nu. Jag skyndar mig att köra fram bilen till entrén. Exet vill köra. Jag har försökt att tänka på allt och har därför i förväg kollat vilken väg vi ska köra så att det blir så smärtfritt som möjligt. Jag vill ju kunna träffa C fler gånger. Jag skickar ett nytt sms till C där jag glatt meddelar att vi äntligen är på väg.

Vi kör ut från entrén. Exet frågar vart vi ska. Jag rabblar upp adressen ur minnet. Irriterat påpekar han att det inte säger honom något. Då försöker jag istället med vilken väg han bör ta. Det blir fel igen. Jag försöker med en längre beskrivning. Fel igen. Och igen. Och igen. Och igen. Vi kör runt, runt i en rondell och exet upprepar mer och mer upprört sin fråga. Till slut klämmer jag ur mig ett svar som han godtar och börjar köra vidare. Jag dirigerar vid filbyten och plötsligt svänger exet av på ett annat ställe än förväntat. Han säger att han har testat mig. I och med att det blev fel med en gång så borde jag ha klippt av och sagt att vi får ställa in. Det gjorde jag inte, så då kan vi inte åka dit PLUS att jag inte längre får träffa C. Sedan undrar exet varför jag jävlades på det här sättet. Varför förstörde jag? Det kunde ju ha blivit så mysigt.

Jag vet inte vad jag ska svara. Först svarar jag att jag inte jävlades. Då blir exet ännu mer förbannad. Jag försöker febrilt hitta på någon anledning, eftersom jag fortfarande tycker att jag inte har jävlats. Exet blir ännu mer förbannad. Hela tiden kör han runt med oss i bilen. Planlöst. Jag kommer med nya förklaringar, gamla förklaringar, kombinerade förklaringar, inga förklaringar men inget är rätt. Nu skriker exet så att lilleman gallskriker av rädsla. Exet skriker: Ser du vad du har gjort! Nu har du misshandlat lilleman! Det är ditt fel att han gråter och är så rädd! Varför fortsätter du att misshandla lilleman så? Jag vet inte vad jag ska svara. Samtalet, om man nu kan kalla det så, fortsätter. Lilleman gråter, hulkar, gnyr. Till slut lägger jag fram rätt förklaring. Det blir tyst i bilen, förutom lillemans gråt.

Det har gått flera, flera timmar. Nu sitter vi kvar i bilen och jag är nu tvungen att böna och be om att få stanna kvar hos exet. Jag vill ju inte stanna kvar men jag har lovat att inte sticka mer. Jag vill inte heller lämna lilleman med den här galningen. Jag försöker förklara hur jag kommer att bättra mig på ett hållbart och trovärdigt sätt. Hela tiden tänker jag på hur jag nu har förlorat C som vän för all framtid. Jag vill inget hellre än att exet låter mig vara. Men han låter mig aldrig vara. Till slut blir han nöjd med påföljdslistan och framtidsplanerna. Ohållbart, tycker jag men ingen frågar mig.

Plötsligt undrar exet om jag har fått några fler sms från C. Jag kollar. Det har jag. Flera stycken. Exet säger att vi ska ringa och komma med någon ursäkt till varför vi är sena, komma dit och äta maten trots allt och sedan ska jag inte höra av mig till C mer. Exet ringer till C och berättar att vi har blivit prejade av vägen av en lastbil. Bilen och vi är oskadda men vi är skärrade och har pratat med polisen länge. vi undrar om vi kan komma över trots allt. Vi är välkomna.

Till slut kommer vi fram till C. Vi äter, exet pratar. Jag är mest tyst. Jag har fått order om att se chockad ut. Som om det skulle behövas! Som om flera timmars mardrömsresa med exet och en skrikande baby inte vore nog så har jag ju blivit tydligt informerad om att detta är sista gången jag får träffa C. Det blev som med allt annat. Exet förstörde det. Jag gråter inombords.

C säger till exet att ta hand om mig när vi sedan kommer hem ikväll för jag verkar inte som vanligt. Exet lovar att göra det. C vill att jag skickar ett sms när vi kommit hem så att hon inte behöver oroa sig.

När vi väl kommit hem så bryter jag mot reglerna och skickar ett sms till C. Jag berättar att vi är hemma i tryggt förvar. Jag berättar faktiskt för exet att jag skickat iväg sms:et och när han påpekar att det inte var enligt planen spelar jag förvånad och ångerfull. Jag tror inte att han gick på det men han gör ingen grej av detta. Han sparar det på hög och kommer sedan att ta ut en samlingsnota för alla saker som hamnat i den högen. Skönt att det inte kom just nu tänker jag och försöker att leva i nuet.

Själen gråter över ännu en förlorad vän.

Klart slut!

Upprepningar

2010-06-08T14:02:00.000-07:00

Jag har funderat mycket på hur jag ska göra framöver om jag börjar upprepa mig. Ska jag gå igenom mina inlägg och kontrollera att jag inte redan skrivit om det jag nu känner ett behov av att berätta eller ska jag bara köra på? Jag kunde inte bestämma mig. Jag behövde helt enkelt klura på det en stund. Min slutsats är följande: jag kommer att tillåta redundans. Vissa upplevelser satte djupare spår än andra och jag tror att jag i så fall är i större behov av att prata ut om det. Ibland så kommer jag ihåg vissa detaljer från ett förlopp och nästa gång kommer jag ihåg andra. Summa summarum så blir det upprepade inlägget ändå inte en exakt kopia av det gamla.

Det känns skönt att ha slagit fast detta. Då behöver jag inte längre gå igenom det jag har skrivit varje gång jag vill lägga till ett nytt inlägg. Då sparar jag både tid och miljön. Miljön för att jag då inte behöver ha datorn på lika länge som i förra fallet. Därmed använder jag en mindre mängd el, vilket i förlängningen innebär att min totala energiförbrukning minskar. ;)

Klart slut!

Stöt inte till mig!

2010-05-27T00:32:00.000-07:00

Exet hatade alla de här små oavsiktliga sammanstötningar som kan ske under en dag. När man sätter sig tillsammans i soffan så kan man till exempel oavsiktligt komma åt varandra på benen, fötterna eller armbågarna. Bara lätt nudda. Detta tyckte exet var fruktansvärt störande. Han krävde att jag skulle sluta med det omedelbart. Att jag helt enkelt skulle se till att det aldrig mer hände - hur jag såg till det gav han fullaste fan i bara det blev gjort. Jag kände inte att jag hade något annat val än att säga att jag skulle se till att inte nudda vid honom oavsiktligt mer. Jag tänkte att jag bara skulle behöva vara extra försiktig när jag sätter mig och tänker på det mer.

Gissa vad som hände vid första omgången efter vår lilla diskussion? Jo, tror du inte att jag nuddade vid exets fötter. Han gjorde ju inget för att hålla sig ur vägen heller. Han låg gärna utbredd så att jag skulle vara tvungen att kliva över med stora steg och utföra någon avancerad limbo för att helt hålla mig ur vägen. I mitt stilla sinne hade jag enfaldigt trott att han skulle sitta normalt och att jag inte skulle behöva klättra förbi. Det var ju även extra jobbigt om jag bar på något, vilket jag ofta gjorde för att vi åt middag i soffan. Nåväl, det blev så klart ett hejdundrande bråk i säkert 30 minuter på grund av att jag trots samtalet för kanske 15 minuter sedan stötte till exets fot. Som om jag gjorde det med flit. Jag lovade igen att jag skulle vara aktsam men han trodde inte på mig. Han sa att jag kanske skulle vara det de närmaste timmarna och sedan skulle jag glömma bort det igen. Och det beteendet var inte tillåtet. Men han gav mig en chans.

Tror du inte fan i mig att det jag gör några timmar senare är att stöta till exet med min armbåge. Nu sattes en alternativ fostringsmetod i spel. Exet började ursinningt boxa mig på armbågen. Vid varje slag tog han i lite mer. Han höll fast armbågen underifrån för att kraften inte skulle minskas av att armbågen skjuts nedåt av slaget. Vilken händig karl jag hade. Medan han slog väste han ut, ord för ord, "Du... skall... hålla... dina... armar... nära... kroppen... och... sluta... vifta!" Varje ord innebar ett nytt slag. Varje ord innebar ökad styrka och mer ilska. Jag skulle bara stå och vänta tills det var klart. Det gjorde så ont. Jag kunde inte tänka på något annat än att det gjorde ont och att jag behövde se till att jag inte rörde på mig. Då skulle det bli värre. Och jag visste av egen erfarenhet att det kunde bli värre, mycket värre.

Jag hade så ont i armbågen. Jag kunde inte lyfta tunga saker med den armen. Den var alldeles blå och röd. Jag var tvungen att simma med en långtröja på babysim för att det inte skulle synas att jag hade ett stort blåmärke. Jag sa att jag hade glömt överdelen till min bikini och var tvungen att bada med tröja. Jag skojade lite om hur man blir senil på gamla dar. Men det fungerade, trots allt. Jag kom inte åt exet alls efter den incidenten. Jag skulle ändå inte rekommendera denna metod. Det finns andra draw-backs som gör att den borde undvikas.

Klart slut!

Vårdnad

2010-05-23T13:45:00.000-07:00

Jag har fått enskild vårdnad! Interimistiskt visserligen men ändå! Exet får inget umgänge alls! Det var till och med hårdare än vad jag hade kunnat tänka mig. Men jag gråter inte. Det känns faktiskt som en upprättelse.

Samtidigt kan jag bli så fruktansvärt svartsjuk och avundsjuk när jag ser en mamma och pappa som är ute och går med sitt barn, ute och handlar med sitt barn, ute och leker med sitt barn. Båda finns där. Då kan jag känna mig väldigt utanför.

Lilleman fyller 1 år snart! På onsdag går han från att vara bebis till liten pojke. Vart har tiden tagit vägen? Han föddes ju för inte så länge sedan. På lördag firar vi lille herrn men jag tror ju knappast att han fattar att det är något speciellt och att han fyller år.

Jag har fått en lägenhet som jag ska flytta in i 1:a juli! Hurra för mig! Jag och lilleman står snart helt på egna ben. Både kul och skrämmande... Jag kom precis på att jag aldrig bott själv ännu. Det kan nog inte bli så mycket sämre än vad det var innan tänker jag. ;)

Jag har bara två tillfällen kvar på Utväg. Det kändes som om jag nyss började där. Det känns både roligt och skrämmande - roligt att jag alldeles strax är klar och inte behöver gå dit mer, skrämmande av precis samma anledning.

Är det konstigt att jag kan känna mig nedstämd över att förändringar sker? Jag tycker att det låter helt vrickat. Jag ville ju få en ny lägenhet så att jag inte bor inneboende hos mina kära föräldrar för all framtid. Jag ville ju slutföra Utväg så att jag skulle kunna gå vidare. Jag ville få brottmålet och tvistemålet avklarat så att jag kunde gå vidare. Så varför har jag känt mig nedstämd? Varför har jag svårt att vakna på morgonen? Varför har jag svårt att somna? Jag vet men har svårt att fatta. Svaret är stress. Långvarig stress som tar ut sin rätt. Men jag har svårt att köpa att det verkligen är stress. Hur stressad har jag varit egentligen om det fortfarande sitter i?! Jo, mycket stressad.

Klart slut!

Idag, fast senare

2010-04-26T20:26:00.000-07:00

Snart får jag veta hur det har gått i tingsrätten. Det var ju en ny rättegång, den här gången om vårdnad och umgänge. Rättegången i sig tog bara någon halvtimme eller så. Sedan var det dags att sitta och vänta i sisådär 2 veckor på att få veta resultatet. Jag har fått höra från både min advokat, vänner och folk på Utväg att det sannolikt blir jag som får vårdnaden och att det bara blir umgänge för exets del. Jag hoppas på det men vågar inte vara helt säker förrän jag fått allt svart på vitt. Nu är det bara några timmar kvar tills jag kan ringa och få beslutet uppläst.

Klart slut!

Vårdnadstvist

2010-04-11T15:45:00.000-07:00

Nu är det snart dags för vårdnadstvist. På tisdag blir det. Svårt att sova. Sover dessutom otroligt mycket när jag väl somnat. Inte bra.

Klart slut!

Fredrikshavn

2010-03-29T14:44:00.000-07:00

Jag var i 4:e månaden. Det var december. Vi skulle resa bort. Det blev äventyrsbadet i Fredrikshavn. Mest för småbarn egentligen men det passade oss tyckte vi. Vi var ju ganska barnsliga av oss och vågade ofta göra lite udda grejer, så som att köra trampbil för barn längs en kaj i Portugal. Vi hade ju bra och roliga saker gemensamt också - inte bara bråk hela tiden. Jag trodde verkligen att denna resa skulle bli en sådan knasig upplevelse som vi kunde dela och skratta åt senare. Så blev det inte.

Vi skulle bada. Exet ville att jag skulle göra kullerbyttor under vattnet. Jag gjorde några men tyckte att det var obehagligt och ville inte mer. Han tvingade mig då att göra kullerbyttor som han styrde. Han ville att jag skulle kura ihop mig till en liten boll och stanna under ytan så länge som han kände för det och gå upp och andas först när han i princip drog upp mig. Jag skulle hellre drunkna än att ta mig upp till ytan av mig själv.

Jag vägrade. Jag sa att jag ville åka hem. Att jag ville sticka från honom och att jag hellre sa upp förhållandet än att jag gjorde kullerbyttorna. Vi gick upp ur poolen och hade sedan ett långt, långt, långt bråk där exet påpekade för mig att jag återigen tog avstånd från honom och förhållandet istället för att satsa allt. Jag kände mig samtidigt dum för att jag hade flytt igen och samtidigt kände jag att det inte var normalt att tvingas att göra saker som skulle kunna vara livsfarliga. Vi pratade i flera, flera timmar. Jag skulle nog inte kalla det för att prata. Exet berättade för mig vilken dålig och värdelös människa jag var. Det är fruktansvärt att ha fantasi. Och det är en dålig kombination tillsammans med ett galet ex som faktiskt verkställer sjuka saker som inte ens går att föreställa sig. Till slut blev jag för rädd för att fullfölja planen att lämna exet. Vi gick tillbaka till poolen.

Jag var ihopkurad som en boll. Panik. Panik. Panik. När är det över?! Exet var missnöjd. Han tyckte att jag hade gått upp innan han hade gett rätt signal. Vi skulle göra om. Jag var en boll igen. Den här gången tog exet mig och tryckte in mig under en av plastbåtarna som man kunde ha vattenkrig från. Det såg ut som ett piratskepp och det fanns tre eller fyra vattenkanoner på det. Ett skepp på varje sida om poolen. Nu var jag fastsatt under båten. Jag var säker på att exet tänkte dränka mig nu. Jag hade panik. Skulle inte visa det. Bara ligga där och flyta. Vänta på signalen. Min hand flöt upp till ytan. Exet drog upp mig till ytan. Han var helt säker på att jag hade gjort det här med handen med flit. För att det skulle synas. Hela kullerbytte-incidenten blev ogiltigförklarad. Jag hade ju fuskat. Dessutom hade jag inte gjort det med en gång utan att blinka. Jag hade ju stuckit först.

Jag var så förbannad. Så kränkt. Jag misstänkte att det var så här det skulle ha slutat i vilket fall. Bara olika anledningar. Det blev aldrig bra. Aldrig perfekt. Det fanns alltid något att klaga på. Alltid.

Det har gått drygt ett år sedan resan till Fredrikshavn. Jag tycker fortfarnade att det är jobbigt att dyka och har lätt att få panik om jag inte känner att jag kan andas obehindrat. Tack din jävel!

Klart slut!

Mormors begravning

2010-03-28T04:48:00.000-07:00

Jag skulle få följa med upp till mormors begravning. Jag trodde att jag skulle få vara med och umgås med kusinerna och vara borta över hela helgen. Jag tänkte att jag skulle låta bli att ringa så ofta till exet medan jag var uppe i Gävle.

Det slutade med att jag bara fick stanna lite drygt ett dygn hos kusinerna. Dagen innan begravningen skulle jag ha hjälpt min syster att laga en kjol, som hon hade tänkt att ha på sig. Då ringde exet upp och ville prata. Han undrade varför jag inte hade ringt. Jag sa att jag hade tänkt att umgås med familjen och att vi skulle höras senare. Jag la på. Det blev ett djävla liv. Jag satt sedan i telefon hela resten av den kvällen och fick förklara mig. Inte kunde jag hjälpa syrran med kjolen. Dagen därpå var det begravning. Jag var tvungen att sitta och prata med exet under hela begravningen. Jag satt inne på toaletten och fick återigen förklara varför jag inte hade svarat direkt när han ringde och varför jag först till och med hade lagt på. De andra begravningsgästerna blev arga på mig och tyckte att jag uppträdde respektlöst. Jag var tvungen att skicka sms hela tiden då jag inte pratade med exet i telefon.

Jag åkte hem direkt efter begravningen. Resan hem var mysig. Då åkte jag med brorsan och lillasyster. Men det blev ju så klart bråk och problem för att jag inte ringt och pratat med exet under resan hem. Jag kände att all telefonkontakt stod mig upp i halsen. Jag ville inte prata med honom! Definitivt inte så ofta!

Jag känner mig än idag lurad på den begravning som hade utlovats. Jag kände mig så förbannad och kränkt. Jag ville ju att det i alla fall på utsidan skulle verka som att vi hade ett normalt förhållande. Jag tyckte att exet försvårade för mig. Sabbade intrycket. Dessutom ville jag ju så klart allra helst att vi skulle ha ett normalt förhållande. I ett normalt förhållande måste man inte prata med varandra varje dag. Man måste inte skicka sms en gång i kvarten. Man kan vara utan varandra i flera dagar åt gången utan att det blir panik och bråk.

Jag känner bara lättnad att nu kunna göra det jag vill och åka bort om jag vill.

Klart slut!

Dra barnvagnen

2010-03-26T15:26:00.000-07:00

Jag råkade säga att jag skulle ut och dra barnvagnen. Genast blev det kommentarer. Hur menar du nu? Hur kan man dra en barnvagn? Då skulle du ju behöva dra den bakom dig när du går. Man skjuter ju en barnvagn framför sig! Varför sa du inte köra barnvagn?

Jag svarade att jag inte visste. Att jag måste ha sagt fel och att jag inte hade någon särskild anledning till att jag sa så. Jag skulle rätta till det framöver. Sa jag. Bara minuter senare sa jag fel igen! Igen sa jag dra barnvagnen. Nu i efterhand är jag inte säker på att det är fel att säga så men då ansåg exet att jag hade gått med på att det var felaktigt och att jag dessutom avsiktligt djävlades eftersom jag direkt sa fel igen, trots att jag precis lovat att jag inte skulle.

Efter den dagen var jag tvungen att bokstavligen DRA barnvagnen efter mig. Jag kände mig kränkt. Det var heller inte det lättaste att göra med en barnvagn - i alla fall inte vår. Det ville inte åka rakt. Man behövde motstyra den och dessutom omvänt - åkte den åt vänster skulle man trycka mer åt vänster för att få den att åka höger osv. Det var så lätt att glömma, att göra fel. Jag skämdes när jag gick ute med vagnen, ville inte. Jag kände mig inte som en normal mamma. Ingen annan mamma behövde göra så, så vitt jag visste. I min värld var inte detta normalt. Jag gjorde det ändå för att det inte skulle bli så mycket bråk. Det blev ändå bråk. Exet var missnöjd med att det gick långsammare än innan att gå med vagnen, att jag verkade dra mig för att använda vagnen och han var så klart övertygad om att jag gjorde detta för att djävlas och markera. Han svarade med att påstå att det från början bara var menat att jag skulle behöva göra detta under en begränsad tid för att veta min plats men nu när jag vägrade dra vagnen så som exet tyckte att det skulle ske så var det därmed en permanenterad handling.

Jag kokade. Jag kände mig så förbannad och hade inget sätt att uttrycka detta. Jag kunde ju säga det till exet och bli utskrattad och spottad på. Jag valde att låta bli. Jag ville inte bli mer förbannad. Jag började köra vagnen normalt i smyg. Så fort exet inte var med så använde jag vagnen på vanligt vis. Jag ljög mig blå om att jag drog vagnen så som vi kommit överens om. Jag tyckte att det var min rätt att göra så, eftersom jag aldrig riktigt fick vara med och diskutera besluten som vi kom överens om. Varför skulle jag då följa dem? Exet misstänkte att jag ljög och straffade mig för det. Jag fortsatte att bedyra min oskuld och körde vagnen normalt för fulla muggar bakom exets rygg.

Jag har funderat mycket på dessa slags uppror. Det fanns fler, liknande saker jag gjorde uppror med - drack ur glaset i badrummet, gick in med skorna, ljög om att jag hade utfört självbestraffning mm. Hade jag inte gjort uppror på det sättet hade jag nog inte varit mentalt frisk idag. Det går inte att leva i en värld som är så totalt emot ens egen världsuppfattning utan att bli galen. Så jag levde inte i den världen. Jag bara tillät den att finnas runt mig. Så länge det behövdes.

Klart slut!

Svårt att beskriva

2010-03-26T15:02:00.000-07:00

Jag tycker att det är svårt att beskriva känslan av att leva i en sådan relation som jag har haft. Det är svårt att återge hur man långsamt krymper, till ett ingenting. Svårt att sätta ord på hur man försöker att inte vara rädd in i det sista och sedan blir man ändå rädd, så att svetten droppar från kroppen.

Exet sa många gånger att om jag försökte låta honom styra och han märkte det så skulle han avsiktligt komma på det mest djävliga han kunde och styra händelserna dit. Han skulle alltså avsiktligt och medvetet sabotera vår tillvaro så fort han trodde - fick minsta uppfattning om - att jag lät honom bestämma. Därmed var det ju bevisat att det var mitt fel om saker gick åt helvete - antingen hade jag styrt dem dit eller så hade jag försökt låta exet styra, trots att jag visste att det då garanterat skulle gå snett. Exet sa att jag djävlades så med flit. Att jag var egocentrerad och hellre ville slippa att styra och ta ansvar än att leda, hur dåligt det än blev. Jag vet inte om det kanske var exets sätt att peppa mig när han sa att det inte kunde bli sämre av att jag styrde.

Jag skulle inte ha några problem med att styra hela tiden om exet inte hade motarbetat. Avsiktligt sket han i att passa viktiga tider så att hela planeringen spolierades. Avsiktligt startade han bråk som gjorde att vi istället för att vara ute på mysig promenad, bio eller utflykt så satt vi i timmar och bråkade. Han visade inget intresse, han till och med framstod som ogillande till planerna. Så fort jag började stämma av och kolla vad jag kunde ändra blev det ett katastrofalt stort bråk - nu hade jag försökt dra in honom i beslutsfattandet igen. Jag vände ut och in på mig själv. Struntade i om han visade sig ogillande - körde på ändå med mina planer. Det blev storbråk för att jag inte inkluderat honom och kollat med honom vad som var vettigt. Jag sa att jag inte visste vad jag skulle göra - skulle jag låta honom vara med eller inte? Exet sa att det framgick. Diskussionen var avslutad. Jag visste lika lite nu som då. Jag frågade inte mer.

Jag kände hela tiden att jag aldrig nådde upp till exets standard. Jag skulle vara självständig och aktiv, komma på saker att göra. Jag skulle kolla med honom om det var passande saker att göra, kolla vad han tyckte att vi skulle göra. Jag skulle handla utan att tveka. Jag skulle vänta på direktiv från honom. Jag skulle absolut inte vara passiv. Jag fick absolut inte agera. Jag var för slarvig, jag var för noggrann. Jag var för långsam, jag var för snabb. Jag var för allvarlig, jag var för glättig. Jag kom till slut fram till vad som var felet med mig. Jag var inte exet! Jag reagerade inte exakt och precist på samma sätt som han gjorde på en viss input. Det var felet. Jag skulle aldrig bli rätt. När jag insåg detta, förstod jag också hur farligt det jag försökte göra var. Jag försökte ju få exet att acceptera mig genom att förändra, lägga till, plocka bort, bestraffa mig själv, bestraffa mig själv, bestraffa mig själv. Jag skulle aldrig nå fram. Jag skulle gå under. Jag vägrade att gå under.

Klart slut!

Deprimerad

2010-03-15T15:27:00.000-07:00

Ibland känner jag att jag har svårt att orka med att göra saker. Jag får svackor. Då kan det kännas övermäktigt att betala en räkning - va fan, det är ju bara att logga in och klicka runt lite på internetbanken. Men nej, så enkelt är det inte. Problemet sitter inte i att uppgiften är svår utan det handlar om en psykologisk barriär. Jag tror att det är kopplat till mitt mående sedan jag lämnade exet. Specifikt handlar det om bakslag i stil med att exet inte vill skriva på skilsmässopappren utan att det istället blir ännu en vända på tingsrätten, att han inte vill säga upp vårdnaden om lilleman utan kommer att ta varje tillfälle i akt och göra det till en kamp. Jag blir trött på det. Orkeslös. Det känns som att jag inte blir kvitt honom. Att han alltid är där och stjäl min energi.

Jag har inga problem med att saker och ting inte funkar som jag vill eller hade tänkt mig om de är orelaterade till exet. Jag fick problem med bilen - jag bokar ett besök hos verkstaden. Jag glömmer blöjor till lilleman när vi är på utflykt - jag åker och köper blöjor.

Saker som känns jobbiga är: Jag kan inte åka och hälsa på kompisar i USA med lilleman för jag kan inte skaffa fram ett pass själv. Jag måste låna ut min bil för att lilleman ska kunna hälsa på sin pappa i fängelset (ingen stor grej men det påminner mig om exets existens). Jag måste åka till tingsrätten igen, den här gången pga äktenskapsskillnad. Exet vill få ihop "familjen" igen. Exet överklagar alla domar in i det sista. Jag tror inte att exet har ändrat sin uppfattning utan att han bara spelar att han förstår att han har gjort fel (jag trivs inte med att vara så cynisk).

Det känns som om jag inte orkar någonting när jag tänker på dessa saker. Jag vill bara sova då. Tur att det finns en lilleman och vänner som jag kan tvinga mig själv att vara med. Jag mår ju trots allt bättre då. Tur att det finns basket. :)

Klart slut!

Ny bilbarnstol

2010-03-06T02:32:00.000-08:00

Igår ville inte min bil starta. Helt död! Tur att min käre far kunde hjälpa till med startkablar (startkablarna var egentligen grannens men pappa stod för bilen och hämtningen av kablarna). Sedan var jag ute och åkte mellan Hjällbo och Gråbo klockan 2 på natten. Jag blev paranoid - hörde gnisslande ljud från bilen efter ett tag. Tänkte att det var ju himla smart att åka iväg så långt med en bil som alldeles nyss inte gick att starta. Pappa var helt säker på att det hade att göra med att den hade körts för lite nu i vinter. Skit! Nu har den stått på laddning hela natten (nästan) så jag hoppas att den är fit for fight igen.

Den ska till Uddevalla nämligen. Lilleman ska hälsa på sin far i häktet. Jag måste installera hans nya bilbarnstol i bilen - något jag skulle gjort igår men det dök upp annat som var viktigare. Nu måste jag ut. Hoppas att bilskrället kommer att starta sedan!

Klart slut!

Svårt om natten

2010-03-05T17:54:00.000-08:00

Det jobbiga är att lägga sig om natten. Jag tänker på allt och inget. Tankarna snurrar runt i huvudet och en massa minnesbilder dyker upp. Jag under vatten utan att få luft. Jag sittandes på sängkanten med gaständaren mot fotsulorna och enorm smärta då de grillas sakta. Jag på en balkong, på fel sida räcket.

Svårt att somna.

Klart slut!

Skäms

2010-03-05T17:11:00.000-08:00

Daniel sa:

... Det är en normaliseringsprocess när man är i et destruktivt beteende (så LÄTT för utomstående att säga: VARFÖR LÄMNADE DU INTE HONOM)) men det är inte så enkelt. Det är småsteg som misshandeln, intriger, ägande å avundsjuka kommer... blandat med kärlek och löften att det inte ska upprepas. Och livsrummet man har krymper med tiden. ...

Det är samma sak som de säger på gruppterapin Utväg. Det är samma sak som min psykolog säger till mig. Det är samma sak som mina vänner säger till mig. Det är samma sak som min familj säger till mig.

Ändå känner jag mig så korkad. Varför fattade jag inte det? Mina vänner förstod och såg att något inte stämde. Min familj såg det. Men inte jag. Jag känner mig så urbota korkad och efterbliven. Jag skäms över att jag hamnade här. Jag hatar att jag för alltid kommer att bli klassad som ett offer. En människa det är synd om. Det är inte synd om mig. Jag tog mig ur det. Själv. Jag sa stopp. Det är inte mig det är synd om och ni behöver inte tycka synd om mig eller tassa runt mig.

Jag är inte rädd för män. Jag har många manliga kompisar och jag trivs ofta i mäns sällskap. På min arbetsplats är män överrepresenterade och det funkar bra för mig. Jag gick en utbildning där jag ofta var den enda kvinnan under kurserna. Det funkade bra för mig. Det som inte funkar bra för mig är att vara intim med en man. Där är jag trasig. Jag känner mig lika osäker och otrygg som när jag var 16. Jag har ju inte haft någon annan pojkvän innan eller efter exet. Min tillit är förstörd. Exet sa att jag var äcklig. Att jag var en jävla svensk hora och att han inte ville ha sex med mig. Under flera, flera år vägrade han att röra mig. På plussidan: Jag behövde inte äta p-piller för vi hade ju aldrig sex. Jag vet precis in på klockslaget när lilleman blev till. På minussidan: Jag tror verkligen på att jag är osexig, stel som en död fisk i sängen och äcklig. Minussidan är svår att överbygga.

Varför såg jag inget? Varför just jag? Jag klandrar inte någon för att de inte såg eller gjorde något. Det var ju meningen att det inte skulle synas. Jag vet också att det inte är det lättaste att blanda sig in i andras förehavanden. Det slutar ofta olyckligt. Jag klandrar dock mig själv för att ha låtit någon annan trampa så på mig. På att jag lät en annan människa komma mig så nära och misshandla min själ. Det är det värsta tycker jag. Slag, sparkar mm läker. Det kanske lämnar sina ärr men det försvinner i ett visst avseende. Såren i själen försvinner inte. De finns där för all framtid.

Klart slut!

Varför är jag inte knäckt?

2010-03-05T16:16:00.000-08:00

Jag har många gånger sedan jag tog mig ur förhållandet undrat varför jag inte kuvades mer, varför jag inte blev ett spöke och försvann helt. Varför blev jag inte totalt deprimerad och tog mitt eget liv? Jag funderade på det. Flera gånger. Jag funderade även på att döda exet. Flera gånger. Jag planerade hur det hela skulle gå till. In i minsta detalj. Men sedan kunde jag inte genomföra det. Varken begå självmord eller döda exet. Jag tror att jag inte klarade att begå självmord för att jag vill leva. Jag måste få se vad som händer. Jag klarade inte av att döda exet av två skäl, dels så är han även bra och gosiga minnen och dels så är det moraliskt fel (enligt mig) att döda en människa. Inte ens honom kunde jag döda - trots att jag hade många anledningar.

Så varför blev jag inte deprimerad? Jag vet inte. Jag har försökt reda ut det med min psykolog. Min teori är att jag ibland lyckades stänga av känslan att inte kunna slappna av och vara orolig och nervös hela tiden. Jag fick veta att det är en försvarsreaktion som psyket använder sig av. Smart psyke. Jag nyttjade mig så mycket av detta att jag numera har svårt att gråta. Jag övar på det, dock. En annan sak som hjälpte mig mycket var att göra små, hemliga uppror. Som att skippa en städning när jag var tvungen att städa varannan dag. Som att dricka vatten ur glaset i badrummet, trots att detta var strängt förbjudet. Som att ändra på hur hårt åttryckta örhängena var, trots att jag inte fick det. Som att påstå att jag skadade mig själv men att sedan inte göra det de gånger han inte kunde bevisa något.

Min kära syster sa till mig att om det hade hänt henne så hade hon nog begått självmord för länge sedan. Jag trodde henne inte. Jag trodde att hon bara sa så för att få mig att känna mig stark och må bättre. Det funkade.

Min kära mor sa att jag har ett starkt psyke för att jag inte dukade under. Jag trodde även då att det bara var för att vara snäll. Jag har svårt att ta till mig positiv kritik och beröm. Jag tror att det finns någon hake. Något skumt är det, för jag är ju kass.

Jag kanske inte är så kass, trots allt.

Klart slut!

Hur det hela började

2010-03-04T15:07:00.000-08:00

Mikebike frågade:

... Hur började det? Vad sa dina nära? Märkte de inget? ...

Jag träffade exet när jag var 16 år. Vi träffades på en fest men pratade inte mycket då. Efteråt ringde han mig och undrade om vi kunde gå på bio tillsammans. Jag hade aldrig dejtat eller haft en pojkvän tidigare och blev väldigt smickrad och glad, så jag sa ja till bio.

Han var så rolig och trevlig. Jag kände mig så omtyckt och uppmärksammad. Uppvaktad, helt enkelt. Från början var han helt normal också. Jag trivdes i hans sällskap och jag ville inget annat än att vi skulle umgås. Han kunde hitta på en massa roliga och spännande saker att göra, så han var väldigt initiativrik också. Vi umgicks allt mer och mer och till slut hade vi blivit tillsammans.

Efter ett antal veckor tyckte jag att han gott kunde träffa mina föräldrar och syskon. Exet drog sig för det - tyckte att det var onödigt. Jag insisterade (bland annat för att mina föräldrar undrade vem han var och ville träffa deras dotters pojkvän). Sagt och gjort så träffades de. Mamma tyckte att han var trevlig men pappa var misstänksam och inte helt nöjd med honom. Då var jag säker på att det handlade om en dum och omodern pappa som inte ville låta mig ha pojkvän. Så fel man kan ha. I och med att jag var så pass ung så bodde jag fortfarande hemma och det blev ju så att exet fick umgås mer med mina föräldrar än vad han egentligen ville. Från början verkade allt gå bra.

Efter några veckor började mamma och pappa att vara lite oroliga för mig. De upplevde exet som väldigt dominant och överlägsen i sin attityd gentemot mig. De gillade inte alls hur han betraktade mig och hur han pratade med mig. Jag var ju förälskad så jag såg inte detta. Exet å sin sida påstod att mina föräldrar hatade honom och att de ville skada vårt förhållande. Jag försökte medla och medla och medla. Efter något år blev det en öppen konflikt. Exet ville inte längre umgås med mina föräldrar, min pappa undrade om han hade hjärntvättat mig för att han tyckte att jag inte var mig lik och jag blev förbannad och följde med exet när han bröt kontakten med mina föräldrar.

Problemet var att när jag hade lugnat ner mig så hade inte han det. Han sa att om jag umgicks med dem så skulle han göra slut med mig. Jag var ju fortfarande kär i honom så jag påstod att jag inte ville umgås med dem alls. Så fortsatte det i 3 års tid. Ingen kontakt alls med mina föräldrar. Ingen kontakt alls med övriga släktingar, som också hade tyckt illa om exet och inte riktigt uppskattat hur han behandlade mig, sporadisk kontakt med mina syskon, som så klart tyckte att det var jobbigt att hamna mitt i korselden.

Efter att de 3 åren förlupit så ville exet att jag skulle ta upp kontakten med mina föräldrar. Han ville nu djävlas och utnyttja dem som hämnd för att de aldrig accepterat honom. Jag blev en bricka i hans sjuka spel och i ett försök att skydda mina föräldrar och resten av släkten så sa jag att jag inte ville ha med dem att göra. Jag var så trött på att behöva ringa och skälla ut mamma eller pappa för att de inte skulle ha varit bra föräldrar. Jag skulle inte kalla dem för mamma och pappa utan bara vid förnamn. De fick inte veta något om lilleman - inte när han var född, absolut inte vara med på BB, inte träffa honom alls. De var ovärdiga, sa exet. Han sa flera gånger att hans uttalade mål var att göra livet surt för dem och mig för all framtid. För att vi var så dåliga människor och särskilt jag då.

Mina vänner, som jag hade innan jag träffade exet märkte att något inte stod rätt till. De upplevde det som att jag inte umgicks lika mycket med dem. Men det var ju även i skiftet till högskola, så det var svårt att veta säkert. De visste heller inte hur de skulle agera - jag sa ju att jag var lycklig och mådde bra.

Vännerna, som vi hade gemensamt hade vi träffat efter att vi blivit ett par, givetvis, och de märkte aldrig något. Vi träffade dem ju så klart inte de dagar jag hade stora blåmärken i ansiktet eller så. Jag skulle ju dölja alla blåmärken och andra skador för exet, så att han inte skulle må dåligt. Jag fick ju skylla mig själv men han skulle slippa lida av att se dem. Det var bara två personer som hade sett skador på mig. Då handlade det i båda fallen om översminkade blåtiror. Jag trodde att ingen i hela världen visste.

Vi hade varit tillsammans i 12 år då när jag gick till polisen. Misshandeln började ungefär efter 2 år av förhållandet. Innan dess hade det bara handlat om psykisk misshandel. Det började inte med många slag direkt heller. Bara ett slag och sedan långt uppehåll, sedan fler slag och kortare uppehåll. Det eskalerade långsamt. Jag insåg nog inte fullt ut vad jag hade hamnat i. Det är svårt fortfarande att inse det men jag jobbar på det.

Så mina nära såg men visste inte vad de skulle göra och kunde i vissa fall inget göra. Långa stunder var jag fullkomligt isolerad och de gånger som jag träffade gamla kompisar eller familj var styrda med järnhand. Visst märkte de att jag inte mådde bra men långa stunder visste de inte var jag bodde, vad jag hade för telefonnummer eller hur de på annat sätt skulle få prata med mig och inte bara via exet. De fick ju aldrig prata med mig ensam. Exet satt bredvid och regisserade mina samtal. Pappa blev så ledsen och trött att han gav upp. Han fick tåla så mycket skit av både mig (när jag blev tvingad att ringa och skälla ut honom) och exet. Till slut sprack det. Han upplevde det som att han hade förlorat sin dotter. Mamma fortsatte att ringa, skicka sms och försöka ta kontakt via facebook. Hon fick bara prata med exet och fick hela tiden höra att jag inte ville prata med henne. Anledningen till detta var dels att jag var tvungen att säga så och dels att jag upplevde det som att jag kunde skydda dem genom att bryta kontakten helt. Då skulle i alla fall mamma och pappa slippa att må dåligt. Men mamma gav inte upp. Hon blev ledsen många gånger, drog sig undan för att samla mer kraft och kom tillbaka igen. Jag insåg det inte då - jag tror inte att jag fick utrymme att tänka på det riktigt - men hon har gjort en fantastisk insats. Hon har försökt vara där trots att hon inte var välkommen. Hon har inte gett upp, trots att det har sett fullkomligt hopplöst ut. Dag ut och dag in. År ut och år in. Hon försvann aldrig. Tack mamma för att du finns och för att du fanns där och kämpade! Det betyder mer för mig än du kanske anar. Pappa har tackat mamma flera, flera gånger. Tackat henne för att hon aldrig gav upp.

Mina vänner gav också upp. Efter hundrafemtioelfte magsjukan och avbokningen i sista minuten så tröttnade de. Alla utom en. Hon fanns där. Vi pratade inte om något speciellt. Det var en ytlig och sporadisk kontakt. Men hon ville finnas där. Ifall. Hon upplevde sig själv som den sista personen som jag hade kontakt med. Tack för att du inte gav upp! Tack för att jag fick komma tillbaka.

12 år av mitt liv är borta för alltid. Jag har många bra minnen - om inte annat så har jag underbara lilleman! Men det är kantat av många fruktansvärda minnen. Mörka och tunga. Jag klandrar ingen för att de inte hjälpte mig mer tidigare. Det hade nog inte gått. Man kan tyvärr bara hjälpa sig själv. Man måste själv inse att det inte är okej att bli trampad på - inte på något sätt!

Klart slut!

Sömn

2010-03-03T17:11:00.000-08:00

Jag drar mig för att sova. Jag tror att jag får minnesbilder som jag inte riktigt har ork att behandla. Då tror jag att om jag är riktigt trött när jag lägger mig så kommer jag att somna bums. Vet inte om det är en smart taktik...

Imorgon (eller senare idag rättare sagt) ska jag prova på Quigong (eller hur fasen det nu stavas för jag orkar inte kolla upp det just nu). Det ska förhoppningsvis kunna hjälpa mig att slappna av så att jag kan sova utan att vara orolig och rädd.

Klart slut!

Betala räkningar

2010-03-03T08:32:00.000-08:00

Vi hade/har bank på internet. SEB närmare bestämt. Då har man sådana där små dosor som man loggar in med - ja, ni vet säkert hur de ser ut. Tro det eller ej, dessa dosor kan få slut på batteri! Det tar ca 2000 år men förr eller senare så tar batteriet slut. Detta hände med våra dosor. Jag bytte batterier i dem och det fungerade bra med min dosa men exets dosa nollställde sig och det gick inte att låsa upp eller liknande med någon kod. Den behövde bytas ut. Troligtvis hade laddningen i batteriet blivit så pass svagt att kretsarna i dosan inte fick någon mer ström och då nollställdes minnet - vad vet jag.

Ända sedan exet blev häktad så har jag tagit hand om och betalat räkningar för både mig och honom. Från början tänkte jag inte så mycket på det - jag hade ju gjort det själv i så många år redan att det inte kändes konstigt. Det var väl snarare så att jag var orolig att det senare skulle heta från exets sida att jag inte kan ta hand om mig själv - hon klarar ju inte ens av att betala räkningar! Så jag betalade räkningarna för honom, utan att han hade bett om det. Jag ville inte verka taskig. Sedan så var det knappast en hämnd med rätt magnitud att exet skulle få några sketna små betalningsanmärkningar. Det skulle ju inte ändra något för min del, liksom.

Jag går numera hos en psykolog 1-2 gånger i veckan. Vi har pratat mycket om hur jag hade det, hur det kändes för mig att leva så, varför jag inte gjorde mer och tidigare motstånd mm. Bland annat berättade jag om att jag betalar exets räkningar och att jag nu stött på problem för att hans dosa till bank på internet inte fungerade längre. Det går heller inte att hämta ut en ny om man inte går personligen - inte ens fullmakt funkar! (Det kanske funkar om man är någons gode man men nu är jag inte exets gode man och kommer inte bli det heller så det återstår att se)Jag berättade om hur jag försökt få tag på en ny dosa och att jag nu inte visste hur jag skulle lösa det hela. Min psykolog P sa något som fick mig att fundera lite: "Varför måste du lösa det överhuvudtaget?" Det hade jag inte tänkt på. Det var ju inte mitt problem egentligen! Jag förklarade att om inte jag gör det så blir exets mamma tvungen att fixa det och hon har det redan rätt jobbigt i och med att exet skickar meddelanden till mig via henne plus att hon har en son som blivit häktad. Då påpekade P att jag skulle sluta tänka på hur det blir för andra vuxna och börja tänka på mig själv. Var egoistisk, sa hon. P sa att det skulle vara bra för mig om jag kunde ta så mycket avstånd från exet som möjligt. Skära av alla band - både fysiska och psykiska. Det skulle hjälpa mig i läkningsprocessen, trodde hon.

Jag tänkte mycket på det här. Ju mer jag tänkte på det, desto vettigare tyckte jag att det var. Varför skulle jag ta hand om mitt ex räkningar när jag inte borde ha något alls med honom att göra!? Jag ska inte heller behöva leka dadda åt andra vuxna människor. De får ta hand om och lösa sina problem och jag bistår mer än gärna med hjälp men jag kommer inte göra det åt dem! Efter någon vecka och efter ytterligare ett försök att skaffa fram en ny dosa åt exet (den här gången för att underlätta för hans mamma att betala räkningarna) så tog jag mig samman och berättade för farmor att jag inte kunde betala dem för att jag inte längre kunde komma åt exets bank på internet. Farmor undrade om jag kunde lägga ut pengar så länge och så kunde jag få dem senare. Jag undrade då hur hon visste att jag skulle få pengar tillbaka. Farmor sa att exet hade lovat. Hela samtalet hade gått käpprätt åt helskotta, kände jag. Detta var ju inte alls vad jag skulle meddelat och dessutom har jag fått på mig att själv lägga ut för räkningarna.

Ytterligare en vända hos psykologen. Jag berättade om min rädsla att skapa konflikter i en relation - vilken som helst. Att jag inte ville betala exets räkningar med mina egna pengar men att jag tyckte att det var jättejobbigt att ta upp det med farmor. Jag fick inget klart svar på hur jag borde lösa det men det kändes bra att ha pratat om det.

På vägen hem så ringde jag till farmor och berättade att jag inte kommer att betala exets räkningar med mina pengar för att jag inte litade på att jag skulle få tillbaka pengarna. Hon lyssnade på mig och sa sedan att hon förstod. Det kändes bra. Jag hade tagit upp något som mycket väl kunde bli en konflikt och sedan istället löst problemet. Hurra för mig!

Nu ska jag iväg och spela basket. :D

Klart slut!

Biblioteksjunkie

2010-03-03T08:17:00.001-08:00

Jag är officiellt en biblioteksjunkie. Jag skulle bara in och kolla lite. Jag hade ju redan en massa låneböcker hemma...

Gissa vem som kom ut med 14 nya, intressanta böcker i väskan? Fasen - bibliotek är farliga!

Klart slut!

Tuff stålfarmor

2010-03-02T02:56:00.000-08:00

Den här hittade jag på tjuvlyssnat.se och den var så himla skön!

En man ~35 råkar stöta till en äldre kvinna ~70 på väg ut från köpcentret. Han fortsätter gå men kvinnan stirrar på honom ett bra tag. Till slut skriker hon.
Kvinnan: Du, jag såg ditt ansikte! Jag ska lägga upp det här på min blogg! Snorvalp!

Den kvinnan skulle jag vilja ha som min farmor! :D

Släktingarna åker hem

2010-03-02T02:36:00.001-08:00

Idag åker B-mormor (mammas tvillingsyster), hennes man, kusin L och hennes son E samt kusin J hem. Det var länge sedan jag träffade dem och ännu, ännu, ännu mer länge sedan som jag kunde träffa dem på mina villkor. Det var skönt. Jag kunde prata om det jag ville, skämta om det jag ville och jag behövde inte tänka på hur länge jag varit med dem och bäst av allt så behövde jag inte ursäkta mig. Vilken lycka! :D

De fick träffa lilleman också! Jag är så stolt över honom. Han är glad och älskar att träffa folk. Alla tyckte att han var jättesöt. Jag tycker ju också att lilleman är jättesöt, så jag kunde inte annat än att hålla med. Lilleman fann sig snabbt i den nya situationen och blev speciellt glad över att mormor var hemma trots att hon brukar vara borta på jobbet på vardagar. Det var B-mormor, som min käre far brukar säga (mamma och moster är enäggstvillingar) men lilleman var helnöjd ändå. Speciellt glad blev han åt att 9-åriga E var med. Han ville vara med honom hela tiden och blev så glad och fascinerad för att det fanns en liten människa till i gruppen. Kul, kul. Det jag tyckte var helbäst var att när lilleman skulle lägga sig så sa E så här: "Neeeej, jag vill inte att han ska lägga sig. Han var ju så kul!" Lille E är så gullig. Och som han pratar! Jag har aldrig träffat en unge som kan hålla låda som E!

Morbror har ett stort helskägg och jag har hört att många barn kan bli rädda för män och speciellt män i skägg. Inte lilleman inte! Han skrattar och tittar fascinerat på skägget. Jag tror att han tänker: "Coolt! Ett sånt skägg ska jag ha när jag blir stor." Likadant är det med pappan till stora M på babysimmet. Han har också skägg och lilleman tittar så intresserat på det så fort han får möjlighet. Jag gillar det bättre så här än om lilleman skulle gallskrika så fort han får syn på en vuxen snoppbärare.

Det blir lite tomt när de åker så jag får väl åka och hälsa på dem innan min mammaledighet tar slut. Jag väntar tills lilleman blir frisk igen och sedan åker jag och våldgästar ett tag.

Klart slut!