lördag 30 juli 2011

Jobbig dag

Idag har det varit en väldigt jobbig dag. Jag hoppas att det kommer kännas bättre imorgon. Nu har ju både jag och älsklingen semester men han väljer att börja sin med att bli jättesjuk :(. Stackare! Men förhoppningsvis blir han frisk snart nu när det är varmt och skönt ute.

Klart slut!

fredag 29 juli 2011

Bad i Valhalla

Igår åkte hela familjen plus faster F till Valhalla för att bada. Bara att hitta en vettig parkering tog det allt en bra stund. Sedan stack vi in och bytte om. Lilleman, storebror och pappa gick in hos herrarnas och jag och faster F in hos damernas.

Jag och F var klara först och stod och väntade på resten av gänget. När de till slut kom ut var det dags att bada :). Det visade sig dock att Lilleman var livrädd för vattnet. Han satt som fastklistrad vid mig och ville inte prova sin flytleksak i form av en bil eller något annat för den delen så fort vi var på djupare vatten. Det slutade med att jag gick runt och bar på Lilleman i mellanpoolen och bytte sedan till lilla poolen. Faster F höll oss sällskap ibland medan pappa och storebror provade simfötter och cyklop i den stora bassängen. Det blev lite tråkigt efter ett tag plus att alla var jättehungriga. Efter ca 1,5 timme gick vi upp och bytte om igen. Det blir kanske lite roligare om Lilleman har någon att leka med så att han inte behöver vara min siamesiska tvilling ;).

Efter ett skrovmål på McDonalds åkte vi hem igen. Och det var nog tur att vi inte stannade längre för alla var jättetrötta, speciellt jag ;).

Klart slut!

onsdag 27 juli 2011

Nyheter om lillasyster

Levervärdena visade sig vara bra. Nu är hon inlagd på psyk. Hon var tydligen jätteledsen över att vara där för hon tycker att dt är så tråkigt där.

Jag kan inte tycka synd om henne nu. Hon behöver tillgång till professionell hjälp kontinuerligt nu och framförallt börja i liten skala med att skaffa sig rutiner. Och inte så som hon vill, att det ska ske stora förändringar snabbt. Bara hon kan förstå det själv också hade varit bra...

Klart slut!

En dag med min älskling

Då var det första riktiga semesterdagen. Den började med att sambon försov sig. Vi hade ställt väckarklockan och båda vaknade när den ringde. Jag frågade om jag skulle ställa om den men sambon sa att det inte behövdes för han skulle gå upp direkt. En stund senare vaknade jag upp ur min halvdvala och kollade på klockan för älsklingen låg fortfarande kvar i sängen. Då var den 6:36 och han börjar 6:24 nu när han jobbar dag sista veckan. Då blev det panik, snabbt packa ner allt, sambon ber mig kolla bussar men jag säger att jag så klart skjutsar honom. Först då kommer jag på att det kan vara bra om jag byter om till kläder och inte skjutsar honom i morgonrocken ;).

När jag sedan kommer hem däckar jag i sängen. Jag vaknar till när sambon ringer från jobbet. Vi pratar lite och sedan säger jag att jag ska upp och äta frukost och sedan så ringer jag igen. Då är klockan runt 10. Nästa gång jag vaknar är klockan 13. Det tog allt på krafterna att åka tur och retur till Hässleholm ;).

Jag ringer först till mamma och pappa och kollar hur det går med Lilleman. Det går bra så jag frågar om det går bra att han stannar där för vi har lite ärenden att göra och sedan hämtar honom. Jo, det går bara bra :).

Vilken tur, för idag ska vi kolla efter intercomradio och ny hjälm till mig :D. Jag tar ut hundarna och åker sedan och hämtar upp sambon som slutar 14:36. Vi åker iväg för att se om intercomradion vi kollat upp på nätet finns inne - och det gör den. Vi köper den direkt :). Sedan börjar vi leta hjälm till mig. Det visar sig vara lite svårare. Jag har tydligen ett pyttehuvud och vi får åka till tre olika ställen innan vi hittar hjälm till mig. Den blir så klart av det dyrare slaget för inget annat passar. Jag får den i present av min älskling, så jag blir helt överlycklig!

Vi är ute på Johans mc när vi hittar min hjälm så vi bestämmer oss för att äta i Bäckebol och sedan handla lite innan vi åker hem. Vi beställer mat och har hur mysigt som helst. När vi precis börjat äta ringer pappa.

Ni måste komma och hämta lilleman omedelbart för lillasyster K har tagit tabletter och ambulansen kommer snart, skriker pappa hysteriskt i telefonen. En kalldusch. Jag började samla ihop våra grejer men sambon säger att jag måste äta något för jag var jättehungrig. Jag ber honom då ringa sina föräldrar och kolla om någon av dem kan hämta Lilleman. Sambons pappa sticker iväg och hämtar lilleman och det går på 5 minuter, eftersom de bor så nära. Det gör att vi kan slappna av något och äta klart och sedan åka hem.

Vi går hem till sambons föräldrar och stannar där en stund. Pratar och har det så trevligt det går. Lilleman tycker jättemycket om dem så han verkade bara må bra. Skönt att han inte verkade ha tagit någon skada av det som hänt.

Jag är så arg och ledsen över vad lillasyster gjort. Detta tär på alla i hennes omgivning, särskilt pappa. Han var så ledsen över det som hänt. Han skulle huggit av sig armar och ben bara han kunde få lillasyster att må bra. Det är svårt att hjälpa någon som inte är nöjd med den hjälp hon får :(.

Jag fick senare veta från mamma att lillasyster tidigare under dagen hade gjort sig iordning, åkt iväg för att hämta upp sin medicin och när hon kommit hem hade hon gett mamma och pappa en varsin kram. Sedan hade hon gått upp på sitt rum. Hon hade tydligen ringt till sitt ex och sagt att hon älskade honom. Då hade han ringt hem till mamma och pappa och sagt att han var orolig för K för att hon hade ringt honom och sagt så. Han sa att de inte hörts på över ett halvår, vilket inte var sant men K hade nog bett honom att inte säga något om att de hade träfdats några gånger medan mamma och pappa var bortresta. I vilket fall som helst gick mamma upp och kände på dörren till K's rum. Hon hade låst in sig. Pappa fick bryta upp dörren och när de hittade henne var hon inte vid medvetande.

När jag pratade med pappa idag undrade han hur det var med Lilleman. Jag sa att allt var bra med honom. Han blev lättad. Lilleman hade gråtit när ambulanspersonalen hade burit ner moster K och lagt henne på golvet i hallen. Pappa var glad att det verkade som att Lilleman inte tagit någon skada av det hela. Skicka en kram från morfar, sa pappa.

Jag blir så ledsen för att pappa mår så dåligt :(. Det finns inte mycket jag kan göra åt det men jag tänkte att hela familjen går förbi och hälsar på på fredag så att morfar får träffa sin solstråle. Jag tror det är bra för honom.

Klart slut!

Mc-tur till Hässleholm

Jag och sambon åkte ner till Hässleholm i söndags. På mc så klart! Det blev en resa det :)! Det regnade och blåste något fruktansvärt. På väg ner tog det minst dubbla tiden pga alla kastvindar. Det gick helt enkelt inte att hålla hastigheten på motorvägen för det var för farligt. Väl framme var vi djupfrysta, stela och blöta. Då var det skönt att komma in och värma sig hemma hos en vän till sambon. Hon var nere och hälsade på sin pappa och vi passade på att hälsa på henne. Jag träffade A för första gången och hon var jättetrevlig. Hela familjen var supertrevlig :). Vi fick grillat kött med gorgonzola, potatis och god sallad, som toppades av med kladdkaka. Det kändes helt underbart att få sitta på något annat än hojen och frysa ;).

När vi återfått kroppstemperaturen något var det dags att åka hem igen. Det var inte med glädje man satte på sig alla mc-kläder igen kan jag tala om. Det kändes som att vi hade åkt till världens ände och aldrig skulle kunna komma hem igen. Det hade varit skönare att sova över och åka dagen efter men eftersom sambon fortfarande hade en veckas jobb kvar var det bara att bita i det sura äpplet och åka tillbaka hem samma kväll. Vi märkte att vi verkligen behövde skaffa en vettig intercomradio och en bättre hjälm till mig så att vi skulle kunna prata med varandra medan vi åker. Det skulle ha underlättat en massa.

Men hemresan gick mycket snabbare än ditresan, vilket kändes jätteskönt. Det regnade fortfarande och det var en hel del dimma så sikten var inte den bästa men det var inte lika hemska kastvindar så det gick att hålla hastigheten mycket bättre. Varje stad vi åkte förbi gav nya krafter att komma hem. Det var som om vi kände lukten av hemma och fick nya krafter. Vi var hemma först efter 12 på natten och hade åkt hemifrån ca halv två. Snacka om att vara mör i kroppen :).

Lilleman skulle sova hos mormor och morfar, vilket var jätteskönt. Då slapp vi tänka på honom under dagen. Han tycker så mycket om att "leka momor o leka moffa osså" så det var inga problem där alls :). Storebror S passade alla hundarna mot saftigt med betalt så alla var nöjda och glada ;).

Klart slut!

onsdag 20 juli 2011

Jobbigt nu

Nu känns det riktigt jobbigt med missfallet. Har slutat blöda nu och trodde väl att det skulle kännas bättre men icke.

Min kusin ska få en dotter i september. Min äldsta bror ska få en pojk i augusti. Två gamla klasskompisar från gymnasiet ska snart ha barn. En gammal granne från högskoletiden ska ha barn. En tjej från öppna förskolan ska ha en liten snart. En gammal lekkamrat som bodde på samma gata som jag när jag var liten ska ha barn. Minst fyra stycken som fick barn samtidigt med mig väntar barn eller har fått nyligen. Jag känner dem visserligen bara via ett föräldraforum men det räknas. Förutom det har ännu en klasskamrat fått en liten flicka för några månader sedan och en syster till en vän till mig har precis fått en liten tös.

Min svärmor och två svägerskor är tillbaka från Grekland så nu har vi berättat om missfallet för dem. Inte kul. Då kändes det värre igen.

För att kunna lägga det här bakom mig tror jag att vi behöver försöka skaffa barn snart igen. Inget annat funkar. För jag tror att hur jag än gör kan jag inte bota saknaden. Och den kommer alltid finnas där men jag tror den blir lättare att hantera med ett litet kärleksbarn.

Klart slut!

torsdag 14 juli 2011

Serva MC

Idag har jag och älsklingen servat våra motorcyklar :). Vi kollade bromsvätskan - det fanns tillräckligt, vilket är bra för sambon ska ut och åka på lördag. Ända till Västervik ska han på födelsedagskalas och då är det bra att kunna bromsa ;). Vi smörjde kedjorna också. De var snustorra så det var verkligen på tiden. Bäst av allt var att vi bytte till det nya batteriet i Elin, sambons hoj. Och vilken skillnad det blev! Det var som en helt ny motorcykel. Den startade hur bra som helst, hackade inte längre som den kunde göra förut och lamporna lös som om det var julbelysning :). Det kan vara rätt bra att ha ett nytt fräscht batteri om man ska ut och åka långt. Detta är ett gelbatteri också, vilket är bra för det tål att bli urladdat, vilket det gamla inte gjorde. Bonussonen var ju så snäll att han kopplade ur batteriladdaren i vintras och detvisade sig ha varit en dum idé. Nu ska vi bara fylla på med kylarvätska och kanske även motorolja så ska hojarna vara som nya :).

Klart slut!

Otålig

Sambon jobbar ju natt och behöver få sova från 8 till åtminstone 15. Nu sitter jag här och väntar på att klockan ska bli 15. Är jag uttråkad, tro ;)? Jag har satt på en omgång tvätt, allt är rent och fint i köket, jag har spelat en massa, kollat på tv, torkat upp efter the dog from hell och nu har jag slut på saker att göra :(. Smellis fick för sig att det var en bra idé att pissa på soffan. Det här blir den tredje soffan vi får slänga för att hon inte kan lära sig att man inte ska pissa där man sover! Jag förstår mig inte på den hunden! Om du nu ska pissa så gör det på golvet! Inte där du sover! Hon pissar i hundkorgen också. Det blir 20:e gången i ordningen som jag får tvätta den filten som ligger däri :(. Inte kul.

Nu får Smellis inte vara på soffan längre och i protest har hon bajsat på golvet i vardagsrummet, kissat under bordet i köket, kissat på en kudde som både hon och Louie, den andra frenchien brukar sova på plus att hon pissade i hundkorgen igen. Vi går ut med henne tre gånger om dagen, hon får tillräckligt med mat och hon KAN hålla sig om hon får den uppmärksamhet hon tycker att hon förtjänar. Om hon bara kunde skärpa sig hade både hennes och vårt liv blivit så mycket enklare. De andra två hundarna är hur duktiga som helst och det började tom gå bättre med Smellis också. Och då får hon för sig att pissa ner soffan! Vad trött jag blir :(.

Det blir väl en vända till IKEA för att hitta en soffa som passar oss. The dog from hell blir allt dyrare för var dag som går :(.

Klart slut!

onsdag 13 juli 2011

De som inte vet ännu

Min svärmor och två av mina svägerskor är i Grekland just nu. De firar den yngsta svägerskans 18-årsdag plus att de är borta på sin semester. De vet ännu inte om att jag fått missfall. Vi tänkte berätta när de kommer tillbaka så att deras resa och F's födelsedag inte blir förstörd. Jag vill inte att F ska behöva ha mitt missfall som minne på sin födelsedag.

Det som är jobbigt nu är att L, min andra svägerska i Grekland hörde av sig och undrade hur det var med oss. Jag svarade att allt är bra och hoppades att de hade jättekul. L svarade att det hade de men att de började få lite hemlängtan. Hon sa sedan att vi ses snart och att jag skulle pussa magen. Jag svarade att vi längtar efter dem också och att de skulle ha det så bra.

Det jag ville säga får vänta. Att det inte finns någon mage att pussa längre får vänta till söndag. Jag blev ledsen för att det enda som finns nu är att jag fortfarande blöder. Det kan hålla på i två veckor till och det känns väldigt deprimerande :(.

Sambon är ute och åker hoj med några kompisar så just nu är jag ensam med mitt ont. Hundarna är här i och för sig. Det är skönt att ha dem sovandes runt mig. Det påminner mig om att jag inte är så ensam med mitt ont trots allt.

Jag vill bara att det ska sluta blöda så jag kan börja lägga missfallet bakom mig. Det här har varit den jobbigaste veckan i mitt liv tror jag. Det är jobbigt att sakna ett barn som aldrig fanns. Det är jobbigt att vara gravid i 13-14 veckor bara för att sedan inse att det måste sluta i missfall. Det känns så tomt. Bara tomt.

Klart slut!

Lilleman hos mormor och morfar

Lilleman har varit hos mormor och morfar sedan i söndags kväll. Det har varit väldigt skönt med den avlastningen. Då har jag kunnat få vara ledsen och kunnat tänka på mig själv på ett helt annat sätt.

Nu är det dags för Lilleman att komma hem några dagar. Han var ledsen och saknade mamma och pappa igårkväll men det gick bra till slut och han kunde sova. Men jag tänkte att det kan bli jobbigt för honom om han är borta fler dagar i sträck och då kan det vara skönt för honom att han får komma hem en vända innan han ska till mormor och morfar igen.

Dagis är nämligen stängt och jag jobbar några dagar till. Inget avancerat, utan jag kan sköta det hela hemifrån. Mycket skönare för jag har inte lust att träffa folk och försöka vara social just nu.

Klart slut!

Tack för allt stöd

Tack alla som visat omtanke och gett mig stöd i denna svåra stund. Jag uppskattar det så jättemycket. Det känns bra att inte behöva vara ensam.

Klart slut!

tisdag 12 juli 2011

Köra bil

Jag har upptäckt ytterligare en sak som mitt ex förstört för mig. Att köra bil. Jag blir jättelätt stressad, har svårt att koncenrera mig, blir fruktansvärt arg på andra bilister som tränger sig före och det är helt hopplöst vid rusningstrafik.

Sambon påpekade för mig att jag kan bli så otroligt arg. Han tyckte inte att han kände igen mig i de ögonblicken. Mycket riktigt. Jag är inte mig själv då. Det som händer är att jag blir stressad mer för mina dåliga minnen i samband med bilkörning än faktiska situationen.

Exet drillade mig i bilkörning. Jag kunde ju inte köra bil på riktigt. Det var bara tur att jag fick körkortet. Jag var ju en livsfara och borde inte tillåtas ute på vägarna. Allt jag gjorde var fel - jag kunde inte köra på motorvägen tillräckligt fort, jag körde för långsamt, jag tutade för lite, jag mesade med omkörningar mm mm. Det slutade med att jag gav upp att köra så som jag tyckte var bekvämt. Jag fick tuta som en idiot så fort det VERKADE som att någon bilist skulle tränga sig, jag skulle visa fingret och vara otrevlig för att sätta dessa bilister på plats, jag var tvungen att göra farliga omkörningar, köra fortare än hastighetsbegränsningen så att jag inte fick stryk för att jag körde som en kärring och helt enkelt bli en förfärlig bilförare enligt min magkänsla. Magkänslan fick jag trycka undan och det skapade otroligt mycket stress. Jag ville inte köra så men i och med att jag i princip aldrig fick köra ensam blev det antingen att köra som en biltjuv eller spöstraff. Då kändes biltjuv som det bättre alternativet.

När jag tänker på det nu blir jag arg och ledsen. Det fick mig att må ännu sämre och vad värre var så satt det i även efter att jag lämnat exet. Långt efter. Det är först nu som jag blivit varse om det och kan ändra på det. Nu kan jag äntligen få köra så att jag känner mig bekväm. Jag kan hålla hastigheten eller åka långsammare om vägen inte känns säker nog i den angivna hastigheten. På ganska kort tid har jag märkt stor skillnad. Jag är mindre stressad i trafiken, jag har mer tid att planera och jag slipper framförallt att vara otrevlig. Jag blir inte arg på andra bilister längre och jag känner mig inte så nervös att köra. Det bästa är att jag känner igen mig själv igen.

Klart slut!

Tv-spel

Har aldrig varit en person som gillat att spela tv-spel. Sambon spelar en massa olika när han får tid, vilket inte är så ofta. När vi började träffas undrade han vad jag gillade att spela. Nää, inget särskilt var svaret då. Vi kan nog hitta något som du också tycker om sa han då. Jag tolkade det som artighet. Något man säger och råkar det hända är det bara bra.

Nu är det så att sambon började sin tv-spelskarriär när han var runt fyra år och har spelat så otroligt många spel att han har allt möjligt. Förutom det letar han efter spel som han tror att jag skulle gilla. Och han har hittat en hel del som jag tycker om att spela. Han ville visa mig att det kan vara riktigt kul och att det är något vi kan dela istället för att det är något bara han håller på med. Han har verkligen lyckats :). Nu är det nog jag som spelar mest av oss ;).

Jag är väldigt glad att min älskling är så envis och inte ger upp även om jag kanske inte var så positiv från början. Det bästa är att han inte förutsätter att jag måste gilla samma spel som han gillar utan han letar efter sådana spel som skulle passa mig. Och ju mer jag spelar desto mer tycker jag om det och desto fler spel vågar jag prova. Det låter kanske lite dumt men många spel som jag tycker är jätteroliga nu vågade jag aldrig testa innan för jag trodde att jag var för dålig på dem. Klart man är dålig om man aldrig försökt! Men så tänkte jag inte riktigt förut.

Sedan var ju exet aldrig intresserad av att göra något för min skull. Och han ville definitivt inte att jag skulle få chansen att prova saker som kunde vara roliga för mig. Det hade varit slöseri med hans tid, eftersom jag skulle vara hans slav resten av mitt liv. Exet påstod ju att han satsat så mycket tid och resurser på en sådan korkad idiot som mig och nu skulle han få valuta för den ansträngningen, menade han. När jag tänker på det nu, inser jag hur störd exet måste vara och jag blir arg på mig själv för att jag inte lämnade honom tidigare.

Det är verkligen som natt och dag nu. Jag blir lycklig och varm bara jag tänker på det. För min älskling kommer jag alltid först. Hur jag mår är viktigare än hur han själv mår. Han älskar att vara med mig, han saknar mig när vi inte är tillsammans, han tänker alltid på om han kan göra något för mig så att jag ska bli glad eller må bättre. Bara den vetskapen får mig att gå på rosa små moln :). Nu känner jag i hjärtat att det är rätt att göra vad som helst för min älskling. För jag vet att han aldrig kommer göra mig illa. Han kommer alltid finnas där för mig och ställa upp. Det gör att jag kan läka. Och det behöver jag.

Klart slut!

Vardag

I måndags när det var dags för vardagen igen var jag inte beredd. Jag visste ju att den skulle komma men det var för tidigt för mig.

Förutom missfallet så fick jag reda på att samma dag som missfallet började så hade min lillasyster åkt in med ambulans pga överdos på tabletter. Det var min svärfar som såg hur de kom och hämtade henne.

Jag var ju tvungen att gå hem till henne och släppa in katten och mata den. Då såg jag en flaska med någon medicin hon verkade ha tömt helt. Jag blev så ledsen. Och arg. Hon hade ju sagt att hon skulle vara där som MITT stöd! Istället gör hon den här jävla grejen! Hon hade en uppgift - hålla sig själv vid liv. Det misslyckades hon nästan med.

Istället för att kunna sitta hemma och slicka såren fick jag kolla vart hon hade hamnat. Sedan meddelade jag mamma och pappa. De valde att avsluta sin semester och komma hem igen. Det kändes skönt för mig att de gjorde så. Jag skulle nog inte klarat både lillasyster och missfallet själv.

Lillasyster bad mig att inte säga något om det till någon och hon bad min sambo att prata med sin pappa om att inte säga något. Jag orkade inte bry mig om att jag gick emot hennes vilja. Det fick bli så ändå.

Nu har hon kommit hem. Hon vill inte prata med en psykolog och hon vill inte prata med oss. Hon vill att vi låtsas som inget har hänt. Jag har sagt att det blir svårt att göra det. Jag tänker inte låtsas som inget för det kan jag inte. Hon måste ta och skärpa sig. Ja, taskigt sagt men det här var inte första gången hon försökte begå självmord och det har inte hjälpt att dalta med henne. Hon gör det ändå. Hon måste förstå att det är jobbigt för alla som bryr sig om henne också. Att hon inte kan hålla på så. Hon måste ta itu med sina problem.

Jag har sagt att jag inte längre känner mig bekväm med att prata om mina problem med henne för att hon inte pratar med mig om sina. Hon har tom ljugit för mig om saker för att slippa mitt skäll. Jag vet inte om hon är medveten om att jag vet om att hon har ljugit.

Hon får göra som hon vill har jag sagt. Vi finns här om hon vill prata. Nu är det upp till henne.

Klart slut!

Blod

Nu blöder jag bara en massa. I fredags hade jag hemska magsmärtor och kunde inte göra något för det gjorde så ont. Det var som värkar, vilket fick det hela att kännas ännu värre. Värkar utan bebis är bara jobbigt :(.

Min underbara sambo var med mig hela tiden, stöttade mig, masserade bort det onda och var framförallt där för mig. Det gjorde hela processen tusen gånger enklare. Och för att inte gå in på för mycket detaljer så kan jag bara säga att det värsta kom ut senare den dagen.

Nu blöder jag "bara" som en riklig mens. Jag känner mig nedstämd och orkar inte gå till jobbet men det går bra att jobba hemifrån, vilket är väldigt skönt för då kan jag ändå göra lite nytta.

Jag googlade lite på missfall och kom fram till att en normal blödning kan hålla på i 2-3 veckor. Det känns inte så kul att ha det så här så länge :(. Jag hoppas det går över snart. Men så som det blöder nu är det nog liten risk för det :(.

Klart slut!

torsdag 7 juli 2011

Ledsen

Det jobbiga nu är alla småsaker som påminner. Vi köpte den och den maten för att jag var sugen på den när jag var gravid. Jag kommer inte få hålla i vår bebis i januari. Jag kommer inte få någon mage. Bebisar på tv, mm mm.

Stackars Lilleman påminner om bebisen utan att mena det. Jag försöker ge honom uppmärksamhet och kärlek som innan. Jag har berättat för honom att mamma är ledsen och att det inte har med honom att göra. Jag vet inte säkert om han förstod.

Det är jobbigt att berätta för alla jag berättat för att det blir ingen bebis. Särskilt nu när det är många i bekantskapskretsen som ska ha barn snart. Många av dem som har jämngamla barn med Lilleman jobbar på sitt andra nu. Som vi gjorde fram tills nu :(.

Jag har pratat med sambon om att jag vill försöka igen när det här är över. Han har sagt att han också vill det. Jag kommer aldrig säga nej till att ha barn med dig, sa han. Det kändes skönt att höra.

Klart slut!

Missfall

Idag 7/7 20011 satte missfallet igång på riktigt. Det gjorde mig mer ledsen.

Jag vet att det aldrig funnits någon bebis men i mitt hjärta har det funnits en sedan 8/5 2011, när vi hade plussat. Jag tog farväl av den och sa att den var älskad och efterlängtad även om den aldrig fick chansen att leva. Jag berättade att jag aldrig kommer glömma vårt lilla kärleksbarn som aldrig fanns. Jag berättade också att vi skulle försöka skaffa ett syskon till den sedan när mamma mår bättre.

Det kändes skönt att ta avsked. Det gjorde jätteont och jag mådde skitdåligt men jag erkände på något sätt att jag har ont i hjärtat och saknar vårt lilla barn.

Jag är så lättad över att jag slapp boka tid på Sahlgrenska. Det hade känts för mig som att jag gör abort på ett barn som jag så gärna ville ha. Jag tror att det hade varit värre.

Nu känner jag mig arg för att läkaren ville göra två ultraljud. Varför inte bara köra VUL och ha det klart? Jag borde stått på mig men det gjorde jag så klart inte. Nu blev hela processen bara mer uttdragen. Sedan tycker jag att läkaren i princip sa att eftersom du verkar ha lätt att bli med barn är det ju inte så farligt. Hon sa inte detta ordagrant men hon frågade om jag har haft lätt att bli gravid och när jag svarade att det har jag nog så sa hon att då kan du säkert bli det igen snart. Vad fan spelar det för roll?! Jag är väl ledsen för det här missfallet även om jag har lätt att bli gravid. Klart att det är extra jobbigt om man har haft jättesvårt att få barn, blir gravid och sedan får missfall men det gör inte att det är lätt annars! Sedan så verkade läkaren tolka min sansade och lugna inställning som att jag tog det hela bra, vilket jag kan förstå. Jag tycker ändå att hon borde nämnt något om samtalskontakt och sjukskrivning. Nu var attityden mera åt: ni var ju inställda på att det kunde vara något fel och nu var det det. Bättre lycka nästa gång. Det som kändes värst var när läkaren sa att jag inte skulle till MVC mer för att det inte var en normal graviditet. Det är ju bra att slippa gå dit och se alla lyckliga gravida men det blev så definitivt slut på vår graviditet. Nu var det dags att gå och vänta på missfall istället. Inte lika kul som att vänta på bebis kan jag intyga.

Jag tror att jag är arg, ledsen och besviken över att det här har hänt. Jag vet inte om läkaren kunde sagt eller gjort något bra. Det var ju liksom beskedet i sig som var felet. Det känns så orättvist! Jag har redan råkat ut för en massa tråkiga saker i mitt liv, jag behöver inte extramaterial.

Det värsta är att jag inte kan skaka av mig min känsla av att vara ful och äcklig. Jag vet att det inte var mitt fel det som hände och att jag gjort allting rätt. Det bara hände. Jag kunde inte hindra det. Men jag tycker inte längre om att se min kropp i spegeln. Med kläder på går det bra för då är den "gömd" men utan känner jag mig bara äcklad. Jag försöker tänka bort detta, klä mig fint, krama sambon och prata med honom om det för att det ska kännas bättre. Jag hoppas det går över så att jag kan tycka om mig själv igen.

Imorgon 8/7 2011 skulle vi haft vår nästa tid till MVC för vägning och provtagning. Det blir inget med det nu. Jag ringde för säkerhets skull till MVC och avbokade. Jag skulle må ännu sämre av att få påminnelse för en tid som jag inte ens ska gå till :(.

Klart slut!

Ingen bebis

Det var dåliga nyheter. Tisdagen den 5/7 2011 fick vi veta det som jag befarat. Att det inte fanns någon bebis. Det fanns inget utvecklat foster överhuvudtaget. En så kallad ofostrig graviditet.

Jag ville bara därifrån. Att det skulle vara över. Jag ville inte ens se hur det såg ut på ultraljudet. Jag kände mig så förnedrad av att ligga där. Jag har aldrig gillat gynundersökningar och efter det här blev det ju inte bättre direkt.

Jag verkade nog ganske sammanbiten och samlad. Jag hatar att gråta inför folk jag inte känner mig bekväm med. Och här efter undersökningen kände jag mig allt annat än bekväm. Jag frågade vad jag skulle göra nu. Läkaren berättade att det bästa var att vänta på "naturligt" missfall men om inget hade hänt inom 2 veckor skulle jag boka tid på Sahlgrenska. Sedan skulle jag gå till Sahlgrenska för en efterkontroll att allt såg bra ut igen. Jag frågade hur länge vi borde vänta med att försöka få barn igen och hon sa att det är bra att vänta en menscykel efter att allt är över för att veta att allt är "nollställt". Jag fick veta att jag inte skulle till MVC mer för att det inte var en normal graviditet. Jag nickade att jag förstod. Sedan tackade jag för mig och gick därifrån. Jag ville långt bort, bort, bort.

Sambon frågade hur jag mådde och sa att jag hade fått en väldigt konstig min inne hos läkaren. Jag sa att jag inte mådde jättebra men att jag ville prata om det när vi var hemma istället. Han var nog orolig för mig.

Vi gick och handlade och jag fokuserade på allt annat än klumpen i halsen. Jag ville inte börja gråta nu. Jag ville kunna vara i mitt trygga hem, krama om sambon och gråta ifred. Inte nu!

Väl hemma åkte vi förbi min lillasyster och hämtade upp Lilleman. Jag ville inte ens gå in utan jag satt kvar i bilen. Tittade inte ens mot lillasyster som kom ut på trappen. Sambon berättade för henne.

Väl hemma frågade sambon hur det var med mig och jag svarade att det var inte så bra men jag ville inte prata om det nu utan först fixa klart maten. Han undrade varför. Jag svarade att när jag väl börjar prata om det kommer jag att bryta ihop och inte orka göra något alls. Då är det bättre att allt är klart till dess. Vi fixade klart maten. Vi åt färdigt. Vi tittade på tv.

Sambon frågade hur det var med mig igen och först då kunde jag tillåta mig att börja känna efter. Då började jag gråta. Det gjorde så ont inombords. Hur mycket jag än förberett mig på att det var något som var fel så blev jag ändå jätteledsen. Det går nog inte att förbereda sig på ett missfall :(.

Klart slut!

tisdag 5 juli 2011

Läkartid

Idag 15:30 får vi se om det finns en bebis eller inte. I söndagskväll blödde jag så jag väntar mig redan det värsta. Jag hade inte ont eller så och jag hoppas att det var pga att vi hade sex tidigare men det hade kommit såpass att det läckt igenom trosan. Det tycker inte jag verkar lovande.

Sedan är jag väl orolig sedan innan för att vår barnmorska gjorde vanligt ultraljud och såg inte något. Men tydligen så ser man inget förrän flera veckor senare så det kanske inte var så konstigt. Ändå gjorde det mig väldigt orolig. Hade varit bättre om hon inte gjort så alls.

Jag hoppas väl att det ser bra ut men jag försöker förbereda mig på det värsta. Jag vet att jag ändå kommer att bli ledsen om det är dåliga nyheter. Men jag kanske kan klara mig från att gråta hos läkaren med lite tur.

Klart slut!