Idag har jag och lilleman haft en fantastiskt trevlig dag på Styrsö med Öppna förskolan. Det var sista tillfället innan sommaruppehållet och då passade vi på att göra en heldagsutflykt med fika, sol och - faktiskt - bad. Förskolan stod för fikat, sol plus en del vind stod naturen för och jag och en av fröknarna stod för badandet. Det var endast ett kärringdopp var men det är ändå hard core för det var bara 15 grader i vattnet. (Plats för applåder och hurrarop ges här)
Det kunde inte bli en bättre avslutning. Det känns dock lite vemodigt för nu är min era på Öppna förskolan slut. Efter sommaren är det dags att komma tillbaka till verkligheten och jobba igen. Jag kan ju alltid hälsa på men det blir ju aldrig samma sak.
Jag var helt slut när jag var på väg hem. Lilleman ville dock inte sova mer än en gång idag så han var dödstrött när klockan var 21! Han som alltid annars brukar somna först runt 23. Det var en mycket skum och intressant upplevelse att lägga sitt barn tidigt och samtidigt inse att de flesta andra redan lagt sina för ett par timmar sedan. Hoppas att du sover sött nu, min lilla nattuggla. :)
Klart slut!
tisdag 15 juni 2010
söndag 13 juni 2010
Inte räcka till
Ibland känns det som att jag inte räcker till. Jag vill så gärna vara där för min syster nu när hon har det svårt men stundvis känns det som att jag bara gör saker på fel sätt. Jag säger varje gång att jag ska bli bättre och lära mig av mina misstag, vilket jag gör men istället begår jag nya! Smart! Mycket smart!
Om sanningen ska fram så har jag mycket dåligt samvete för att jag inte fanns där för henne under hennes uppväxt. Att jag var inlåst med exet. Att jag behövde klanka ner på henne istället för att ta hennes parti och sedan ta skiten själv. Allt detta ligger som en tung kloss om hjärtat. Vi har pratat om det, jag och min kära syster. Hon har förlåtit mig. Hon har sagt att hon förstår. Jag tror henne. Men jag har inte förlåtit mig själv. Det är nog därför som jag känner mig så korkad när jag misslyckas nu när jag kan vara där för henne. Det är ju meningen att hon inte mer ska behöva känna sig ensam och utsatt. Men av någon anledning lyckas jag inte så bra som jag skulle vilja.
Klart slut!
Om sanningen ska fram så har jag mycket dåligt samvete för att jag inte fanns där för henne under hennes uppväxt. Att jag var inlåst med exet. Att jag behövde klanka ner på henne istället för att ta hennes parti och sedan ta skiten själv. Allt detta ligger som en tung kloss om hjärtat. Vi har pratat om det, jag och min kära syster. Hon har förlåtit mig. Hon har sagt att hon förstår. Jag tror henne. Men jag har inte förlåtit mig själv. Det är nog därför som jag känner mig så korkad när jag misslyckas nu när jag kan vara där för henne. Det är ju meningen att hon inte mer ska behöva känna sig ensam och utsatt. Men av någon anledning lyckas jag inte så bra som jag skulle vilja.
Klart slut!
torsdag 10 juni 2010
Flyttnoja
Jag har kommit på varför jag inte fullt ut kunde glädjas åt flytten. Jag förknippar det med att bli isolerad. Jag blir direkt påmind om tiden med exet. Därför känns det inte alls bra. Just därför är det som viktigast att jag flyttar och motbevisar min egen noja. Jag måste inse att det inte kommer bli på samma sätt som innan bara för att jag flyttar till egen lägenhet.
Jag kommer ju att kunna bjuda hem mamma och pappa och jag kommer ju kunna vara hemma hos dem fortfarande. Jag måste bevisa för mig själv att det går att ha ett sunt förhållande med min familj och mina vänner utan att bo hemma.
På lördag gäller det! Då bär flyttlasset iväg mot nya adressen. :)
Klart slut!
Jag kommer ju att kunna bjuda hem mamma och pappa och jag kommer ju kunna vara hemma hos dem fortfarande. Jag måste bevisa för mig själv att det går att ha ett sunt förhållande med min familj och mina vänner utan att bo hemma.
På lördag gäller det! Då bär flyttlasset iväg mot nya adressen. :)
Klart slut!
onsdag 9 juni 2010
Till psykolog
Snart ska jag och mina föräldrar till min psykolog. Hon är egentligen psykiater sjuksköterska med terapeututbildning men jag känner att det blir lite långt att skriva. Därmed den något missvisande tituleringen. Jag tror inte att så många vanliga dödliga kommer att gå i taket över detta. Hoppas jag. ;)
Jag ville att mina föräldrar skulle gå för att jag tror att även de behöver någon att prata med. Även om de säger att nu är det ju inget problem längre. De tillhör även den generationen då det ansågs fult och skamligt att gå till en psykolog. Jag vill bryta ner den barriären. Det är svårt. Speciellt för far, min. Han är världsbäst på att kunna själv. Och han KAN själv dessutom. Därför blir det extra svårt att övertyga honom att det är bra att söka hjälp.
Jag är nog själv skadad av far, min. För mig är det otroligt viktigt att kunna själv. Att inte behöva fråga någon om hjälp. De gånger jag behöver hjälp så försöker jag att vara noga med att återgälda hjälpen med råge så att det inte verkar som att jag åker snålskjuts på mina vänner. Jag misstänker att det även är en kvarleva från min tid med exet. Där var det sista jag fick från honom just hjälp. Då lär man sig att klara sig själv. Man blir så illa tvungen. Det är både en välsignelse och ett gissel.
Jag hoppas att jag denna gång kommer att lyckas övertyga mamma och pappa att prova på det anhörigstöd, som erbjuds. I alla fall att de går minst en gång var. Då har jag gjort det jag kunnat för att lätta deras börda.
Klart slut!
Jag ville att mina föräldrar skulle gå för att jag tror att även de behöver någon att prata med. Även om de säger att nu är det ju inget problem längre. De tillhör även den generationen då det ansågs fult och skamligt att gå till en psykolog. Jag vill bryta ner den barriären. Det är svårt. Speciellt för far, min. Han är världsbäst på att kunna själv. Och han KAN själv dessutom. Därför blir det extra svårt att övertyga honom att det är bra att söka hjälp.
Jag är nog själv skadad av far, min. För mig är det otroligt viktigt att kunna själv. Att inte behöva fråga någon om hjälp. De gånger jag behöver hjälp så försöker jag att vara noga med att återgälda hjälpen med råge så att det inte verkar som att jag åker snålskjuts på mina vänner. Jag misstänker att det även är en kvarleva från min tid med exet. Där var det sista jag fick från honom just hjälp. Då lär man sig att klara sig själv. Man blir så illa tvungen. Det är både en välsignelse och ett gissel.
Jag hoppas att jag denna gång kommer att lyckas övertyga mamma och pappa att prova på det anhörigstöd, som erbjuds. I alla fall att de går minst en gång var. Då har jag gjort det jag kunnat för att lätta deras börda.
Klart slut!
tisdag 8 juni 2010
Resan till C
Jag och lilleman skulle äta lunch hos min väninna C. Jag hade sett fram emot detta avbrott av min dissningsfyllda, påföljdsdignande och skällsordsbelamrade vardag.
Jag hade dagligen ständig kontakt med exet via msn och telefon. Han var på jobbet och jag var hemma med lilleman. Jag skulle ju minst en gång i kvarten redogöra för något (vad som helst) som jag gjort fel (och det fanns ju massor av saker) och då var msn ett ypperligt medel. Där kan man få tidsstämplar på sina loggningar och då syns det direkt om jag har missat min dead line.
Jag meddelade exet att jag tänkte äta lunch med C, så att lilleman skulle ha en bebiskompis, M, att leka med. Då frågar han om han kan följa med. Jag ville ju inte alls det och mitt inre skrek: NEJ! Det fattar du väl att du inte får! Men mitt yttre sa: Hmmmm, jag vet inte. Jag kan fråga henne om det går bra.
Trots att jag inte ville så frågade jag. Jag upplevde det som att exet nu började inkräkta på min nyligen införskaffade relation och jag visste att det inte bådade gott. Nu kommer han att sabba för mig, tänkte jag. Om jag inte bjuder med honom så kommer det vara sista gången som jag kan träffa C... Jag fick svaret att vi var välkomna alla tre.
Jag åkte ut för att hämta upp exet på jobbet i och med att jag hade varit på väg ut till C då exet ändrade planerna. Jag meddelade att jag åkte ut nu och att jag skulle ringa i vanlig ordning när jag var utanför.
Väl framme vid exets jobb svarar han att jag ska vänta på honom i bilen och påminna om 30 minuter. Här begår jag första misstaget. Jag utbrister i frustration och stress: VA! En halvtimme?! Sedan sansar jag mig och fortsätter: Jaha, okej. Jag parkerar så länge.
Jag sätter mobilen på ringning och sitter snällt med lilleman i babyskyddet och väntar. Jag skickar ett sms till C där jag försöker förklara lite skämtsamt att vi blir sena för att maken har en del att avsluta och inte är den snabbaste direkt. Jag väntar och väntar. C väntar och väntar. Till slut meddelar hon att de äter för att de är för hungriga. Nu ringer larmet. Jag ringer till exet, varpå han svarar att jag ska påminna om ytterligare 30 minuter. Utan att röra en min går jag naturligtvis med på detta.
Jag ser framför mig i mitt inre, medan jag väntar, hur min relation till C fullständigt raseras och att vi inte kommer att kunna träffas mer. Det blir stelt och konstigt mellan oss och det kommer att heta att det är mitt fel att lilleman inte har några jämngamla kompisar. Mitt fel för att jag inte sett till att skapa hållbara relationer till andra familjer med barn. Mitt fel... Så fan heller att det verkligen ÄR mitt fel! Den jäveln är ju helt sinnesrubbad! Om man ska åka hem till folk och äta lunch så ÅKER man direkt vid lunch! Man sitter fan inte kvar på jobbet i 60 minuter innan man pallrar sig ner till bilen! Vad fan är det för fel på kukhuvudet?! Jag visste ju att dessa tankar aldrig skulle presenteras för ovannämnda kukhuvud men det kändes skönt att formulera det och veta innerst inne att det inte var mig det var fel på.
När 20 minuter av de nya 30 hade gått ringer exet och säger att jag kan komma och hämta honom nu. Jag skyndar mig att köra fram bilen till entrén. Exet vill köra. Jag har försökt att tänka på allt och har därför i förväg kollat vilken väg vi ska köra så att det blir så smärtfritt som möjligt. Jag vill ju kunna träffa C fler gånger. Jag skickar ett nytt sms till C där jag glatt meddelar att vi äntligen är på väg.
Vi kör ut från entrén. Exet frågar vart vi ska. Jag rabblar upp adressen ur minnet. Irriterat påpekar han att det inte säger honom något. Då försöker jag istället med vilken väg han bör ta. Det blir fel igen. Jag försöker med en längre beskrivning. Fel igen. Och igen. Och igen. Och igen. Vi kör runt, runt i en rondell och exet upprepar mer och mer upprört sin fråga. Till slut klämmer jag ur mig ett svar som han godtar och börjar köra vidare. Jag dirigerar vid filbyten och plötsligt svänger exet av på ett annat ställe än förväntat. Han säger att han har testat mig. I och med att det blev fel med en gång så borde jag ha klippt av och sagt att vi får ställa in. Det gjorde jag inte, så då kan vi inte åka dit PLUS att jag inte längre får träffa C. Sedan undrar exet varför jag jävlades på det här sättet. Varför förstörde jag? Det kunde ju ha blivit så mysigt.
Jag vet inte vad jag ska svara. Först svarar jag att jag inte jävlades. Då blir exet ännu mer förbannad. Jag försöker febrilt hitta på någon anledning, eftersom jag fortfarande tycker att jag inte har jävlats. Exet blir ännu mer förbannad. Hela tiden kör han runt med oss i bilen. Planlöst. Jag kommer med nya förklaringar, gamla förklaringar, kombinerade förklaringar, inga förklaringar men inget är rätt. Nu skriker exet så att lilleman gallskriker av rädsla. Exet skriker: Ser du vad du har gjort! Nu har du misshandlat lilleman! Det är ditt fel att han gråter och är så rädd! Varför fortsätter du att misshandla lilleman så? Jag vet inte vad jag ska svara. Samtalet, om man nu kan kalla det så, fortsätter. Lilleman gråter, hulkar, gnyr. Till slut lägger jag fram rätt förklaring. Det blir tyst i bilen, förutom lillemans gråt.
Det har gått flera, flera timmar. Nu sitter vi kvar i bilen och jag är nu tvungen att böna och be om att få stanna kvar hos exet. Jag vill ju inte stanna kvar men jag har lovat att inte sticka mer. Jag vill inte heller lämna lilleman med den här galningen. Jag försöker förklara hur jag kommer att bättra mig på ett hållbart och trovärdigt sätt. Hela tiden tänker jag på hur jag nu har förlorat C som vän för all framtid. Jag vill inget hellre än att exet låter mig vara. Men han låter mig aldrig vara. Till slut blir han nöjd med påföljdslistan och framtidsplanerna. Ohållbart, tycker jag men ingen frågar mig.
Plötsligt undrar exet om jag har fått några fler sms från C. Jag kollar. Det har jag. Flera stycken. Exet säger att vi ska ringa och komma med någon ursäkt till varför vi är sena, komma dit och äta maten trots allt och sedan ska jag inte höra av mig till C mer. Exet ringer till C och berättar att vi har blivit prejade av vägen av en lastbil. Bilen och vi är oskadda men vi är skärrade och har pratat med polisen länge. vi undrar om vi kan komma över trots allt. Vi är välkomna.
Till slut kommer vi fram till C. Vi äter, exet pratar. Jag är mest tyst. Jag har fått order om att se chockad ut. Som om det skulle behövas! Som om flera timmars mardrömsresa med exet och en skrikande baby inte vore nog så har jag ju blivit tydligt informerad om att detta är sista gången jag får träffa C. Det blev som med allt annat. Exet förstörde det. Jag gråter inombords.
C säger till exet att ta hand om mig när vi sedan kommer hem ikväll för jag verkar inte som vanligt. Exet lovar att göra det. C vill att jag skickar ett sms när vi kommit hem så att hon inte behöver oroa sig.
När vi väl kommit hem så bryter jag mot reglerna och skickar ett sms till C. Jag berättar att vi är hemma i tryggt förvar. Jag berättar faktiskt för exet att jag skickat iväg sms:et och när han påpekar att det inte var enligt planen spelar jag förvånad och ångerfull. Jag tror inte att han gick på det men han gör ingen grej av detta. Han sparar det på hög och kommer sedan att ta ut en samlingsnota för alla saker som hamnat i den högen. Skönt att det inte kom just nu tänker jag och försöker att leva i nuet.
Själen gråter över ännu en förlorad vän.
Klart slut!
Jag hade dagligen ständig kontakt med exet via msn och telefon. Han var på jobbet och jag var hemma med lilleman. Jag skulle ju minst en gång i kvarten redogöra för något (vad som helst) som jag gjort fel (och det fanns ju massor av saker) och då var msn ett ypperligt medel. Där kan man få tidsstämplar på sina loggningar och då syns det direkt om jag har missat min dead line.
Jag meddelade exet att jag tänkte äta lunch med C, så att lilleman skulle ha en bebiskompis, M, att leka med. Då frågar han om han kan följa med. Jag ville ju inte alls det och mitt inre skrek: NEJ! Det fattar du väl att du inte får! Men mitt yttre sa: Hmmmm, jag vet inte. Jag kan fråga henne om det går bra.
Trots att jag inte ville så frågade jag. Jag upplevde det som att exet nu började inkräkta på min nyligen införskaffade relation och jag visste att det inte bådade gott. Nu kommer han att sabba för mig, tänkte jag. Om jag inte bjuder med honom så kommer det vara sista gången som jag kan träffa C... Jag fick svaret att vi var välkomna alla tre.
Jag åkte ut för att hämta upp exet på jobbet i och med att jag hade varit på väg ut till C då exet ändrade planerna. Jag meddelade att jag åkte ut nu och att jag skulle ringa i vanlig ordning när jag var utanför.
Väl framme vid exets jobb svarar han att jag ska vänta på honom i bilen och påminna om 30 minuter. Här begår jag första misstaget. Jag utbrister i frustration och stress: VA! En halvtimme?! Sedan sansar jag mig och fortsätter: Jaha, okej. Jag parkerar så länge.
Jag sätter mobilen på ringning och sitter snällt med lilleman i babyskyddet och väntar. Jag skickar ett sms till C där jag försöker förklara lite skämtsamt att vi blir sena för att maken har en del att avsluta och inte är den snabbaste direkt. Jag väntar och väntar. C väntar och väntar. Till slut meddelar hon att de äter för att de är för hungriga. Nu ringer larmet. Jag ringer till exet, varpå han svarar att jag ska påminna om ytterligare 30 minuter. Utan att röra en min går jag naturligtvis med på detta.
Jag ser framför mig i mitt inre, medan jag väntar, hur min relation till C fullständigt raseras och att vi inte kommer att kunna träffas mer. Det blir stelt och konstigt mellan oss och det kommer att heta att det är mitt fel att lilleman inte har några jämngamla kompisar. Mitt fel för att jag inte sett till att skapa hållbara relationer till andra familjer med barn. Mitt fel... Så fan heller att det verkligen ÄR mitt fel! Den jäveln är ju helt sinnesrubbad! Om man ska åka hem till folk och äta lunch så ÅKER man direkt vid lunch! Man sitter fan inte kvar på jobbet i 60 minuter innan man pallrar sig ner till bilen! Vad fan är det för fel på kukhuvudet?! Jag visste ju att dessa tankar aldrig skulle presenteras för ovannämnda kukhuvud men det kändes skönt att formulera det och veta innerst inne att det inte var mig det var fel på.
När 20 minuter av de nya 30 hade gått ringer exet och säger att jag kan komma och hämta honom nu. Jag skyndar mig att köra fram bilen till entrén. Exet vill köra. Jag har försökt att tänka på allt och har därför i förväg kollat vilken väg vi ska köra så att det blir så smärtfritt som möjligt. Jag vill ju kunna träffa C fler gånger. Jag skickar ett nytt sms till C där jag glatt meddelar att vi äntligen är på väg.
Vi kör ut från entrén. Exet frågar vart vi ska. Jag rabblar upp adressen ur minnet. Irriterat påpekar han att det inte säger honom något. Då försöker jag istället med vilken väg han bör ta. Det blir fel igen. Jag försöker med en längre beskrivning. Fel igen. Och igen. Och igen. Och igen. Vi kör runt, runt i en rondell och exet upprepar mer och mer upprört sin fråga. Till slut klämmer jag ur mig ett svar som han godtar och börjar köra vidare. Jag dirigerar vid filbyten och plötsligt svänger exet av på ett annat ställe än förväntat. Han säger att han har testat mig. I och med att det blev fel med en gång så borde jag ha klippt av och sagt att vi får ställa in. Det gjorde jag inte, så då kan vi inte åka dit PLUS att jag inte längre får träffa C. Sedan undrar exet varför jag jävlades på det här sättet. Varför förstörde jag? Det kunde ju ha blivit så mysigt.
Jag vet inte vad jag ska svara. Först svarar jag att jag inte jävlades. Då blir exet ännu mer förbannad. Jag försöker febrilt hitta på någon anledning, eftersom jag fortfarande tycker att jag inte har jävlats. Exet blir ännu mer förbannad. Hela tiden kör han runt med oss i bilen. Planlöst. Jag kommer med nya förklaringar, gamla förklaringar, kombinerade förklaringar, inga förklaringar men inget är rätt. Nu skriker exet så att lilleman gallskriker av rädsla. Exet skriker: Ser du vad du har gjort! Nu har du misshandlat lilleman! Det är ditt fel att han gråter och är så rädd! Varför fortsätter du att misshandla lilleman så? Jag vet inte vad jag ska svara. Samtalet, om man nu kan kalla det så, fortsätter. Lilleman gråter, hulkar, gnyr. Till slut lägger jag fram rätt förklaring. Det blir tyst i bilen, förutom lillemans gråt.
Det har gått flera, flera timmar. Nu sitter vi kvar i bilen och jag är nu tvungen att böna och be om att få stanna kvar hos exet. Jag vill ju inte stanna kvar men jag har lovat att inte sticka mer. Jag vill inte heller lämna lilleman med den här galningen. Jag försöker förklara hur jag kommer att bättra mig på ett hållbart och trovärdigt sätt. Hela tiden tänker jag på hur jag nu har förlorat C som vän för all framtid. Jag vill inget hellre än att exet låter mig vara. Men han låter mig aldrig vara. Till slut blir han nöjd med påföljdslistan och framtidsplanerna. Ohållbart, tycker jag men ingen frågar mig.
Plötsligt undrar exet om jag har fått några fler sms från C. Jag kollar. Det har jag. Flera stycken. Exet säger att vi ska ringa och komma med någon ursäkt till varför vi är sena, komma dit och äta maten trots allt och sedan ska jag inte höra av mig till C mer. Exet ringer till C och berättar att vi har blivit prejade av vägen av en lastbil. Bilen och vi är oskadda men vi är skärrade och har pratat med polisen länge. vi undrar om vi kan komma över trots allt. Vi är välkomna.
Till slut kommer vi fram till C. Vi äter, exet pratar. Jag är mest tyst. Jag har fått order om att se chockad ut. Som om det skulle behövas! Som om flera timmars mardrömsresa med exet och en skrikande baby inte vore nog så har jag ju blivit tydligt informerad om att detta är sista gången jag får träffa C. Det blev som med allt annat. Exet förstörde det. Jag gråter inombords.
C säger till exet att ta hand om mig när vi sedan kommer hem ikväll för jag verkar inte som vanligt. Exet lovar att göra det. C vill att jag skickar ett sms när vi kommit hem så att hon inte behöver oroa sig.
När vi väl kommit hem så bryter jag mot reglerna och skickar ett sms till C. Jag berättar att vi är hemma i tryggt förvar. Jag berättar faktiskt för exet att jag skickat iväg sms:et och när han påpekar att det inte var enligt planen spelar jag förvånad och ångerfull. Jag tror inte att han gick på det men han gör ingen grej av detta. Han sparar det på hög och kommer sedan att ta ut en samlingsnota för alla saker som hamnat i den högen. Skönt att det inte kom just nu tänker jag och försöker att leva i nuet.
Själen gråter över ännu en förlorad vän.
Klart slut!
Upprepningar
Jag har funderat mycket på hur jag ska göra framöver om jag börjar upprepa mig. Ska jag gå igenom mina inlägg och kontrollera att jag inte redan skrivit om det jag nu känner ett behov av att berätta eller ska jag bara köra på? Jag kunde inte bestämma mig. Jag behövde helt enkelt klura på det en stund. Min slutsats är följande: jag kommer att tillåta redundans. Vissa upplevelser satte djupare spår än andra och jag tror att jag i så fall är i större behov av att prata ut om det. Ibland så kommer jag ihåg vissa detaljer från ett förlopp och nästa gång kommer jag ihåg andra. Summa summarum så blir det upprepade inlägget ändå inte en exakt kopia av det gamla.
Det känns skönt att ha slagit fast detta. Då behöver jag inte längre gå igenom det jag har skrivit varje gång jag vill lägga till ett nytt inlägg. Då sparar jag både tid och miljön. Miljön för att jag då inte behöver ha datorn på lika länge som i förra fallet. Därmed använder jag en mindre mängd el, vilket i förlängningen innebär att min totala energiförbrukning minskar. ;)
Klart slut!
Det känns skönt att ha slagit fast detta. Då behöver jag inte längre gå igenom det jag har skrivit varje gång jag vill lägga till ett nytt inlägg. Då sparar jag både tid och miljön. Miljön för att jag då inte behöver ha datorn på lika länge som i förra fallet. Därmed använder jag en mindre mängd el, vilket i förlängningen innebär att min totala energiförbrukning minskar. ;)
Klart slut!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
