torsdag 27 maj 2010

Stöt inte till mig!

Exet hatade alla de här små oavsiktliga sammanstötningar som kan ske under en dag. När man sätter sig tillsammans i soffan så kan man till exempel oavsiktligt komma åt varandra på benen, fötterna eller armbågarna. Bara lätt nudda. Detta tyckte exet var fruktansvärt störande. Han krävde att jag skulle sluta med det omedelbart. Att jag helt enkelt skulle se till att det aldrig mer hände - hur jag såg till det gav han fullaste fan i bara det blev gjort. Jag kände inte att jag hade något annat val än att säga att jag skulle se till att inte nudda vid honom oavsiktligt mer. Jag tänkte att jag bara skulle behöva vara extra försiktig när jag sätter mig och tänker på det mer.

Gissa vad som hände vid första omgången efter vår lilla diskussion? Jo, tror du inte att jag nuddade vid exets fötter. Han gjorde ju inget för att hålla sig ur vägen heller. Han låg gärna utbredd så att jag skulle vara tvungen att kliva över med stora steg och utföra någon avancerad limbo för att helt hålla mig ur vägen. I mitt stilla sinne hade jag enfaldigt trott att han skulle sitta normalt och att jag inte skulle behöva klättra förbi. Det var ju även extra jobbigt om jag bar på något, vilket jag ofta gjorde för att vi åt middag i soffan. Nåväl, det blev så klart ett hejdundrande bråk i säkert 30 minuter på grund av att jag trots samtalet för kanske 15 minuter sedan stötte till exets fot. Som om jag gjorde det med flit. Jag lovade igen att jag skulle vara aktsam men han trodde inte på mig. Han sa att jag kanske skulle vara det de närmaste timmarna och sedan skulle jag glömma bort det igen. Och det beteendet var inte tillåtet. Men han gav mig en chans.

Tror du inte fan i mig att det jag gör några timmar senare är att stöta till exet med min armbåge. Nu sattes en alternativ fostringsmetod i spel. Exet började ursinningt boxa mig på armbågen. Vid varje slag tog han i lite mer. Han höll fast armbågen underifrån för att kraften inte skulle minskas av att armbågen skjuts nedåt av slaget. Vilken händig karl jag hade. Medan han slog väste han ut, ord för ord, "Du... skall... hålla... dina... armar... nära... kroppen... och... sluta... vifta!" Varje ord innebar ett nytt slag. Varje ord innebar ökad styrka och mer ilska. Jag skulle bara stå och vänta tills det var klart. Det gjorde så ont. Jag kunde inte tänka på något annat än att det gjorde ont och att jag behövde se till att jag inte rörde på mig. Då skulle det bli värre. Och jag visste av egen erfarenhet att det kunde bli värre, mycket värre.

Jag hade så ont i armbågen. Jag kunde inte lyfta tunga saker med den armen. Den var alldeles blå och röd. Jag var tvungen att simma med en långtröja på babysim för att det inte skulle synas att jag hade ett stort blåmärke. Jag sa att jag hade glömt överdelen till min bikini och var tvungen att bada med tröja. Jag skojade lite om hur man blir senil på gamla dar. Men det fungerade, trots allt. Jag kom inte åt exet alls efter den incidenten. Jag skulle ändå inte rekommendera denna metod. Det finns andra draw-backs som gör att den borde undvikas.

Klart slut!

söndag 23 maj 2010

Vårdnad

Jag har fått enskild vårdnad! Interimistiskt visserligen men ändå! Exet får inget umgänge alls! Det var till och med hårdare än vad jag hade kunnat tänka mig. Men jag gråter inte. Det känns faktiskt som en upprättelse.

Samtidigt kan jag bli så fruktansvärt svartsjuk och avundsjuk när jag ser en mamma och pappa som är ute och går med sitt barn, ute och handlar med sitt barn, ute och leker med sitt barn. Båda finns där. Då kan jag känna mig väldigt utanför.

Lilleman fyller 1 år snart! På onsdag går han från att vara bebis till liten pojke. Vart har tiden tagit vägen? Han föddes ju för inte så länge sedan. På lördag firar vi lille herrn men jag tror ju knappast att han fattar att det är något speciellt och att han fyller år.

Jag har fått en lägenhet som jag ska flytta in i 1:a juli! Hurra för mig! Jag och lilleman står snart helt på egna ben. Både kul och skrämmande... Jag kom precis på att jag aldrig bott själv ännu. Det kan nog inte bli så mycket sämre än vad det var innan tänker jag. ;)

Jag har bara två tillfällen kvar på Utväg. Det kändes som om jag nyss började där. Det känns både roligt och skrämmande - roligt att jag alldeles strax är klar och inte behöver gå dit mer, skrämmande av precis samma anledning.

Är det konstigt att jag kan känna mig nedstämd över att förändringar sker? Jag tycker att det låter helt vrickat. Jag ville ju få en ny lägenhet så att jag inte bor inneboende hos mina kära föräldrar för all framtid. Jag ville ju slutföra Utväg så att jag skulle kunna gå vidare. Jag ville få brottmålet och tvistemålet avklarat så att jag kunde gå vidare. Så varför har jag känt mig nedstämd? Varför har jag svårt att vakna på morgonen? Varför har jag svårt att somna? Jag vet men har svårt att fatta. Svaret är stress. Långvarig stress som tar ut sin rätt. Men jag har svårt att köpa att det verkligen är stress. Hur stressad har jag varit egentligen om det fortfarande sitter i?! Jo, mycket stressad.

Klart slut!