Jag var i 4:e månaden. Det var december. Vi skulle resa bort. Det blev äventyrsbadet i Fredrikshavn. Mest för småbarn egentligen men det passade oss tyckte vi. Vi var ju ganska barnsliga av oss och vågade ofta göra lite udda grejer, så som att köra trampbil för barn längs en kaj i Portugal. Vi hade ju bra och roliga saker gemensamt också - inte bara bråk hela tiden. Jag trodde verkligen att denna resa skulle bli en sådan knasig upplevelse som vi kunde dela och skratta åt senare. Så blev det inte.
Vi skulle bada. Exet ville att jag skulle göra kullerbyttor under vattnet. Jag gjorde några men tyckte att det var obehagligt och ville inte mer. Han tvingade mig då att göra kullerbyttor som han styrde. Han ville att jag skulle kura ihop mig till en liten boll och stanna under ytan så länge som han kände för det och gå upp och andas först när han i princip drog upp mig. Jag skulle hellre drunkna än att ta mig upp till ytan av mig själv.
Jag vägrade. Jag sa att jag ville åka hem. Att jag ville sticka från honom och att jag hellre sa upp förhållandet än att jag gjorde kullerbyttorna. Vi gick upp ur poolen och hade sedan ett långt, långt, långt bråk där exet påpekade för mig att jag återigen tog avstånd från honom och förhållandet istället för att satsa allt. Jag kände mig samtidigt dum för att jag hade flytt igen och samtidigt kände jag att det inte var normalt att tvingas att göra saker som skulle kunna vara livsfarliga. Vi pratade i flera, flera timmar. Jag skulle nog inte kalla det för att prata. Exet berättade för mig vilken dålig och värdelös människa jag var. Det är fruktansvärt att ha fantasi. Och det är en dålig kombination tillsammans med ett galet ex som faktiskt verkställer sjuka saker som inte ens går att föreställa sig. Till slut blev jag för rädd för att fullfölja planen att lämna exet. Vi gick tillbaka till poolen.
Jag var ihopkurad som en boll. Panik. Panik. Panik. När är det över?! Exet var missnöjd. Han tyckte att jag hade gått upp innan han hade gett rätt signal. Vi skulle göra om. Jag var en boll igen. Den här gången tog exet mig och tryckte in mig under en av plastbåtarna som man kunde ha vattenkrig från. Det såg ut som ett piratskepp och det fanns tre eller fyra vattenkanoner på det. Ett skepp på varje sida om poolen. Nu var jag fastsatt under båten. Jag var säker på att exet tänkte dränka mig nu. Jag hade panik. Skulle inte visa det. Bara ligga där och flyta. Vänta på signalen. Min hand flöt upp till ytan. Exet drog upp mig till ytan. Han var helt säker på att jag hade gjort det här med handen med flit. För att det skulle synas. Hela kullerbytte-incidenten blev ogiltigförklarad. Jag hade ju fuskat. Dessutom hade jag inte gjort det med en gång utan att blinka. Jag hade ju stuckit först.
Jag var så förbannad. Så kränkt. Jag misstänkte att det var så här det skulle ha slutat i vilket fall. Bara olika anledningar. Det blev aldrig bra. Aldrig perfekt. Det fanns alltid något att klaga på. Alltid.
Det har gått drygt ett år sedan resan till Fredrikshavn. Jag tycker fortfarnade att det är jobbigt att dyka och har lätt att få panik om jag inte känner att jag kan andas obehindrat. Tack din jävel!
Klart slut!
måndag 29 mars 2010
söndag 28 mars 2010
Mormors begravning
Jag skulle få följa med upp till mormors begravning. Jag trodde att jag skulle få vara med och umgås med kusinerna och vara borta över hela helgen. Jag tänkte att jag skulle låta bli att ringa så ofta till exet medan jag var uppe i Gävle.
Det slutade med att jag bara fick stanna lite drygt ett dygn hos kusinerna. Dagen innan begravningen skulle jag ha hjälpt min syster att laga en kjol, som hon hade tänkt att ha på sig. Då ringde exet upp och ville prata. Han undrade varför jag inte hade ringt. Jag sa att jag hade tänkt att umgås med familjen och att vi skulle höras senare. Jag la på. Det blev ett djävla liv. Jag satt sedan i telefon hela resten av den kvällen och fick förklara mig. Inte kunde jag hjälpa syrran med kjolen. Dagen därpå var det begravning. Jag var tvungen att sitta och prata med exet under hela begravningen. Jag satt inne på toaletten och fick återigen förklara varför jag inte hade svarat direkt när han ringde och varför jag först till och med hade lagt på. De andra begravningsgästerna blev arga på mig och tyckte att jag uppträdde respektlöst. Jag var tvungen att skicka sms hela tiden då jag inte pratade med exet i telefon.
Jag åkte hem direkt efter begravningen. Resan hem var mysig. Då åkte jag med brorsan och lillasyster. Men det blev ju så klart bråk och problem för att jag inte ringt och pratat med exet under resan hem. Jag kände att all telefonkontakt stod mig upp i halsen. Jag ville inte prata med honom! Definitivt inte så ofta!
Jag känner mig än idag lurad på den begravning som hade utlovats. Jag kände mig så förbannad och kränkt. Jag ville ju att det i alla fall på utsidan skulle verka som att vi hade ett normalt förhållande. Jag tyckte att exet försvårade för mig. Sabbade intrycket. Dessutom ville jag ju så klart allra helst att vi skulle ha ett normalt förhållande. I ett normalt förhållande måste man inte prata med varandra varje dag. Man måste inte skicka sms en gång i kvarten. Man kan vara utan varandra i flera dagar åt gången utan att det blir panik och bråk.
Jag känner bara lättnad att nu kunna göra det jag vill och åka bort om jag vill.
Klart slut!
Det slutade med att jag bara fick stanna lite drygt ett dygn hos kusinerna. Dagen innan begravningen skulle jag ha hjälpt min syster att laga en kjol, som hon hade tänkt att ha på sig. Då ringde exet upp och ville prata. Han undrade varför jag inte hade ringt. Jag sa att jag hade tänkt att umgås med familjen och att vi skulle höras senare. Jag la på. Det blev ett djävla liv. Jag satt sedan i telefon hela resten av den kvällen och fick förklara mig. Inte kunde jag hjälpa syrran med kjolen. Dagen därpå var det begravning. Jag var tvungen att sitta och prata med exet under hela begravningen. Jag satt inne på toaletten och fick återigen förklara varför jag inte hade svarat direkt när han ringde och varför jag först till och med hade lagt på. De andra begravningsgästerna blev arga på mig och tyckte att jag uppträdde respektlöst. Jag var tvungen att skicka sms hela tiden då jag inte pratade med exet i telefon.
Jag åkte hem direkt efter begravningen. Resan hem var mysig. Då åkte jag med brorsan och lillasyster. Men det blev ju så klart bråk och problem för att jag inte ringt och pratat med exet under resan hem. Jag kände att all telefonkontakt stod mig upp i halsen. Jag ville inte prata med honom! Definitivt inte så ofta!
Jag känner mig än idag lurad på den begravning som hade utlovats. Jag kände mig så förbannad och kränkt. Jag ville ju att det i alla fall på utsidan skulle verka som att vi hade ett normalt förhållande. Jag tyckte att exet försvårade för mig. Sabbade intrycket. Dessutom ville jag ju så klart allra helst att vi skulle ha ett normalt förhållande. I ett normalt förhållande måste man inte prata med varandra varje dag. Man måste inte skicka sms en gång i kvarten. Man kan vara utan varandra i flera dagar åt gången utan att det blir panik och bråk.
Jag känner bara lättnad att nu kunna göra det jag vill och åka bort om jag vill.
Klart slut!
fredag 26 mars 2010
Dra barnvagnen
Jag råkade säga att jag skulle ut och dra barnvagnen. Genast blev det kommentarer. Hur menar du nu? Hur kan man dra en barnvagn? Då skulle du ju behöva dra den bakom dig när du går. Man skjuter ju en barnvagn framför sig! Varför sa du inte köra barnvagn?
Jag svarade att jag inte visste. Att jag måste ha sagt fel och att jag inte hade någon särskild anledning till att jag sa så. Jag skulle rätta till det framöver. Sa jag. Bara minuter senare sa jag fel igen! Igen sa jag dra barnvagnen. Nu i efterhand är jag inte säker på att det är fel att säga så men då ansåg exet att jag hade gått med på att det var felaktigt och att jag dessutom avsiktligt djävlades eftersom jag direkt sa fel igen, trots att jag precis lovat att jag inte skulle.
Efter den dagen var jag tvungen att bokstavligen DRA barnvagnen efter mig. Jag kände mig kränkt. Det var heller inte det lättaste att göra med en barnvagn - i alla fall inte vår. Det ville inte åka rakt. Man behövde motstyra den och dessutom omvänt - åkte den åt vänster skulle man trycka mer åt vänster för att få den att åka höger osv. Det var så lätt att glömma, att göra fel. Jag skämdes när jag gick ute med vagnen, ville inte. Jag kände mig inte som en normal mamma. Ingen annan mamma behövde göra så, så vitt jag visste. I min värld var inte detta normalt. Jag gjorde det ändå för att det inte skulle bli så mycket bråk. Det blev ändå bråk. Exet var missnöjd med att det gick långsammare än innan att gå med vagnen, att jag verkade dra mig för att använda vagnen och han var så klart övertygad om att jag gjorde detta för att djävlas och markera. Han svarade med att påstå att det från början bara var menat att jag skulle behöva göra detta under en begränsad tid för att veta min plats men nu när jag vägrade dra vagnen så som exet tyckte att det skulle ske så var det därmed en permanenterad handling.
Jag kokade. Jag kände mig så förbannad och hade inget sätt att uttrycka detta. Jag kunde ju säga det till exet och bli utskrattad och spottad på. Jag valde att låta bli. Jag ville inte bli mer förbannad. Jag började köra vagnen normalt i smyg. Så fort exet inte var med så använde jag vagnen på vanligt vis. Jag ljög mig blå om att jag drog vagnen så som vi kommit överens om. Jag tyckte att det var min rätt att göra så, eftersom jag aldrig riktigt fick vara med och diskutera besluten som vi kom överens om. Varför skulle jag då följa dem? Exet misstänkte att jag ljög och straffade mig för det. Jag fortsatte att bedyra min oskuld och körde vagnen normalt för fulla muggar bakom exets rygg.
Jag har funderat mycket på dessa slags uppror. Det fanns fler, liknande saker jag gjorde uppror med - drack ur glaset i badrummet, gick in med skorna, ljög om att jag hade utfört självbestraffning mm. Hade jag inte gjort uppror på det sättet hade jag nog inte varit mentalt frisk idag. Det går inte att leva i en värld som är så totalt emot ens egen världsuppfattning utan att bli galen. Så jag levde inte i den världen. Jag bara tillät den att finnas runt mig. Så länge det behövdes.
Klart slut!
Jag svarade att jag inte visste. Att jag måste ha sagt fel och att jag inte hade någon särskild anledning till att jag sa så. Jag skulle rätta till det framöver. Sa jag. Bara minuter senare sa jag fel igen! Igen sa jag dra barnvagnen. Nu i efterhand är jag inte säker på att det är fel att säga så men då ansåg exet att jag hade gått med på att det var felaktigt och att jag dessutom avsiktligt djävlades eftersom jag direkt sa fel igen, trots att jag precis lovat att jag inte skulle.
Efter den dagen var jag tvungen att bokstavligen DRA barnvagnen efter mig. Jag kände mig kränkt. Det var heller inte det lättaste att göra med en barnvagn - i alla fall inte vår. Det ville inte åka rakt. Man behövde motstyra den och dessutom omvänt - åkte den åt vänster skulle man trycka mer åt vänster för att få den att åka höger osv. Det var så lätt att glömma, att göra fel. Jag skämdes när jag gick ute med vagnen, ville inte. Jag kände mig inte som en normal mamma. Ingen annan mamma behövde göra så, så vitt jag visste. I min värld var inte detta normalt. Jag gjorde det ändå för att det inte skulle bli så mycket bråk. Det blev ändå bråk. Exet var missnöjd med att det gick långsammare än innan att gå med vagnen, att jag verkade dra mig för att använda vagnen och han var så klart övertygad om att jag gjorde detta för att djävlas och markera. Han svarade med att påstå att det från början bara var menat att jag skulle behöva göra detta under en begränsad tid för att veta min plats men nu när jag vägrade dra vagnen så som exet tyckte att det skulle ske så var det därmed en permanenterad handling.
Jag kokade. Jag kände mig så förbannad och hade inget sätt att uttrycka detta. Jag kunde ju säga det till exet och bli utskrattad och spottad på. Jag valde att låta bli. Jag ville inte bli mer förbannad. Jag började köra vagnen normalt i smyg. Så fort exet inte var med så använde jag vagnen på vanligt vis. Jag ljög mig blå om att jag drog vagnen så som vi kommit överens om. Jag tyckte att det var min rätt att göra så, eftersom jag aldrig riktigt fick vara med och diskutera besluten som vi kom överens om. Varför skulle jag då följa dem? Exet misstänkte att jag ljög och straffade mig för det. Jag fortsatte att bedyra min oskuld och körde vagnen normalt för fulla muggar bakom exets rygg.
Jag har funderat mycket på dessa slags uppror. Det fanns fler, liknande saker jag gjorde uppror med - drack ur glaset i badrummet, gick in med skorna, ljög om att jag hade utfört självbestraffning mm. Hade jag inte gjort uppror på det sättet hade jag nog inte varit mentalt frisk idag. Det går inte att leva i en värld som är så totalt emot ens egen världsuppfattning utan att bli galen. Så jag levde inte i den världen. Jag bara tillät den att finnas runt mig. Så länge det behövdes.
Klart slut!
Svårt att beskriva
Jag tycker att det är svårt att beskriva känslan av att leva i en sådan relation som jag har haft. Det är svårt att återge hur man långsamt krymper, till ett ingenting. Svårt att sätta ord på hur man försöker att inte vara rädd in i det sista och sedan blir man ändå rädd, så att svetten droppar från kroppen.
Exet sa många gånger att om jag försökte låta honom styra och han märkte det så skulle han avsiktligt komma på det mest djävliga han kunde och styra händelserna dit. Han skulle alltså avsiktligt och medvetet sabotera vår tillvaro så fort han trodde - fick minsta uppfattning om - att jag lät honom bestämma. Därmed var det ju bevisat att det var mitt fel om saker gick åt helvete - antingen hade jag styrt dem dit eller så hade jag försökt låta exet styra, trots att jag visste att det då garanterat skulle gå snett. Exet sa att jag djävlades så med flit. Att jag var egocentrerad och hellre ville slippa att styra och ta ansvar än att leda, hur dåligt det än blev. Jag vet inte om det kanske var exets sätt att peppa mig när han sa att det inte kunde bli sämre av att jag styrde.
Jag skulle inte ha några problem med att styra hela tiden om exet inte hade motarbetat. Avsiktligt sket han i att passa viktiga tider så att hela planeringen spolierades. Avsiktligt startade han bråk som gjorde att vi istället för att vara ute på mysig promenad, bio eller utflykt så satt vi i timmar och bråkade. Han visade inget intresse, han till och med framstod som ogillande till planerna. Så fort jag började stämma av och kolla vad jag kunde ändra blev det ett katastrofalt stort bråk - nu hade jag försökt dra in honom i beslutsfattandet igen. Jag vände ut och in på mig själv. Struntade i om han visade sig ogillande - körde på ändå med mina planer. Det blev storbråk för att jag inte inkluderat honom och kollat med honom vad som var vettigt. Jag sa att jag inte visste vad jag skulle göra - skulle jag låta honom vara med eller inte? Exet sa att det framgick. Diskussionen var avslutad. Jag visste lika lite nu som då. Jag frågade inte mer.
Jag kände hela tiden att jag aldrig nådde upp till exets standard. Jag skulle vara självständig och aktiv, komma på saker att göra. Jag skulle kolla med honom om det var passande saker att göra, kolla vad han tyckte att vi skulle göra. Jag skulle handla utan att tveka. Jag skulle vänta på direktiv från honom. Jag skulle absolut inte vara passiv. Jag fick absolut inte agera. Jag var för slarvig, jag var för noggrann. Jag var för långsam, jag var för snabb. Jag var för allvarlig, jag var för glättig. Jag kom till slut fram till vad som var felet med mig. Jag var inte exet! Jag reagerade inte exakt och precist på samma sätt som han gjorde på en viss input. Det var felet. Jag skulle aldrig bli rätt. När jag insåg detta, förstod jag också hur farligt det jag försökte göra var. Jag försökte ju få exet att acceptera mig genom att förändra, lägga till, plocka bort, bestraffa mig själv, bestraffa mig själv, bestraffa mig själv. Jag skulle aldrig nå fram. Jag skulle gå under. Jag vägrade att gå under.
Klart slut!
Exet sa många gånger att om jag försökte låta honom styra och han märkte det så skulle han avsiktligt komma på det mest djävliga han kunde och styra händelserna dit. Han skulle alltså avsiktligt och medvetet sabotera vår tillvaro så fort han trodde - fick minsta uppfattning om - att jag lät honom bestämma. Därmed var det ju bevisat att det var mitt fel om saker gick åt helvete - antingen hade jag styrt dem dit eller så hade jag försökt låta exet styra, trots att jag visste att det då garanterat skulle gå snett. Exet sa att jag djävlades så med flit. Att jag var egocentrerad och hellre ville slippa att styra och ta ansvar än att leda, hur dåligt det än blev. Jag vet inte om det kanske var exets sätt att peppa mig när han sa att det inte kunde bli sämre av att jag styrde.
Jag skulle inte ha några problem med att styra hela tiden om exet inte hade motarbetat. Avsiktligt sket han i att passa viktiga tider så att hela planeringen spolierades. Avsiktligt startade han bråk som gjorde att vi istället för att vara ute på mysig promenad, bio eller utflykt så satt vi i timmar och bråkade. Han visade inget intresse, han till och med framstod som ogillande till planerna. Så fort jag började stämma av och kolla vad jag kunde ändra blev det ett katastrofalt stort bråk - nu hade jag försökt dra in honom i beslutsfattandet igen. Jag vände ut och in på mig själv. Struntade i om han visade sig ogillande - körde på ändå med mina planer. Det blev storbråk för att jag inte inkluderat honom och kollat med honom vad som var vettigt. Jag sa att jag inte visste vad jag skulle göra - skulle jag låta honom vara med eller inte? Exet sa att det framgick. Diskussionen var avslutad. Jag visste lika lite nu som då. Jag frågade inte mer.
Jag kände hela tiden att jag aldrig nådde upp till exets standard. Jag skulle vara självständig och aktiv, komma på saker att göra. Jag skulle kolla med honom om det var passande saker att göra, kolla vad han tyckte att vi skulle göra. Jag skulle handla utan att tveka. Jag skulle vänta på direktiv från honom. Jag skulle absolut inte vara passiv. Jag fick absolut inte agera. Jag var för slarvig, jag var för noggrann. Jag var för långsam, jag var för snabb. Jag var för allvarlig, jag var för glättig. Jag kom till slut fram till vad som var felet med mig. Jag var inte exet! Jag reagerade inte exakt och precist på samma sätt som han gjorde på en viss input. Det var felet. Jag skulle aldrig bli rätt. När jag insåg detta, förstod jag också hur farligt det jag försökte göra var. Jag försökte ju få exet att acceptera mig genom att förändra, lägga till, plocka bort, bestraffa mig själv, bestraffa mig själv, bestraffa mig själv. Jag skulle aldrig nå fram. Jag skulle gå under. Jag vägrade att gå under.
Klart slut!
måndag 15 mars 2010
Deprimerad
Ibland känner jag att jag har svårt att orka med att göra saker. Jag får svackor. Då kan det kännas övermäktigt att betala en räkning - va fan, det är ju bara att logga in och klicka runt lite på internetbanken. Men nej, så enkelt är det inte. Problemet sitter inte i att uppgiften är svår utan det handlar om en psykologisk barriär. Jag tror att det är kopplat till mitt mående sedan jag lämnade exet. Specifikt handlar det om bakslag i stil med att exet inte vill skriva på skilsmässopappren utan att det istället blir ännu en vända på tingsrätten, att han inte vill säga upp vårdnaden om lilleman utan kommer att ta varje tillfälle i akt och göra det till en kamp. Jag blir trött på det. Orkeslös. Det känns som att jag inte blir kvitt honom. Att han alltid är där och stjäl min energi.
Jag har inga problem med att saker och ting inte funkar som jag vill eller hade tänkt mig om de är orelaterade till exet. Jag fick problem med bilen - jag bokar ett besök hos verkstaden. Jag glömmer blöjor till lilleman när vi är på utflykt - jag åker och köper blöjor.
Saker som känns jobbiga är: Jag kan inte åka och hälsa på kompisar i USA med lilleman för jag kan inte skaffa fram ett pass själv. Jag måste låna ut min bil för att lilleman ska kunna hälsa på sin pappa i fängelset (ingen stor grej men det påminner mig om exets existens). Jag måste åka till tingsrätten igen, den här gången pga äktenskapsskillnad. Exet vill få ihop "familjen" igen. Exet överklagar alla domar in i det sista. Jag tror inte att exet har ändrat sin uppfattning utan att han bara spelar att han förstår att han har gjort fel (jag trivs inte med att vara så cynisk).
Det känns som om jag inte orkar någonting när jag tänker på dessa saker. Jag vill bara sova då. Tur att det finns en lilleman och vänner som jag kan tvinga mig själv att vara med. Jag mår ju trots allt bättre då. Tur att det finns basket. :)
Klart slut!
Jag har inga problem med att saker och ting inte funkar som jag vill eller hade tänkt mig om de är orelaterade till exet. Jag fick problem med bilen - jag bokar ett besök hos verkstaden. Jag glömmer blöjor till lilleman när vi är på utflykt - jag åker och köper blöjor.
Saker som känns jobbiga är: Jag kan inte åka och hälsa på kompisar i USA med lilleman för jag kan inte skaffa fram ett pass själv. Jag måste låna ut min bil för att lilleman ska kunna hälsa på sin pappa i fängelset (ingen stor grej men det påminner mig om exets existens). Jag måste åka till tingsrätten igen, den här gången pga äktenskapsskillnad. Exet vill få ihop "familjen" igen. Exet överklagar alla domar in i det sista. Jag tror inte att exet har ändrat sin uppfattning utan att han bara spelar att han förstår att han har gjort fel (jag trivs inte med att vara så cynisk).
Det känns som om jag inte orkar någonting när jag tänker på dessa saker. Jag vill bara sova då. Tur att det finns en lilleman och vänner som jag kan tvinga mig själv att vara med. Jag mår ju trots allt bättre då. Tur att det finns basket. :)
Klart slut!
lördag 6 mars 2010
Ny bilbarnstol
Igår ville inte min bil starta. Helt död! Tur att min käre far kunde hjälpa till med startkablar (startkablarna var egentligen grannens men pappa stod för bilen och hämtningen av kablarna). Sedan var jag ute och åkte mellan Hjällbo och Gråbo klockan 2 på natten. Jag blev paranoid - hörde gnisslande ljud från bilen efter ett tag. Tänkte att det var ju himla smart att åka iväg så långt med en bil som alldeles nyss inte gick att starta. Pappa var helt säker på att det hade att göra med att den hade körts för lite nu i vinter. Skit! Nu har den stått på laddning hela natten (nästan) så jag hoppas att den är fit for fight igen.
Den ska till Uddevalla nämligen. Lilleman ska hälsa på sin far i häktet. Jag måste installera hans nya bilbarnstol i bilen - något jag skulle gjort igår men det dök upp annat som var viktigare. Nu måste jag ut. Hoppas att bilskrället kommer att starta sedan!
Klart slut!
Den ska till Uddevalla nämligen. Lilleman ska hälsa på sin far i häktet. Jag måste installera hans nya bilbarnstol i bilen - något jag skulle gjort igår men det dök upp annat som var viktigare. Nu måste jag ut. Hoppas att bilskrället kommer att starta sedan!
Klart slut!
fredag 5 mars 2010
Svårt om natten
Det jobbiga är att lägga sig om natten. Jag tänker på allt och inget. Tankarna snurrar runt i huvudet och en massa minnesbilder dyker upp. Jag under vatten utan att få luft. Jag sittandes på sängkanten med gaständaren mot fotsulorna och enorm smärta då de grillas sakta. Jag på en balkong, på fel sida räcket.
Svårt att somna.
Klart slut!
Svårt att somna.
Klart slut!
Skäms
Daniel sa:
Det är samma sak som de säger på gruppterapin Utväg. Det är samma sak som min psykolog säger till mig. Det är samma sak som mina vänner säger till mig. Det är samma sak som min familj säger till mig.
Ändå känner jag mig så korkad. Varför fattade jag inte det? Mina vänner förstod och såg att något inte stämde. Min familj såg det. Men inte jag. Jag känner mig så urbota korkad och efterbliven. Jag skäms över att jag hamnade här. Jag hatar att jag för alltid kommer att bli klassad som ett offer. En människa det är synd om. Det är inte synd om mig. Jag tog mig ur det. Själv. Jag sa stopp. Det är inte mig det är synd om och ni behöver inte tycka synd om mig eller tassa runt mig.
Jag är inte rädd för män. Jag har många manliga kompisar och jag trivs ofta i mäns sällskap. På min arbetsplats är män överrepresenterade och det funkar bra för mig. Jag gick en utbildning där jag ofta var den enda kvinnan under kurserna. Det funkade bra för mig. Det som inte funkar bra för mig är att vara intim med en man. Där är jag trasig. Jag känner mig lika osäker och otrygg som när jag var 16. Jag har ju inte haft någon annan pojkvän innan eller efter exet. Min tillit är förstörd. Exet sa att jag var äcklig. Att jag var en jävla svensk hora och att han inte ville ha sex med mig. Under flera, flera år vägrade han att röra mig. På plussidan: Jag behövde inte äta p-piller för vi hade ju aldrig sex. Jag vet precis in på klockslaget när lilleman blev till. På minussidan: Jag tror verkligen på att jag är osexig, stel som en död fisk i sängen och äcklig. Minussidan är svår att överbygga.
Varför såg jag inget? Varför just jag? Jag klandrar inte någon för att de inte såg eller gjorde något. Det var ju meningen att det inte skulle synas. Jag vet också att det inte är det lättaste att blanda sig in i andras förehavanden. Det slutar ofta olyckligt. Jag klandrar dock mig själv för att ha låtit någon annan trampa så på mig. På att jag lät en annan människa komma mig så nära och misshandla min själ. Det är det värsta tycker jag. Slag, sparkar mm läker. Det kanske lämnar sina ärr men det försvinner i ett visst avseende. Såren i själen försvinner inte. De finns där för all framtid.
Klart slut!
... Det är en normaliseringsprocess när man är i et destruktivt beteende (så LÄTT för utomstående att säga: VARFÖR LÄMNADE DU INTE HONOM)) men det är inte så enkelt. Det är småsteg som misshandeln, intriger, ägande å avundsjuka kommer... blandat med kärlek och löften att det inte ska upprepas. Och livsrummet man har krymper med tiden. ...
Det är samma sak som de säger på gruppterapin Utväg. Det är samma sak som min psykolog säger till mig. Det är samma sak som mina vänner säger till mig. Det är samma sak som min familj säger till mig.
Ändå känner jag mig så korkad. Varför fattade jag inte det? Mina vänner förstod och såg att något inte stämde. Min familj såg det. Men inte jag. Jag känner mig så urbota korkad och efterbliven. Jag skäms över att jag hamnade här. Jag hatar att jag för alltid kommer att bli klassad som ett offer. En människa det är synd om. Det är inte synd om mig. Jag tog mig ur det. Själv. Jag sa stopp. Det är inte mig det är synd om och ni behöver inte tycka synd om mig eller tassa runt mig.
Jag är inte rädd för män. Jag har många manliga kompisar och jag trivs ofta i mäns sällskap. På min arbetsplats är män överrepresenterade och det funkar bra för mig. Jag gick en utbildning där jag ofta var den enda kvinnan under kurserna. Det funkade bra för mig. Det som inte funkar bra för mig är att vara intim med en man. Där är jag trasig. Jag känner mig lika osäker och otrygg som när jag var 16. Jag har ju inte haft någon annan pojkvän innan eller efter exet. Min tillit är förstörd. Exet sa att jag var äcklig. Att jag var en jävla svensk hora och att han inte ville ha sex med mig. Under flera, flera år vägrade han att röra mig. På plussidan: Jag behövde inte äta p-piller för vi hade ju aldrig sex. Jag vet precis in på klockslaget när lilleman blev till. På minussidan: Jag tror verkligen på att jag är osexig, stel som en död fisk i sängen och äcklig. Minussidan är svår att överbygga.
Varför såg jag inget? Varför just jag? Jag klandrar inte någon för att de inte såg eller gjorde något. Det var ju meningen att det inte skulle synas. Jag vet också att det inte är det lättaste att blanda sig in i andras förehavanden. Det slutar ofta olyckligt. Jag klandrar dock mig själv för att ha låtit någon annan trampa så på mig. På att jag lät en annan människa komma mig så nära och misshandla min själ. Det är det värsta tycker jag. Slag, sparkar mm läker. Det kanske lämnar sina ärr men det försvinner i ett visst avseende. Såren i själen försvinner inte. De finns där för all framtid.
Klart slut!
Varför är jag inte knäckt?
Jag har många gånger sedan jag tog mig ur förhållandet undrat varför jag inte kuvades mer, varför jag inte blev ett spöke och försvann helt. Varför blev jag inte totalt deprimerad och tog mitt eget liv? Jag funderade på det. Flera gånger. Jag funderade även på att döda exet. Flera gånger. Jag planerade hur det hela skulle gå till. In i minsta detalj. Men sedan kunde jag inte genomföra det. Varken begå självmord eller döda exet. Jag tror att jag inte klarade att begå självmord för att jag vill leva. Jag måste få se vad som händer. Jag klarade inte av att döda exet av två skäl, dels så är han även bra och gosiga minnen och dels så är det moraliskt fel (enligt mig) att döda en människa. Inte ens honom kunde jag döda - trots att jag hade många anledningar.
Så varför blev jag inte deprimerad? Jag vet inte. Jag har försökt reda ut det med min psykolog. Min teori är att jag ibland lyckades stänga av känslan att inte kunna slappna av och vara orolig och nervös hela tiden. Jag fick veta att det är en försvarsreaktion som psyket använder sig av. Smart psyke. Jag nyttjade mig så mycket av detta att jag numera har svårt att gråta. Jag övar på det, dock. En annan sak som hjälpte mig mycket var att göra små, hemliga uppror. Som att skippa en städning när jag var tvungen att städa varannan dag. Som att dricka vatten ur glaset i badrummet, trots att detta var strängt förbjudet. Som att ändra på hur hårt åttryckta örhängena var, trots att jag inte fick det. Som att påstå att jag skadade mig själv men att sedan inte göra det de gånger han inte kunde bevisa något.
Min kära syster sa till mig att om det hade hänt henne så hade hon nog begått självmord för länge sedan. Jag trodde henne inte. Jag trodde att hon bara sa så för att få mig att känna mig stark och må bättre. Det funkade.
Min kära mor sa att jag har ett starkt psyke för att jag inte dukade under. Jag trodde även då att det bara var för att vara snäll. Jag har svårt att ta till mig positiv kritik och beröm. Jag tror att det finns någon hake. Något skumt är det, för jag är ju kass.
Jag kanske inte är så kass, trots allt.
Klart slut!
Så varför blev jag inte deprimerad? Jag vet inte. Jag har försökt reda ut det med min psykolog. Min teori är att jag ibland lyckades stänga av känslan att inte kunna slappna av och vara orolig och nervös hela tiden. Jag fick veta att det är en försvarsreaktion som psyket använder sig av. Smart psyke. Jag nyttjade mig så mycket av detta att jag numera har svårt att gråta. Jag övar på det, dock. En annan sak som hjälpte mig mycket var att göra små, hemliga uppror. Som att skippa en städning när jag var tvungen att städa varannan dag. Som att dricka vatten ur glaset i badrummet, trots att detta var strängt förbjudet. Som att ändra på hur hårt åttryckta örhängena var, trots att jag inte fick det. Som att påstå att jag skadade mig själv men att sedan inte göra det de gånger han inte kunde bevisa något.
Min kära syster sa till mig att om det hade hänt henne så hade hon nog begått självmord för länge sedan. Jag trodde henne inte. Jag trodde att hon bara sa så för att få mig att känna mig stark och må bättre. Det funkade.
Min kära mor sa att jag har ett starkt psyke för att jag inte dukade under. Jag trodde även då att det bara var för att vara snäll. Jag har svårt att ta till mig positiv kritik och beröm. Jag tror att det finns någon hake. Något skumt är det, för jag är ju kass.
Jag kanske inte är så kass, trots allt.
Klart slut!
torsdag 4 mars 2010
Hur det hela började
Mikebike frågade:
Jag träffade exet när jag var 16 år. Vi träffades på en fest men pratade inte mycket då. Efteråt ringde han mig och undrade om vi kunde gå på bio tillsammans. Jag hade aldrig dejtat eller haft en pojkvän tidigare och blev väldigt smickrad och glad, så jag sa ja till bio.
Han var så rolig och trevlig. Jag kände mig så omtyckt och uppmärksammad. Uppvaktad, helt enkelt. Från början var han helt normal också. Jag trivdes i hans sällskap och jag ville inget annat än att vi skulle umgås. Han kunde hitta på en massa roliga och spännande saker att göra, så han var väldigt initiativrik också. Vi umgicks allt mer och mer och till slut hade vi blivit tillsammans.
Efter ett antal veckor tyckte jag att han gott kunde träffa mina föräldrar och syskon. Exet drog sig för det - tyckte att det var onödigt. Jag insisterade (bland annat för att mina föräldrar undrade vem han var och ville träffa deras dotters pojkvän). Sagt och gjort så träffades de. Mamma tyckte att han var trevlig men pappa var misstänksam och inte helt nöjd med honom. Då var jag säker på att det handlade om en dum och omodern pappa som inte ville låta mig ha pojkvän. Så fel man kan ha. I och med att jag var så pass ung så bodde jag fortfarande hemma och det blev ju så att exet fick umgås mer med mina föräldrar än vad han egentligen ville. Från början verkade allt gå bra.
Efter några veckor började mamma och pappa att vara lite oroliga för mig. De upplevde exet som väldigt dominant och överlägsen i sin attityd gentemot mig. De gillade inte alls hur han betraktade mig och hur han pratade med mig. Jag var ju förälskad så jag såg inte detta. Exet å sin sida påstod att mina föräldrar hatade honom och att de ville skada vårt förhållande. Jag försökte medla och medla och medla. Efter något år blev det en öppen konflikt. Exet ville inte längre umgås med mina föräldrar, min pappa undrade om han hade hjärntvättat mig för att han tyckte att jag inte var mig lik och jag blev förbannad och följde med exet när han bröt kontakten med mina föräldrar.
Problemet var att när jag hade lugnat ner mig så hade inte han det. Han sa att om jag umgicks med dem så skulle han göra slut med mig. Jag var ju fortfarande kär i honom så jag påstod att jag inte ville umgås med dem alls. Så fortsatte det i 3 års tid. Ingen kontakt alls med mina föräldrar. Ingen kontakt alls med övriga släktingar, som också hade tyckt illa om exet och inte riktigt uppskattat hur han behandlade mig, sporadisk kontakt med mina syskon, som så klart tyckte att det var jobbigt att hamna mitt i korselden.
Efter att de 3 åren förlupit så ville exet att jag skulle ta upp kontakten med mina föräldrar. Han ville nu djävlas och utnyttja dem som hämnd för att de aldrig accepterat honom. Jag blev en bricka i hans sjuka spel och i ett försök att skydda mina föräldrar och resten av släkten så sa jag att jag inte ville ha med dem att göra. Jag var så trött på att behöva ringa och skälla ut mamma eller pappa för att de inte skulle ha varit bra föräldrar. Jag skulle inte kalla dem för mamma och pappa utan bara vid förnamn. De fick inte veta något om lilleman - inte när han var född, absolut inte vara med på BB, inte träffa honom alls. De var ovärdiga, sa exet. Han sa flera gånger att hans uttalade mål var att göra livet surt för dem och mig för all framtid. För att vi var så dåliga människor och särskilt jag då.
Mina vänner, som jag hade innan jag träffade exet märkte att något inte stod rätt till. De upplevde det som att jag inte umgicks lika mycket med dem. Men det var ju även i skiftet till högskola, så det var svårt att veta säkert. De visste heller inte hur de skulle agera - jag sa ju att jag var lycklig och mådde bra.
Vännerna, som vi hade gemensamt hade vi träffat efter att vi blivit ett par, givetvis, och de märkte aldrig något. Vi träffade dem ju så klart inte de dagar jag hade stora blåmärken i ansiktet eller så. Jag skulle ju dölja alla blåmärken och andra skador för exet, så att han inte skulle må dåligt. Jag fick ju skylla mig själv men han skulle slippa lida av att se dem. Det var bara två personer som hade sett skador på mig. Då handlade det i båda fallen om översminkade blåtiror. Jag trodde att ingen i hela världen visste.
Vi hade varit tillsammans i 12 år då när jag gick till polisen. Misshandeln började ungefär efter 2 år av förhållandet. Innan dess hade det bara handlat om psykisk misshandel. Det började inte med många slag direkt heller. Bara ett slag och sedan långt uppehåll, sedan fler slag och kortare uppehåll. Det eskalerade långsamt. Jag insåg nog inte fullt ut vad jag hade hamnat i. Det är svårt fortfarande att inse det men jag jobbar på det.
Så mina nära såg men visste inte vad de skulle göra och kunde i vissa fall inget göra. Långa stunder var jag fullkomligt isolerad och de gånger som jag träffade gamla kompisar eller familj var styrda med järnhand. Visst märkte de att jag inte mådde bra men långa stunder visste de inte var jag bodde, vad jag hade för telefonnummer eller hur de på annat sätt skulle få prata med mig och inte bara via exet. De fick ju aldrig prata med mig ensam. Exet satt bredvid och regisserade mina samtal. Pappa blev så ledsen och trött att han gav upp. Han fick tåla så mycket skit av både mig (när jag blev tvingad att ringa och skälla ut honom) och exet. Till slut sprack det. Han upplevde det som att han hade förlorat sin dotter. Mamma fortsatte att ringa, skicka sms och försöka ta kontakt via facebook. Hon fick bara prata med exet och fick hela tiden höra att jag inte ville prata med henne. Anledningen till detta var dels att jag var tvungen att säga så och dels att jag upplevde det som att jag kunde skydda dem genom att bryta kontakten helt. Då skulle i alla fall mamma och pappa slippa att må dåligt. Men mamma gav inte upp. Hon blev ledsen många gånger, drog sig undan för att samla mer kraft och kom tillbaka igen. Jag insåg det inte då - jag tror inte att jag fick utrymme att tänka på det riktigt - men hon har gjort en fantastisk insats. Hon har försökt vara där trots att hon inte var välkommen. Hon har inte gett upp, trots att det har sett fullkomligt hopplöst ut. Dag ut och dag in. År ut och år in. Hon försvann aldrig. Tack mamma för att du finns och för att du fanns där och kämpade! Det betyder mer för mig än du kanske anar. Pappa har tackat mamma flera, flera gånger. Tackat henne för att hon aldrig gav upp.
Mina vänner gav också upp. Efter hundrafemtioelfte magsjukan och avbokningen i sista minuten så tröttnade de. Alla utom en. Hon fanns där. Vi pratade inte om något speciellt. Det var en ytlig och sporadisk kontakt. Men hon ville finnas där. Ifall. Hon upplevde sig själv som den sista personen som jag hade kontakt med. Tack för att du inte gav upp! Tack för att jag fick komma tillbaka.
12 år av mitt liv är borta för alltid. Jag har många bra minnen - om inte annat så har jag underbara lilleman! Men det är kantat av många fruktansvärda minnen. Mörka och tunga. Jag klandrar ingen för att de inte hjälpte mig mer tidigare. Det hade nog inte gått. Man kan tyvärr bara hjälpa sig själv. Man måste själv inse att det inte är okej att bli trampad på - inte på något sätt!
Klart slut!
... Hur började det? Vad sa dina nära? Märkte de inget? ...
Jag träffade exet när jag var 16 år. Vi träffades på en fest men pratade inte mycket då. Efteråt ringde han mig och undrade om vi kunde gå på bio tillsammans. Jag hade aldrig dejtat eller haft en pojkvän tidigare och blev väldigt smickrad och glad, så jag sa ja till bio.
Han var så rolig och trevlig. Jag kände mig så omtyckt och uppmärksammad. Uppvaktad, helt enkelt. Från början var han helt normal också. Jag trivdes i hans sällskap och jag ville inget annat än att vi skulle umgås. Han kunde hitta på en massa roliga och spännande saker att göra, så han var väldigt initiativrik också. Vi umgicks allt mer och mer och till slut hade vi blivit tillsammans.
Efter ett antal veckor tyckte jag att han gott kunde träffa mina föräldrar och syskon. Exet drog sig för det - tyckte att det var onödigt. Jag insisterade (bland annat för att mina föräldrar undrade vem han var och ville träffa deras dotters pojkvän). Sagt och gjort så träffades de. Mamma tyckte att han var trevlig men pappa var misstänksam och inte helt nöjd med honom. Då var jag säker på att det handlade om en dum och omodern pappa som inte ville låta mig ha pojkvän. Så fel man kan ha. I och med att jag var så pass ung så bodde jag fortfarande hemma och det blev ju så att exet fick umgås mer med mina föräldrar än vad han egentligen ville. Från början verkade allt gå bra.
Efter några veckor började mamma och pappa att vara lite oroliga för mig. De upplevde exet som väldigt dominant och överlägsen i sin attityd gentemot mig. De gillade inte alls hur han betraktade mig och hur han pratade med mig. Jag var ju förälskad så jag såg inte detta. Exet å sin sida påstod att mina föräldrar hatade honom och att de ville skada vårt förhållande. Jag försökte medla och medla och medla. Efter något år blev det en öppen konflikt. Exet ville inte längre umgås med mina föräldrar, min pappa undrade om han hade hjärntvättat mig för att han tyckte att jag inte var mig lik och jag blev förbannad och följde med exet när han bröt kontakten med mina föräldrar.
Problemet var att när jag hade lugnat ner mig så hade inte han det. Han sa att om jag umgicks med dem så skulle han göra slut med mig. Jag var ju fortfarande kär i honom så jag påstod att jag inte ville umgås med dem alls. Så fortsatte det i 3 års tid. Ingen kontakt alls med mina föräldrar. Ingen kontakt alls med övriga släktingar, som också hade tyckt illa om exet och inte riktigt uppskattat hur han behandlade mig, sporadisk kontakt med mina syskon, som så klart tyckte att det var jobbigt att hamna mitt i korselden.
Efter att de 3 åren förlupit så ville exet att jag skulle ta upp kontakten med mina föräldrar. Han ville nu djävlas och utnyttja dem som hämnd för att de aldrig accepterat honom. Jag blev en bricka i hans sjuka spel och i ett försök att skydda mina föräldrar och resten av släkten så sa jag att jag inte ville ha med dem att göra. Jag var så trött på att behöva ringa och skälla ut mamma eller pappa för att de inte skulle ha varit bra föräldrar. Jag skulle inte kalla dem för mamma och pappa utan bara vid förnamn. De fick inte veta något om lilleman - inte när han var född, absolut inte vara med på BB, inte träffa honom alls. De var ovärdiga, sa exet. Han sa flera gånger att hans uttalade mål var att göra livet surt för dem och mig för all framtid. För att vi var så dåliga människor och särskilt jag då.
Mina vänner, som jag hade innan jag träffade exet märkte att något inte stod rätt till. De upplevde det som att jag inte umgicks lika mycket med dem. Men det var ju även i skiftet till högskola, så det var svårt att veta säkert. De visste heller inte hur de skulle agera - jag sa ju att jag var lycklig och mådde bra.
Vännerna, som vi hade gemensamt hade vi träffat efter att vi blivit ett par, givetvis, och de märkte aldrig något. Vi träffade dem ju så klart inte de dagar jag hade stora blåmärken i ansiktet eller så. Jag skulle ju dölja alla blåmärken och andra skador för exet, så att han inte skulle må dåligt. Jag fick ju skylla mig själv men han skulle slippa lida av att se dem. Det var bara två personer som hade sett skador på mig. Då handlade det i båda fallen om översminkade blåtiror. Jag trodde att ingen i hela världen visste.
Vi hade varit tillsammans i 12 år då när jag gick till polisen. Misshandeln började ungefär efter 2 år av förhållandet. Innan dess hade det bara handlat om psykisk misshandel. Det började inte med många slag direkt heller. Bara ett slag och sedan långt uppehåll, sedan fler slag och kortare uppehåll. Det eskalerade långsamt. Jag insåg nog inte fullt ut vad jag hade hamnat i. Det är svårt fortfarande att inse det men jag jobbar på det.
Så mina nära såg men visste inte vad de skulle göra och kunde i vissa fall inget göra. Långa stunder var jag fullkomligt isolerad och de gånger som jag träffade gamla kompisar eller familj var styrda med järnhand. Visst märkte de att jag inte mådde bra men långa stunder visste de inte var jag bodde, vad jag hade för telefonnummer eller hur de på annat sätt skulle få prata med mig och inte bara via exet. De fick ju aldrig prata med mig ensam. Exet satt bredvid och regisserade mina samtal. Pappa blev så ledsen och trött att han gav upp. Han fick tåla så mycket skit av både mig (när jag blev tvingad att ringa och skälla ut honom) och exet. Till slut sprack det. Han upplevde det som att han hade förlorat sin dotter. Mamma fortsatte att ringa, skicka sms och försöka ta kontakt via facebook. Hon fick bara prata med exet och fick hela tiden höra att jag inte ville prata med henne. Anledningen till detta var dels att jag var tvungen att säga så och dels att jag upplevde det som att jag kunde skydda dem genom att bryta kontakten helt. Då skulle i alla fall mamma och pappa slippa att må dåligt. Men mamma gav inte upp. Hon blev ledsen många gånger, drog sig undan för att samla mer kraft och kom tillbaka igen. Jag insåg det inte då - jag tror inte att jag fick utrymme att tänka på det riktigt - men hon har gjort en fantastisk insats. Hon har försökt vara där trots att hon inte var välkommen. Hon har inte gett upp, trots att det har sett fullkomligt hopplöst ut. Dag ut och dag in. År ut och år in. Hon försvann aldrig. Tack mamma för att du finns och för att du fanns där och kämpade! Det betyder mer för mig än du kanske anar. Pappa har tackat mamma flera, flera gånger. Tackat henne för att hon aldrig gav upp.
Mina vänner gav också upp. Efter hundrafemtioelfte magsjukan och avbokningen i sista minuten så tröttnade de. Alla utom en. Hon fanns där. Vi pratade inte om något speciellt. Det var en ytlig och sporadisk kontakt. Men hon ville finnas där. Ifall. Hon upplevde sig själv som den sista personen som jag hade kontakt med. Tack för att du inte gav upp! Tack för att jag fick komma tillbaka.
12 år av mitt liv är borta för alltid. Jag har många bra minnen - om inte annat så har jag underbara lilleman! Men det är kantat av många fruktansvärda minnen. Mörka och tunga. Jag klandrar ingen för att de inte hjälpte mig mer tidigare. Det hade nog inte gått. Man kan tyvärr bara hjälpa sig själv. Man måste själv inse att det inte är okej att bli trampad på - inte på något sätt!
Klart slut!
onsdag 3 mars 2010
Sömn
Jag drar mig för att sova. Jag tror att jag får minnesbilder som jag inte riktigt har ork att behandla. Då tror jag att om jag är riktigt trött när jag lägger mig så kommer jag att somna bums. Vet inte om det är en smart taktik...
Imorgon (eller senare idag rättare sagt) ska jag prova på Quigong (eller hur fasen det nu stavas för jag orkar inte kolla upp det just nu). Det ska förhoppningsvis kunna hjälpa mig att slappna av så att jag kan sova utan att vara orolig och rädd.
Klart slut!
Imorgon (eller senare idag rättare sagt) ska jag prova på Quigong (eller hur fasen det nu stavas för jag orkar inte kolla upp det just nu). Det ska förhoppningsvis kunna hjälpa mig att slappna av så att jag kan sova utan att vara orolig och rädd.
Klart slut!
Betala räkningar
Vi hade/har bank på internet. SEB närmare bestämt. Då har man sådana där små dosor som man loggar in med - ja, ni vet säkert hur de ser ut. Tro det eller ej, dessa dosor kan få slut på batteri! Det tar ca 2000 år men förr eller senare så tar batteriet slut. Detta hände med våra dosor. Jag bytte batterier i dem och det fungerade bra med min dosa men exets dosa nollställde sig och det gick inte att låsa upp eller liknande med någon kod. Den behövde bytas ut. Troligtvis hade laddningen i batteriet blivit så pass svagt att kretsarna i dosan inte fick någon mer ström och då nollställdes minnet - vad vet jag.
Ända sedan exet blev häktad så har jag tagit hand om och betalat räkningar för både mig och honom. Från början tänkte jag inte så mycket på det - jag hade ju gjort det själv i så många år redan att det inte kändes konstigt. Det var väl snarare så att jag var orolig att det senare skulle heta från exets sida att jag inte kan ta hand om mig själv - hon klarar ju inte ens av att betala räkningar! Så jag betalade räkningarna för honom, utan att han hade bett om det. Jag ville inte verka taskig. Sedan så var det knappast en hämnd med rätt magnitud att exet skulle få några sketna små betalningsanmärkningar. Det skulle ju inte ändra något för min del, liksom.
Jag går numera hos en psykolog 1-2 gånger i veckan. Vi har pratat mycket om hur jag hade det, hur det kändes för mig att leva så, varför jag inte gjorde mer och tidigare motstånd mm. Bland annat berättade jag om att jag betalar exets räkningar och att jag nu stött på problem för att hans dosa till bank på internet inte fungerade längre. Det går heller inte att hämta ut en ny om man inte går personligen - inte ens fullmakt funkar! (Det kanske funkar om man är någons gode man men nu är jag inte exets gode man och kommer inte bli det heller så det återstår att se)Jag berättade om hur jag försökt få tag på en ny dosa och att jag nu inte visste hur jag skulle lösa det hela. Min psykolog P sa något som fick mig att fundera lite: "Varför måste du lösa det överhuvudtaget?" Det hade jag inte tänkt på. Det var ju inte mitt problem egentligen! Jag förklarade att om inte jag gör det så blir exets mamma tvungen att fixa det och hon har det redan rätt jobbigt i och med att exet skickar meddelanden till mig via henne plus att hon har en son som blivit häktad. Då påpekade P att jag skulle sluta tänka på hur det blir för andra vuxna och börja tänka på mig själv. Var egoistisk, sa hon. P sa att det skulle vara bra för mig om jag kunde ta så mycket avstånd från exet som möjligt. Skära av alla band - både fysiska och psykiska. Det skulle hjälpa mig i läkningsprocessen, trodde hon.
Jag tänkte mycket på det här. Ju mer jag tänkte på det, desto vettigare tyckte jag att det var. Varför skulle jag ta hand om mitt ex räkningar när jag inte borde ha något alls med honom att göra!? Jag ska inte heller behöva leka dadda åt andra vuxna människor. De får ta hand om och lösa sina problem och jag bistår mer än gärna med hjälp men jag kommer inte göra det åt dem! Efter någon vecka och efter ytterligare ett försök att skaffa fram en ny dosa åt exet (den här gången för att underlätta för hans mamma att betala räkningarna) så tog jag mig samman och berättade för farmor att jag inte kunde betala dem för att jag inte längre kunde komma åt exets bank på internet. Farmor undrade om jag kunde lägga ut pengar så länge och så kunde jag få dem senare. Jag undrade då hur hon visste att jag skulle få pengar tillbaka. Farmor sa att exet hade lovat. Hela samtalet hade gått käpprätt åt helskotta, kände jag. Detta var ju inte alls vad jag skulle meddelat och dessutom har jag fått på mig att själv lägga ut för räkningarna.
Ytterligare en vända hos psykologen. Jag berättade om min rädsla att skapa konflikter i en relation - vilken som helst. Att jag inte ville betala exets räkningar med mina egna pengar men att jag tyckte att det var jättejobbigt att ta upp det med farmor. Jag fick inget klart svar på hur jag borde lösa det men det kändes bra att ha pratat om det.
På vägen hem så ringde jag till farmor och berättade att jag inte kommer att betala exets räkningar med mina pengar för att jag inte litade på att jag skulle få tillbaka pengarna. Hon lyssnade på mig och sa sedan att hon förstod. Det kändes bra. Jag hade tagit upp något som mycket väl kunde bli en konflikt och sedan istället löst problemet. Hurra för mig!
Nu ska jag iväg och spela basket. :D
Klart slut!
Ända sedan exet blev häktad så har jag tagit hand om och betalat räkningar för både mig och honom. Från början tänkte jag inte så mycket på det - jag hade ju gjort det själv i så många år redan att det inte kändes konstigt. Det var väl snarare så att jag var orolig att det senare skulle heta från exets sida att jag inte kan ta hand om mig själv - hon klarar ju inte ens av att betala räkningar! Så jag betalade räkningarna för honom, utan att han hade bett om det. Jag ville inte verka taskig. Sedan så var det knappast en hämnd med rätt magnitud att exet skulle få några sketna små betalningsanmärkningar. Det skulle ju inte ändra något för min del, liksom.
Jag går numera hos en psykolog 1-2 gånger i veckan. Vi har pratat mycket om hur jag hade det, hur det kändes för mig att leva så, varför jag inte gjorde mer och tidigare motstånd mm. Bland annat berättade jag om att jag betalar exets räkningar och att jag nu stött på problem för att hans dosa till bank på internet inte fungerade längre. Det går heller inte att hämta ut en ny om man inte går personligen - inte ens fullmakt funkar! (Det kanske funkar om man är någons gode man men nu är jag inte exets gode man och kommer inte bli det heller så det återstår att se)Jag berättade om hur jag försökt få tag på en ny dosa och att jag nu inte visste hur jag skulle lösa det hela. Min psykolog P sa något som fick mig att fundera lite: "Varför måste du lösa det överhuvudtaget?" Det hade jag inte tänkt på. Det var ju inte mitt problem egentligen! Jag förklarade att om inte jag gör det så blir exets mamma tvungen att fixa det och hon har det redan rätt jobbigt i och med att exet skickar meddelanden till mig via henne plus att hon har en son som blivit häktad. Då påpekade P att jag skulle sluta tänka på hur det blir för andra vuxna och börja tänka på mig själv. Var egoistisk, sa hon. P sa att det skulle vara bra för mig om jag kunde ta så mycket avstånd från exet som möjligt. Skära av alla band - både fysiska och psykiska. Det skulle hjälpa mig i läkningsprocessen, trodde hon.
Jag tänkte mycket på det här. Ju mer jag tänkte på det, desto vettigare tyckte jag att det var. Varför skulle jag ta hand om mitt ex räkningar när jag inte borde ha något alls med honom att göra!? Jag ska inte heller behöva leka dadda åt andra vuxna människor. De får ta hand om och lösa sina problem och jag bistår mer än gärna med hjälp men jag kommer inte göra det åt dem! Efter någon vecka och efter ytterligare ett försök att skaffa fram en ny dosa åt exet (den här gången för att underlätta för hans mamma att betala räkningarna) så tog jag mig samman och berättade för farmor att jag inte kunde betala dem för att jag inte längre kunde komma åt exets bank på internet. Farmor undrade om jag kunde lägga ut pengar så länge och så kunde jag få dem senare. Jag undrade då hur hon visste att jag skulle få pengar tillbaka. Farmor sa att exet hade lovat. Hela samtalet hade gått käpprätt åt helskotta, kände jag. Detta var ju inte alls vad jag skulle meddelat och dessutom har jag fått på mig att själv lägga ut för räkningarna.
Ytterligare en vända hos psykologen. Jag berättade om min rädsla att skapa konflikter i en relation - vilken som helst. Att jag inte ville betala exets räkningar med mina egna pengar men att jag tyckte att det var jättejobbigt att ta upp det med farmor. Jag fick inget klart svar på hur jag borde lösa det men det kändes bra att ha pratat om det.
På vägen hem så ringde jag till farmor och berättade att jag inte kommer att betala exets räkningar med mina pengar för att jag inte litade på att jag skulle få tillbaka pengarna. Hon lyssnade på mig och sa sedan att hon förstod. Det kändes bra. Jag hade tagit upp något som mycket väl kunde bli en konflikt och sedan istället löst problemet. Hurra för mig!
Nu ska jag iväg och spela basket. :D
Klart slut!
Biblioteksjunkie
Jag är officiellt en biblioteksjunkie. Jag skulle bara in och kolla lite. Jag hade ju redan en massa låneböcker hemma...
Gissa vem som kom ut med 14 nya, intressanta böcker i väskan? Fasen - bibliotek är farliga!
Klart slut!
Gissa vem som kom ut med 14 nya, intressanta böcker i väskan? Fasen - bibliotek är farliga!
Klart slut!
tisdag 2 mars 2010
Tuff stålfarmor
Den här hittade jag på tjuvlyssnat.se och den var så himla skön!
En man ~35 råkar stöta till en äldre kvinna ~70 på väg ut från köpcentret. Han fortsätter gå men kvinnan stirrar på honom ett bra tag. Till slut skriker hon.
Kvinnan: Du, jag såg ditt ansikte! Jag ska lägga upp det här på min blogg! Snorvalp!
Den kvinnan skulle jag vilja ha som min farmor! :D
En man ~35 råkar stöta till en äldre kvinna ~70 på väg ut från köpcentret. Han fortsätter gå men kvinnan stirrar på honom ett bra tag. Till slut skriker hon.
Kvinnan: Du, jag såg ditt ansikte! Jag ska lägga upp det här på min blogg! Snorvalp!
Den kvinnan skulle jag vilja ha som min farmor! :D
Släktingarna åker hem
Idag åker B-mormor (mammas tvillingsyster), hennes man, kusin L och hennes son E samt kusin J hem. Det var länge sedan jag träffade dem och ännu, ännu, ännu mer länge sedan som jag kunde träffa dem på mina villkor. Det var skönt. Jag kunde prata om det jag ville, skämta om det jag ville och jag behövde inte tänka på hur länge jag varit med dem och bäst av allt så behövde jag inte ursäkta mig. Vilken lycka! :D
De fick träffa lilleman också! Jag är så stolt över honom. Han är glad och älskar att träffa folk. Alla tyckte att han var jättesöt. Jag tycker ju också att lilleman är jättesöt, så jag kunde inte annat än att hålla med. Lilleman fann sig snabbt i den nya situationen och blev speciellt glad över att mormor var hemma trots att hon brukar vara borta på jobbet på vardagar. Det var B-mormor, som min käre far brukar säga (mamma och moster är enäggstvillingar) men lilleman var helnöjd ändå. Speciellt glad blev han åt att 9-åriga E var med. Han ville vara med honom hela tiden och blev så glad och fascinerad för att det fanns en liten människa till i gruppen. Kul, kul. Det jag tyckte var helbäst var att när lilleman skulle lägga sig så sa E så här: "Neeeej, jag vill inte att han ska lägga sig. Han var ju så kul!" Lille E är så gullig. Och som han pratar! Jag har aldrig träffat en unge som kan hålla låda som E!
Morbror har ett stort helskägg och jag har hört att många barn kan bli rädda för män och speciellt män i skägg. Inte lilleman inte! Han skrattar och tittar fascinerat på skägget. Jag tror att han tänker: "Coolt! Ett sånt skägg ska jag ha när jag blir stor." Likadant är det med pappan till stora M på babysimmet. Han har också skägg och lilleman tittar så intresserat på det så fort han får möjlighet. Jag gillar det bättre så här än om lilleman skulle gallskrika så fort han får syn på en vuxen snoppbärare.
Det blir lite tomt när de åker så jag får väl åka och hälsa på dem innan min mammaledighet tar slut. Jag väntar tills lilleman blir frisk igen och sedan åker jag och våldgästar ett tag.
Klart slut!
De fick träffa lilleman också! Jag är så stolt över honom. Han är glad och älskar att träffa folk. Alla tyckte att han var jättesöt. Jag tycker ju också att lilleman är jättesöt, så jag kunde inte annat än att hålla med. Lilleman fann sig snabbt i den nya situationen och blev speciellt glad över att mormor var hemma trots att hon brukar vara borta på jobbet på vardagar. Det var B-mormor, som min käre far brukar säga (mamma och moster är enäggstvillingar) men lilleman var helnöjd ändå. Speciellt glad blev han åt att 9-åriga E var med. Han ville vara med honom hela tiden och blev så glad och fascinerad för att det fanns en liten människa till i gruppen. Kul, kul. Det jag tyckte var helbäst var att när lilleman skulle lägga sig så sa E så här: "Neeeej, jag vill inte att han ska lägga sig. Han var ju så kul!" Lille E är så gullig. Och som han pratar! Jag har aldrig träffat en unge som kan hålla låda som E!
Morbror har ett stort helskägg och jag har hört att många barn kan bli rädda för män och speciellt män i skägg. Inte lilleman inte! Han skrattar och tittar fascinerat på skägget. Jag tror att han tänker: "Coolt! Ett sånt skägg ska jag ha när jag blir stor." Likadant är det med pappan till stora M på babysimmet. Han har också skägg och lilleman tittar så intresserat på det så fort han får möjlighet. Jag gillar det bättre så här än om lilleman skulle gallskrika så fort han får syn på en vuxen snoppbärare.
Det blir lite tomt när de åker så jag får väl åka och hälsa på dem innan min mammaledighet tar slut. Jag väntar tills lilleman blir frisk igen och sedan åker jag och våldgästar ett tag.
Klart slut!
måndag 1 mars 2010
Lilleman är sjuk!
Lilleman är förkyld! Det är så synd om honom. Han snörvlar och snorar och är hes. Han hostar slem och är varm och rosig om kinderna. Han får alvedon och då går febern ner. Alvedon går bra för den smakar skogsbär. Jag kom ihåg att jag själv som barn fick någon äcklig sörja jag inte alls ville dricka. Lilleman vill ju till och med ha mer!
Vad lilleman hatar av hela sitt hjärta är att få näsan rensad från snor. Jag kör med koksalt-spray och det går snäppet bättre än när jag använde de här små kapslarna med koksalt. Han vrider sig som en mask på kroken och försöker till varje pris att ta sig loss. Det känns som om han tror att jag försöker mörda honom. Han skriker som en stucken gris och är så förbannad på mig efteråt att han gråter lite extra i säkert 5 minuter. Och eftersom lilleman alltid är så snäll och glad så är de 5 minuterna att likställa med en evighet i hans lilla värld. Så arg är han!
Sedan är allt bra igen. I alla fall till nästa omgång. Det är tur att han ändå blir glad av att se mig när jag kommer. Det är ju inte många personer som jag skulle tillåta att behandla mig så här och ändå sedan bli helt överlycklig över att se. ;)
Klart slut!
Vad lilleman hatar av hela sitt hjärta är att få näsan rensad från snor. Jag kör med koksalt-spray och det går snäppet bättre än när jag använde de här små kapslarna med koksalt. Han vrider sig som en mask på kroken och försöker till varje pris att ta sig loss. Det känns som om han tror att jag försöker mörda honom. Han skriker som en stucken gris och är så förbannad på mig efteråt att han gråter lite extra i säkert 5 minuter. Och eftersom lilleman alltid är så snäll och glad så är de 5 minuterna att likställa med en evighet i hans lilla värld. Så arg är han!
Sedan är allt bra igen. I alla fall till nästa omgång. Det är tur att han ändå blir glad av att se mig när jag kommer. Det är ju inte många personer som jag skulle tillåta att behandla mig så här och ändå sedan bli helt överlycklig över att se. ;)
Klart slut!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
