Dagen då lilleman kom till jorden borde ha varit den lyckligaste dagen i mitt liv. Den borde ha sprudlat av kärlek, glädje och ömhet. Den borde ha fört vår lilla familj samman. Så var det inte. Bråk genomsyrade den här dagen och förstörde det glada och speciella. Tog bort fokus från det faktum att lilleman hade kommit till världen. Det borde ha varit den lyckligaste dagen i mitt liv men det var det inte. Jag trodde inte att jag skulle kunna känna moderskärlek då, för att allt kändes så nattsvart.
Det hela började egentligen dagen innan. Den 25:e maj började mysigt och fint. Jag och exet åkte till Slottskogen och tog en promenad upp till älgarna för att spana in deras tillskott. Vi hade med oss kexchoklad som färdkost. Tyvärr fick vi aldrig syn på den nya familjemedlemmen för att både den och mamma älg hade gömt sig otroligt väl längst in i inhägnadens mitt. Nåväl, vi förlustade oss på kexchokladen och strosade vidare tillsammans. Det var en dag efter beräknat födelsedatum för lilleman men jag hade inte haft några känningar ännu.
Vi åkte hem igen och då var det dags att göra lite nytta. Vi satte oss i soffan och påbörjade ett av våra hobbyprojekt. Det handlade om programmering givetvis och närmare bestämt webbprogrammering. Det spelar ingen större roll exakt vad projektet handlade om, dock. I vilket fall var det meningen att vi skulle göra allt från scratch och i och med att jag var mer av en rookie på området så skulle exet "förhöra" mig på hur arbetsgången för ett projekt ser ut. Sagt och gjort - jag berättade vad vi skulle göra steg för steg och sedan utförde vi de sagda handlingarna. Tills jag glömde bort ett steg. Exet påpekade att jag hade glömt ett steg mellan förra och nuvarande. Jag funderade en stund men kom inte på det. Exet tryckte på mer. Nu började jag bli mer och mer stressad. Exet stod över mig och frågade gång på gång varför jag djävlades på det här sättet; varför kom jag inte ihåg ett så enkelt steg. Parallellt med detta så skrek han ideligen att jag gjorde pauser, vilket jag gjorde för att jag inte kom på vad det var för nästa steg som saknades och jag kände att jag behövde mer betänketid eller lite hjälp. Jag fick ingen hjälp, jag blev så stressad och rädd av alla påtryckningar att jag började upprepa förslag jag tidigare nämnt. Exet sa åt mig att sluta upprepa samtidigt som han krävde att jag skulle sluta göra pauser. Nu visste jag varken ut eller in. Till slut började exet slå mig i ansiktet och dra mig i håret och påpeka med väsande röst att jag skulle sluta göra pauser. Jag hade fortfarande inte kommit på vad det var för steg som saknades och jag kände hur svetten rann utefter ryggen. Jag kände mig instängd och jag kände inte att jag hade tid eller möjlighet att komma på vad det var för steg som saknades. Jag försökte be exet om ett tips men det slutade i fler slag och mer drag i håret. Till slut var jag så stressad att jag inte ens visste vad jag sa. Jag babblade på i en förhoppning om att pricka det svar som skulle blidka exet. Jag visste inom mig att det nu var kört - han skulle aldrig acceptera att jag råkade pricka in rätt svar utan jag skulle bli tvungen att motivera det också. Allt för att jag inte skulle komma billigt undan. Det som inte fick hända hände så klart - jag upprepade mig. Varje gång blev det mer slag och med ökande upprördhet i rösten påpekade exet att jag inte skulle upprepa mig. Till slut brast det - han slängde ner mig på golvet, sparkade mig hårt i rumpan och på låren och tog sedan tag i mitt huvud och bankade det mot golvet hårt, hårt medan han långsamt artikulerade: sluta upprepa dig! Jag satt kvar på golvet, hjärtat bankade som på en skenande hingst, svettens mängd hade fått Noahs syndaflod att skämmas och jag kunde för mitt liv inte komma på vad det var för steg jag hade glömt. Det kändes som att det stod fullständigt stilla - inget, blankt, nada, ziltch. Jag kunde inte tänka, jag var bara rädd. Samtidigt visste jag att jag behövde säga något för exet skrek allt högre och högre att jag gjorde paus och att det inte heller var tillåtet. Jag försökte lägga fram ett nytt förslag men det kändes som att min hjärna hade spårat och bara kunde upprepa saker från en slinga som redan hade körts flera gånger. Exet hoppade på mig igen och skrek att jag skulle sluta upprepa mig. Han bankade mitt huvud i golvet. Hårdare och hårdare. Jag började bli rädd att han inte skulle sluta. Det enda jag kunde tänka var: låt bara bli magen, låt bara bli magen, låt bara bli magen. Sedan - som ur tomma intet - kom jag på vad det var för steg jag hade glömt. Jag presenterade mitt svar och lugnet började sakta sänka sig över scenen. Jag var tvungen att medge att jag hade djävlats och att jag hade vetat svaret sedan länge. Jag blev nu varse om att vi hade suttit mitt inne i det här bråket i över 3 timmar. Jag tänkte i mitt stilla sinne: "Varför skulle jag vilja sitta så här och bråka med dig om jag hade kunnat presentera svaret för länge sedan?" Det gick inte ihop i mitt huvud. Exet var dock övertygad om att det handlade om prestige och att jag ville få honom att göra allt jobb. Återigen tänkte jag tyst för mig själv: "Skulle jag - en höggravid kvinna - utsätta lilleman (vi visste om att det var en pojke sedan innan) för sådan risk?!" Jag litade ju inte på att exet hade full kontroll över sina handlingar och att han när som helst skulle börja sparka även i magen bara för att öka mängden påtryckning. Sedan kunde han ju alltid skylla på mig om något hade hänt med lilleman. "Ser du vad du har gjort nu! Hade du bara svarat och slutat djävlas så hade det här aldrig behövt hända! Du drar det här på dig själv." Så hade han nog sagt. Jag sket i vilket. Jag var glad, lättad över att jag till slut kom på svaret. Fråga mig inte hur jag gjorde! Sådana här scenarion har jag haft hur många gånger som helst och det känns lika hopplöst och skrämmande varje gång. Exet slutar inte förrän jag har get rätt svar - det spelar ingen roll om jag KAN ge svaret eller inte. Det är liksom mitt problem.
Nu var det lugnet efter stormen. Vi gjorde inte mer på projektet den dagen. Dels var det sent och dels var exet stressad nu efter att jag hade djävlats så mycket med honom. Det var så klart mitt fel igen men jag sket i vilket. Jag var bara glad att lilleman hade klarat sig. Vi tittade på en film, åt kvällsmat och sedan la vi oss för att sova.
Jag vaknade till runt 6:30 morgonen därefter den 26:e maj 2009 av en skum känsla i nedre delen av magen. Det var som en förvärk, fast nu gjorde det mer ont. Lite som kraftig mensvärk. Jag tänkte att nu börjar det nog närma sig förlossningen. Jag hade ju läst om att man kan ha upptrappande förvärkar en bra stund innan det hela sätts igång. En stund efter att jag formulerat den tanken kände jag det som att jag var väldigt kissnödig. Jag tog mig snabbt upp på toaletten och mycket riktigt kom det en rejäl mängd. Jag blev lite konfunderad och tänkte att det kanske var vattnet som gick... Efter det så sprang jag på toaletten stup i ett. Exet hade legat och sovit men nu vaknade han och var vrålförbannad för att jag sprang fram och tillbaka så. Han bråkade med mig för att jag inte inkluderade honom - att jag verkade dra mig in inom mig själv. Jag fick försöka stänga av den driften och sedan sitta och berätta vad som hände och vad jag kände. Fortfarande hade jag nog inte riktigt fattat att förlossningen var i full gång. Jag kände mig osäker och visste inte riktigt hur det skulle kännas. Jag ville ha hjälp och stöd. Exet sa rakt ut till mig att han inte kommer att ge mig något stöd. Jag föreslog att vi skulle räkna hur långt det var mellan värkarna men hade redan hunnit stressa upp mig och mer eller mindre bli paralyserad av exets fientliga attityd. Nu kände jag ett starkt behov av att få mina förslag bekräftade av honom så att jag visste att jag inte gjorde något fel. Men bekräftelse var det sista jag skulle få. Även om jag visste detta sedan tidigare hade jag svårt att trycka bort det behovet. Det slutade med ännu mer bråk - nu inte bara om att jag var värdelös subba för att jag inte inkluderade exet och berättade tydligt och sasat vad som hände utan nu även för att jag sa att jag skulle göra något men inte satte igång med det med en gång. Jag kände mig så olycklig! Samtidigt som jag skulle försöka hålla en lugn och avslappnad attityd kände jag att värkarna blev allt jobbigare att ta sig igenom. Jag var i ett paniktillstånd och försökte hålla mig coollugn så att det inte skulle bli mer misshandel från exets sida. Jag försökte räkna minuterna mellan värkarna men jag förstod inte vad som var slutet på ena värken och början på nästa. Jag kände inget mellanrum alls! Medan exet berättade för mig hur värdelös och egoistisk jag var så försökte jag att ringa till BB. Jag ringde till Östra sjukhuset, för det var dit jag ville åka. Barnmorskan som jag pratade med tyckte att det lät på mig som att jag behövde åka in men sa att vi skulle behöva åka till Mölndals sjukhus istället i och med att det var fullt på Östra. Jag kände hur jag krympte lite till. Exet skrek på mig att han visste att det skulle bli så här - vi hade inte kollat hur det var på Mölndal, vi hade inte packat färdigt allt till BB-väskan, jag hade inte inkluderat honom. Han sa sedan att han tänkte gå. Jag mådde fruktansvärt dåligt och visste inte riktigt hur jag skulle ta det hela - vad säger man på något sådant. Samtidigt hade jag fortfarande värkar som gjorde mer och mer ont. Jag ville att vi skulle reda ut det hela innan vi åkte - jag ville inte bråka på vägen. Jag hade en naiv förhoppning om att är det utrett innan vi går ut hemifrån så tar vi inte med oss bråket.
Plötsligt kände jag mig extremt bajsnödig. Jag rusade in på toa men inget kom. Det gick heller inte att sitta still på toaletten. Exet sa att jag överdrev. Jag fattade inte riktigt vad som hade hänt. Nu gjorde det inte ont på samma sätt. Det gjorde faktiskt inte så ont överhuvudtaget. Flera gånger sprang jag på toa utan att det kom något tills det gick upp ett ljus för mig. Det var så här krystvärkar skulle kännas. Under tiden hade jag försökt fixa frukost åt oss, duschat och klätt på mig. Exet skrek på mig att jag spelade över och att jag fortfarande inte inkluderade honom i vad som hände tillräckligt mycket. Jag försökte igen berätta ännu mer än innan. Det var så svårt. Till slut sa exet att han tänkte gå och att jag fick klara mig själv. Jag visste återigen inte vad jag skulle säga. Han frågade hur jag tänkte ta mig till BB. I ett svagt ögonblick sa jag att jag skulle ta spårvagnen. Jag vet inte varför jag sa så och inte att jag skulle ta en taxi. Det fick i alla fall exet att skrika ännu mer innan han stormade ut ut lägenheten. Jag kände mig alldeles blank inombords. Jag visste inte vad jag skulle göra. Ringa efter en ambulans, kanske? Efter en stund kom exet upp igen och sa att han hade kört fram bilen och att han skulle köra mig till sjukhuset ändå. Jag sa att jag trodde att jag kände huvudet nu. Jag gick ner till bilen och med samlade krafter tryckte vi in mig i framsätet och BB-väskan i baksätet. Sedan styrde exet kosan mot Östra. Jag fick i uppdrag att ringa och meddela att vi var på väg. Han gav mig tydliga direktiv att jag skulle spela upp att det gjorde riktigt ont och att vi var i paniktillstånd. Det var inte så svårt - jag hade rätt ont och var i paniktillstånd. Jag kom inte fram. Jag försökte igen - jag kom fortfarande inte fram! Då ringde jag 112 och bad dem koppla mig till BB på Östra. Jag berättade med viss svårighet att vi var på väg och att det var bråttom. De sa som jag tror att de alltid säger: "Okej, ni är välkomna."
Exet körde fel. Han svängde av mot Oslo istället för mot Stockholm. När vi märkte det så var vi vid Bäckebol. Aldrig har jag sett honom köra så som han körde nu - han körde i bussfilen, bytte fil mitt inne i Tingstadstunneln (aka körde över heldragen linje), för att inte tala om hastigheten. Jag brydde mig inte så mycket. Jag var mitt inne i krystvärkar och det gick bara inte att hålla emot - kudos till alla mammor som lyckas med det. Jag kunde inte sitta normalt utan halvstod/satt i sätet. Det kändes som om jag hade kört upp en badboll i skrevet. Det gjorde såpass ont att jag var tvungen att låta - stön, skrik, hojt, vrål. Allt i en salig blandning. Det kändes som att det gav styrka - lite som när en tyngdlyftare tar i så att njurbältet brister. Så kändes det. På vägen skällde exet på mig. Han sa att det var mitt fel att vi kom ut så sent, mitt fel att vi åkte fel, att jag skulle sluta överdriva, att jag hade förstört den här dagen för honom. Jag brydde mig inte så mycket just då. Jag var fokuserad på annat.
Till slut kom vi fram till Östra. Nu hade klockan blivit 9:12. Exet hjälpte mig ut ur bilen och fram till dörren till BB där jag ringde på. Det kändes som om jag fick vänta i evigheter innan det kom ut en barnmorska. De la upp mig på en säng på hjul. Jag kunde inte lägga mig själv. Det kändes som den där badbollen i skrevet gjorde mig alldeles stel. Med gemensamma krafter från barnmorskan och exet hamnade jag i sängen i alla fall. Barnmorskan drog in mig i ett litet samtalsrum för Auroraverksamheten, i och med att det var fullt på avdelningarna. Exet går ut för att flytta på bilen så att den inte står precis framför entrén. Barnmorskan hjälper mig av med kläderna. Hon bekräftar sedan det jag trodde att jag känt tidigare. Japp, huvudet tittar ut. Det var ingen badboll - det var lilleman. Sedan kom en krystvärk och lilleman glider ut. Nu har klockan blivit 9:14. Alles klar! Jag fick panik för att exet inte hade varit med och sett födseln. Jag visste att det här skulle innebära mer bråk och mer problem.
Mycket riktigt - när exet kommer tillbaka och ser att lilleman redan är född så ser jag på honom hur han blänger på mig. Jag nästan hör hur han påpekar att det för alltid kommer att vara mitt fel att han missade lillemans födelse. De torkar av bebisen, väger, mäter, exet klipper navelsträngen, de trycker djävulusiskt på magen för att få ut moderkakan (det gör görsketaont! Magen är ju alldeles öm efter att ha krystat och haft sig), de behöver sy en del bristningar, det visar sig att de sitter för högt upp och att det är svårt att nå, jag rullas iväg på operation. Allt är som i en dimma. Allt gick så fort. Jag hann inte njuta av ögonblicket. Det var så mycket bråk. Jag känner mig olycklig. Det kommer aldrig bli det där fina ögonblicket som det är för många andra familjer. Jag kommer aldrig få kramar och kyssar av min make som ett slags tack för att jag fött fram vår lilleman. Jag känner mig snuvad på min förlossning. Det är som att jag vill glömma att det har hänt.
Det här skulle vara den lyckligaste stunden i mitt liv och det enda jag känner är skuld, ledsamhet, trötthet och ilska. Det var inte så det skulle bli! Det skulle vara en fin stund! Lilleman skulle vara älskad och omtyckt från första början! Jag blir rädd att jag aldrig kommer att få moderskänslor. Jag orkar inte känna något. Som jag trodde får jag all skuld för att förlossningen inte blev som exet hade tänkt sig. Allt är mitt fel. Jag är en ond människa, egoistisk, djävlig, passiv, lat.
Idag är jag glad att exet inte fick vara med under lillemans förlossning. Det är något som bara jag och lilleman delar. Det känns bra nu.
Klart slut!
söndag 28 februari 2010
Fortfarande trött
Jag passade på att sova en stund tillsammans med lilleman. Det var så skönt. Lilleman är förkyld (han kan ha blivit kall när vi sov över hos min vän för att jag glömde ta med hans pyjamas och han fick sova i en kortärmad body - förlåt lilleman!) och har därmed svårt att sova i sin egen säng. När han skulle sova middag runt klockan 12 sov han bara i 30-40 minuter istället för 1-1,5 timmar som han brukar! Stackare! Det är klart att det är jobbigt att sova när näsan är snorfylld och halsen igenkloggad med slem. Vanligtvis brukar jag kalla honom för Darth Vader Junior för att han flåsar så när han kryper omkring, sitter och leker - ja, hela tiden. Ni kan gissa hur han låter nu. Det är som att ha en liten griskulting i sängen. Rätt gulligt men man får ingen bra nattsömn. Lilleman vaknade bland annat 4:30 inatt och grät otröstligt med sin hesa, skrovliga förkylningsröst. Han ville inte bli ammad, han ville inte ha nappen. Till slut fick jag gå upp och fixa en flaska välling till honom. Då åt han och sedan blev han nöjd och kunde sova lite till. Tack mamma för att du tipsade om välling - det är verkligen bra för bebisar och hjälper även till att skapa världsfred och lycka på jorden.
Jag ska iväg och hälsa på lite fler släktingar idag. Vi åker i samlad trupp och det var meningen att lilleman skulle vara med och visas upp. Nu när han är sjuk så får han vara hemma och mamma passar honom. Det är nog bäst med tanke på att det finns en annan lilleman på plats som kan bli sjuk han med. Synd bara att jag känner mig så trött fortfarande. Som att all energi har försvunnit ur kroppen. Mina vänner, N och M, tror att det är spänning och nervositet sedan rättegångar mm som släpper. Jag hoppas att det blir bättre snart.
Nu ska jag iväg och äta lite. Det borde inte göra det hela sämre i alla fall!
Klart slut!
Jag ska iväg och hälsa på lite fler släktingar idag. Vi åker i samlad trupp och det var meningen att lilleman skulle vara med och visas upp. Nu när han är sjuk så får han vara hemma och mamma passar honom. Det är nog bäst med tanke på att det finns en annan lilleman på plats som kan bli sjuk han med. Synd bara att jag känner mig så trött fortfarande. Som att all energi har försvunnit ur kroppen. Mina vänner, N och M, tror att det är spänning och nervositet sedan rättegångar mm som släpper. Jag hoppas att det blir bättre snart.
Nu ska jag iväg och äta lite. Det borde inte göra det hela sämre i alla fall!
Klart slut!
lördag 27 februari 2010
Trött
Idag är jag trött. Jag har nog inte riktigt smält resultatet från domen ännu. Jag hade väntat mig att jag skulle känna mig mer lättad än vad jag gör. Har nog inte smält domen ännu.
Jag hade en jättetrevlig tjejkväll igår hemma hos en av mina bästa vänner. Jag och lilleman och en annan vän hade en riktigt mysig middag och senare te med en grymt god efterrätt. Vi blev så otroligt bortskämda och fullproppade med massor av god mat. Det var så skönt.
Nu ska jag äta risgrynsgröt med familjen. Skönt att slippa laga mat själv.
Klart slut!
Jag hade en jättetrevlig tjejkväll igår hemma hos en av mina bästa vänner. Jag och lilleman och en annan vän hade en riktigt mysig middag och senare te med en grymt god efterrätt. Vi blev så otroligt bortskämda och fullproppade med massor av god mat. Det var så skönt.
Nu ska jag äta risgrynsgröt med familjen. Skönt att slippa laga mat själv.
Klart slut!
fredag 26 februari 2010
Domen har kommit!
Jag ringde till hovrätten idag för att ta reda på vad det blev för ny dom. Jag blev kopplad till rotel 23 för att få prata med ansvarig jurist.
Det är samma dom förutom att straffet har höjts från 3 år till 4 år! Jag känner det som en upprättelse! De trodde på mig. Trots fler vittnen på exets sida så höjdes straffet. Jag känner lättnad, glädje och någonstans lite ledsamhet. Att det behövde gå så här långt. Det är något som jag och min psykolog jobbar med. Att jag inte ska känna skuld i detta utan inse att exet hade tillfällen - många tillfällen att bryta det hela men tog dem inte. Han hamnade här själv. Jag jobbar på det.
Klart slut!
Det är samma dom förutom att straffet har höjts från 3 år till 4 år! Jag känner det som en upprättelse! De trodde på mig. Trots fler vittnen på exets sida så höjdes straffet. Jag känner lättnad, glädje och någonstans lite ledsamhet. Att det behövde gå så här långt. Det är något som jag och min psykolog jobbar med. Att jag inte ska känna skuld i detta utan inse att exet hade tillfällen - många tillfällen att bryta det hela men tog dem inte. Han hamnade här själv. Jag jobbar på det.
Klart slut!
Släktträff
Inatt kom min moster, morbror, kusin L och hennes son E på besök. Det var säkert 6 år sedan jag träffade dem sist. Det var skönt att kunna sitta och prata tillsammans och inte behöva tänka alls på att passa någon tid, på vad jag får eller inte får säga och bäst av allt så slapp jag helt att vara otrevlig mot folk som jag tycker om.
När jag var tillsammans med exet fortfarande så fick jag inte umgås med dem, jag fick inte hålla kontakten - de var ju ändå dåliga människor sa exet. Jag tyckte aldrig att det han sa stämde och det känns så skönt nu att inte behöva tänka på vad någon annan än vad jag själv tycker och tänker. Det var så skönt att prata öppet om saker och ting som har hänt. Jag kunde berätta precis så mycket som jag ville och orkade. Jag behövde inte hitta på några konstiga lögner eller bortförklaringar. Jag kunde själv bestämma! Det var en fantastisk känsla på sätt och vis. Det är lite som när man har huvudvärk - man märker det tydligast när den försvinner. Det är först då man inser hur ont man har haft.
Idag är det lillemans 9 månaders dag! Grattis, grattis, lilleman! Han är så pigg och glad liten kille. Min moster är ju mammas enäggstvilling så lilleman var helt överlycklig över att mormor var hemma och inte på jobbet. Det är B-mormor, som far min brukar säga. :) Jag är så glad över att lilleman är så social och glad av sig. Han har blivit så stor! Han kan sätta sig och ställa sig upp själv. Han kan gå korta sträckor med stöd. Han har 5 små tänder som han bits rejält med. Han kryper på sitt eget lilla vis med ena knät i marken och ena foten i marken. Fort går det, speciellt när diskmaskinen är öppen. Det är nästan som att lilleman har en diskmaskinsradar. Så fort diskmaskinen ska tömmas så kommer lilleman farande, överlycklig och skrattande. Han är min lilla ögonsten! Sedan kan man nog diskutera hur objektiv en mamma är. ;)
Klart slut!
När jag var tillsammans med exet fortfarande så fick jag inte umgås med dem, jag fick inte hålla kontakten - de var ju ändå dåliga människor sa exet. Jag tyckte aldrig att det han sa stämde och det känns så skönt nu att inte behöva tänka på vad någon annan än vad jag själv tycker och tänker. Det var så skönt att prata öppet om saker och ting som har hänt. Jag kunde berätta precis så mycket som jag ville och orkade. Jag behövde inte hitta på några konstiga lögner eller bortförklaringar. Jag kunde själv bestämma! Det var en fantastisk känsla på sätt och vis. Det är lite som när man har huvudvärk - man märker det tydligast när den försvinner. Det är först då man inser hur ont man har haft.
Idag är det lillemans 9 månaders dag! Grattis, grattis, lilleman! Han är så pigg och glad liten kille. Min moster är ju mammas enäggstvilling så lilleman var helt överlycklig över att mormor var hemma och inte på jobbet. Det är B-mormor, som far min brukar säga. :) Jag är så glad över att lilleman är så social och glad av sig. Han har blivit så stor! Han kan sätta sig och ställa sig upp själv. Han kan gå korta sträckor med stöd. Han har 5 små tänder som han bits rejält med. Han kryper på sitt eget lilla vis med ena knät i marken och ena foten i marken. Fort går det, speciellt när diskmaskinen är öppen. Det är nästan som att lilleman har en diskmaskinsradar. Så fort diskmaskinen ska tömmas så kommer lilleman farande, överlycklig och skrattande. Han är min lilla ögonsten! Sedan kan man nog diskutera hur objektiv en mamma är. ;)
Klart slut!
torsdag 25 februari 2010
Utväg
Jag går på något som kallas Utväg. Det är en kommunal verksamhet i västra götaland som riktar sig till kvinnor, barn och män i våldsrelationer. Det är menat att hjälpa dem ur våldet och - om det går - återuppbygga en hälsosam relation. Utväg är frivillig och gratis (nåja, man betalar ju via skatten). Jag går, kanske inte helt otippat, på verksamheten som riktar sig till kvinnor som har levt i en våldsrelation. Jag går en gång i veckan under 16 veckor och vid varje tillfälle tas det upp och diskuteras kring ett nytt tema. Allt kretsar kring våld, relation, vad som är "normalt" och vad som inte är det, psyke mm. Jag går i en grupp om ca 5 andra kvinnor som alla har råkat ut för någon form av våld i sin tidigare relation.
Jag har hittills gått 4 gånger och jag rekommenderar det starkt till alla som har det svårt. Här kan man spana mer på vad Utväg är för något.
Från början kände jag mig lite löjlig och fjantig som satt där tillsammans med de andra. Hur kan det här hjälpa, tänkte jag i mitt stilla sinne. Men jag samlade mig turligt nog och gav det hela en chans. Det var bra att jag gjorde det. Jag känner att jag får mer och mer förståelse för hur mycket jag har inombords som jag behöver prata om och hur bra det är att få perspektiv på saker och ting. Först nu får jag verkligen veta vem det var som egentligen var dum i huvudet.
Jag går dit varje torsdag. Den här torsdagen pratade vi om hur varje individ behöver ha sitt eget livsrum och hur man i en sund relation delar sitt livsrum med sin partner och växer av detta och får ut mer av tillvaron och mår bra tillsammans. I en sjuk relation tar den ena parten över (nu pratar vi enbart om hur en man misshandlar en kvinna men det kan ju vara tvärtom också) helt och kväver livsrummet för den andra partnern. Vi pratade om på vilket sätt vi blev kvävda, vad som fick oss att bryta oss ur det och säga att det var nog och vad vi gör för att bygga upp vårt livsrum igen. Det var intressant att höra hur likt det var för oss alla, trots att vi har haft olika män med olika bakgrund, religion och härkomst. Psykopater har inget land.
En av kvinnorna sa något väldigt fint idag. Hon sa:
"Jag måste fylla ut för annars missar jag resten. Och jag vill inte missa resten."
Klart slut!
Jag har hittills gått 4 gånger och jag rekommenderar det starkt till alla som har det svårt. Här kan man spana mer på vad Utväg är för något.
Från början kände jag mig lite löjlig och fjantig som satt där tillsammans med de andra. Hur kan det här hjälpa, tänkte jag i mitt stilla sinne. Men jag samlade mig turligt nog och gav det hela en chans. Det var bra att jag gjorde det. Jag känner att jag får mer och mer förståelse för hur mycket jag har inombords som jag behöver prata om och hur bra det är att få perspektiv på saker och ting. Först nu får jag verkligen veta vem det var som egentligen var dum i huvudet.
Jag går dit varje torsdag. Den här torsdagen pratade vi om hur varje individ behöver ha sitt eget livsrum och hur man i en sund relation delar sitt livsrum med sin partner och växer av detta och får ut mer av tillvaron och mår bra tillsammans. I en sjuk relation tar den ena parten över (nu pratar vi enbart om hur en man misshandlar en kvinna men det kan ju vara tvärtom också) helt och kväver livsrummet för den andra partnern. Vi pratade om på vilket sätt vi blev kvävda, vad som fick oss att bryta oss ur det och säga att det var nog och vad vi gör för att bygga upp vårt livsrum igen. Det var intressant att höra hur likt det var för oss alla, trots att vi har haft olika män med olika bakgrund, religion och härkomst. Psykopater har inget land.
En av kvinnorna sa något väldigt fint idag. Hon sa:
"Jag måste fylla ut för annars missar jag resten. Och jag vill inte missa resten."
Klart slut!
Bland annat därför lämnade jag exet
Örfilar, slag i pannan, över näsan, knäppar på näsan, boxslag på käken, knuffa omkull, boxa i revben med knogar, boxa på armbågar, boxa på axlar, knäa i rumpan, sparka på ben, sparka i rumpan, stampa på fötter, dra i håret, dra i könshåret, nypa på insidan av låren, spruta pepparspray i duschen, spruta pepparspray direkt i ögonen, banka med knivskaft i huvudet, knacka med knogar på huvudet, boxa mot huvudet, dunka huvudet i golvet, boxa i magen, spotta i ansiktet, sticka mig med nål i huvudet, sticka mig med nål i tungan och näsan, äta bajs, dricka kiss, tvinga mig att bränna mig själv under fötterna med gaständare, fått dryck kastad i ansikte och hår, tvinga mig att gå ute på stan i trasiga kläder (bland annat stora hål på fel ställen i byxor), kletat tuggummi i håret, sticka mig med nål under naglarna, slag med skaftet av en flugsmälla på ryggen, tvingas till att få finnar klämda utan att ha möjlighet att säga ifrån om det gör för ont, kvävning med påsar, stryptag, fått stå på utsidan av en balkong på 6-7 våningen som att jag ska hoppa tills exet ändrat sig, fått gå oduschad i veckor i sträck, fått klippa sönder kläder jag har tyckt mycket om, har inte fått köpa nya kläder på flera år i taget, dränkning, tvingats ha på mig en jacka som exet kissat på, stå på knä och andra obekväma ställningar i timmar utan att få flytta på mig, stå upp hela natten, tvingas falla bakåt ståendes på en säng och hoppas att exet tar emot mig, slag med badmintonrack i huvudet, slag med golfklubba i knävecket, boxning mot bröstkorg, tvingat mig att kissa på mig bland folk, hälla kallt vatten på mig när jag somnat, hälla olja på mig i hår och på ryggen, tvinga mig att göra armhävningar oavsett underlag och plats (bland folk på gatan med äckligt och smutsigt golv)
Det är säkert saker som jag har glömt att ta upp. Jag har inte fört statistik och jag har inte skrivit upp det. Jag ville helst glömma att det hade skett överhuvudtaget. Exet sa att de sakerna hände för att jag förtjänade det. Att jag var en ond människa och att han njöt av att straffa mig. Så här i efterhand känner jag att oavsett hur dålig människa man är så är det ingen som förtjänar en sådan behandling! Inte ens exet!
Klart slut!
Det är säkert saker som jag har glömt att ta upp. Jag har inte fört statistik och jag har inte skrivit upp det. Jag ville helst glömma att det hade skett överhuvudtaget. Exet sa att de sakerna hände för att jag förtjänade det. Att jag var en ond människa och att han njöt av att straffa mig. Så här i efterhand känner jag att oavsett hur dålig människa man är så är det ingen som förtjänar en sådan behandling! Inte ens exet!
Klart slut!
Karin-ketchupmamma
Bloggtoppen.se Karin-ketchupmamma : http://blogg.alltombarn.se/ketchupmamma/ - Sveriges bästa bloggar - Lista din blogg
Tänkte följa den här bloggen men lyckas bara dela den. Skit också! Då måste jag ju aktivt leta upp den och läsa innehållet! Jag skaffade mig ju internet för att slippa sånt och därmed göra livet enklare. :)
Klart slut!
Tänkte följa den här bloggen men lyckas bara dela den. Skit också! Då måste jag ju aktivt leta upp den och läsa innehållet! Jag skaffade mig ju internet för att slippa sånt och därmed göra livet enklare. :)
Klart slut!
Skön kommentar
Bloggen tjuvlyssnat.se är så skön ibland. :) Det här inlägget är speciellt härligt.
Spårvagnshållplats, Norrköping
Tre killar ~18 står och pratar.
Kille 1: Fan… då borde ju löven vara som trädens spermier.
En kort tystnad.
Kille 2: Om man vaknar upp en morgon med ont i röven och det är löv överallt, så har man blivit våldtagen av ett träd.
Kille 3: Vad har man för kondom då?
Det kan behövas något roligt för att liva upp stämningen nu medan jag väntar på att domen från hovrätten ska bli klar. Den kommer den 26:e februari - samma dag som lilleman blir 9 månader. Min advokat trodde att det inte blir någon större förändring mot domen från tingsrätten men jag känner att jag kommer må bäst när jag har fått det svart på vitt.
Klart slut!
Spårvagnshållplats, Norrköping
Tre killar ~18 står och pratar.
Kille 1: Fan… då borde ju löven vara som trädens spermier.
En kort tystnad.
Kille 2: Om man vaknar upp en morgon med ont i röven och det är löv överallt, så har man blivit våldtagen av ett träd.
Kille 3: Vad har man för kondom då?
Det kan behövas något roligt för att liva upp stämningen nu medan jag väntar på att domen från hovrätten ska bli klar. Den kommer den 26:e februari - samma dag som lilleman blir 9 månader. Min advokat trodde att det inte blir någon större förändring mot domen från tingsrätten men jag känner att jag kommer må bäst när jag har fått det svart på vitt.
Klart slut!
onsdag 24 februari 2010
Bebisars sovvanor
Lilleman hatar att somna på kvällen. Han håller på och leker in i det sista. Han är supertrött men vill inte komma till ro. Man får verkligen låta honom bli utmattad för att han inte ska gallskrika och ställa sig eller sitta upp i sängen istället för att försöka sova.
Det var ju problem även innan han hade lärt sig att sätta sig och ställa sig upp själv men nu känns det som att det har blivit ännu svårare! Han kanske inser att han har fler valmöjligheter och nyttjar sig av dessa. ;) Lilleman somnar runt 23 på kvällarna. Tidigare än så blir han superförbannad och den som försöker lägga honom (oftast jag) blir bara svett och trött helt i onödan och sedan somnar han ändå vid samma tillfälle.
För att ytterligare bättra på min störda nattsömn har lilleman börjat vakna runt 7 istället för 9, som det var tidigare. Jag är inte orolig att han får för lite sömn för han sover bra på dagen men lilla egoistiska jag längtar efter en hel natts sömn utan att gå upp för att amma 3-4 gånger.
Jag klagar ändå inte. Det är så fantastiskt att se hur han har gått från att vara en liten näst intill orörlig klump till att kunna krypa runt överallt själv, ställa sig upp mot en stol eller liknande och gå korta sträckor med stöd. Tiden då jag imponerades av att lilleman kunde rulla runt från rygg till mage själv lite då och då känns avlägsen. Ändå har det bara gått 9 månader - ja, nästan, den 26:e februari imorgon har det gått 9 månader.
Det är också fantastiskt att se hur mycket lilleman kan leka själv nu. Han kan säkerligen sitta och pilla och undersöka i 30 minuter innan han börjar gnälla och vara missnöjd. Tidigare var denna tid runt 10 minuter. Jag tror att det är bra för lilleman att kombinera stunder då han får gå på upptäcksfärd själv (jag eller någon annan är ju med i bakgrunden och ser efter så att ingen olycka sker) med stunder då han leker med mig eller någon annan kompis. Lillemans lekar är ju än så länge väldigt autonoma men förr eller senare så kommer han på att man kan göra saker tillsammans och att det är ännu roligare än att sitta och pilla på en grunka själv. :)
Just nu bankar han sin mjukis-orm Sir Väs mot min systers pilatesboll. Det är roligt med ljud. Speciellt ljud som man skapar själv.
Klart slut!
Det var ju problem även innan han hade lärt sig att sätta sig och ställa sig upp själv men nu känns det som att det har blivit ännu svårare! Han kanske inser att han har fler valmöjligheter och nyttjar sig av dessa. ;) Lilleman somnar runt 23 på kvällarna. Tidigare än så blir han superförbannad och den som försöker lägga honom (oftast jag) blir bara svett och trött helt i onödan och sedan somnar han ändå vid samma tillfälle.
För att ytterligare bättra på min störda nattsömn har lilleman börjat vakna runt 7 istället för 9, som det var tidigare. Jag är inte orolig att han får för lite sömn för han sover bra på dagen men lilla egoistiska jag längtar efter en hel natts sömn utan att gå upp för att amma 3-4 gånger.
Jag klagar ändå inte. Det är så fantastiskt att se hur han har gått från att vara en liten näst intill orörlig klump till att kunna krypa runt överallt själv, ställa sig upp mot en stol eller liknande och gå korta sträckor med stöd. Tiden då jag imponerades av att lilleman kunde rulla runt från rygg till mage själv lite då och då känns avlägsen. Ändå har det bara gått 9 månader - ja, nästan, den 26:e februari imorgon har det gått 9 månader.
Det är också fantastiskt att se hur mycket lilleman kan leka själv nu. Han kan säkerligen sitta och pilla och undersöka i 30 minuter innan han börjar gnälla och vara missnöjd. Tidigare var denna tid runt 10 minuter. Jag tror att det är bra för lilleman att kombinera stunder då han får gå på upptäcksfärd själv (jag eller någon annan är ju med i bakgrunden och ser efter så att ingen olycka sker) med stunder då han leker med mig eller någon annan kompis. Lillemans lekar är ju än så länge väldigt autonoma men förr eller senare så kommer han på att man kan göra saker tillsammans och att det är ännu roligare än att sitta och pilla på en grunka själv. :)
Just nu bankar han sin mjukis-orm Sir Väs mot min systers pilatesboll. Det är roligt med ljud. Speciellt ljud som man skapar själv.
Klart slut!
Så som i himlen
Jag har sett filmen. Alla som jag pratat med angående den har sagt att den är så ledsam och att man bölar för kung och fosterland. Jag håller inte med. Visst, den har ett tragiskt slut men det är ju en så fint livsöde.
Filmen handlar om en sönderstressad och berömd kompositör samt dirigent som flyttar tillbaka till sin lilla hemort för att leva ett lugnare liv. Han beslutar sig, efter mycket trugande, för att leda kyrkokören och efter detta val blir inget sig likt i den lilla staden.
Mina tankar är följande: Kompositörens högsta önskan och dröm i livet var att skapa musik som träffade och förändrade människor. Det var precis detta han uppnådde! För honom var det verkligen så som i himlen.
Det är lätt att haka upp sig på det tragiska i filmen och då tror jag att man missar den viktiga aspekten. Fast det kan ju vara jag som har fått hela filmen om bakfoten också. :)
I filmen återges även hur en misshandlad kvinna kämpar sig ur sitt destruktiva förhållande. Det är en träffande skildring. Det kan vara bra att se den för att förstå hur det kan vara. Det är en svår situation och man måste själv vara redo för att ta steget ut. Det är även jobbigt för utomstående. Svårt att veta hur man ska agera.
Det som jag tycker är viktigast att ta till sig är att även om man känner sig ensam i hela världen, vilket man gör, så finns det människor man kan vända sig till. Det finns fler som har råkat ut för samma sak och man kan få stöd och stöttning. Det har blivit mycket bättre med utbildningen av poliser när det gäller kvinnofridsbrott.
Sist men inte minst rekommenderar jag att man lyssnar på "Gabriellas sång". Förutom att den är väldigt fin och kommer från filmen, så är den mycket träffande. Speciellt en bit tycker jag personligen mycket om;
Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar
Precis så kändes det för mig.
Klart slut!
Filmen handlar om en sönderstressad och berömd kompositör samt dirigent som flyttar tillbaka till sin lilla hemort för att leva ett lugnare liv. Han beslutar sig, efter mycket trugande, för att leda kyrkokören och efter detta val blir inget sig likt i den lilla staden.
Mina tankar är följande: Kompositörens högsta önskan och dröm i livet var att skapa musik som träffade och förändrade människor. Det var precis detta han uppnådde! För honom var det verkligen så som i himlen.
Det är lätt att haka upp sig på det tragiska i filmen och då tror jag att man missar den viktiga aspekten. Fast det kan ju vara jag som har fått hela filmen om bakfoten också. :)
I filmen återges även hur en misshandlad kvinna kämpar sig ur sitt destruktiva förhållande. Det är en träffande skildring. Det kan vara bra att se den för att förstå hur det kan vara. Det är en svår situation och man måste själv vara redo för att ta steget ut. Det är även jobbigt för utomstående. Svårt att veta hur man ska agera.
Det som jag tycker är viktigast att ta till sig är att även om man känner sig ensam i hela världen, vilket man gör, så finns det människor man kan vända sig till. Det finns fler som har råkat ut för samma sak och man kan få stöd och stöttning. Det har blivit mycket bättre med utbildningen av poliser när det gäller kvinnofridsbrott.
Sist men inte minst rekommenderar jag att man lyssnar på "Gabriellas sång". Förutom att den är väldigt fin och kommer från filmen, så är den mycket träffande. Speciellt en bit tycker jag personligen mycket om;
Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar
Precis så kändes det för mig.
Klart slut!
Mammagympa
Det var augusti-september 2009. Lilleman började närma sig 4 månader. I Slottskogen fanns det något som kallades mama boot camp. Gympa för nyblivna mammor. Jag och en annan mamma gick tillsammans och testade detta. Det var jättekul! Man kunde förhållandevis lätt motionera, träffa andra mammor OCH vara ute med barnvagnen med lilleman i. Nu var inte lilleman speciellt pigg på att ligga i barnvagnen så jag fick släpa runt honom i bärselen - desto mer och bättre träning tänkte jag. Allt som allt tror jag att det tog en timme med träningen. Det kändes så skönt i och med att jag inte rört på mig så mycket sedan jag blev gravid.
När jag har satt mig i bilen för att åka hem ringer jag exet (då var vi gifta) för att berätta hur det var och hur den här mamman som jag gick tillsammans med verkade vara. Jag var mycket entusiastisk och trodde att detta kunde bli ett bra tillfälle för mig att dels röra på mig, dels skaffa kompisar till lilleman och dels andra föräldrar som man skulle kunna umgås med framigenom.
Exet frågade mig stillsamt hur länge sedan det var som jag dissade mig. Jag sa att det troligtvis gått ungefär en timme sedan jag meddelade något fel eller något jag glömt göra. Med en nästan giftig och iskall ton påpekade exet att eftersom jag inte hade dissat mig under gympan så kunde jag inte gå dit fler gånger. Jag försökte påpeka att det skulle vara stört omöjligt att dissa sig samtidigt som gympapasset var i full gång men han vägrade höra på det örat. Jag kände mig så arg, besviken och ledsen. Jag hade ordnat så att jag kunde gå dit. Jag hade fått ett okej från exet och att han till och med tyckte att det lät som en bra idé. Nu lät det helt annorlunda. Han påpekade nästan lyckligt att det hela var ett test. Han ville se om jag skulle komma ihåg att dissa mig minst en gång i kvarten under tiden som jag var där. Om jag hade lyckats med det så hade det varit fritt fram för mig att gå dit fler gånger. Men han var säker på att jag skulle glömma, misslyckas eller anta att jag inte skulle behöva göra det om jag hade fått ett okej från honom.
Jag hade en så stark lust att skrika något tillbaka. Vråla ut min ilska och frustration så att han skulle förstå hur detta plågade mig. Jag insåg att det var just vad han ville uppnå - plåga mig. Jag samlade mig och meddelade att jag var redo att åka tillbaka hem igen. Jag la på utan att med en ton avslöja min inre orkan.
Jag åkte hem igen och torsdagen veckan därpå skickade jag ett sms till mamman och meddelade att jag inte kunde komma för att jag hade tvättid inbokad. Inom mig grät jag stilla. Utanpå var jag lugn och samlad.
Klart slut!
När jag har satt mig i bilen för att åka hem ringer jag exet (då var vi gifta) för att berätta hur det var och hur den här mamman som jag gick tillsammans med verkade vara. Jag var mycket entusiastisk och trodde att detta kunde bli ett bra tillfälle för mig att dels röra på mig, dels skaffa kompisar till lilleman och dels andra föräldrar som man skulle kunna umgås med framigenom.
Exet frågade mig stillsamt hur länge sedan det var som jag dissade mig. Jag sa att det troligtvis gått ungefär en timme sedan jag meddelade något fel eller något jag glömt göra. Med en nästan giftig och iskall ton påpekade exet att eftersom jag inte hade dissat mig under gympan så kunde jag inte gå dit fler gånger. Jag försökte påpeka att det skulle vara stört omöjligt att dissa sig samtidigt som gympapasset var i full gång men han vägrade höra på det örat. Jag kände mig så arg, besviken och ledsen. Jag hade ordnat så att jag kunde gå dit. Jag hade fått ett okej från exet och att han till och med tyckte att det lät som en bra idé. Nu lät det helt annorlunda. Han påpekade nästan lyckligt att det hela var ett test. Han ville se om jag skulle komma ihåg att dissa mig minst en gång i kvarten under tiden som jag var där. Om jag hade lyckats med det så hade det varit fritt fram för mig att gå dit fler gånger. Men han var säker på att jag skulle glömma, misslyckas eller anta att jag inte skulle behöva göra det om jag hade fått ett okej från honom.
Jag hade en så stark lust att skrika något tillbaka. Vråla ut min ilska och frustration så att han skulle förstå hur detta plågade mig. Jag insåg att det var just vad han ville uppnå - plåga mig. Jag samlade mig och meddelade att jag var redo att åka tillbaka hem igen. Jag la på utan att med en ton avslöja min inre orkan.
Jag åkte hem igen och torsdagen veckan därpå skickade jag ett sms till mamman och meddelade att jag inte kunde komma för att jag hade tvättid inbokad. Inom mig grät jag stilla. Utanpå var jag lugn och samlad.
Klart slut!
måndag 22 februari 2010
Flera dagar i tingsrätt och hovrätt senare
Först blev det ett fall för tingsrätten. Dagarna innan julafton satt jag, mitt åklagarbiträde och min åklagare i tingsrätten vid Gustav Adolfs torg och tampades med exet och hans försvarsadvokat.
Det var jobbiga dagar - första dagen var värst. Då hade det gått ett antal veckor utan att jag hade behövt träffa exet och nu satt vi plötsligt öga mot öga i rätten. Det var jag som började berätta om mina upplevelser också. Jag fick berätta om den fysiska och psykiska misshandeln. Det kändes mycket tungt. Jag kände mig genast sömnig, trött och fick en extrem huvudvärk. Men jag tog mig igenom det. Efter första dagen bokstavligen släpade jag mig hem. Jag låg på soffan hemma hos mor och far i flera, flera timmar i ett dvalliknande tillstånd innan jag lyckades ta mig upp och tvinga i mig lite mat. Det syntes inte utanpå, jag grät inte men det var ett stort sår inom mig som rivits upp. Det gick lättare de kommande dagarna. Dagen innan julafton var sista dagen i tingsrätten.
Det var skönt att ha vänner att prata med. Jag kände verkligen att jag behövde det då. Jag gick och går fortfarande hos psykolog. Det tror jag är bra för mig. Jag har tryckt undan så mycket känslor att jag har extremt svårt att gråta, vilket jag märkte nu i samband med rättegången - inga tårar alls.
Efter domen på 3 års fängelse kom en överklagan. Jag var väl inte helt förvånad att exet överklagade - han gör väl vad som helst för att slippa sitta mer i fängelse. Han har ju suttit häktad nu sedan 6:e november 2009 och jag tror han fortfarande anser att det är ett orättvist straff. Fallet hamnade i hovrätten och förra veckan var förhandlingarna. Det var inte mycket nytt. Det var först genomgång av de inspelade förhören från tingsrätten och därefter, under den sista dagen, var det telefonförhör med fler vittnen. Eller vittnen kanske är synd att säga - det är ju ingen som har sett något. Ingen har sett slag eller märken, ingen har märkt att något inte stod rätt till. Det var ju inte meningen att något skulle märkas. Så det var ytterligare 6 eller 7 personer som alla bedyrade att de inte sett några skador eller uppmärksammat något fel med vårt förhållande. Jag var så less på det hela, så trött på att gå igenom allt igen. När fredagen hade passerat och jag visste att nu kommer det inte fler sådana dagar kände jag mig lättad. Inga fler förhandlingar efter detta.
Nu väntar jag. Exet sitter fortfarande häktad och kommer att göra det till den 26:e februari då den nya domen meddelas. Min advokat säger att det förmodligen inte blir någon ändring av domen från tingsrätten men jag känner mig ändå orolig tills jag har fått det hela svart på vitt.
Det är sorgligt egentligen att jag ändå tycker synd om exet. Trots allt han har gjort mot mig så känner jag att det är synd om honom att han troligtvis kommer att förlora jobbet och med största sannolikhet ha svårt att hitta ett nytt jobb. Jag äcklas av mig själv för att jag tänker så. Jag försöker få in i skallen att det var exet själv som hamnade här och inte mitt fel. Han hade flera tillfällen att avstyra det men valde bort det. Det är svårt att tänka så för mig men jag jobbar på det.
Klart slut!
Det var jobbiga dagar - första dagen var värst. Då hade det gått ett antal veckor utan att jag hade behövt träffa exet och nu satt vi plötsligt öga mot öga i rätten. Det var jag som började berätta om mina upplevelser också. Jag fick berätta om den fysiska och psykiska misshandeln. Det kändes mycket tungt. Jag kände mig genast sömnig, trött och fick en extrem huvudvärk. Men jag tog mig igenom det. Efter första dagen bokstavligen släpade jag mig hem. Jag låg på soffan hemma hos mor och far i flera, flera timmar i ett dvalliknande tillstånd innan jag lyckades ta mig upp och tvinga i mig lite mat. Det syntes inte utanpå, jag grät inte men det var ett stort sår inom mig som rivits upp. Det gick lättare de kommande dagarna. Dagen innan julafton var sista dagen i tingsrätten.
Det var skönt att ha vänner att prata med. Jag kände verkligen att jag behövde det då. Jag gick och går fortfarande hos psykolog. Det tror jag är bra för mig. Jag har tryckt undan så mycket känslor att jag har extremt svårt att gråta, vilket jag märkte nu i samband med rättegången - inga tårar alls.
Efter domen på 3 års fängelse kom en överklagan. Jag var väl inte helt förvånad att exet överklagade - han gör väl vad som helst för att slippa sitta mer i fängelse. Han har ju suttit häktad nu sedan 6:e november 2009 och jag tror han fortfarande anser att det är ett orättvist straff. Fallet hamnade i hovrätten och förra veckan var förhandlingarna. Det var inte mycket nytt. Det var först genomgång av de inspelade förhören från tingsrätten och därefter, under den sista dagen, var det telefonförhör med fler vittnen. Eller vittnen kanske är synd att säga - det är ju ingen som har sett något. Ingen har sett slag eller märken, ingen har märkt att något inte stod rätt till. Det var ju inte meningen att något skulle märkas. Så det var ytterligare 6 eller 7 personer som alla bedyrade att de inte sett några skador eller uppmärksammat något fel med vårt förhållande. Jag var så less på det hela, så trött på att gå igenom allt igen. När fredagen hade passerat och jag visste att nu kommer det inte fler sådana dagar kände jag mig lättad. Inga fler förhandlingar efter detta.
Nu väntar jag. Exet sitter fortfarande häktad och kommer att göra det till den 26:e februari då den nya domen meddelas. Min advokat säger att det förmodligen inte blir någon ändring av domen från tingsrätten men jag känner mig ändå orolig tills jag har fått det hela svart på vitt.
Det är sorgligt egentligen att jag ändå tycker synd om exet. Trots allt han har gjort mot mig så känner jag att det är synd om honom att han troligtvis kommer att förlora jobbet och med största sannolikhet ha svårt att hitta ett nytt jobb. Jag äcklas av mig själv för att jag tänker så. Jag försöker få in i skallen att det var exet själv som hamnade här och inte mitt fel. Han hade flera tillfällen att avstyra det men valde bort det. Det är svårt att tänka så för mig men jag jobbar på det.
Klart slut!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
