Fredag, tisdag och onsdag kommer det att vara rättegång. Jag fick veta detta i onsdags och har sedan dess suttit och läst makens förhör för att vara förberedd på vad som kommer att presenteras från hans sida. Han nekar till alla anklagelser. Han hävdar att jag är svårt psykiskt sjuk, har gjort illa mig själv, behöver vård och borde inte alls ha hand om lilleman. Det är tröttsamt att läsa dessa lögner. Jag håller tummarna för att de inte kommer gå hem hos domaren.
Jag kommer att möta maken för första gången på nästan 6 veckor öga mot öga imorgon. Det känns olustigt. Jag försöker föreställa mig hur det kommer att bli men jag lyckas inte. Jag försöker prata med vänner för att på så vis bearbeta händelseförloppet. Jag vet ännu inte om det fungerat. Det är skönt att det hela ändå gått så snabbt. Jag vet ju att det aldrig kommer att kännas bra med rättegången.
Min kära syster kommer att vara barnvakt för lilleman under rättegången. Skönt att inte ha honom där. Det är inte en hälsosam miljö för en liten bebis. Dessutom ska han iväg på äventyr och uppdrag med sin moster.
Nu får jag nog samla krafter inför imorgon. Jag har inte hunnit läsa klart hela förhöret så jag får gå tillbaka till advokaten och göra det på morgonen innan rättegången startar. Stressigt. Jag hinner knappt tänka.
Klart slut!
torsdag 17 december 2009
måndag 14 december 2009
Nyårsresa
Maken är häktad nu. Rättegången har inte kommit igång ännu. Åtal ska väckas nu den 15:e december. Jag känner mig orolig för vad som kommer att ske, hur det sker och när. Framtiden känns som en oviss mörk och formlös skugga. Som en stor stygg varg. Jag försöker att inte tänka på det så mycket och istället fokusera på nuet, ta hand om lilleman, hålla mig sysselsatt under dagarna. Den enda gången jag egentligen märker att jag förmodligen mår dåligt och är orolig är framåt kvällen när det är dags att sova. Då kan jag ha svårt att komma till ro. Det är många tankar som far runt i skallen. Inget konkret dock, bara en tjock kräm av olust.
Jag tänkte att det skulle vara skönt och bra att komma ifrån vardagen lite nu och resa bort ett slag. Jag slog slag i saken och bokade in att hälsa på kompisar i Tyskland över nyår. Jag kollade med vännerna om det gick bra att jag och lilleman kommer på besök i en vecka. Jag fick grönt ljus. De är införstådda med vad som har hänt mellan mig och maken. De känner inte till några detaljer men jag har i grova drag återgett att allt inte har stått rätt till och att det har handlat om år av misshandel och förnedring. Jag har inte bestämt ännu hur uppriktig jag ska vara. Jag tror att jag berättar så mycket som känns bekvämt, helt enkelt. Nåväl, jag bokade biljetter till mig och lilleman och kom först då på att även lilleman behöver ett pass. Skit också var min första tanke. Sedan tog jag tjuren vid hornen och sökte ett pass. Jag visste att det kunde bli krångel, att maken kunde sätta sig på tvären. Men jag måste försöka, tänkte jag. Jag fick hjälp av polisen att vidarebefodra blanketten till maken. Jag höll tummarna. Maken ville inte skriva på. Han hade i samma veva fått in ett meddelande om att jag sökte ensam vårdnad om lilleman. Nu var maken övertygad om att jag tänkte fly landet så att maken aldrig mer skulle kunna träffa lilleman. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag fick höra hans vanföreställning om mig. Han tror alltså att jag - mitt i en rättsprocess, som jag själv dragit igång - skulle försvinna under jorden. Jag blev lite nyfiken om han verkligen trodde på detta eller om han bara djävlades. Min slutsats blev att han mycket väl visste att det inte var sant men att han ville göra allt han kunde för att kontrollera mig fortfarande. Jag blev ledsen när jag nu insåg att resan inte skulle bli av.
Jag meddelade vännerna att jag var tvungen att ställa in för att lilleman saknade pass. Jag la fram förslaget att jag skulle komma själv men var inte helt bekväm med tanken att vara en hel vecka utan lilleman. Särskilt inte då jag fortfarande ammar honom. Skit också! Jag slösade bort pengar i onödan! Vännerna svarar att det kanske inte behövs pass utan att man kan ha bara personbevis för sin bebis. Det visade sig att bara personbevis inte fungerade vid flyg men att ett internationellt ID-kort fungerade inom Schengern-länderna. Dessutom räcker det med att en förälder skriver på för att man ska få ett sådant ID-kort. Klang och jubel! Resan blir av trots allt. Jag kände mig glad, lättad och stärkt. Glad för att det ska bli kul att träffa vännerna och få lite andrum i vardagen. Lättad för att jag inte slösade bort pengarna för flygbiljetter helt i onödan. Stärkt för att jag inte gav upp utan gick till botten med samtliga möjligheter och såg till att klara mig runt de svårigheter som dök upp. Då såg jag ett litet svagt ljus inne i den mörka och formlösa skuggan framtid.
Klart slut!
Jag tänkte att det skulle vara skönt och bra att komma ifrån vardagen lite nu och resa bort ett slag. Jag slog slag i saken och bokade in att hälsa på kompisar i Tyskland över nyår. Jag kollade med vännerna om det gick bra att jag och lilleman kommer på besök i en vecka. Jag fick grönt ljus. De är införstådda med vad som har hänt mellan mig och maken. De känner inte till några detaljer men jag har i grova drag återgett att allt inte har stått rätt till och att det har handlat om år av misshandel och förnedring. Jag har inte bestämt ännu hur uppriktig jag ska vara. Jag tror att jag berättar så mycket som känns bekvämt, helt enkelt. Nåväl, jag bokade biljetter till mig och lilleman och kom först då på att även lilleman behöver ett pass. Skit också var min första tanke. Sedan tog jag tjuren vid hornen och sökte ett pass. Jag visste att det kunde bli krångel, att maken kunde sätta sig på tvären. Men jag måste försöka, tänkte jag. Jag fick hjälp av polisen att vidarebefodra blanketten till maken. Jag höll tummarna. Maken ville inte skriva på. Han hade i samma veva fått in ett meddelande om att jag sökte ensam vårdnad om lilleman. Nu var maken övertygad om att jag tänkte fly landet så att maken aldrig mer skulle kunna träffa lilleman. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag fick höra hans vanföreställning om mig. Han tror alltså att jag - mitt i en rättsprocess, som jag själv dragit igång - skulle försvinna under jorden. Jag blev lite nyfiken om han verkligen trodde på detta eller om han bara djävlades. Min slutsats blev att han mycket väl visste att det inte var sant men att han ville göra allt han kunde för att kontrollera mig fortfarande. Jag blev ledsen när jag nu insåg att resan inte skulle bli av.
Jag meddelade vännerna att jag var tvungen att ställa in för att lilleman saknade pass. Jag la fram förslaget att jag skulle komma själv men var inte helt bekväm med tanken att vara en hel vecka utan lilleman. Särskilt inte då jag fortfarande ammar honom. Skit också! Jag slösade bort pengar i onödan! Vännerna svarar att det kanske inte behövs pass utan att man kan ha bara personbevis för sin bebis. Det visade sig att bara personbevis inte fungerade vid flyg men att ett internationellt ID-kort fungerade inom Schengern-länderna. Dessutom räcker det med att en förälder skriver på för att man ska få ett sådant ID-kort. Klang och jubel! Resan blir av trots allt. Jag kände mig glad, lättad och stärkt. Glad för att det ska bli kul att träffa vännerna och få lite andrum i vardagen. Lättad för att jag inte slösade bort pengarna för flygbiljetter helt i onödan. Stärkt för att jag inte gav upp utan gick till botten med samtliga möjligheter och såg till att klara mig runt de svårigheter som dök upp. Då såg jag ett litet svagt ljus inne i den mörka och formlösa skuggan framtid.
Klart slut!
söndag 13 december 2009
Känslokall
Det var strax innan jul år 2006. Vi var och hälsade på makens mamma, G. G berättade om en resa hon och en väninna skulle göra. En sådan där "once-in-a-lifetime"-resa. Venezuela skulle de till. Helt fantastiskt! Maken tyckte att det var jättehäftigt. Han började ställa frågor om vad de skulle göra, hur länge de skulle vara borta och hur mycket pengar det gick på. Han kom med tips och förslag och det verkade som att han var imponerad över att hans mamma skulle iväg på en sådan resa. På väg hem började han fälla kommentarer om att de inte verkar förberedda, att de inte kommer att ta vara på upplevelsen och att han trodde att G skulle bränna det hela genom att missa att göra saker som maken tyckte att man borde göra på resan. Jag tänkte utan att göra sken av det att det ju är G:s resa och att hon ska göra precis det hon tycker på den. Den ska inte vara till för att imponera eller tillfredsställa någon. Jag sa inget. Det hade inte gjort någon skillnad.
Några dagar senare var vi återigen på besök hos G. Den här gången var maken övertygad om att något var på tok. Han frågade och frågade. G sa att det inte var något men maken gav sig inte. Han ville promt ha reda på vad det var som, enligt honom, fick hans mamma att uppträda annorlunda än vanligt. till slut orkade inte G mer av diskussionen och tyckte att det kunde vara nog. Det blev ett värre bråk. Det blev värre och värre. G började gråta och ville att vi skulle gå. Maken var på väg att gå och sa något i stil med att han då inte behövde komma tillbaka utan att det var nu eller aldrig som det gällde. Jag försökte foga samman dem så att det inte behövde vara så definitivt och dramatiskt men det slutade ändå illa. G drog sig undan och ville bara att vi skulle gå. Till slut gick vi.
G skulle ut på sin livs resa. Hon ville berätta om den för oss - dela den med oss. Vi skulle kunna ha varit en del av den. Jag och maken hade pratat om att köpa en bättre kamera till G. Det blev inte av. Vi slutade istället att prata med henne. Maken kunde inte för en enda gång svälja förtreten och ställa upp utan han krävde att vi skulle reda ut situationen och att G skulle ta initiativet till det. Något som kanske till och med var omöjligt i och med att hon inte ens visste vad hon skulle säga för att allt skulle bli bra. Maken godkände ju inte det hon berättade. Under 2 års tid pratade vi inte alls med G och det skulle förmodligen ha fortsatt ännu längre, kanske för all framtid om jag inte hade gått till polisen den där dagen.
Så här i efterhand tycker jag att det var fruktansvärt egoistiskt och själviskt av maken att inte stötta sin mamma under den resan. Skit samma om hon bara skulle ha suttit på hotellet hela tiden - det hade ändå varit Venezuela! Dessutom hade hon inte bara suttit på hotellet - hon skulle ha gjort saker och upplevt. Bara inte det maken tyckte att man skulle uppleva under en resa.
Ändå är det mig maken kallar känslokall och han hävdar på fullaste allvar att jag saknar empati. Att jag inte kan förstå hur en annan människa mår och att jag aldrig kommer att kunna älska någon. Jag vet inte om det verkligen stämmer. Jag tycker själv att det är ganska känslokallt att tjurskalligt vägra släppa gammalt groll med motiveringen att det hela inte är utrett ännu och på så vis låta bli att stötta en nära vän under ett stort tillfälle i dennes liv. Men det är bara jag. Det kanske är känslokallt att tycka så. Jag kanske inte förstår hur det funkar för att jag aldrig kommer att älska en annan människa än mig själv.
Klart slut!
Några dagar senare var vi återigen på besök hos G. Den här gången var maken övertygad om att något var på tok. Han frågade och frågade. G sa att det inte var något men maken gav sig inte. Han ville promt ha reda på vad det var som, enligt honom, fick hans mamma att uppträda annorlunda än vanligt. till slut orkade inte G mer av diskussionen och tyckte att det kunde vara nog. Det blev ett värre bråk. Det blev värre och värre. G började gråta och ville att vi skulle gå. Maken var på väg att gå och sa något i stil med att han då inte behövde komma tillbaka utan att det var nu eller aldrig som det gällde. Jag försökte foga samman dem så att det inte behövde vara så definitivt och dramatiskt men det slutade ändå illa. G drog sig undan och ville bara att vi skulle gå. Till slut gick vi.
G skulle ut på sin livs resa. Hon ville berätta om den för oss - dela den med oss. Vi skulle kunna ha varit en del av den. Jag och maken hade pratat om att köpa en bättre kamera till G. Det blev inte av. Vi slutade istället att prata med henne. Maken kunde inte för en enda gång svälja förtreten och ställa upp utan han krävde att vi skulle reda ut situationen och att G skulle ta initiativet till det. Något som kanske till och med var omöjligt i och med att hon inte ens visste vad hon skulle säga för att allt skulle bli bra. Maken godkände ju inte det hon berättade. Under 2 års tid pratade vi inte alls med G och det skulle förmodligen ha fortsatt ännu längre, kanske för all framtid om jag inte hade gått till polisen den där dagen.
Så här i efterhand tycker jag att det var fruktansvärt egoistiskt och själviskt av maken att inte stötta sin mamma under den resan. Skit samma om hon bara skulle ha suttit på hotellet hela tiden - det hade ändå varit Venezuela! Dessutom hade hon inte bara suttit på hotellet - hon skulle ha gjort saker och upplevt. Bara inte det maken tyckte att man skulle uppleva under en resa.
Ändå är det mig maken kallar känslokall och han hävdar på fullaste allvar att jag saknar empati. Att jag inte kan förstå hur en annan människa mår och att jag aldrig kommer att kunna älska någon. Jag vet inte om det verkligen stämmer. Jag tycker själv att det är ganska känslokallt att tjurskalligt vägra släppa gammalt groll med motiveringen att det hela inte är utrett ännu och på så vis låta bli att stötta en nära vän under ett stort tillfälle i dennes liv. Men det är bara jag. Det kanske är känslokallt att tycka så. Jag kanske inte förstår hur det funkar för att jag aldrig kommer att älska en annan människa än mig själv.
Klart slut!
fredag 11 december 2009
Minst en gång varje kvart
Jag skulle meddela något dåligt jag gjort eller glömt minst en gång varje kvart. Vi kallade det att dissa sig. Typiska dissningar kunde vara att jag meddelade att jag glömt att betala räkningar, inte slängt sopor, struntat i att plugga, inte tankat bilen med mera, Det var omöjligt utan att ha en timer tyckte jag. Jag fick inte ha timer. Jag skulle komma ihåg det av mig själv. Hela tiden. Hela tiden. Hela tiden. När jag var på jobbet, när jag träffade folk - de få gångerna jag gjorde det, medan jag tittade på film, när jag körde bil, när jag duschade. Den enda gången jag inte behövde göra det var när jag sov. Det var den bästa tiden på dygnet. Jag kände inte att jag hade tid att tänka. Jag kände mig hela tiden kontrollerad och övervakad. Om jag inte hade dissat mig tillräckligt ofta eller inte dissat mig tillräckligt bra så blev det bråk och inte sällan slag. Det fick inte gå mer än en kvart mellan varje dissning och det måste vara något saftigt fel, annars kunde maken ringa hem och fråga ut mig vad jag hade gjort som hindrat mig från att dissa mig. Jobbiga bråk. Flera timmar kunde det ta. Var han hemma så blev det bråk och slag. Oftast i ansiktet. Örfilar så att jag ibland fick blåmärken på ögonlocken och under ögonen.
Jag fick inte göra pauser medan jag pratade. Det fick inte gå mer än 3 sekunder mellan frågan maken ställt och att jag svarade. Återigen jobbiga bråk och slag om det inte blev så. Det är svårt att beskriva situationen. Om jag gjorde en paus så röt maken; paus! Då behövde jag svara direkt för att det inte skulle bli paus igen. Vissa samtal då jag inte hade något att säga kunde det sluta med att maken skrek paus konstant. Jag fick inte heller säga att jag inte hade något att säga. Det innebar att jag ljög och inte ansträngde mig. Jag kände ofta att det inte alltid finns något att säga, Det kändes ofta som om jag behövde hitta på saker bara för att inte maken skulle börja skrika paus. Det gick inte att tänka då. Jag blev fruktansvärt stressad och kunde ännu mindre komma på vad jag skulle säga.
Jag fick inte avbryta. Jag behövde vänta tills maken pratat klart och först då kunde jag få säga det jag ville. Maken kunde avbryta när han fann det lämpligt. Maken sa till mig ofta att han sa saker på ett krångligt sätt med flit så att det skulle kännas fel och konstigt utan att det var det. Det var meningen att jag skulle bli ditsatt för att ha avbrutit. Hur obekväm och olustig jag än kände mig så behövde jag vänta tills maken talat klart och först då opponera mig. Jag fick inte säga nej på vad som helst heller. Vissa saker hade jag missat att säga nej till för ett antal år sedan, så då var det kört för all framtid. Jag hade ett fönster på 3 sekunder att opponera mig. Om jag inte gjorde det då fanns det ingen mer möjlighet att ångra sig.
Det var många saker som fick mig att känna mig kvävd och domderad. Det tillhörde vardagen att vara förnedrad och att bli styrd som om jag vore efterbliven och okapabel att klara av någonting själv.
Klart slut!
Jag fick inte göra pauser medan jag pratade. Det fick inte gå mer än 3 sekunder mellan frågan maken ställt och att jag svarade. Återigen jobbiga bråk och slag om det inte blev så. Det är svårt att beskriva situationen. Om jag gjorde en paus så röt maken; paus! Då behövde jag svara direkt för att det inte skulle bli paus igen. Vissa samtal då jag inte hade något att säga kunde det sluta med att maken skrek paus konstant. Jag fick inte heller säga att jag inte hade något att säga. Det innebar att jag ljög och inte ansträngde mig. Jag kände ofta att det inte alltid finns något att säga, Det kändes ofta som om jag behövde hitta på saker bara för att inte maken skulle börja skrika paus. Det gick inte att tänka då. Jag blev fruktansvärt stressad och kunde ännu mindre komma på vad jag skulle säga.
Jag fick inte avbryta. Jag behövde vänta tills maken pratat klart och först då kunde jag få säga det jag ville. Maken kunde avbryta när han fann det lämpligt. Maken sa till mig ofta att han sa saker på ett krångligt sätt med flit så att det skulle kännas fel och konstigt utan att det var det. Det var meningen att jag skulle bli ditsatt för att ha avbrutit. Hur obekväm och olustig jag än kände mig så behövde jag vänta tills maken talat klart och först då opponera mig. Jag fick inte säga nej på vad som helst heller. Vissa saker hade jag missat att säga nej till för ett antal år sedan, så då var det kört för all framtid. Jag hade ett fönster på 3 sekunder att opponera mig. Om jag inte gjorde det då fanns det ingen mer möjlighet att ångra sig.
Det var många saker som fick mig att känna mig kvävd och domderad. Det tillhörde vardagen att vara förnedrad och att bli styrd som om jag vore efterbliven och okapabel att klara av någonting själv.
Klart slut!
torsdag 10 december 2009
Dagen då jag gick till polisen
Det var en fredag. Jag tvättade. Maken var på jobbet. Jag var i tvättstugan. Jag hade kollat upp numret till polisen sedan tidigare och nu ringde jag. Jag la på direkt - skitskraj. Jag försökte samla nytt mod. Hela tiden tänkte jag; om jag gör det här så finns det ingen återvändo. Jag ringde igen. Den här gången la jag inte på. Jag väntade i kön och kom på att jag inte visste vad jag skulle säga. Jag kom fram. Det var en kvinnoröst som svarade. Hon berättade att hon satt i växeln. Jag sa att jag inte visste hur jag skulle börja. Jag försökte hålla mig lugn när jag berättade att min man slår mig men det gick inte. Jag började gråta och lät hysterisk. Damen meddelade att det bästa vore om jag kunde ta mig till polisstationen själv. Jag sa att jag inte trodde att jag kunde det - att jag inte vågade. Damen undrade om jag ville prata med en polis på stationen nära mig. Jag svarade ja. Efter en kort stunds väntan dök en mansröst upp i luren. Tydligen hade jag svamlat och babblat så fruktansvärt att damen i växeln trodde att jag var handikappad och inte kunde ta mig hemifrån. Även under detta samtal lät jag smått hysterisk och kunde inte sluta gråta. Polismannen bad mig komma ner till kontoret. Han sa att om det finns några skador och så som behöver dokumenteras så är det bättre att jag kommer in. Efter en stunds tvekan så klämde jag fram att jag skulle försöka komma.
Jag raderade numret jag ringt från mobilen. Jag tror inte att maken kollade men jag ville vara säker på att han inte såg detta. Jag skulle inte kunna förklara det på något bra sätt. Varför åkte jag bara inte till polisstationen? Jag var rädd att de inte skulle tro på det jag hade att berätta och att jag skulle bli tvungen att åka hem igen. Sedan var jag oroad över att maken skulle kunna få reda på att jag varit hos polisen och att det skulle bli ett ännu värre helvete efter min visit. Det FÅR inte märkas att jag åker dit!
Nu hade jag väl bestämt mig för att åka. Jag hämtade det sista av tvätten. Jag struntade i att vika den utan såg bara till att inget blev kvar i tvättstugan. Jag klädde på lilleman och mig ytterkläder och packade därefter ner några leksaker och blöjor.
Jag hade msn framme på datorn. Maken och jag kommunicerar där. Maken skriver ser jag. Han undrade om jag hade lust att äta lunch tillsammans. Hjärtat åkte upp i halsgropen. NEJ! Absolut inte, ditt äckel! Men det kunde jag ju inte säga. Jag kunde inte säga något som kunde väcka misstankar. Jag svarade att jag ville det. Okej, nu gäller det att spela för Oscarn. Jag tog med mig ett paket strumpor som skulle lämnas tillbaka. Det var min anledning att inte åka direkt hem efter lunchen. Det lät trovärdigt. Jag och lilleman satte oss i bilen och åkte för att plocka upp maken.
Lunchen fortlöpte utan några större incidenter. Efteråt ville maken titta på hörlurar. Vi går in på onoff och beskådar utbudet. Det är nu bråket brakar loss. Jag bär väskan, maken bär lilleman. Maken vill titta på ett särskilt paket med hörlurar, jag plockar upp det och börjar automatiskt packa upp hörlurarna. Jag missar därmed att maken sagt; det går att öppna det på framsidan. Jag borde ha öppnat paketet som en bok och inte packat upp varan. Bråket eskalerar när jag meddelar att jag inte tagit med mig nålen som jag har använt i ett antal år nu för att straffa mig själv. Jag ska sticka mig i tungan, hårbotten, näsan, insidan av låren, under och på fötterna som straff för saker som jag gör fel. Jag gör många fel. Så många att maken har slutat att straffa mig. Jag behöver göra det själv. Han säger att det får honom att må för dåligt annars. Som sagt, jag hade struntat i att ta med mig nålen. Bestraffningarna bara tickade på. Staplades på en jättehög. Jag var uppe i över 5000 nålstick. Det blev fler straff för att jag inte själv föreslagit att gå in på coop och köpa en ny nål. Vi gick in. Jag fick mer straff för att jag verkade för hurtig och överdrev när jag försökte skynda mig till hyllan med sybehör. Vi köpte nya nålar. Det blev många stick under bilfärden tillbaka till makens jobb. Bråket höll på konstant nu. Han frågade flera gånger om jag ville stanna. Jag svarade att jag ville det. Jag visste att det inte hjälpte att svara något annat här. Den snabbaste vägen var att svara ja till att stanna. Maken röt och skrek att det inte såg ut som att jag ville. Jag försökte komma på något att säga för att det skulle verka som att jag ville vara kvar i förhållandet. Till slut sa maken att han inte orkade diskutera mer. Jag var jätterädd att han tänkte åka hem nu för att han blivit trött av bråket och inte skulle kunna jobba. Jag frågade rakt ut. Han svarade att han skulle in och jobba. Jag pustade ut. Klockan 12 gick vi ut på lunch. Klockan är 15:30 när bråket är över för stunden och maken lämnar bilen.
Jag och lilleman åkte till polisstationen. Jag parkerade bilen i parkeringshuset nära stationen. Jag la på rejält med pengar på automaten, tänkte att det här kan ta tid. Jag satte mobilen på tyst. Nu kan du ringa bäst du vill, din jävel, tänkte jag. Jag plockade ur lilleman och babyskydd ur bilen. Jag tog på väskan på ryggen och började halta iväg mot polishuset. Äntligen slapp jag låtsas som att jag kan gå normalt. Det gör så ont under fötterna. Det gick lite bättre att gå när jag gick på tå. Jag gick fram till receptionen. Det satt en polisman där. Jag sa att jag ringt tidigare under dagen och pratat med en polis om min situation. Han svarade att det var honom jag pratat med. Han bad mig vänta en stund i receptionen. Han försvann en stund. Nu kände jag mig helt ensam i hela världen. Jag har nog aldrig känt mig så utsatt förut. Lilleman sov och verkade må bra. Polismannen kom tillbaka och bad mig kliva in på stationen. Jag gick in. Med fem steg lämnade jag mitt gamla jag bakom mig och steg in i mitt nya jag. Nu fanns det ingen återvändo.
Klart slut!
Jag raderade numret jag ringt från mobilen. Jag tror inte att maken kollade men jag ville vara säker på att han inte såg detta. Jag skulle inte kunna förklara det på något bra sätt. Varför åkte jag bara inte till polisstationen? Jag var rädd att de inte skulle tro på det jag hade att berätta och att jag skulle bli tvungen att åka hem igen. Sedan var jag oroad över att maken skulle kunna få reda på att jag varit hos polisen och att det skulle bli ett ännu värre helvete efter min visit. Det FÅR inte märkas att jag åker dit!
Nu hade jag väl bestämt mig för att åka. Jag hämtade det sista av tvätten. Jag struntade i att vika den utan såg bara till att inget blev kvar i tvättstugan. Jag klädde på lilleman och mig ytterkläder och packade därefter ner några leksaker och blöjor.
Jag hade msn framme på datorn. Maken och jag kommunicerar där. Maken skriver ser jag. Han undrade om jag hade lust att äta lunch tillsammans. Hjärtat åkte upp i halsgropen. NEJ! Absolut inte, ditt äckel! Men det kunde jag ju inte säga. Jag kunde inte säga något som kunde väcka misstankar. Jag svarade att jag ville det. Okej, nu gäller det att spela för Oscarn. Jag tog med mig ett paket strumpor som skulle lämnas tillbaka. Det var min anledning att inte åka direkt hem efter lunchen. Det lät trovärdigt. Jag och lilleman satte oss i bilen och åkte för att plocka upp maken.
Lunchen fortlöpte utan några större incidenter. Efteråt ville maken titta på hörlurar. Vi går in på onoff och beskådar utbudet. Det är nu bråket brakar loss. Jag bär väskan, maken bär lilleman. Maken vill titta på ett särskilt paket med hörlurar, jag plockar upp det och börjar automatiskt packa upp hörlurarna. Jag missar därmed att maken sagt; det går att öppna det på framsidan. Jag borde ha öppnat paketet som en bok och inte packat upp varan. Bråket eskalerar när jag meddelar att jag inte tagit med mig nålen som jag har använt i ett antal år nu för att straffa mig själv. Jag ska sticka mig i tungan, hårbotten, näsan, insidan av låren, under och på fötterna som straff för saker som jag gör fel. Jag gör många fel. Så många att maken har slutat att straffa mig. Jag behöver göra det själv. Han säger att det får honom att må för dåligt annars. Som sagt, jag hade struntat i att ta med mig nålen. Bestraffningarna bara tickade på. Staplades på en jättehög. Jag var uppe i över 5000 nålstick. Det blev fler straff för att jag inte själv föreslagit att gå in på coop och köpa en ny nål. Vi gick in. Jag fick mer straff för att jag verkade för hurtig och överdrev när jag försökte skynda mig till hyllan med sybehör. Vi köpte nya nålar. Det blev många stick under bilfärden tillbaka till makens jobb. Bråket höll på konstant nu. Han frågade flera gånger om jag ville stanna. Jag svarade att jag ville det. Jag visste att det inte hjälpte att svara något annat här. Den snabbaste vägen var att svara ja till att stanna. Maken röt och skrek att det inte såg ut som att jag ville. Jag försökte komma på något att säga för att det skulle verka som att jag ville vara kvar i förhållandet. Till slut sa maken att han inte orkade diskutera mer. Jag var jätterädd att han tänkte åka hem nu för att han blivit trött av bråket och inte skulle kunna jobba. Jag frågade rakt ut. Han svarade att han skulle in och jobba. Jag pustade ut. Klockan 12 gick vi ut på lunch. Klockan är 15:30 när bråket är över för stunden och maken lämnar bilen.
Jag och lilleman åkte till polisstationen. Jag parkerade bilen i parkeringshuset nära stationen. Jag la på rejält med pengar på automaten, tänkte att det här kan ta tid. Jag satte mobilen på tyst. Nu kan du ringa bäst du vill, din jävel, tänkte jag. Jag plockade ur lilleman och babyskydd ur bilen. Jag tog på väskan på ryggen och började halta iväg mot polishuset. Äntligen slapp jag låtsas som att jag kan gå normalt. Det gör så ont under fötterna. Det gick lite bättre att gå när jag gick på tå. Jag gick fram till receptionen. Det satt en polisman där. Jag sa att jag ringt tidigare under dagen och pratat med en polis om min situation. Han svarade att det var honom jag pratat med. Han bad mig vänta en stund i receptionen. Han försvann en stund. Nu kände jag mig helt ensam i hela världen. Jag har nog aldrig känt mig så utsatt förut. Lilleman sov och verkade må bra. Polismannen kom tillbaka och bad mig kliva in på stationen. Jag gick in. Med fem steg lämnade jag mitt gamla jag bakom mig och steg in i mitt nya jag. Nu fanns det ingen återvändo.
Klart slut!
onsdag 9 december 2009
Sagan börjar
Svårt att skriva. Helt omöjligt. Kommer inte på hur jag ska börja. Det mesta låter larvigt och kopierat från andra. Sedan är det svårt att hålla en röd tråd. Det finns inget bra ställe i nystanet att börja dra. Jag får börja från flera håll och jag kommer förmodligen få klippa bort stora stycken där det är alldeles för trassligt. Jag kommer nog inte mötas i mitten som alla bra författare lyckas med. vissa trådar kommer nog att vara helt egna och lösa. Nåja, jag provar!
Jag är ensamstående nu. Mitt inne i en mycket jobbig period. Jag väntar på att rättegången ska vara över. Åtal väcks nu den 15:e december. Allt känns overkligt. Jag har svårt att prata om det hela också. Vill nog inte låtsas om det riktigt. Jag går till en psykolog två gånger i veckan och det tror jag är bra för mig. Jag måste konfronteras med tankar och känslor som inte alltid är så trevliga. Jag ska försöka skriva av mig här också. Det kanske kan hjälpa någon stackare att inte behöva gå igenom samma saker som jag gjort.
Jag har en liten grabb på 6 månader. Han är glad och skrattar nästan jämt. Senaste flugan är att hoppa. Han hoppar jämt och får han inte stå upp så blir han förbannad. Det är inte så lätt alla gånger för han är rätt tung - 9,5 kg väger han. Tänk dig att sitta och hoppa med denne lille man i någon timme. Man blir rätt mör. Lilleman har även fått två tänder. Vassa som nålar må ni tro! Inte skönt när man ammar honom och han får för sig att gnaga lite på bröstvårtan. Sedan skrattar han bara åt mig när jag säger ifrån på skarpen. Busunge!
Klart slut!
Jag är ensamstående nu. Mitt inne i en mycket jobbig period. Jag väntar på att rättegången ska vara över. Åtal väcks nu den 15:e december. Allt känns overkligt. Jag har svårt att prata om det hela också. Vill nog inte låtsas om det riktigt. Jag går till en psykolog två gånger i veckan och det tror jag är bra för mig. Jag måste konfronteras med tankar och känslor som inte alltid är så trevliga. Jag ska försöka skriva av mig här också. Det kanske kan hjälpa någon stackare att inte behöva gå igenom samma saker som jag gjort.
Jag har en liten grabb på 6 månader. Han är glad och skrattar nästan jämt. Senaste flugan är att hoppa. Han hoppar jämt och får han inte stå upp så blir han förbannad. Det är inte så lätt alla gånger för han är rätt tung - 9,5 kg väger han. Tänk dig att sitta och hoppa med denne lille man i någon timme. Man blir rätt mör. Lilleman har även fått två tänder. Vassa som nålar må ni tro! Inte skönt när man ammar honom och han får för sig att gnaga lite på bröstvårtan. Sedan skrattar han bara åt mig när jag säger ifrån på skarpen. Busunge!
Klart slut!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
